Om runskriftlighet

Av Kvasir 2020

Inledning

Den ovanstående allomfattande rubriken ”Om runskriftlighet” lämnar medvetet utrymmet fritt åt allehanda vida, samhälleliga resp. grundläggande och närgångna frågor om varför germaner/nordbor i kontakt med Romarriket under sent 100-tal eKr. skapade ett eget runalfabet, fuþarken, istället för att helt enkelt anamma det redan befintliga och framgångsrika latinska alfabetet? Denna text kommer att behandla den äldre fuþarkens skriftlighet medan den yngre vikingatida fuþarkens skriftlighet kommer att behandlas i texten Runskriftlighet-2.txt.

Germanerna/nordborna hade insett, att latinskriften var alfabetisk, dvs. att ett skrifttecken motsvarade ett språkljud och att flera tecken kunde skrivas efter varandra så att de tillsammans bildade språkljuden hos ett talat ord. Detta till skillnad mot hos ett bild- och begreppsinriktat skrivsystem som hieroglyferna eller det kinesiska. En hel del av förlagorna till de nya runtecknen kan visas återgå på olika romerska skriftsorter, en del tycks vara nybildningar och det romerska X, som mycket liknar det grekiska chi (tecknat ung. X) upptog de för sitt g-ljud i tävlan mot både det romerska g:et och det grekiska gamma, troligen pga. att det germanska g:et var frikativt.

Därtill upptog de både det långa och det korta grekiska e:et, vilka i sina kursivstilar ytterst liknar motsvarande runtecken. Det runtecken, ofta transskriberat som ï, i med två punkter över, som motsvarade det korta grekiska e:et, kom dock ganska tidigt ur bruk.

För att överhuvudtaget förstå, att ett latinskt skrifttecken måste motsvara ett latinskt språkljud, så krävdes det tvåspråkighet innefattande förmågan att tala latin hos den/de germaner eller nordbor, som uppfann runskriften. Således har det i Germanien och Skandinavien med säkerhet funnits människor, som även kunnat tala latin under romersk järnålder och även in i folkvandringstiden. Detta kan vi tänka oss för ex. Uppåkra, den boplats eller stadsbildning strax söder om Lund i nuvarande Skåne, som funnits till under m.e.m. hela järnåldern.

Nu hade germanerna/nordborna alltså skapat sitt nya alfabet med 24 runtecken, den äldre runraden, svarande mot de språkljud, som de ansåg sig behöva. Men ordnade de det i något som liknade vare sig den romerska eller den grekiska alfabetsordningen? Ingalunda! I stället kommer runtecknen i den s.k. fuþark-ordningen efter de första sex runorna i denna ordning. Ytterst mystiskt. Och i verkligheten är det nog så, fuþark-ordningen tycks enligt den svenske forskaren Sigurd Agrell (1930-talet) återgå på senantik talmystik och särskilt på Mithraskulten, vilken gud vida dyrkades i de romerska senantika legionerna, där även germaner och nordbor tjänstgjorde. Det finns många ruiner av Mithrasmonument längs romarrikets nordgräns, alltså i härläger f.o.m. år 180 och under 200-talet.

Låt oss nu ställa en enkel, simpel fråga. Vad betyder ordet ”runa”? Ordet betyder hemlighet, det fördolda, för att inte säga det esoteriska eller heliga, vilket rikt framgår av den poetiska Eddan. Därjämte har ordet fått bibetydelsen runtecken. Vi föreställer oss hur en germansk/nordisk legosoldat åser följande händelseförlopp: en betydande man (en romersk officer) kratsar med sin stylus ett antal krumelurer på en vaxtavla. En mindre betydande man tar vaxtavlan och går (alternativt löper) till en större grupp andra män och till vars ledare han ger vaxtavlan. Denne granskar krumelurerna. Plötsligt uttalar han muntliga befallningar och en rungandes aktivitet utbryter, lägret rivs, vapen och harnesk putsas en sista gång och männen ställer upp på led, redo att marschera.

Vad var det för kraft, som från ett avstånd åstadkom all denna aktivitet? Låg den hos skrifttecknen, de latinska eller de senare runorna? På äldre runstenar sägs runorna stamma från gudarna. På Nolebystenen från Västergötland (från 400-talet, nu på Historiska muséet), står det ”Runo fahi raginakundo toj[e’k]a…”, de färgade gudastammande runorna redde jag… Sparlösastenen i Västergötland (från runt år 800) säger ”Ok ráð rúnar þar regi[n]kuntu”, och tyd runorna de gudakända. Enligt dessa stenar stammar sålunda runorna och deras kraft från makterna, gudarna som kollektiv, men enligt eddakvädet Hávamál hängde guden Oden i det vindpinta trädet under umbäranden och kallade upp runorna. Runorna besatt hur som helst gudomlig kraft.

139.Við hleifi mik sældu                 Bröd ej bars mig,

né við horni-gi.                         bjöds ej horn,

Nýsta ek niðr,                           skarpt jag skådar ner

nam ek upp rúnar,                        runor rönte

œpandi nam,                              – ropande kallat –

féll ek aptr þaðan.                      föll jag åter från

Det skriftliga samhället Rom

Låt oss något granska vad skriftlighet eller ett skriftligt samhälle innebär. Självklart ser vi på exemplet Rom, vilken ju blev till moder åt den germanskt/nordiska runskriftligheten, sådan som den i början var eller som den senare blev under vikingatid och in i medeltiden. Vi har redan ovan skärskådat vår fåvitske german/nordbo skådandes hur den romerske officeren krafsade krumelurer på en skrivtavla. Officerare kan vi med stor fördel anta själva vara läs- och skrivkunniga. Ledaren behövde med egen förmåga kunna läsa och skriva i stället för att ex. vara beroende av en skrivkunnig slav (var denne trovärdig, att lita på?). Detta är i det närmaste samma sak, som om befälhavaren vore blind och muntligen behövde åhöra beskrivningen av läget på slagfältet för att sedan ge sin befallning. Självfallet tecknas vår underbefälhavare som läs- och skrivkunnig. Behöver verkligen resten av manskapet vara det?

Jaha! Måhända! Oavsett vilket, så ingick samtliga i ett skriftligt samfund eller verklighet, alltså ett skriftligt delsamhälle, den romerska härens. Om denna vet man från annat håll, att den skriftliga befallningen ägde samma giltighet, med giltig ”underskrift”, som den yttrade befallningen från vb. befälhavare. Alla förstod det skrivna ordets giltighet, oavsett läskunnighet och alla förväntades förstå vad skrift innebar om än ej själva kunna läsa. Nu har vi också vittnesbörden från en mängd gravstenar över fallna ”romerska” centurioner (underofficerare) men även meniga soldater. Dessa är med stenhuggna latinska bokstäver. Läskunnigheten bör i armén ha varit betydande.

Vi har vidare de vittnesbörd som Vindolandabrädena lämnar. Vindolanda var en romersk gränspostering vid Hadrianus mur i norra England och tycks ha varit i drift under några tiotal år från runt år 100 eKr. enligt arkeologiska dateringar. Från första grävåret 1973 och framåt har man under utgrävningar funnit glättade, planade trästycken med latinsk skrift på med ”bläck” av kol, gummi arabicum och vatten. Dessa bildar runt 1200 små ”trätavlor” med olika brev eller texter. Det finns militära rapporter om läget, inventarieförteckningar, lägerorganisationsfrågor samt ett stort antal personliga brev, skrivna av folk i lägret: utkast, färdiga brev redo för nästa postgång eller kopior. Det finns även brev till Vindolanda ex. från Gallien. Några brev är skrivna mellan människor, som själva betecknar sig som slavar. 200 av i breven namngivna personer (ungefär hälften) hade bara ett enda namn och var därmed inte (ännu) romerska medborgare. Deras namn var inte äkta latinska utan härledda från germanska namn. Manskapet i Vindolanda var germanska hjälptrupper (batavier och tungrier), men tycks i hög grad ha varit latinskt skriftkunniga.

Vi tar några fler ex. på skriftlighet i den romerska armén, för att sedan kort lyfta blicken mot hela det romerska samhället. Varje enhet i den romerska armén sände regelbundet ut spaningspatruller, som byttes om efter några timmar. Varje patrull var försedd med en s.k. tessara, en helt liten tavla med dagens lösenord, som skiftades ofta och behövde uppvisas för tjänstgörande vakter i lägret. På varje tessara suddades gammalt lösenord ut och det nya skrevs dit. Läs- och skrivförmåga fick uttövas ganska ofta. På den mesta armeutrustningen som hjälmar, läderstroppar, vapen, verktyg (som spadar att kunna gräva ett nytt läger efter förflyttning) fanns ofta en text med soldens namn samt en siffertext, som motsvarade numren för varje legion, dess ingående kohorters nummer och dessas underavdelningars nummer. Här behövdes läsförmåga t.o.m. för den enskilde soldaten för att hålla reda på såväl hans egen utrustning som hans enhets.

Det är troligt att romarna först av allt lärde germaner läsa de romerska siffertecknen, som bestod av vissa stora latinska bokstäver så här: I (1), V (5), X (10), L (50), C (100), D (500), M (1000). Talet eller årtalet 1967 skulle ha skrivits MCMLXVII (dvs. M-CM-LX-VII) och talet 33 XXXIII. Det är som synes endast delvis ett positionssystem. Med de arabiska siffrorna 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 (lägg märke till 0:an som den tomma platshållaren) får vi ett äkta positionssystem, lämpat för högre matematik. Talet eller årtalet 1015. Talen 1, 11 och 111, där det gemnsamma tecknet för ”ett” i entalsposition, tiotalsposition resp. hundratalsposition medför olika betydelser. I sammanhanget bör påpekas att varken den äldre fuþarken med 24 tecken eller den yngre, vikingatida fuþarken med 16 tecken hade särskilda tecken för siffror: på fornnordiska fick talet 21 skrivas med sina ord som ”tuttugu ok einn”, tjugo och ett.

Vi lyfter så till sist blicken mot det romerska samhällets övriga skriftlighet. Den sorts tillfällighetskriftlighet, som Vindolandabreven belägger, finns det få arkeologiska fynd av trots flitigt omnämnande i den romerska litteraturen. Mer bestående texter återfinns på keramik, husgeråd m.fl. föremålstyper ofta i form av ett namn (hantverkarens) + ”F.” (fecit = gjorde). På monument, synliga för alla att läsa, finns/fanns rikare text, nämligen om varför monumentet restes. Det finns även mycket långa texter, avsedda att bevaras och v.b. skrivas av för att få ett nytt exemplar, det som kan kallas böcker. Dessa kom först i form av tillämpligt långa papyrusrullar och sedan som lämpligt tjocka pergamenthandskrifter med ”boksidor” av beredd djurhud. Det fanns vidare privata och publika bibliotek (från ett grekiskt ord som betyder ”bok-hus”), där man kunde läsa böcker om allehanda ämnen. Det fanns också skolor, där man bla. lärde sig läsa, räkna och skriva (samt på högre nivå att tala väl, dvs. vältalighet).

Även köpmän/hantverkare behövde kunna läsa och skriva. Från Augustus tid (runt år 0) användes skriftliga handlingar bla. i samband med pengalån. Romarriket hade ju en pengaekonomi, med mynt av guld, silver och enklare metall i olika valörer med skrift och bilder (metallhalten kunde ibland minskas trots att valören blev kvar, dvs. en devalvering). Imperiet behövde skattlägga sina egna invånare för att ex. kunna bygga vägar för att knyta samman riksdelarna eller akvedukter för att trygga städernas vattenförsörjning. Den viktigaste utgiftsposten var den digra armén, dyr i drift, först för att skapa imperiet och sedan för att hålla borta germaner och andra, som bankade på porten. För att hålla reda på skatteintäkterna, på provinsnivå och på kejserlig nivå krävdes en massivt utövad skriftlighet (oftast av slavar). Utan skriftlighet kan inte ett invecklat och ordnat samhälle uppkomma. Romarriket var ett skriftligt samhälle, men man har beräknat att endast omkring 20% av dess invånare var skriftkunniga, men troligen mer i armén.

Germanerna och runskriften

Germanerna/nordborna hade inga organiserade riken i egentlig mening. De hade välden så långt deras inflytande sträckte sig över grupper av människor eller ätter, som knutits till dem genom förbund, gåvor/gengåvor och gästabud. Gränserna mellan olika välden skiftade och vilade på vilka man just nu stod i förbund med. Man uppbar inte skatt eller gäld från sina egna eller förbundna. Behövde man mer rikedom kunde man idka handel eller bekriga andra och ta krigsbyte eller återkommande gäld från förut besegrade. Med ”de andra” kunde förstås grannstammen eller romarriket. Någon stående här, att betala, fanns inte utan alla fria män ingick/kunde ingå i hären vid krig. Samhället var inte helt jämlikt utan hade en skiktning, samtidigt som ätten, inte den enskilda människan var minsta straffrättsliga, juridisk enhet (så långt man kan följa det bakåt). På tingen (i varje fall från folkvandringstidens slut) fick ätterna göra upp inför hövding och alla andra.

Den här tecknade bilden gäller i hög grad det tidiga germanska samhället jämte även mer perifera, senare germanska samhällen som de nordiska. Märkligt nog finns en återanknytning till Norden i många fall genom de olika nedvandrande germanska folk, vars stamsagor knöt sig till Norden utan väsentligen motsvarande arkeologi där. De germanfolk, som kom att inta resterna av det västromerska riket, hade höjt sin civilsationsgrad, medan ”resterna” hade sänkt sin; jfr. uttrycket ”den mörka medeltiden”.

