Lydnad eller jämställdhet i krigarföljen och hushåll.

Denna text behandlar frågeställningen lydnad, (dvs. underdånighet) eller jämställdhet för två gemenskaper i det forntida Norden, dels inom ett krigarfölje och dels inom ett gift pars hushåll. Dessa går delvis i varandra, då det gifta paret kunde utgöras av en hövding/kung med maka och tillika krigarfölje. Som kommer att framgå uppkommer många tolkningssvårigheter. Jag utgår från eller inspireras av två texter och väver fritt in mina egna resonemang, tillägg och kritiska synpunkter. Denna text är född utifrån mina egna invändningar. Övrigt innehåll dras samman i resumméform eller utelämnas. De två texterna är Kim Jardars bok "Vikinger i krig" samt Stefan Brinks "Lord and Lady - Bryti and Deigja".

Krigarföljet

(Detta är tämligen fritt efter ett enda utdrag ur Kim Jardars bok, jämte fritt efter andra inslag som bl.a. Stefan Brinks text. Titeln på Jardars kapitel, här under intresse, är "Vikingenes militære institusjoner". Just denna inledning tycks inte ha fått en egen underrubrik, men vi ger den en, "Hirden" i enlighet med innehållet. Av anledningar, som väl framgår av mina senare åsikter i denna artikel, har jag valt, att översätta denna icke-rubrik med "Krigarföljet". Jardars bok synes mig i.ö. behandla sitt ämne kunnigt och insatt och kan väl rekommenderas. Det är bara här, som jag har invändningar.)

Kim Jardar använder genomgående ordet "hird" för krigarfölje. Detta är, som han själv påpekar, ett tidigmedeltida låneord från anglosaxiskans "hîred" med den ung. betydelsen familj/hushåll, vilket skulle syfta på att hirdmedlemmarna levde/vistades i hövdingens eller furstens hushåll precis som dennes egentliga familj samt övrigt tjänstefolk gjorde. Detta kan kanske ha varit fallet för i varje fall senvikingatida förhållanden hos furstar, men ordet "hird" kan ge en anakronistisk bild för vikingatiden. Intressant nog tycks alltså det /sen-/fornnordiska språket ha känt behov av att införa ett nytt låneord för fenomenet (sic!). Ordet "hird" är alltså inte ren fornnordiska!

Det fanns förstås en kulturell släktskap mellan vikingatidens nordbor och övriga dåtida germanska folk i Europa, som delvis kan medge kulturella analogislut bl.a. utifrån språkliga synpunkter på olika besläktade och gemensamma ord. Likväl måste man ha i åtanke en viss betydande kulturgräns, som rådde mellan dem, enklast påtalad i religiösa termer: kristendom gentemot den fornnordiska religionen. Det som åsyftas är alltså var på en beroendeskala, som en krigare skulle ha stått i gentemot sin "hövding", troligen i påtaglig underdånighet i det allmäneuropeiska samhället, men i tämlig jämbördighet i det norröna. Det är detta, som jag tänker belysa i det följande.

Det engelska ordet "lord", anglosax. ”hlaf-weard = brödväktare”, antyder en hög grad av befallandeskap, bokstavligen den som vaktar födan och utdelar, efter eget gottfinnande, till följet "deras dagliga bröd". Det engelska ordet "lady", anglosax. ”hlaf-dæghe” eller fnord. 'hleif-deigja', d.v.s. ”lev-deja eller brödknåderska”, ommäler eller antyder osökt den enväldige romerske familjefadern, ”Pater Familias”. Denne har med den samsynta kristendomen spritts norröver i Europa. I det senare romarriket innehade familjefadern en absolut domsrätt över sin familj. Detta medförde ett märkligt likställande av hustru, barn och hushållsslavar i lagligt hänseende. Man kunde förvisso sälja sin slav, dock inte hustrun eller barnen. Det latinska ordet för pojke kunde även betyda slav.

Det allmänna fornnordiska ordet för "krigargrupp, krigarfölje eller här(-)skara" var ”lið,” neutrum. Ordet är väl belagt i många källor, ex. den poetiska Eddan. Någon hird återfinns inte i eddiska eller skaldiska källor. Det nära liklydande ordet "hirðir" betyder 'herde', en som vaktar sin 'hjord'. Det fanns även ordet "dróttinn", ledare eller furste över "drótt", d.v.s. dennes män eller följe. Ordet "dróttning" betydde gift förnäm kvinna i allmänhet, inte nödvändigtvis just drottning i vår nutida betydelse.