De germanska samhällena var muntliga, enkla samhällen utan egentligt behov för skrift. Dennas roll blev en ytlig prydnad (att uppvisa för andra), som gav nimbus och aura av det skrivna ordet och åt den, som kunde skriva och tyda den och särskilt då om den var skriven med äldre futharken. Det var förmodligen ganska många germaner, som kunde läsa latin. Man kunde säkert bli uppfattad som alltför romersk om man nyttjade latinsk skrift. Ett folk med muntlig kultur kan alltså uppfinna ett eget skriftspråk och bli pseudoskriftligt enbart genom att ställas inför en mäktig skriftlig granne för att inte uppslukas kulturellt. Ett senare exempel från 1800-talet är irokes-indianernas skrift i Nordamerika.

Det finns ett särskilt drag i germansk byggnadskonst som inte gynnade skriftligheten: avsaknaden av fönsterglas. Därmed kunde man för värmens skull inte,  särskilt under de kallare årstiderna, hålla sig med egentliga ljusgluggar. Det är en väsentlig skillnad mot ett medelhavsklimat, där man kunde sitta och läsa ute i endast halvtäckta atriegårdar. Den egentliga ljuskällan hos germanerna blir eld. I mötesrum eller de senare stora hallarna blev det därmed ganska dunkelt. För att fylla dessa med innehåll var det inte texter som behövdes utan ljud, dvs. samtal, tal eller skaldekonst.

Germanerna lärde tidigt av romarna, bla. hur de skulle upphäva legionernas överlägsenhet på öppet fält genom att locka in dem i en trång längre passage i Teutoburgerskogen år 9 eKr., där Varus förlorade sina tre legioner. Trots romerska senare försök att nå Elbe förblev Rhen gräns mellan det romanska och det germanska Europa. Man finner över tid klart ökande vapenförekomst i gravar i Germania libera. Germanerna började känna sig jämnbördiga och behövde betona sin egen kultur trots inlånen och häri ingick runskriftligheten. Vi har lagt märke till att det fanns åtskilligt med latinsk skrift på romerska föremål, så även på sådana funna i Norden och de tidigaste äldre runorna finns just på lösfyndsföremål som fibulor och spjutspetsar.

Påtagligt många är funna i Danmark, vilket inte nödvändigtvis betyder att den äldre runraden uppfunnits där. En hel del fynd finns i Weichseldalen i Polen och på annat håll och det tidiga runiska språket bär drag av koinéspråk, en standardgermanska, förstådd av en elit med förbindelser. Redan hade urgermanskan börjat glida isär i olika språk och t.o.m. språkstammar.

Germanerna efterapade även de romerska kejsarmedaljongerna, vilka i romarriket vid högtidliga sammanhang ceremoniellt utdelades till förtjänta. Detta blev till brakteaterna från 300-talet och framför allt folkvandringstid, vilka snart fick ett alldeles eget bildspråk med germansk religiös ideologi. Brakteaterna var alltid ögleförsedda och alltså snodditrädda avsedda att hängas om halsen. De var av guld och värdefulla och torde i hövdingahallarna ha utdelats som belöning till de egna krigarna eller som förbundstecken till gäster. En inte ringa andel av brakteaterna bär runskrift.

Den äldre fuþarkens runor anbringades på metall, där särskilt guld och silver bevarar dem väl, men järn sämre. De anbringades även på ben och horn och även på trä, vilket kommer att framgå, men som dock bevaras illa utom i syrefri miljö som i en sumpig mosse. Slutligen anbringades runor även på beständigare sten, vi talar alltså om runstenar med den äldre futharkens runor, inbegripet runhällar. I Norge finns drygt 30 s.k. urnordiska runstenar jämte en handfull klipprunristningar. I Sverige finns drygt 10, men i Danmark ingen. (Man kan till dessa antal foga diverse smärre brottstycken av runstenar.) Det finns en enda strörunsten utanför Norden; i Bosnien av alla ställen (KJ 5 Breza). Dock som sagt finns det runförsedda lösfynd såväl i Danmark som i kontinentala Germanien.

Vi kommer snart att titta på inskrifter med den äldre fuþarken. Något av den yttre, vidare utvecklingen måste dock belysas. Vi vet att många romerska föremål hamnat i Skandinavien under romersk järnålder som resultat av handel, enskild tjänstgöring i romerska legioner eller av romerska gåvor i förbundssyfte med nordliga germaner i ryggen på sydliga och rastlösare germaner närmare Roms gränser (ex. fynd av fulla vindrickningsuppsättningar med kringutrustning från de danska öarna). Rom gjorde misstaget att under det senare kejsardömet ta in allt fler germaner som hjälptrupper, fulla legioner eller som rent tillfälligt inhyrda trupper under de maktkamper mellan olika kejsarpretender, som tidvis uppstod. Rom började försöka försvara sig med hjälp av germaner mot andra germaner!

Har nordbor deltagit i detta? Ja, från Öland finns arkeologiskt två stora skattgömmor av romerska mynt, som tycks nypräglade för vissa specifika årtal, då specifika pretendentstrider förekommit. De utgör alltså betalning i nymyntad klumpsumma för utförda stridstjänster av ölänningar mot 300-talets slut. Myntskattgömmor som samlats genom handel kommer att bestå av blandade mynt präglade från en massa olika myntningsställen och vitt spridda årtal. Mynten har först spritts och cikulerats genom handeln.

Folkvandringstiden

Vi vet vad som hände under folkvandringstiden. Pådrivna av hunnernas intrång österifrån kom diverse kontinentala germanfolk i rörelse i huvudsak åt sydväst och slutresultatet blev så småningom fördrivningen av hunnerna, upprättandet av ett antal germanriken i den västromerska rikshalvan och Västroms fall, ymnigt blödande guld norröver (varav huvudparten inte hamnade allra längst norrut, dvs. i Skandinavien). Ostrogoter hamnade liksom langobarder i Italien, visigoter i Spanien, vandaler i Nordvästfrika. Vissa germanska stammar från sydöstra Nordsjökusten vandrade kortare, frankerna in i Gallien och angler och sachsare (i varje fall delvis) över till Britannien. Kvar stannade friserna i nuv. Holland, en stor del av centrala germanska stammar, liksom vissa sachsare samt de nordiska stammarna.

Deltog nordborna i bla. goternas och burgundernas stridigheter mot de asiatiska hunnerna, vilka delvis blivit germanicerade (enl. vad den senantike författaren Procopius anger)? Folkvandringstiden är Nordens guldrikaste ålder rent arkeologiskt. Den poetiska Eddans hjältedel behandlar de nyss nämnda händelserna på sitt eget sätt (vilket knappast är att belysa den exakta historien med våra mått mätt). När Gudruns make Sigurd Fafnesbane dödats beger hon sig bort till en drottning Tora i (uttryckligen) Danmark. Den danska ön Läsö (Hlésey) i Kattegat omnämns också i Eddan i annars kontinentala sammanhang. Här har funnits anknytningar, bevarandet av skildringen har skett i Norden och det nordiska folkvandringsguldet är en verklighet. (Liknande har även bevarats i det medelhögtyska Nibelungenlied fast med kristna synsätt på den enskilda människans själsliv, medan Eddan är ”betonggjuten” i ett ättesamhälle.)

Anknytning (och övervandring av historier) förutsätter en rimlig förståelse mellan olika germanfolk, som redan talade olika närbesläktade språk, vilka  t.o.m. kunde delas i språkgrupper. Dessa anses vara tre till antalet, västgermanska språk, det urnordiska språket och östgermanska språk med den på 600-talet utdöda gotiskan i spetsen. Ibland räknar man bara med två grupper och då är det de två sistnämnda grupperna, som har en hel del säregenheter gemensamma jämfört med den västgermanska gruppen.

Vad beteckningen ”folk” i begreppet folkvandring eg. betyder är omdryftat. Det rör sig ofta om härar (av män) från ofta förbundna olika germanstammar. I något fall beläggs i senantika källor hur ett ”folk” med stridbara män, åldringar, kvinnor och barn sökte få skydd innanför den romerska gränsen gentemot hunnerna.

Man kan även iaktta hur i det forna Östgermanien (se ex. på goternas forna vistelserum från Polen till Svartahavet) slaviska språk bredde ut sig efter folkvandringstiden, vilket nog måste tydas som att ”folk” verkligen innebär folk. (;Det fanns en skillnad mellan mer nomadiserande östgermaner och mer bofasta, jordbrukande västgermaner.) Detta gällde även hela nuv. tyska östersjökusten (utom Schleswig-området som var ”danskt”) i form av de slaviska venderna, kända från som senast vikingatidens början. Således upprättas under vendeltiden en begynnande språklig barriär mellan nordbor och tidigare folkvandringstida ”medgermaner”.

De nyupprättade germanrikena i det forna Västrom upptog som huvuddelen av sin kultur resterna av den romerska, vari sedan mitten av 300-talet officiellt ingick den kristna religionen. Dock finns det bevarade germanska lagar som till sin kärna skiljde sig klart från de romerska. Härskarklassen tappade (utom i England) så småningom sina germanska språk till förmån för latinets dotterspråk, de växande romanska folkspråken. Den krympande latinska skriftligheten tjänade nu enbart kyrkans syften. Kyrkan missionerade sig vidare. Frankerna ”tog dopet” år 496, friserna och anglosaxarna under 600-talet (och här eller tidigare hamnar också sydligare ”tyskgermaner”) medan sachsarna först gjorde det mot 700-talets slut. Nordens gamla sydliga förbindelser bröts allteftersom under vendeltiden även av denna växande kulturbarriär. Dessa allmänna förlopp är givetvis av betydelse för runskriftlighetens vidare utveckling över tid.

Den äldre fuþarkens inskrifter

Således skall vi nu titta på inskrifter med den äldre runraden med början hos de tidigaste. Vad var det de muntliga germanska samhällena fäste i just skrift? Vi befinner oss här, som vi skall se, ganska långt från den i tiden näraliggande Vindolanda-skriftligheten.

Vi kan börja med en frisisk kamm av idegran, som bär runinskriften kobu, dvs. ”kamm”. Det finns ett fyrtiotal kända föremål, som bär sin egen benämning i runskrift, såväl med den äldre som den yngre fuþarken, för den sistnämnda ex. mundlaug ’handfat’ eller spyti ’nål’. Vad är det för mening med, kan man tycka, att för att ta ett nutida exempel på sin bil prydligt måla ordet ”BIL”? Det är få anledningar, som genast anmäler sig. En av dem i dåtid vore ordets eller runornas kraft och det att skriva den rätta benämningen i runskrift på föremålet gav en själv makt över det såsom manande till trogen tjänst eller att inte bli borttappat. En magi om man så vill.

Vi har också en del manliga personnamn på föremål, så även på föremål i kvinnogravar. En tidlös manlig närvaro, som väcks vid läsning av inskriften. Något senare anmäler sig kvinnliga namn som på Himlingøje-fibulan 1 från mitten av 300-talet: hariso. Ordet är härlett av här, skara (en kvinnlig krigare?). Himlingøje är en berömd tidig fyndplats på sydöstra Själland. Vi har en grupp tidiga spjutspetsar med ungefärlig datering runt år 200 eller 200-talet, som tycks bära sina egna benämningar eller namn. Vi har spjutspetsen från Mos på Gotland med inskriften gaois med möjlig betydelse ’ylaren’. Dito en inskrift från Dahmsdorf i Tyskland: ranja och en spjutspets från Kowel i södra Polen med texten tilarids med betydelsen ’målridaren’. Ordet är ren gotiska med ändelsen -s i maskulinum nominativ och med betydelsen ”mål”. Förledsordet är det samma som i prepositionen til/till som i fornnordiskan styr genitiv med i maskulinum eller neutrum ändelsen -s. Rester av detta på moderna nordiska språk är ex. ’till havs’, ’till skogs’, ’till nöds’.

Vi har vidare en spjutspets från en grav i Øvre Stabu i Norges ”huvud” med inskriften raunijaR, fornnordiskt reynir, dvs. /ut/rönaren, prövaren. Samma grav innehöll även ett romerskt svärd med en bild av den romerska segergudinnan Victoria samt två latinska bokstäver SF: någon vars namn börjar på S fecit, gjorde. Detta romerska svärd medger en tidfästning till 175 – 200 eKr. Den döde har antingen skaffat sig sitt svärd hos tillverkaren själv eller genom en mellanhand. Det här är en miljö med inte bara olika skriftsystem utan sannolikt även viss tvåspråklighet. Vissa har kunnat göra sig förstådda på latin.

Vi befinner oss emellertid i en runisk skriftlighet, som enbart består av substantiv som personnamn eller benämningar.

Sådant förekommer dock även i klart senare inskrifter. Vi kan ta som exempel Bergastenen från runt år 500, den ena av Sörmlands två urnordiska stenar: saligastiR || fino. Ett mansnamn med betydelsen ’salgäst’, ’hallgäst’ och ett kvinnonamn. På Skrydstrup-brakteaten från Danmark finner vi laukaR || alu, ’lök’, ’öl’. Detta var förmodligen ytterst betydelsebärande. På den urnordiska Elgesemstenen i Norge från 400-talets mitt står bara inskriften alu. Vi kommer att senare titta på alu-formeln. På linskrapningskniven från Floksland på det norska Vestlandet från 400-talets mitt står det lina laukaR f. Om vi tolkar det ensamma f:et som en begreppsruna, fehu, så får vi ’lin, lök, rikedom’. På Darum-brakteat 1 finner vi frohila laþu, dvs. troligen Frejs åkallan/inbjudan. Gudanamnet Freyr kommer från en ordstam, som betyder herren, härskaren och gudinnenamnet Freya betyder frun, härskarinnan.

Vi avrundar denna skriftlighet på substantivsnivå med den norska Austadbrakteatens ytterst korta inskrift: gt. Tolkar man det som begreppsrunor, så fås Gebo Tiwaz, alltså ’gåva, Tyr’. En mycket vidlyftigare runtext på samma nivå finner vi på Skodborgbrakteaten från Danmark: auja alawin, auja alawin, auja alawin, j alawid. Om man tolkar det ensamma j:et som begreppsrunan jara med betydelsen ’år, årsväxt, äring’, så får man välgång Alawin (upprepat tre gånger), äring Alawid. Lägg märke till tretalet, som är ett positivt tal och enligt den ovan omnämnde Sigurd Agrells tolkning ansuz-runans tal, talet hos gudarnas, asarnas runa. Också enligt nära nutida föreställningar kunde man avvärja något hotande genom att tre gånger säga tvi, dvs. ’tvi, tvi, tvi’ eller tre gånger spotta, typ när en svart katt (djävulen!) korsar ens väg.

Vi skall nu med exempel belysa runskriftlighetens utveckling utöver denna substantivnivå och över tid genom att se hur man började tillägga verb och så småningom i skrift få fulla meningar med subjekt, predikat och objekt m.m. Enligt bevarade fynd tog detta flera hundra år från runornas uppfinnande. Detta såvida man kan borträkna träskivan från mossen Vimose i Danmark. Denna är ett plant trästycke med troligen sammanlagt tio runord, satta på båda sidor. Texten går egentligen inte att tolka:

   Sida A: talijo gisai oj: wiliR –la o—

   Sida B: tkbis: hleuno: an-: regu

Talijo skulle betyda ’yta’, wiliR ’du vill’ och hleuno ev. höra till ett rekonstruerat urgermanskt ord med betydelsen beskydd eller rykte. Som helhet får man inte ihop textens budskap. Det finns dock ett verb. Det verkligt spännande är att det syns trädårsringar i skivan och man har dendrokronoliskt kunnat tidfästa den till ung. år 160. Nu befinner vi oss i tid ruggigt nära Vindolandatavlorna men ändå uppenbart mycket långt från dessas skriftfunktioner, som lägesrapporter, inventarieförteckningar eller personliga brev och meddelanden.

Nästa steg är att det införs ett ’jag’ (och ett underförstått ’är’) ihop med ett substantiviskt begrepp. Härom vittnar Gårdlösafibulan, 200-talet: ek unwodiR, ’jag icke-rasande’ eller ’jag icke-hänryckte’. Grundstammen wod efter det senare tappet av w före o och u samt synkopering, sammandragningar av ordsluten motsvarar det kommande fornnordiska óðr, ’raseri, extas’. Till detta grundord hör gudanamnet Óðinn, Oden. Bäraren av Gårdlösafibulan ansåg sig kanske inte stå för sådana begrepp. Vi har vidare Himlingøje-fibulan 2: ek widuhudaR, möjligen ’jag vede-hunden’ (skogshunden, vargen). Senare blev formeln ek erilar vanlig, ofta men inte alltid med fulla meningar och längre texter. Ex. det ensamma ekerilaR på Bratsbergsfibulan runt år 500, ett sannolikt mycket betydelsefullt budskap. Vi kommer att gå in på denna formel senare.

Samtidigt börjar man tillfoga ett verb till substantivet, ex. *taujan (göra) och *talgian (tälja; det är oklart om ordet då betydde ’att tälja [trä] med kniv’) samt *wurkian (verka, tillverka). Här har vi Nøvlingfibulan med inskriften bidawarijaR talgidai. Det första kan man se som ett namn eller lösa upp det som ’önsknings- (böne-?) värjare’ och sedan ”har täljt”. På träskrinet från Garbølle finner vi hagiadaR : tawide, ’hagiadaR gjorde’. Detta motsvarar helt romerska föremålsinskrifter som SILVANVS FECIT.

Under 300- och 400-talen börjar fullständiga meningar att uppträda, liksom bildlika omskrivningar och ren skaldekonst och det är under denna tid som brakteater och runstenar börjar komma. Vissa nya verb som *faihian (färga, måla) och *writan (skriva) tillkommer. En av de äldsta runstenarna med den äldre fuþarken är Einangstenen i Valdres i Sydnorge. Den står på ursprunglig plats i ett område med många gravhögar med datering till år 340-400 eKr. Stenen bär texten ek godagastiR runo faihido, ’jag Gudagästen runan målade’. I en närbelägen grav hittades ett romersk svärd med stämplingen RANVICI, troligen ett namn.

De fullständiga meningarna betyder inte nödvändigtvis att inskrifterna blev mer världsligt faktiska, de kan lika gärna bli än mer tydligt magiska eller esoteriska. En ganska rakt beskrivande text finns på Möjbrostenen (mitten av 400-talet från Uppland, nu på Statens historiska museum). På stenen finns utöver en ryttarbild texten frawaradaR ana hahai slaginaR, ’FrawaradaR (den snarrådige) på hästen (i dativ) slagen’. En mer esoterisk inskrift finns på Själlands-brakteat 2 (nära år 500): hariuha haitika: farauisa: gibu auja: (samt en sannolikt samstava t-runa i tre upplagor, dvs. tre par bistavar samsas om samma lodräta huvudstav. Tecknet liknar en liten gran.). Betydelsen blir ’Hariuha heter jag: färdvise: jag ger välgång: Tiwaz, Tiwaz, Tiwaz (eller Tyr, Tyr, Tyr).

Vi belyser något Gallehushornet, som erbjuder något spännande. Dateringen är av skäl, som vi kommer in på, oklar, men kan ungefärligt sättas till ”runt 400-talet”. Inkriften lyder: ek hlewagastiR / holtijar / horna / tawido. Låt oss ställa upp texten så här:

               ek Hle’wagastiR Ho’ltijar

               ho’rna ta’wido

Nu inser vi plötsligt att detta är en alldeles normal långrad på det eddiska versmåttet fornyrdislag, annars känt från den Poetiska Eddan, nedskriven på 1200-talet. Det oerhörda är att långraden inte är på fornnordiska utan på urnordiska med därmed något slags åldrig tidfästning! Hlewa- kan komma från en ordstam, som betyder ära, så vi får: Jag äregäst (eller Lægest), Holtes son (möjligen från Holte), hornet gjorde. Detta låter som ett sakligt, faktiskt meddelande. Det torde dock vara en lögn. Gallehushornen var av guld och hittades i Danmark. Det ena hornet bar ovanstående text och båda var i övrigt täckta av bildornamentik. Denna är otvetydigt av keltisk typ, det är bara själva texten, som var germansk/nordisk.

Tidigt på 1800-talet stals hornen av en tjuv, som hade hunnit smälta ner allt guldet innan han greps. Det fanns dock rätt noggranna avbildningar, som medgivit dagens rekonstruktioner. Originalen är borta, så dagens metallurgiska spårämnesmetoder, att fastslå varifrån guldet kommit och kanske indirekt när, står inte längre till buds. Vi vet inte heller exakt hur noggranna avbildningarna var.

Vi tar upp ett annat exempel på runskriftlighet, som beskriver ett värdsligt meddelande, nämligen en arvsföljd på urnordiska: Tunestenen från Østfold i Norge. Ristningen anses vara från runt år 400. Texten innebär ett treledat meddelande. En runristare namnges; en avliden släkting (WoduridaR, ’raseriryttare’) beskrivs; tre döttrar ärver. Vi har kanske någon sorts böjning av *writan, ’skriva’, worahto. Vissa har tolkat formen som av något annat verb med betydelsen levandegjort. Lydelsen är följande, men hur runorna står på stenen speglas inte exakt:

ek wiwar after woduride

wita(n)da  halaiban

worahto r[unoR]???

[þri]R??? woduride staina

þrijoR dohtriR dalidun

arbij(a) arjosteR arbijano

Texten är poetisk, stavrimmande och upprepande men inte enligt ett exakt, senare känt versmått. Syftningarna liksom tolkningen är lite oklara, men ungefär så här skulle en översättning kunna lyda:

Jag Wiwar efter Wodurid (dativ),

brödens (levens; ’brödlev’, fornnordiskt hleif n.) väktare,

skrev runor; tre (nominativ) åt Wodurid (dativ) stenen (ackusativ, riktning);

tre döttrar (nominativ) delade; arvet (ackusativ) utmärkta (nominativ trol. syftande på döttrarna) arvingars (genitiv pluralis).

Ytterligare ett exempel på en urnordisk gravrunsten med ett sakligt meddelande är den norska Kjølevikstenen från mitten av 400-talet:

     C1: hadulaikaR                 Ett namn med betydelsen stridslekare

     C2: ek hagustadaR                          Jag HagustadaR

     C3: hlaiwido magu minimo   begravde sonen min

Namnet HadulaikaR är ristat så att dess bredd anpassar sig efter de följande raderna och har möjligen ristats sist och utgör möjligen en sorts ”underskrift”, kanske namnet på runristaren.

Den här framställningen av den äldre fuþarkens inskrifter syftar, trots att den är ett urval, till att ge en rättvisande bild av denna skriftlighets mycket begränsade art: den är inte nödvändig för samhället, då allt kunde ha framställts muntligt. Av detta skäl blir denna del av texten något lång. Vi börjar nu komma in mer renodlat på magiska synpunkter.

—–

Vi går nu in på ”ek erilar”-formeln. Vi har redan stött på den ensam på Bratsbergsfibulan från runt år 500. Det urnordiska ordet erilar blir med ljudlagsenlig övergång till fornnordiskan, med s.k brytning av e:et (e -> ja) och ändelse-synkopering, helt regelrätt till ’jarl’. En eller flera sådana är kända från såväl vikingatid som medeltid och man vet hans roll. Däremot vet vi icke säkert vad en erilar var för något. En hypotes har varit att bakom ”erilar” den germanska folkstammen /h/eruler skulle kunna dölja sig. Detta synes språkligt klart tveksamt. Brytningen av e:et borde under inflytande från ett bortsynkoperat u i ändelsen hos ett tänkt ”erular” ha fått ett u-omljud, alltså e -> jö, jörl! Oavsett, så har herulernas historia betydelse för de ovan diskuterade anknytningarna mellan nordbor och sydligare germaner under folkvandringstiden.

Enligt antika källor skulle herulerna norrifrån ha vandrat ner till Svarta havet och där lekt sjörövare (eller ”vikingar”) under 200- och 300-talen för att senare under folkvandringstidens oreda ha ställt sig under det huvudsakligen grekisktalande östromerska rikets beskydd. Därunder har de säkert inympats med sydlig kultur. Ena hälften av dem bestämde sig enligt samma källor för att återvända hem. De vandrade norrut genom Europa och utan fientligheter förbi danernas område (uppför Jylland?). Sedan tog de ”båten” över havet (Kattegat?) och bosatte sig nära götarnas område (Götaland?). Kanske Svealand??? Tidigare har man förfäktat den grekiska teorin om den äldre fuþarkens upphov ur det grekiska alfabetet. Herulerna kunde ha förmedlat runorna. Detta är dock alldeles för sent med tanke på Vimoseträskivan (runt år 160). Det samma gäller ev. gotisk förmedling (Weichseldalens runfynd). Men något slags påverkan från det grekiska alfabetet tycks ju finnas på den äldre fuþarken. Nu är det ju så, att grekiska lärare och grekisk undervisning har funnits även i den västra halvan av romarriket!

Hur som helst, på den urnordiska Järsbergsstenen i Värmland (första halvan av 500-talet) uppträder ”erilen” som runristare. Runstenen hittades på 1800-talet omkullfallen och med en bit av toppen borta på en natur-hög (bevisat genom en senare fyndtom utgrävning). Toppen har aldrig återfunnits, men stenen är återrest på plats. Runstenen utgör inget gravmonument, utan meddelar något annat. Genom en noggrann undersökning av runfältens sannolika läsordning och bedömning av trolig storlek av toppstycket (de olika runsträngarna har olika runstorlek, som om runristaren mot slutet har måst göra runtecknen mindre) har man fått fram följande textlydelse:

ekerilaR / ubaR h[a]ite : HarabanaR /hait[e] / runoR w / arit / u

Jag ”erilaR” stridsberedd kallas : ”Hrafn” (Korpen) kallas, (jag) skriver runor.

Erilen inte bara var runkunnig utan dessutom stridsberedd. Var han en stridsledare, härförare, en jarl också? Det finns ett flertal ekerilaR-fynd, men vi kommer bara att ta upp ett enda till, Lindholmsamuletten. På denna uppträder erilen inte bara som listig utan även som uppenbart talmagiskt kunnig.

Lindholms benamulett blev funnen under torvtäkt i en mosse i Skåne under 1800-talet, alltså i bevarande syrefri miljö. Den råkade därvid bli delad i två stycken. Den är daterad till första halvan av 500-talet. Det n, som på återgivningen av B-sidan tecknas inom klammer, [], ligger precis vid brottet, men har efter noggrant studium bedömts vara ett n.

     Sida A lyder: ek erilaR sa wilagaR ha(i)teka, dvs. ’jag erilen den listige heter jag’.

     Sida B lyder: aaaaaaaa RRR nnn[n] bmu ttt : alu

Denna B-sida kan analyseras talmagiskt enligt Sigurd Agrells tänkta uþark-ordning av runraden. Talmagiska föreställningar var utbredda under senantiken. Han fann ut att om man satte f-runan sist istället för först, så kommer f-runan, fehu, rikedom att få talet 24, fullständighetens tal, då antalet runor i den äldre runraden är 24. U-runans, uroxens eller ursprungets tal blir då 1. I den nordiska skapelsemyten minns vi urkon Audhumla, som slickade fram en man, som blev till Bure, som med en jättinna avlade gudarna och i Mithrasreligionen var besegrandet och dödandet av världstjuren bland det mest centrala. Þ-runans, thursarnas eller jättarnas tal blir i uþarkpordningen 2, enligt antik talmagi ett klart demoniskt tal. Jättarna (þursarna) blev till före gudarna och var i mångt fiender till gudarnas ordning. Ansuz-runans, asarnas eller gudarnas tal blir 3. Detta är ett typiskt lyckobringande tal. Vi minns ’tvi, tvi, tvi’ uttalat i avvärjande syfte inför något olycksbådande.

Så här kan man hålla på, hela tiden under antagandet att f-runan eg. skall stå sist i runraden. Om man jämför antik talmagi, Mithraskulten och betydelserna hos runnamnen i den äldre runraden, så får man hela tiden klara samband mellan talmagi och ordningstalet för vb. runa räknat i uþark-ordning. Det är enbart några få runnamn, som ter sig otydligare. Självfallet är detta ämnesområde ytterst omfattande och denna text tänker inte försöka göra det rättvisa.

Vi hänvisar till Sigurd Agrells text och till denna hemsidas text om runornas innebörd. Vi kommer däremot att presentera själva den äldre runraden.

Vi analyserar med Agrell Lindholmsamulettens B-sida och börjar sätta ut talvärden: aaaaaaaa (8 x 3 = 24) RRR nnn[n] bmu ttt : alu (3 + 20 + 1 = 24). Vi har redan två gånger fått fullständighetens tal, 24. Vi fortsätter med R-en, n-en och t-na: aaaaaaaa (24) RRR nnn[n] bmu ttt : alu (24). RRR blir 3 x 14 = 42 = 6 x 7. Talet 6 är gåvorunans tal (gebo) och talet 7 är glädjerunans tal (wunjo). Talet 7 i Mithraskulten syftade på den sjunde världssfären, vilken mystikern strävade efter att uppnå. Fyra n-runor får talet 4 x 9 (9 är undrets tal enligt Mithras-kulten eller nödvändighetens runa, naudiz, med ordningstalet 9 enligt uþark-ordningen) = 36. Talet 36 och övriga tal högre än 24 saknar talmagisk innebörd utöver att primtal allmänt ansågs olycksbådande. Slutligen har vi tre t-tunor (tiwaz) med talvärdet 3 x 16 = 48 = 2 x 24, dvs. två ytterligare, fast dolda fullständighetstal.

Lindholmsamulettens B-sida med utsatta talvärden ser nu ut så här: aaaaaaaa (24) RRR (42) nnn[n] (36) bmu ttt (48) : alu (24). Vi beräknar talvärdet för b-runan (berkana, björkrunan, kvinnorunan) och m-runan (mannaz, mansrunan) samt u-runan (uruz, uroxen, ursprunget) och får 37 (17 + 19 + 1). Vi bör förvisso även beakta begreppsinnebörden hos de tre runorna bmu ihop. Sigurd Agrell åsätter på olika grunder ett särskilt talvärde på skiljetecken nämligen 5, k-runans tal (kauna). Lägger vi ihop samtliga talvärden för tecknen på B-sidan får vi 216 = 9 x 24. Nödvändighetens tal förenat med fullständighetens. Lindholmsamuletten är en stark skydds- och välgångsamulett.

—–

Ytterligare ett fall av trolig bokstavsmagi samt aluformeln utgörs av Fynbrakteaten:

     Sida 1: houaR                                  (den höge; troligen guden Oden)

     Sida 2: laþu aaduaaaliia alu            (där laþu betyder åkallan, inbjudan och alu öl)

Därmed går vi över till alu-formeln, vari vi kan inräkna omkastningar, ex. lua, i varje fall om vi räknar talmagiskt. Efter det ämnar vi avrunda detta avsnitt om den äldre fuþarkens inskrifter för att gå över på själva runraden.

Aluformeln finns främst på brakteater. Säkra belägg för alu finns på 19 präglingar från 12 olika formar, där det alltså finns flera bevarade kopior av några formar. Räknar man in omkastningar och sådant, som kan ingå i andra ord eller namn, alltså osäkra belägg, kommer man upp till 22 präglingar från 14 formar. Det finns ett mindre antal fall från gravsammanhang som inte utgörs av brakteater. Vi har ovan nämnt Elgesemstenen med sitt enda ord ”alu”, som hör till ett gravsammanhang. Den udda fågeln, som är vare sig eller, är Lindholmsamuletten.

Rent språkutvecklingsmässigt är det närmast självklart att det urnordiska alu efter u-omljud och synkopering av slutändelsen -u blivit till fornnordiskt ǫl, nutida öl. En tidigare teori om att alu skulle vara besläktat med got. alhs, feng. ealh, alh ’tempel’, feng. ealgian ’beskydda’ liksom grek. alké ’styrka’ och alkas ’avvärjelse, skyddsmedel’ stämmer inte språkligt. Ordet skulle alltså ha betydelsen ”skyddsmotstånd” och brakteaterna vara amuletter och på gravstenar ge skydd och helgd åt den döde. Ett h eller k kan emellertid inte språkligt bli till ett u. Vi sitter med betydelsen ”öl”, men förstår inte fyndsammanhangen.

Vi kan börja med myten om skaldemjödet när asar och vaner som tecken till fred ihop spottade i ett kar, vari det jäste. Rusdrycker har ett heligt upphov så det förslår. Exakt vad drycken kallades är i litterära källor som norrön skaldekonst eller Beowulfkvädet tämligen utbytbart. I Beowulfkvädet kallas Hrōðgārs hall omväxlande för medoærn ’mjödhus’, medo-heall ’mjödhall’, bēorsele ’ölsal’, wīnærn ’vinhus’. På motsvarande sätt är i eddisk och skaldisk diktning bruket av fnord. ǫl, bjórr, veig, mjǫðr osv. utbytbart. Det framgår att det är ett rituellt drickande som när Beowulf, efter en inledande prövning, i härskarens hall fick deltaga i det rituella dryckeslaget lett av drottningen. Man drack vidare rituellt vid segerfestens gåvogivande efter segern över Grendel. Liknande dryckeslag som bekräftelse för gemenskapen och för avlagt löfte återfinns i eddakvädet Atlakviða. Före Gunnars avresa till hunnerhovet höll man en gemensam runddrickning í miǫðranni ’i mjödsalen’, där de gyllene skålarna vandrade mellan männens händer och Gunnarr i ett tal bekräftade sin avresa. Liknande återges även ex. i Historia Langobardorum (langobardernas historia).

Vi måste följa upp med det rituella dryckeslagets roll i de vikingatida bloten enligt diverse norröna textkällor. Dessa är ingalunda knutna enbart till hövdingar eller furstar. Bloten inleddes med ett förmäle (formæli), ett kultiskt tal eller handling utfört av kultledaren. Därefter vidtog ”ölet”, där ölhornet vandrade från hand till hand (utan att sättas ner) hos gemenskapen, följt av en sakral måltid. Något liknande beskrivs för de tidigare kontinentalgermanerna i Vita Columbani om en missionärs levnad. Vi har de fornnordiska begreppen ǫldr ’dryckes-lag’, erfis-ǫl ’arvöl’ och minnis-ǫl (med motsvarande berättelser). I modernare tid har vi begreppet gravöl samt det dansk-norska begreppet barsel < *barns-øl (med betydelsen födsel i nutid, det normala dansk-norska ordet för födsel, men förut betecknande en festlighet i samband med en födsel). Alla dessa sammankomster har grundordet ”öl”.

I södra Skandinavien har vi fynd av hallbyggnader från denna tid på centralorter.

Fyndplatserna för brakteaterna är många gånger knutna till dessa centralorter och man får anta en lokal tillverkning. Utbredningsmönstren för likadana brakteater kan tydas som gåvor till följesmän från hövdingen, liksom att mönstret för liknande brakteater kan tydas som förbundsgåvor till härskarna på närliggande centralplatser. Betecknande nog finner man ofta i dessa hallar skärvor av glas (dryckesglas – inte fönsterglas!). I hallarna har eder avlagts, gåvor som brakteater utdelats, segrar firats och ”gemensamhetsöl” druckits – m.e.m. religiöst präglat. Det är naturligt att brakteater kan bära ordet alu, beteckningen för gemensamhetsölet. Alu betyder självklart öl i grunden. Först i överförd bemärkelse kan det tydas som /helgad/ gemenskap, dvs. skydd eller värn.

Nu har vi några fall av aluformeln i gravsammanhang. Detta kan tolkas som samma sak. Vi har till att börja med det faktum, att de döda anförvanterna fortfarande ansågs leva med i ätten – fast i en annan form. Det finns många belägg för dryck i hinsidesföreställningarna såsom ofta påträffade dryckeshorn i de vikingatida Birkagravarna, Valhallmytologin och för den romerska järnålderns del vinuppsättningar som gravgods. Freja mottar hälften av de döda i sitt Sessrúmni, Hels hall står dukad med färdigt mjöd för de väntade i Baldrs draumar och på gotländska bildstenar ser vi ofta hur en grupp /fallna/ krigare möts av en kvinna med höjt dryckeshorn. Bildstenarna hör till gravfält, ofta belägna vid farvägar.

Därmed har vi tagit upp det som vi här ämnade för detta urval av den äldre fuþarkens inskrifter och vi har visat, att det rör sig om en begränsad skriftlighet, oftast magisk-religiös. Vi finner inga tecken till att skriften använts till rena brevmeddelanden eller till ägodelsförteckningar som ex. Linear-B-skriftens palatsförrådslistor på det gamla Kreta. Vi kan nu gå in på själva den äldre runraden.

Den äldre runraden

Hur vet vi till att börja med hur fuþarkens runtecken var ordnade? Självfallet genom att fuþarken har ristats in på föremål. Vi har sålunda den fulla fuþarken på den gotländska Kylverstenen från 400-talets början så här: ”fuþarkgwhnijpïRstbemlηdo” (se Kylverstenen.jpg, extern länk). Vidare finns den på Vadstenabrakteaten under detta utseende ”fuþarkgw: hnijïpRs: tbemlηod:” (se Vadstena.jpg, extern länk). [Wikimedia. Ulf Bruxe, 1993, SHM]

Vadstenabrakteaten från strax före år 500 skiljer sig på några ställen från Kylverstenens ordning: dennas pï (ï med två prickar) resp. do har som synes var för sig skiftat plats inbördes. En annan väsentlig skillnad är att p:et på Vadstenabrakteaten har ersatts med en b-runa. Germanska språk har jämfört med övriga indoeuropeiska språk genomgått den germanska ljudskridningen, där ursprungliga ”p t k” i många lägen blivit till ”f þ h”. Man började få ont om ord, som krävde p-ljudet och detta är en första antydan till den kommande övergången till den yngre fuþarken med bara 16 runor. I övrigt har Vadstenabrakteaten tydliga skiljetecken mellan de tre olika ingående ätterna (en modern benämning) eller avdelningarna inom fuþarken. Slutligen finns den äldre fuþarken på bla. Themsen-kortsvärdet från England liksom på Charnay-spännet från Burgund och på den omnämnda bosniska Breza-stenen. Alla har f, fehu, först i runordningen.

Vi går något in på Kylverstenen och Vadstenabrakteaten. Kylverstenen utgör en gravhäll med ristningen in mot den döde, som om den inristade fuþarken utgjorde ett tvingande skydd mot en ev. gengångare. Runorna och därmed nog runraden härstammade från gudarna. Men den starkaste magin skulle ligga i uþark-ordningen, som bör tänkas som hemlighållen för icke-invigda. Behövde man i så fall hemlighålla den egentliga ordningen för en redan död? Jo, förvisso levde de döda kvar fast i annan form och denne ev. gengångare var måhända icke invigd.

Med uþark-teorin ter sig Vadstenabrakteatens fuþark-ordning logisk, brakteater kan/bör ha burits synliga för människor. Den s.k. Vadstenabrakteaten utgör den först hittade av tre stämpelidentiska brakteater funna lite spritt i Östergötland och Närke. Dessa kan ihop ha utgjort tecken till förbundsingående. Vadstenabrakteaten har som andra brakteater en mittbild och en ornamenterad bård, men har i tillägg till bården en randstående fuþarkinskrift (föregånget av texten ”luwatuwa”). (Se bilden) Kunde man i modern tid tänka sig ett smycke med någon bild och våra alfabetstecken a – ö (alltså det närmast tröttsamma abcdefghijklmnopqrstuvwxyzåäö) uppradade runt om? Svårligen. Det är tydligt att fuþarken i sig bar en laddning, som inte återfinns i vår moderna alfabetsrad.

Låt oss granska ex. Vadstenabrakteatens fuþarkradsrunor (se bild). De består samtliga av lodräta och snedställda (möjligen något rundade) streck men aldrig av rent vågräta. Detsamma kännetecknar i stort f.ö. den yngre fuþarkradens runor. En logisk förklaring till sådana former vore om runorna ursprungligen hade utvecklats för att inristas med kniv i trä. Det går att föreställa sig hur man för att skicka ett runmeddelande bröt sig en kvist/gren från närmaste träd, fasade av den och ristade huvudstavarna tvärs fiberriktningen men bistavarna på snedden. På så sätt undvek man skåror längs fiberriktningen, vilka inte blir tydliga. Som vi har sett har vi inga handfasta belägg för sådan skriftlighet för den äldre fuþarkens del och det tycks ha tagit några hundra år innan man i skrift lärde sig uttrycka vad man kunde i tal, trots Vindolandabrädenas förebild.

Dock finns det latinskriftliga hänsyftningar på möjliga runor på trä. I Tacitus’ Germania från runt år 100 omnämns att germanerna kastade lott med trädkvistar märkta med vissa tecken (”notis”; det står inget närmare än så). Under 500-talet, alltså när runskriftligheten blivit mer lik det talade ordet, skrev en biskop i Poitiers, Venantius Fortunatus, ett klagobrev till sin vän Flavius (som tydligen var en klen brevsvarare) och uppmanade denne att svara på valfritt språk eller sätt: ”barbariska runor (barbara rhuna) kan målas på tavlor av askträ, vad papyrusen förmår, mäktar även den avplanade trädkvisten”. Emellertid tycks vare sig Tacitus eller Fortunatus vara ögonvittnen utan verkar enbart ha gått efter hörsägen.

Vi skall nu gå in på de äldre runornas namn. Dessa utgörs av fulla ord eller begrepp. Vi kan jämföra med hur abcdefghijkl uttalas/är på svenska: a:, be:, se:, de:, e:, eff, ge:, hå:, i:, ji:, kå:, ell. Detta utgör någon sorts kortnamn på själva bokstäverna, men inga rena ord annat än som ett sammanträffande. Därmed är själva alfabetsordningen skyddad eller frikopplad från språkförändringar.

Vi kan peka på den bristande överensstämmelsen mellan uttal och stavning på franska eller engelska. Det var runnamnens begynnelseljud som var knutet till motsvarande runas skrivtecken (i två fall istället runnamnets slutljud; -ng och -R). Om runnamnen skulle drabbas av språkförändringar till begynnelseljudet och så skedde vid övergången mellan urnordiska och fornnordiska, så skulle runnamnet/runordet tappa sin pekare mot runtecknet, trots att ljudet fanns kvar i andra ordställningar och runtecknet därför behövdes här ändå.

Vi tänker oss alltså att den urnordiske runristaren dels hade en räcka ord, namn eller begrepp i minnet, dels en rad runtecken. Runristaren skulle så att säga ”ljuda” sig fram bland runnamnen för att få fram riktiga runtecken i skrift till sin tänkta eller talade ordsats/mening. Ett sådant förfarande är i varje fall väl belagt för den yngre fuþarken med bara 16 tecken. Vad gäller vanliga ord och fraser kan man tänka sig att förfarandet var inlärt direkt i minnet.

Den äldre samgermanska/urnordiska fuþarkens runnamn finns inte belagda utan är språkligt rekonstruerade från dels kvarvarande namn på den yngre fuþarkens runor, dels den anglosaxiska runradens runnamn. Därutöver är det utdöda gotiska språket mycket välbelagt genom bla. Wulfilas översättning av Nya testamentet till gotiska, den s.k. Silverbibeln, ett svenskt krigsbyte under det trettioåriga kriget (1600-talet) och nu bevarad i Uppsala samt i digital form på nätet. Sammantaget har man en hel del av bevarade texter på olika forngermanska språk, vilka medger språkliga rekonstruktioner.

Här kommer nu de äldre runornas namn jämte översättningar i eg. Sigurd Agrells uþarkordning i och med att f-runan sätts först, fast med nummer 24, men annars anpassade efter Kylverstenens fuþarkrad. Slut-z står för ett språkligt samgermanskt ljud; på urnordiska skall det ersättas med -R, slut-r:et. Under vikingatiden kom detta att ersättas med det vanliga r-ljudet.

24 fehu (fä, fänad, rikedom), 1 uruz (uroxe, ursprung), 2 þurisaz (turs, jätte), 3 ansuz (ase, gud), 4 raido (vagn eller ritt, enligt Mithraskulten fyrspannets eller quadrigans tal/symbol, enligt norröna tolkningar guden Tors tal, han som gick eller åkte i vagn, men aldrig red; jämför veckodagnumret för hans dag torsdag = 4), 5 kauna (böld?!; vi återkommer), 6 gebo (gåva), 7 wunjo (glädje), 8 hagalaz (hagel, hagelkorn), 9 naudiz (nöd, nödtvång), 10 isaz (is, det tillfrusna, förstelnade), 11 jara (år, äring, växt), 12 perþa (oklar betydelse, möjligen klippa; Mithras sägs vara född ur en klippa), 13 ïhwaz (idegran, möjligen guden Ull), 14 algiz (genom ljudlagsenlig synkopering fås det fornnordiska ordet elgr = älg; vi återkommer), 15 sowilo (sol), 16 tiwaz (Tyr, enligt Agrell Mithras tal), 17 berkana (björkrunan, kvinnorunan), 18 ehwaz (hästrunan som är = 2 x 9, dvs. turstalet jämte nödvändigheten, har tytts som guden Odens tal), 19 mannaz (man), 20 laguz (vatten, fornnordiskt lögr, insjö, engelskans lake; har även tytts som laukaz, lök), 21 ingwaz (en vanagud, som senare uppträder som Frej), 22 dagaz (dag), 23 oþila (odal, odalsjord, arvejord).

För att ytterligare påpeka talmagin hos den äldre fuþarken skall vi bara peka på nummer 11, jara och nummer 10, isaz. Från eddakvädet Skírnismál känner vi till hur Skírnir, Frejs tjänare, under sina försök att för Frejs räkning gilja den motsträviga jättedottern Gerd lockade henne med just elva äpplen. Vi tar ett exempel till men nu från långt senare folktro. Det finns belagt en skyddsramsa mot övernaturligt oknytt: ”Skjuter du ett, skjuter jag två, skjuter du två, skjuter jag tre,” … o.s.v fram till ”skjuter du tio (isaz = is, förstelning), skjuter jag elva (jara = äring, uppblomstring) och du intet!”

För tydlighetens skull tar vi igen den äldre fuþarkens runnamn, fast utan översättningar eller kommentarer:

24 fehu, 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido, 5 kauna, 6 gebo, 7 wunjo, 8 hagalaz, 9 naudiz, 10 isaz, 11 jara, 12 perþa, 13 ïhwaz, 14 algiz, 15 sowilo, 16 tiwaz, 17 berkana, 18 ehwaz, 19 mannaz, 20 laguz (laukaz), 21 ingwaz, 22 dagaz, 23 oþila.

Av alla tänkbara runnamn för sina resp. språkljud är ovanstående namn/ord givetvis anmärkningsvärda, nästan kosmologiska. Man kan uttrycka detta på annat sätt. Bländad eller fångad av sina nästan kosmologiska runnamn kom den äldre fuþarken att gå mot en oförutsedd, kommande språkfälla: urnordiskans tapp vid övergången till fornnordiska av begynnelse-j:et i ord som jara och begynnelse-w:et eller -v:et framför u eller o, men inte framför e, i eller a. Både 7 wunjo och 11 jara tappade sina pekare till resp. runtecken. Det var säkert inte lätt att förlora sina invanda runnamn på detta sätt. Vi kan belysa begynnelse-tappet av j i jara genom jämförelse med senare germanska språk: Fornnordiskt ár, svenskt år, men tyskt Jahr och engelskt year.

Innan vi påbörjar en närmare bedömning av hela innebörden hos den äldre fuþarkens runnamn, så tänkte vi gå in på tre runnamn: 5 kauna, 8 hagalaz och 14 algiz.

Vi börjar med en störtdykning mot den misstänkta bölden eller varbölden nummer 5 kauna. Det anglosaxiska runnamnet är cen (uttalat med k) med betydelsen eldbloss, fackla (eller symboliskt bara eld). Närmast ljudlika fornnordiska ord är kaun med just betydelsen böld. Den tänkta betydelsen av det rekonstruerade *kauna stämmer inte med resten av runnamnens betydelser. Om vi inte vill lita enbart på den anglosaxiska runradens fackla (med ordningstalet 5), så kan vi gå vidare in i Mithraskulten. När Mithras avbildas framvisas han oftast ihop med två fackelbärare, likadant utstyrda som Mithras fast mindre, varav den ene höjer sin fackla och den andre sänker den (lägg märke till 3-talet).

5-talet i Mithras-kulten då? Dettas betydelse vet vi inte med säkerhet, men på en rad monument, resta av romerska legionärer, åkallas den fackelhöjande fackelbäraren ensam av dessa krigare. Den romerske krigsguden hette som bekant Mars och till honom knöts en viss vandrande himlakropp med ett klart iakttagbart rödaktigt sken, den himlakropp som vi nu kallar planeten Mars. Enligt senantik astrologi, som Mithraskulten var bemängd med, hade Mars-himmelssfären ordningstalet 5 (samt mer tydligt Mithras-sfären ordningstalet 6; runnamnet för den sjätte runan i uþarkordningen var som sagt Gebo, ’gåva’). Indoeuropeiskt sett var rött färgen för krigarna, men vitt den sakrala färgen. Detta gällde både för ”krigarkasten” resp. prästerskapet i Rom och i det vediska Indien, vitt skilda geografiskt och i tid. Fruktbarhetsfärgen var mörkare än så, fast inte språkligt bestämbar.

Vi försöker därmed lämna det trängre Mithraskultsperspektivet till förmån för ett bredare indoeuropeiskt. Mithraskulten var i grunden en del av den forniranska religionen med tillblandning av främmande element som babylonisk-semitisk astrologi. Den forniranska religionen var klart indoeuropeisk om än avvikande och udda.

Med detta för ögonen tänker vi nu skärskåda älgrunan, nr 14 algiz/algiR. Runljudet är här slut-R eller slut-z. Vi har en annan djurruna: hästens, 18 ehwaz, med möjligen en mer central betydelse. På C-brakteaterna avbildas emellertid ett isolerat människoansikte tätt intill ryggen på ett djur, som ibland har hakskägg och ibland horn (eller öron) och en älgs hållning (och sålunda kan tydas så) eller ibland har drag av en häst (ofta har djuret en typisk hästsvans).

Ibland finns någon sorts andedräkt (eller tanke eller tal) mellan människohuvudets mun och djuret. Huruvida djuret är vänt mot höger eller vänster är inte slumpmässigt fördelat (och det finns klart många sådana brakteater), utan är i 73% av fallen vänt mot vänster. I ett antal fall har sådana brakteater flertaliga bårder eller har antydningar till små solstrålar, antydande att hela brakteaten vore en solsymbol. I så fall (med solbårder) är djuret i 93% av fallen vänt mot vänster.

Vi jämför med bronsålderns rätt väl utforskade solkult. Detta blir ett större avsnitt för att komma in i nr 14 algiR, som i fuþarkraden står omedelbart före 15 sowilo/sol. Bronsålderskulturen sammanfaller med den troliga tidpunkten för indoeuropéernas invandring i Europa, bärande på flera indoeuropeiska språkstammar. Vi har den på Själland funna Trundholmsvagnhästen från just bronsåldern (1400 fKr.). Den är utförd i brons och föreställer en häst på fyra hjul dragandes en stor cirkelskiva på två hjul. Cirkelskivan är ornamenterad på bägge sidor, den ena sidan är förgylld och den andra mörkoxiderad brons. När hästen synes dra åt höger uppvisas den förgyllda sidan. Om man står vänd mot solen på norra halvklotet och följer dess rundel, så finner man den gå upp till vänster (öster) för att mot kvällen gå ner till höger (väster). Solens gång är åt höger. Solen syns på södra halvklotet stå i norr, men går fortfarande upp i öster pga. hela jordklotets rotation. Om man där och vänd mot solen skådar solens bana, så går den upp till höger (öster) men ner till vänster (väster).

Det här sagda är i viss utsträckning återgivet efter Anders Andrén, se litteraturlistan. Detta gäller vare sig de uppvisade insikterna i solens gång på norra resp. södra halvklotet eller den kommande tyngdpunkten på den äldre fuþarken.

Den förgyllda sidan av Trundholmsskivan från Själland (norra halvklotet!) föreställer uppenbart solens dagsida och den mörka sidan av Trundholmsskivan bör föreställa den osynliga, mörka nattsolen färdandes åt andra hållet genom nattskyn, underjorden eller under havet. Det tycks finnas klara tecken på en fortsättning av denna solkult långt fram i järnåldern, varpå det nyss nämnda brakteatdjurets (häst eller älg) envisa vänstervändhet kan utgöra ett, djuret kan ses som en nattsolhäst. Törs vi påpeka att den ene tidigare nämnde fackelbäraren pekade sin fackla uppåt (soluppgång) och den andre nedåt (solnedgång). Ett ytterligare tecken är att den äldre fuþarken uppvisade en särkild solruna, 15 sowilu, samt åtminstone en hängiven hästruna 18 ehwaz och kanske denna 14 algiz-runa under diskussion.

Vi har inte bara själva Trundholmsvagnen, två till finns kända fast i klart sämre skick.

Därtill finns solhästar och/eller solar (cirklar) tecknade ombord på en del av de många skeppsbilderna på hällristningarna. Nu tecknas sådana solförsedda skepp enbart som färdandes mot höger och vänstergående skepp saknar alltid solhästar och solar. Till denna solbildkonst tycks även pariga gestalter, bilder, föremål eller statyetter höra, alltså parighet som symbol. Många sådana finns kända från bronsåldern och vi pekar här endast på de mest kända, de två danska tvillingbronslurarna. Vi åsyftar här att troliggöra, att 14 algiz-runan hör till en sådan parighet.

Vi har nyss pekat på att C-brakteatdjuret tycks envist vänstervänt och möjligen utgör en nattsolhäst eller solnedgångshäst. Tittar vi på de likaledes folkvandringstida tidiga gotländska bildstenarna med sina centrala stora runda virvlar, så bör man nog anse dessa som solsymboler, så mycket hellre som vissa centralvirvlar längs sin kant har små triangelformade solstrålar. Intill virveln finner man nästan alltid två pariga djur, motställda varandra, soluppgångsdjuret och solnedgångsdjuret. Man kan måhända se dessa som hjälpare åt solen vid dessa kritiska övergångar. Allra tydligast belägg utgör det folkvandringstida förgyllda silverspännet från Vännebo, Västergötland enligt Andrén. Högst upp ser man en sol med långa strålar (middagssolen), till vänster och höger var sin sol med korta strålar (soluppgång, solnedgång) samt längst ned en sol eller cirkel utan strålar (nattsolen). Invävt i ornamentiken finns två pariga motställda djurhuvuden.

Vi lyfter vidare blicken mot de fornnordiska litterära beläggen, dessa tycks enbart vara passiva rester av denna solkult utan mytisk nyalstringskraft. I den poetiska Eddan nämns att solen drogs i vagn över himlen av ett par av hästar, Alsvinn (den allsnabbe) och Árvakr (den arla vakne, gryningsvakne) under förföljande av vargen Sköll. Enbart hos Snorre finner vi uppgiften om att dagen, Dagr, drogs i vagn av en enda häst, Skinfaxe. Solen höll sig med pariga hästar men inte dagen. I den äldre fuþarken finner vi både en särskild solruna, 15 sowilo och en särskild dag-runa eller dagsljusruna, 22 dagaz. Man tycks ha skiljt mellan solljus och dagsljus, vilket torde kunna förklaras av att under en genommulen dag ser man vare sig solen eller någon distinkt ljusriktning.

Vi går nu in på den möjliga parigheten hos 14 algiz (som alltså i fuþarken står omedelbart före 15 sowilo). Tacitus nämner i sin Germania den östgermanska folkstammen naharvalernas kultbruk. En i kvinnlig skrud klädd präst leder i en lund kulten av ett gudomligt brödrapar. Tacitus tolkar omgående dessa som Castor och Pollux, dvs. dioskurerna samt hävdar att gudabrödernas germanska namn vore ’Alcis’ (uttalat ”alkis”). Vi följer något dioskurerna innan vi går vidare med ”alkis”.

Dioskurerna hör till fruktbarhetsgudarnas krets, vilka i ett flertal indoeuropeiska religioner vanligen utgörs av tvillingar, knutna till hästar och åtföljda av en enda kvinna. De grekisk/romerska Castor och Pollux följdes av Helena, de indiska asvins (hästmän) hade Sarasvati, de naharvaliska gudabröderna hade en kvinnoklädd präst och de senare fornnordiska vanerna Frej, Freja och Njord bestod av en gudinna och två gudar, fast med annat inbördes förhållande. Vi bör här även omnämna att anglosaxarna inledde sin erövring av England under ledning av ett legendariskt brödrapar vid namn Hengest och Horsa (Hingst och Häst), kanske snarare att förstås som ämbetstitlar än som historiska egennamn.

Enligt den samgermanska ljudskridningen blev som sagt ex. latinskt k, p och t i många ursprungliga ord till germanskt h, f och þ. Det av Tacitus angivna latiniserade namnet Alcis kan emellertid inte gärna ha kommit från ett alhiz (jfr gotiskt alhs ’helgedom’), då latinet hade h-ljud och dito bokstavstecken. Det latinska k-ljudet kan vara en omtolkning av ett främmande germanskt språkljud, ett frikativt g-ljud (fonetiskt ”γ”), varvid vi får ett rekonstruerat *algiz/algiR. Det är emellertid enbart det fornnordiska elgr ’älg’ som är belagt, varur man språklagmässigt kan härleda ett tidigare hypotetiskt *algiR.

Detta var en lång utvikning för att hamna i något inte helt säkert.

Men vi har Tacitus som betecknar naharvalernas gudabröder som dioskurerna och anger det germanska namnet ”Alcis”, vi har ännu i den poetiska Eddan pariga solhästar och vi har det tveksamma C-brakteatdjuret, som än tycks som en häst, än som en älg. Samt vi har själva algiz-runans utseende: en lodrät huvudstav med en snedställd bistav uppåt vänster och en dito åt höger. De är symmetriska och förvisso pariga! Slutligen har vi ordningsföljden i fuþarken: 14 algiz, 15 sowilo. Solhästen före solen!

Vi tar nu upp ett sista runnamn, nummer 8 hagalaz, innan vi översiktligt beskådar den äldre fuþarkens runnamn. Varför just hagel? Alla har vi väl upplevt en hagelskur, alltså störtande vita hagelkorn, kanske något smärtsamma att bli träffad av men annars tämligen harmlösa. Från nyare tider finns emellertid rapporter om att hagelkorn kan bli påtagligt stora typ en golfboll eller tennisboll och folk har dödats. Alltså någon sorts ”kristallstenar” ur den annars fria himlen. Detta har bärighet för indoeuropeiska traditioner. På indoiranska och germanska språk kan det rekonstruerade urindoeuropeiska ordet för sten även användas för begreppet himmel. I detta sammanhang kan man även lägga märke till kognata (ur samma rot) ord ur olika indoeuropeiska språkstammar för de vapen indoeuropeiska stormgudar slungade i samband med blixtar. Orden betyder sten eller lysande. Vad betyder ex. ”hammare” i uttrycket Tors hammare? Ja inte betyder det en snickarhammare, utan ordet har med bergshammare att göra, således en utskjutande bergsås. Jämför ortnamnen Hamrafjället och Blåhammaren, som är ett jämtländskt fjäll. Således sten.

—–

Därmed kan vi ställa upp den äldre fuþarkens runnamn igen, först med sina rekonstruerade ordformer och sedan med översättningar/begrepp.

24 fehu, 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido, 5 kauna, 6 gebo, 7 wunjo, 8 hagalaz, 9 naudiz, 10 isaz, 11 jara, 12 perþa, 13 ïhwaz, 14 algiz, 15 sowilo, 16 tiwaz, 17 berkana, 18 ehwaz, 19 mannaz, 20 laguz (laukaz), 21 ingwaz, 22 dagaz, 23 oþila.

24 rikedom, fullständighet, 1 ursprung, uroxe, 2 jättar, 3 asar, 4 vagn (Tor), 5 fackla, eld, 6 gåva, 7 lycka, 8 hagel, himmel, 9 nödtvång, 10 is, förstelning, 11 år, äring, tillväxt, 12 klippa?, 13 idegran (Ull), 14 älg, solhästar, 15 sol, 16 Tyr, himmelsgud, 17 björk, kvinna, 18 häst (Oden), 19 man, 20 vatten, 21 fruktbarhet (Frej, Freja), 22 dag, 23 odalmark.

Man kan begrunda namnräckan ur många synvinklar. Ovan har vi redan berört hur, om man godtar Sigurd Agrells uþarkordning, den norröna världsuppståelsemyten åskådliggörs. Först Ginnungagap ’det förvillande, gäckande gapet’, sedan jättarna, sedan gudarna, men tätt följd av den ordnade världens väktargud (Tor, men ej omedelbart namngiven). Vi har det i runnamnen: 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido. I förbigående bör pekas på att den klart tidigare äldre fuþarken härmed stödjer äktheten hos den poetiska Eddans återgivning (samt Snorres fylligare berättelse något vinklad från kristen synpunkt, vilken dock går att sortera bort).

Vi ämnar bara därutöver ta upp två synvinklar och börjar med bronsålders- eller det indoeuropeiska perspektivet. Till att börja med så finns det bara en enda klart namngiven gudom bland den äldre fuþarkens runnamn: 16 Tiwaz/TiwaR eller Tyr. Denne är så urindoeuropeisk som någon kan bli. Vi ser det i de kognata orden sanskrit devas, latinskt deus, lithauiskt dievas, forniriskt dia och fornnordiskt pluralis tivar: gud, gudar. Vi har även de kognata begreppen himmelsgud och fader på sanskrit (dyaus, pita), grekiska (zeu, pater), latin (Ju, piter; Jupiter!), illyriska (Dei, patyros) samt det hettitiska ordet för himmelsgud d’Sius. Illyriska ingår i en dåligt känd grupp av indoeuropeiska språk från Balkan och hettitiska är ett tidigt utbrytarspråk från urindoeuropeiskan, vilket talades i Mindre Asien och som har en bevarad rik textskatt. De nyss angivna kognata orden är hämtade från ett flertal olika språkstammar, vitt skiljda i tid och rum.

Vi ser emellertid också hur de gudar, som blir kända i den senare fornnordiska mytologin, nu börjar framträda fast dolt (Tyr blev där en något förbleknad gud). Vi har således 4 raido (Tor), 18 ehwaz (Oden) och 21 ingwaz (Frej, Freja). Vill vi se den bronsålderstida solkulten i den äldre fuþarken, så har vi självklart en solruna, 15 sowilo samt en säker hästruna, 18 ehwaz. Vi har som vi har gått igenom en minst sagt möjlig solhästpar-runa i form av 14 algiz.

Vi tar så upp vår andra och sista synvinkel och den är om man kan inläsa den tidigantika läran om de fyra elementen i den äldre fuþarkens runnamn och vi kommer att förklara varför vi tar upp detta. De fyra elementen, varav allt var uppbyggt, var som bekant eld, luft, vatten och jord. Måhända kan man inläsa dessa element. Vi har till att börja med 20 laguz (laukaz). Vissa har alltså tänkt sig att runnamnet skulle betyda ’lök’ istället för ’lake’, ’insjö’. Dock är det så, att både den anglosaxiska runraden och den yngre fuþarken på motsvarande ställen här anger ord, som betyder ’insjö’.

Vi stannar för begreppet vatten. Har vi elementet jord? I varje fall i form av 23 oþila, odalmarken, som man brukade och hävdade. Har vi elementet eld? Såvida 5 kauna verkligen står för fackla. Vad gäller elementet luft, så är det vanskligare. Vi kan peka på 22 dagaz, dagrunan, som är skiljd från begreppet sol samt på 8 hagalaz, hagel- eller himmelsrunan. Båda runnamnen förutsätter något mellanliggande, nämligen begreppet luft.

Huruvida denna lära eller motsvarande tankegods har inkommit från antiken med den äldre fuþarken lär vi aldrig få veta, eftersom fuþarkens nyttjare som ovan påvisats aldrig använde den för egentlig skriftlighet. Känt är att kristendomen i sin tur upptog läran om de fyra elementen och vidareförde den. Av indoeuropeiskt ursprung tycks i varje fall begreppet eld inuti eller nere under vatten vara. Vi har myterna om de forniranska och vediska s.k. napat apam ’brorsönerna’ och de möjligen kognata (fast omdiskuterade) namnen på den romerske havsguden ’Neptunus’ resp. den keltiske (irländske) Nechtan, som bodde i en sjö eller källa; i båda fallen utan bevarade kopplingar till eld. Vi har norröna skaldekenningar som Ägirs eld = guld (Ägir var havsjätten) eller för den delen den poetiska Eddans tal om Rhenguldet.

Betydelsen av om läran om de fyra elementen skulle ha kommit till Norden eller Island först med kristendomens lärdom ligger i dateringen av ett av de äldsta skaldekvädena, det s.k. Ynglingatal och dess bevisvärde. Det anses allmänt (i varje fall till sin kärna; det är svårare att urskilja senare tillskott) stamma från runt år 900 och utpekas av Snorre sålunda. En del forskare har iakttagit förekomst av uttryck, som förutsätter kännedom om de fyra elementen och därmed ge tidfästning till det lärda, kristna 1200-talet. Vi pekar på möjligheten av ett klart tidigare ursprung.

Vi avslutar så detta avsnitt om själva den äldre fuþarken med denna uppställning av de urgermanska namnen på runorna jämsides med motsvarande runnamn från den anglosaxiska runraden resp. den yngre fuþarken.

Fornengelska         Urgermanska        Fornnordiska

feoh 24                  *fehu                     fé

ur 1                        *uruz                     úr

þorn 2                    *þurisaz þurs

os 3                        *ansuz          áss

rad 4                      *raido                    reið

cen 5                      *kauna                  kaun

gyfy 6                     *gebo

wynn 7                   *wunjo

hægl 8                    *hagalaz hagall                    

nyd 9                      *naudiz                 nauð(r)

is 10                       *ísaz                      íss

ger 11                    *jára                      ár

peorð 12 *perþu

eoh 13                   *ïhwaz

eolhx 14 *algiz                     ýr

sigel 15   *sowilo                  sól

tir 16                      *tíwaz                    Týr

beorc 17 *berkana bjarkan

eh 18                      *ehwaz

man 19                  *mannaz               maðr

lagu 20                   *laguz                    lögr

Ing 21                     *ingwaz 

dæg 22  *dagaz

eþel 23                   *óþila

Den äldre runskriftlighetens borttynande

Vi har redan pekat på hur Norden under vendeltiden avskars från tidigare sydliga kontakter, dels genom en slavisk språkbarriär längs det mesta av Östersjöns sydkust, dels genom en stigande kulturbarriär genom en tilltagande kristning på kontinenten. Vi skall syna runskriftligheten med den äldre fuþarken i ljuset av detta. Av de drygt 300 bevarade sådana runinskrifter utgörs drygt 50 av ristningar i/på sten (nästan enbart i Norge och Sverige) och resten är på lösföremål (ung. 250 st). Drygt 200 av dessa utgörs av runförsedda C-brakteater (vilka ovan beskrivits och vilka sammanlagt, med eller utan runskrift, utgör c:a 400 av de sammanlagt nära 1000 brakteater som återfunnits). En nästan lika talrik grupp av brakteater är de så kallade D-brakteaterna, vilka till tiden stammar från 500 till 550, alltså folkvandringstidens allra sista del före Vendeltiden. Dessa föreställer ornamentala djur i övergången till den senare djurornamentikstilen (Salins stil II). Det riktigt betydelsefulla för vårt ankommande är att dessa sista brakteater samtliga saknar runor. Runskrift tycks börja bli ovidkommande.

Om vi nu betraktar de kända inskrifterna med den äldre fuþarken på lösföremål, alltså c: 250 st inbegripet C-brakteater, så kan man notera, att de vendeltida från gravar utgör ett mycket litet fåtal. Vi känner kanske fyra från Norge, en från Danmark och tre från Sverige. Ur en sammanställning av Danmarks och Norges äldre runinskrifter på lösföremål från alla typer av fynd finner man i Danmark den enda från vendeltid men 35 från romersk järnålder och folkvandringstid. I Norge är de vendeltida inskrifterna något talrikare med 8 fynd mot 25 från tidigare tidsrymder. Uppgifterna kan räknas fram från Arild Hauges hemsida om runinskrifter. Oavsett fullständigheten så blir ändå bilden klar: Runskrift börjar bli ovidkommande.

Vad gäller runstenar är bilden något gynnsammare för vendeltiden, dvs. i enstaka områden. Vi ämnar emellertid först något granska ett av Sveriges tre lösföremålsrunfynd, i en brandgrav; de flesta rungravfynd i Norden är just brandgravsfynd. Vi talar om ”rinkergraven” i Rickeby i Vallentuna (alltså inte den kända Stockholmsförorten Rinkeby vid Spånga). I Uppland (och i princip bara här) finns ett större antal ”rinkebyar” vad gäller ortnamn. Ordet rinc återfinns i Beowulfkvädet men inte i Snorres Heimskringla, själva ordet rekkr (med s.k. nasalassimilation av n:et och motsvarande ett östfornnordiskt rinkR) är känt från den fornisländska litteraturen med betydelsen kämpe, krigare. Betydelsen i ett svealändskt sammanhang framträder dock inte helt klart.

Det finns enligt den svenske forskaren Svante Fischer (se litteraturlistan) två utgrävda rinkebygravar, Rinkeby i Spånga samt Rickeby i Vallentuna. Det är måttligt stora gravhögar, ung. 15m i diameter och 1,5 m höga, svärds- och hjälmbestyckade gravar, i ö. med en del finare gravgods men ohyggligt stora mängder brända djurben, hela 32 liter, utöver rinkern själv av allehanda olika djurslag. Mängden brända ben gäller Rickeby. Om vi talar om den högsta divisionen, s.k. kungshögar, typ Gamla Uppsala tre kungshögar och Anundshögen utanför Västerås, så talar vi om diametrar bortåt och runt 65 m och höjder upp till 9 m (Anundshögen). En av kungshögarna, Ottarshögen i Vendel innehöll bara 1-2 l brända djurben. Kungshögar utgör centrum av sin bygd och innehåller mycket finare och äldre, oftast importerade föremål från det östromerska riket (sällan från merovingerväldet i det forna Västrom) men måttliga mängder brända djurben och ej runskriftlighet.

Rinkergravarna utgör inte centrum av bygden gravfältsmässigt eller bebyggelsemässigt och den lokala bosättningen har inte kunnat bekosta sin rinkergrav. Dessa skiljer sig klart från övriga lokalgravar och är engångsförekomster under den första delen av vendeltiden och rinkarna tycks ha varit i tjänst hos en överherre, som bekostat rinkergraven (lägg märke till den ohyggliga mängden brända djurben av allehanda arter). Ortnamnsmässigt tycks rinkergravarna ha haft en ganska liten gård knuten till sig.

I Rickebygraven i Vallentuna fanns en tärning av ben. Tärningar (eller andra rester av brädspel) är inte alls ovanliga i rikare bestyckade gravar och de motsvarar helt senare tiders tärningar med cirklar motsvarande siffrorna 1-6 på kubens sex sidor (detta innebär en numerisk skriftlighet, vilken vi ovan har tittat på). Just denna tärning hade därtill en runinskrift: h(l)AhA-hAukR, ’Skratt-Hök’, där hAukR < habukaR.

Synkoperingen har som synes ägt rum och runteckenmässigt har jararunan ombildats till en särskild A-runa, som ser ut som det senare långkvist-h:et i den yngre fuþarken, dvs. en huvudstav och två korsande bistavar i ett kryss. Jara har blivit till ár och runnamnet har tappat sitt inledande j-ljud. Detta är s.k. övergångsrunor varom mer strax.

Därefter är det runmässigt fyndtomt i Vallentunaområdet fram till de ung. 165 senvikingatida runstenarna här. Vi stryker under detta igen: en enda ynka tidigvendeltida runinskrift på rinkertärningen gentemot 165 vikingatida runstenar med den yngre fuþarken. Vendeltida runskriftlighet var på sparlåga, men har uppenbarligen överlevt fram till vikingatidens uppsving med den yngre fuþarkens skriftlighet. Det oerhörda i detta uppsving kommer att bli ämnet för texten Runskriftlighet-2.txt. Här kommer vi att dvälja vid vendeltidens nedgång i skriftlighet och dess orsaker. Först måste vi dock slutföra dryftandet om vem rinkern eller kämpen var.

Vi utgår mest från Rickebygraven, som framträder tydligast. Vi har rinkern själv med hjälm, brynja och svärd eller i Rinkebyfallet hjälm, sköld och spjut (samt en blå klobägare, tärningar och annan spelutrustning för underhållning; dock ingen runskriftlighet). Därutöver innehöll båda rinkergravarna mängder med olika sorters djurben. I Rinkebygraven fanns bla. tre hästar, tre hundar, två kor, två grisar, två gäss, en höna samt duva och en uggla. I Rickebygraven hittades djurben av 12 olika arter, bla. återigen en uggla, ett flertal rovfåglar varav tre hökar. I båda gravarna fanns en stor uppsättning av olika ätliga vilda fåglar, varav några är svåra att nedlägga. Orrjakt ex. kräver högt utvecklad pricksäkerhet med pilbåge och tränade hundar som kan ge ståndskall. Levande ugglor kan användas för att locka till sig kråkor och korpar, som man sedan kan nedlägga med pil och båge eller släppa loss tränade hökar mot. Man kan säkert också ha haft särskilda hundar som tränats att ”ställa” vildsvin, älg eller rådjur.

Den svenske forskaren Svante Fischer (se litteraturlistan) har uttytt rinkerns roll som inte bara ”kungens” (eller småkungens eller hövdingens) kämpe eller man i den lokala bygden utan även jakthunds-, jakthöks- eller jaktfalksuppfödare, vilt- och jaktmarksvårdare i syfte att förmedla jaktförströelser åt sin hövding och åt dennes gäster. Att hålla på att träna ett antal jakthundar eller jaktfåglar är kostsamt emedan det tar tid. Så kostsamt i själva verket att rinkrarna blev en engångsföreteelse. Rinkern hade säkert mycket att hålla reda på med såväl sina hundar eller falkar som sina olika gästers olika önskemål. Han kan ha haft anledning att upprätthålla runskriftlighet i detta syfte. Jaktrinken var en kulturyttring, som man hade apat efter från den samtida kontinenten. Som vi sett mäktade man inte över tid upprätthålla den. Det blev inga efterföljande rinkergravar.

Därmed dryftar vi mer den allmänna nedgången under vendeltiden. Detta är huvudsakligen arkeologiskt belagt. Guldinflödet söderifrån ströps och hädanefter nyttjade man förgyllning, ett tunt lager guld över bronsföremål istf. äkta guld. Man ser ett avtynande av importen av statusvaror, undantaget dryckesglas och efter 500-talet finns föga belägg för att östromerska (eller frankiska) praktföremål eller solidi når Norden. Härnadståg söderut som utförts under folkvandringstiden var inte längre möjliga. Enligt Beowulfskvädet samt Historia Francorum blev geaterkungen Hygelacs (Chlochilaichs) härtåg gruvligt besegrat i Frisland av en frankisk här runt år 520.

Under folkvandringstid eller tidigare hade germanska stammar (däribland nordbor) kunnat samla sig under karismatiska ledare på kontinenten med ”lyckokraft” eller ”kungalycka” och så småningom blivit jämbördiga med romarna. Man hade lärt sig avancerad krigskonst, diplomati, främmande språk som latin samt skriftkunnighet, både den egna runiska och den latinska. Om dessa skeenden talar den poetiska Eddan men i närmast legendform med symbolik som drakar och med betoning på moraliska frågeställningar om vad som är heder och konlikter med densamma snarare än faktisk historieskrivning. Därmed utgör den poetiska Eddan mer en återblick på ”fornstora dagar” än en praktisk bruksanvisning för vendeltidens ungdom att upprepa dåden. Man hade då förlorat sina kontinentala anknytningar.

Enligt arkeologiska och ortnamnsmässiga belägg får man bilden av ex. det vendeltida Mälardalen som ett lapptäcke av småkungadömen, där enstaka ätter då och då tycks ha försökt skaffa sig hegemoni mot bakgrunden av konservativa tingsmenigheter. Namnet Uppsala tycks mindre stå för ett centralmaktens säte än för ett gemensamt (!) ideologiskt-religiöst centrum. Det finns även en halvlegendarisk historieskrivning över det vendeltida Mälardalen i form av Ynglingasagan, vilken är den första delen av Snorres Heimskringla. Snorre säger bla. ”þá váru þar margir heraðskonungar”, då fanns där många häradskungar, småkungar. Vi stannar upp här. Hur kunde Snorre ev. veta detta, vilket helt och fullt stämmer med arkeologin och ortnamnsforskningen. Enklast antar vi att Snorre stött på äkta muntliga traditioner, som hävdat detta.

Snorre var inte bara en kristen hövding, skriftställare och skald på det tidiga 1200-talets Island. Han var genom flera besök i Norge även välbekant med kung Håkon och jarl Skule samt insyltad i diverse intriger ytterst syftande till det norska ”Machtübernahme” över sin frikoloni, Island, år 1264 (Vi är fullt medvetna om nazisternas härtagning av Norge under andra världskriget). Snorre har även under tidigt 1200-tal besökt Eskil lagman i det svenska Västergötland jämte varit på ön Visingsö i Vättern. Är det någon som tvivlar på att Snorre kan ha snappat upp äkta svenska traditioner? Ynglingasagan ter sig halvlegendarisk. Somt går att påvisa. Nämnda ortnamn finns i verkligheten och är sådana att de inte kan ha varit allmänt kända i hela Norden. Ortnamnen som sådana är bärare av relevant arkeologi. Sådan är halvlegendarisk historieskrivning. Som en svamp. Kramar man den, så kommer inte fram vederhäftigt, bevisat historiesubstrat. Fram kommer sanning av någon typ, att tydas av den som så förmår.

Vi granskar något (de tänkta) återvändarna från folkvandringsstriderna, ”upplysta” av romanitas, övade i avancerad krigskonst, diplomati och samhällskonst, främmande språk som latin samt skriftkunnighet, både den egna runiska och den latinska. De mötte sina mer småskaligt tänkande kvarblivna stamfränder med deras ”häradskungar” och deras ting med sitt hävdande av odaljordens och den gamla bördens betydelse för vilka ”krigskonst” stannade vid återkommande boskapsräder mot grannstammen. Arkeologiskt sett tycks nymodigheterna med runskriftligheten som markör ha blivit marginaliserade som vi sett. Hävdandet av odaljordens betydelse tog sig under tidig vendeltid utrerade, landskapsomdanande uttryck i form av jättegravhögar s.k. kungshögar och i form av vida synliga eldbegängelser. Sådana begravningar skedde knappast senare. Vi talar om någon typ av samhällskris.

Någonstans här under sen folkvandringstid till tidig vendeltid har vi tecken till ett religionsskifte från tidigare utomhuskult eller våtmarkskult eller t.o.m. vanakult till kult inomhus i hövdingens stora hall med påföljande Valhallsmytologi. Därjämte spred sig brandgravsskicket, vilket Snorre kallade brennuöld (brännåldern, hur nu Snorre visste om den). Under själva vikingatiden tycks däremot Torskulten blivit mest annammad enligt runstensbelägg och skriftliga senare källor.

Vi har dessutom tecknen på den tidiga vendeltidens befolkningskris i form av Ragnarökskataskrofen, ett sannolikt vulkanutbrott år 536, avspeglat i isborrkärnor från Grönland samt pollenmässigt i klar minskning av odlad areal i Norden. Detta sistnämnda (fast enbart detta) kunde ha berott på den samtida justinianska pesten.

Under vendeltiden återhämtade sig befolkningen successivt med nyodling till följd och fortsatt så under vikingatid utan arkeologiska tecken till överbefolkning. Detta gav grunden till vikingatidens uppsving, handelsmässigt och skriftmässigt. Vi får nu klara avtryck av en mycket vida spridd skriftlighet utöver det punktvisa magiska, således en Vindolanda-skriftlighet. Vi avrundar denna text om den äldre fuþarkens skriftlighet med övergångsrunstenarna.

Övergångsrunstenar

Sveriges runstenar med den äldre fuþarken kan räknas upp. Vi börjar med de äkta urnordiska stenarna. De två Rö och Kalleby i Bohuslän, Vg 63 Noleby och Vg 65 Vånga i Västergötland samt KJ 70 Järsberg och den ganska nyfunna Skramlestenen i Värmland. I Mälardalen finns fyra, i Södermanland KJ 85 Berga och KJ 86 Skåäng samt i Uppland KJ 99 Möjbro och KJ 100 Krogsta. På Gotland finns tre, KJ 1 Kylver, KJ 99 Martebo och KJ 102 Roes. Tillsammans får vi tretton rent urnordiska stenar. Vi har därutöver runstensfragment från en brandgrav i Tomteboda i Solna socken i Uppland och från Strängnäs i Södermanland. Detta fragment bär den fängslande inskriften ”-rilaR: wodinR”, med en tidig synkopering samt en möjlig ekerilaR-formel, den enda i så fall från Mälardalen.

Vi övergår till övergångsstenarna. I det östligaste Östergötland finns Söderköpingsstenen. Alla övriga är från västra Blekinge, särskilt Listerlandet och utgör alltså en helt lokal anhopning av vendeltida övergångsrunstenar. Dessa är fem stycken: KJ 95 Gummarp, KJ 96 Stentoften, KJ 97 Björketorp, KJ 98 Istaby, and KJ 98 Anm. Sölvesborg. Det handlar alltså totalt sett om sex stycken övergångsstenar i Sverige. Vi tar oss friheten att här kort omnämna Eggjumstenen från det norska Vestlandet. Denna är ristad med övergångsrunor, uppvisar en långt driven övergång till åldrig, men förståelig fornnordiska och utgör med sina ganska precist 200 runtecken världens längsta inskrift med den äldre fuþarken. Den något osäkra tidsfästningen är till runt år 650.

Vi går in på de västblekingska övergångsstenarna. Deras något osäkra tidsfästning är första halvan av 600-talet. Fyra av dem ligger på det s.k. Listerlandet, en halvö i det västligaste Blekinge, som skyddas mot Skåne av det nordsyd-gående bokskogsbeklädda Ryssberget. Björketorpsstenen är den aparta, fast helt besläktade stenen inom gruppen i.o.m. att den ligger hela sex mil österut, vilket innebär in i den östra halvan av Blekinge. Vi återkommer. Listerlandet, en bördig jordbruksbygd, är arkeologiskt väsensskild från det omgivande östra Blekinge, Skåne, Bornholm, Öland och Gotland. De andra områdena kännetecknas under folkvandringstid och vendeltid av fynd av brakteater (som för östra Blekinges del Tjurköbrakteaten), romerska guldmynt (solidi) – för Blekinges del är de fem funna solidi samtliga från östra Blekinge, importerade vapen eller vendeltida båtgravar. På Listerlandet saknas allt detta, vilket är ett negativt arkeologiskt bevis: något vanskligt, beläggen kanske ännu inte har blivit funna.

Istället finns som synlig kulturyttring en säregen runskriftlighet från vendeltid. Ännu under vikingatid utmärker sig Listerlandet genom ett särpräglat begravningsskick. Det rör sig om något av en kulturell enklav i en annorlunda omgivning. Vi börjar med att titta på dessa runtexter.

Istabystenen:

AfatR hAriwulafa

hAþuwulafR hAeruwulafiR

warAit runAR þAiAR

”Efter Hariwulaf HaþuwulafR (en) ’Hjörylfing’ skrev runor dessa”. Det finns åtminstone en synkopering i.o.m. att hAeruwulafiR borde ha hetat hAeruwulafi-ja-R. Tecknet stort A står för den nya a-runan, ár från jara, medan litet a står för ansuz-runan. Runan A tecknas på just denna sten med ett tecken som helt motsvarar det senare, blixtlika långkvist-s:et och faktiskt något liknar jara-runan. Annars tecknas A med en runa, som helt liknar det senare långkvist-h:et, vilket ovan redan påpekats. I hAeruwulafiR tycks A-runan verkligen stå för j-ljud ’Hjeruwulafir’ ’av Hjörulfs ätt’. Notera i.ö. att wunjo-runan används och att det fornnordiska tappet av w eller v framför u eller o ännu inte ägt rum.

Det framträder tre mansnamn: Hariwulafr (fnord. Herulfr med betydelsen ’Här-ulv’), Haþuwulafr (Höðulfr ’Strids-ulv’) samt Haeruwulafr (Hjörulfr ’Svärds-ulv). Stenen handlar om dödsfall och släktskap. I varje fall är Höðulfr och Hjörulfr klart besläktade. De svenska religionshistorikerna Sundqvist och Hultgård har tänkt sig att de här ulv-namnen kan återgå på religiösa krigarsällskap typ s.k. ulvhednar. Ett i källorna bättre belagt krigarsällskap är bärsärkarna (fnord. berserkir), ännu verksamma under tidig vikingatid. Förledet ber- tyds som återgående på en urgermansk stam med betydelsen ’björn’. Jfr det tyska ’das Bähr’. Redan på språkliga grunder framträder bärsärkarna som långt åldrigare än vikingstiden, före den fornnordiska brytningen av e till jö.

Gummarpsstenen:

(h)AþuwolAfA

sAte

(s)tA(b)A þr(i)a

fff

”Åt (?) Haþuwolfa[R] satte[s] stavar tre, fff (fehu, fehu, fehu = rikedom i tretal)”. Det tycks inte stå något nominativ-R efter namnet. Man kan lägga märke till den klart annorlunda stavningen gentemot Istabystenen samt att för A används långkvist-h:et. Gummarpsstenen finns inte längre till. Den hade tidigt flyttats till Köpenhamn och försvann i stadens brand 1728. En avbildning finns kvar.

Stentoftenstenen:

niu hAborumR niu hagestumR hAþuwolAfR gAf j hAriwolAfR (m)A–u snuh-e hideRrunono fe(l)(A)h ekA h ed|erA ginoronoR herAmAlAsAR ArAgeu we(l)Adud sA þAt bAriutiþ

”Med nio bockar (fnord. hafr), nio hingstar Höðulfr gav j (jara, äring, gott år). Herulfr … något.” Sedan följer en nära identisk återgivning av Björketorpsstenens ensamma förbannelseformel med bla. skiftande stavningar. Vi återkommer.

Utöver förbannelseformeln delar Stentoftenstenen och Björketorpsstenen den egenskap att de är en del av ett större monument med bla. flera bautastenar (för Stentoftenstenen gäller dåtid, då själva runstenen är flyttad). Runmässigt lägger vi märke till att begreppsrunan j faktiskt utgörs av den äkta urnordiska jara-runan. Vidare att i ordet ”hagestumR” ’a’ verkligen utgörs av ansuz-runan, varmed man enligt senaste forskningsrön får ovanstående läsning (hangestumr).

Kulturellt sett får man följande bild. Det är uppenbart att det är flera olika runristare, som ristat sina olika stenar och som enskilt försökt ljuda sig fram till hur de skulle rista. Detta trots att stentexterna handlar om samma namngivna personer, vilka står i släktledsförhållande till varandra. Tolkningen blir att det är dessa personer eller hövdingar, som kunnat befalla de olika stenristarna. Hövdingarna har med sin anbefallna runstenskonst kunnat stadfästa dels en begravning, dels officiella kulthandlingar såsom att sätta stavar tre, fff eller att med nio bockar och nio hingstar ge gott år.

Talet 9 har som vi sett enligt uþarkteorin varit naudiz-runans tal, nödtvångets runa. Hövdingarna har också med förbannelseformlerna på Stentoften och Björketorp kraftfullt hotat dem som bryter dessa monument.

Vi har redan sett hur Listerlandet utgör en avskild kulturell enklav. De svenska forskarna Nerman och von Friesen har dristat sig att föreslå att Listerlandsborna ursprungligen kommit utifrån, närmare bestämt från Rogaland i sydvästra Norge med centralorten Stavanger och med invandring runt år 600. De anför två antydningar. Dels den ovanliga formen på k-runan, som finns i de två förbannelseformlerna. K:et liknar helt ett modernt stort Y. Sådana k:n får man leta efter, men de återfinns på övergångsrunstenar i just Rogaland. Dels finner man Istabystenens namnpar (i fornnordisk språkdräkt Höðulfr och Hjörulfr) genomgående nämnda tillsammans i fornaldarsagan Hálfs saga ok Hálfsrekka, vilken behandlar tidiga förhållanden i just Rogaland.

Slutligen kan man lyfta upp det besynnerliga ortnamnet ’Norje’ vid kusten mitt på Listerlandet. Byn är i modern tid säte för den årliga Sweden Rock Festival. Vi har själva på plats skämtat med gästande norska besökare – men dere er jo fortsatt i Norje. Vi har dock inte sett någon ortnamnsundersökning av namnet.

Björketorpsstenen:

hAidR runo ronu

fAlAhAk hAiderA g

inArunAR ArAgeu

hAerAmAlAusR

utiAR welAdAude

sAR þAt bArutR

uþArAbA sbA

HaidR runo ronu, falh’k haidera ginnarunaR. Argeu hermalausR, utiaR weladaude, saR þat brutR. Uþarba spa.

En möjlig översättning lyder: ”Himmelglansrunräckan dolde jag haidera? villande runor. Med arghet (fnord. ergi) ständig, utiaR? med trolldomsdöd, (åt) den som det bryter. Ofärd spår jag.”

Det är ganska självklart att övergångsrunstenar med sin ringa sammantagna textmassa kan vara svårtydda. Runmässigt kan man notera att p-ljudet i ’uþarba spa’ återges med runan b (sba) som på Vadstenabrakteaten inte med Kylverstenens perþa-runa. Vad betecknar egentligen A-runan i alla dessa förekomster? Forskarna anser att A i många textfall utgör en i talet stum stödvokal mellan två samstående konsonanter, en så kallad svarabhaktivokal. Jämför urprungstranskriptionen med den tänkta återgivningen på urnordiska. Ett särskilt tydligt fall är ordet bArutR eller som Stentoftenstenen uttrycker det: bAriutiþ. Det fornnordiska verbet för bryta, förstöra heter brjóta med böjningsmönstret brýt; braut, brutum; brotinn. Germanska, urnordiska och fornnordiska ord betonas alltid på första stavelsen, det är ordändelserna som sluddras över d.v.s. synkoperas. Det stora A:et i ’bArutR’ måste rimligen vara en svarabhaktivokal. Ytterligare om A-runan kan sägas att en del forskare anser att den även kan beteckna ett ä-ljud. Vi så att säga ”bryter” dock här.

Vad finns det för kulturella synpunkter på Björketorpsstenen? Den är ytterst besläktad med Stentoftenstenen på Listerlandet, men står hela sex mil österut, dvs. in i Blekinges östra halva i det senare Listerby socken på gränsen till två grannsocknar. ”Lister-” som i Listerlandet? Stenen framför ett mycket hotande budskap med sin ensamma förbannelseformel. Tolkningen torde bli att de goda Listerlandsborna (alt. de forna rogalänningarna eller rygerna) tänkt sig utvidga sitt landområde österut.

Härmed har vi framfört det vi ville säga om den äldre fuþarkens skriftlighet. För att vidare följa skriftutvecklingen med den yngre fuþarken gå till texten Runskriftlighet-2.txt.

Litteraturlista

Anders Andrén: Tracing Old Norse Cosmology. Vägar till Midgård, 16. ISSN 1650-5905. Nordic Academic Press, Lund, 2014

Svante Fischer: Roman Imperialism and Runic Literacy. The Westernization of Northern Europe (150-800 AD). Aun 33, 2005. Uppsala.

Sigurd Agrell: Runornas talmystik och dess antika förebild. Projekt Runeberg.

Tacitus: Germania

Terje Spurkland: The Older Fuþark and Roman Script Literacy. Futharc, 2010

Ute Zimmermann: Bier, Runen und Macht: Ein Formelwort im Kontext. Futharc, 2014