Efter kristendomens införande kunde "Dróttinn" även avse 'Gud' eller 'Kristus'. I latinska källor kallas ett krigarfölje för 'commitatus' ex. i Tacitus' ”Germania.” Vi undviker hädanefter ordet ”hird”, utan använder ordet ”följe”. Vi vill undvika den medföljande anglosaxiska innebörden av beroendeskap. När uppstod således sådana krigarföljen? Egentligen långt före vikingatiden, emedan redan Tacitus nämner följen eller 'commitati'. I början av vikingatiden tycks det i enstaka anfallsräder ha handlat om ett eller två skepp med vartdera 25 - 40 man beroende på skeppsstorleken. Dessa skulle ha alltså ha letts av hövdingar. Vad betyder ordet ”höfðingi?” Bokstavligen huvudmannen, av ”höfuð = huvud” och ändelsen -ing, bärare av egenskapen. Nu finns i skaldekonsten ett vimmel av beteckningar på furste ("förste"), varav bara begreppet hövding överlevt till moderna nordiska språk. Huvudbetydelsen är alltså den förste. Behövde just en hövding, en styrare eller rådare över människor i ett landområde, ha styrt ett skepp? Ingalunda. Det kan också handla om lokala och privata initiativ. Den som styr ett skepp kallas genomgående för ”stýrismaðr, styresman” eller med det moderna svenska ordet ”styrman”, aldrig hövding och förstås än mindre sjökapten.

Ordet ”lið” används så sent som på 1000-talet för den danske kungen Knut den stores ”Tingalid (Þingalið)”. När denne hade säkrat sin erövring av England behöll han de bästa krigarna hos sig i sitt Tingalid, enligt grundvalen, att han behöll dem med de bästa vapnen och de mest utsirade vapnen. Krigare med sådana vapen var de, som varit de skickligaste och hade varit med om flest krigsbytesdelningar och i kraft av sitt mod och stridsförmåga fått sig tilldelade de bästa eller bättre krigsbytesvapnen. De övriga krigsmännen sände han hem till Danmark. Tingalidet synes ha varit en sorts utvidgad livvaktsstyrka, nära knuten till kungen och något som med senare nordiskt språkbruk borde ha kallats hird. Beteckningen är dock ”lið.”

Vad vet vi om den inre organisationen hos ett vikingatida krigsfölje eller vikingahär? Inte särskilt mycket. Det har funnits en ledare. Den anglosaxiska krönikans "Den stora armén", vilken under 860-70-talen och senare bet sig fast under många år i olika delar av England med övervintringar, splittrades sedermera i olika härar under sina ursprungliga, namngivna ledare. Vi kan nog med fördel kalla dessa för hövdingar. Det finns en sent nedskriven ”fornaldarsaga (forntidssaga)” om Ragnar Lodbrok och hans söner, ytterst måttligt tillförlitlig och med legendariska inslag. Likväl tycks Ragnar, såvitt man får fram av olika källor, ha ingått i en gren av den "danska kungaätten". Vissa av hans söner tycks hjälpligt utifrån engelska källor kunna jämkas med namngivna vikingahärledare i England under 800-talet.

Enligt ”Égils saga Skallagrímssonar” skall Egil och hans bror jämte sitt följe ha ställt upp (lejts, anställts) av den engelske kungen under den andra halvan av 900-talet i ett slag mot skottarna i norra England. Egils bror dog i slaget och Egil känner sig medskyldig och ytterst misslynt. Han mottar en guldring från kungen, given på sådant sätt, att kungen skjutsar den påträdda ringen längs sitt svärd och Egil uppfångar ringen med sin svärdsudd och låter den glida ner till sig. Alltihop tvärsöver den brinnande långelden. Förfarandet liknar mest av allt en ritual och spår av sådana finns på annat håll i källorna. Ur sitt stormiga inre kvad Egil som något sorts tack en lösvisa i form av en mycket konstrik drottkvättstrof, som beskriver detta gåvogivande, men med kenningar av dödsmetaforer, med svärden som galgar och sin hand som en djurbestgripklo och en känsla av njugg bot för sin stora förlust.

Det vi antyder ovan, är alltså äkthet. Det är svårt, att tro, att en kristen författare/nedskrivare utanför det omedelbara sammanhanget, under 1200-talet skulle ha kunnat hitta på skaldekvädet och omgivande text från ett intet. En del tror, att nedskrivaren hette Snorri Sturluson. Den engelske kungen skall ha utsett Egils bror till anförare för sin ena flank. Nu kan vare sig Egils bror eller Egil själv anses som hövdingar i betydelsen styrare över människorna i ett ev. landområde hemmavid. Egil var aldrig gode och ingick alltså inte i tingsorganisationen på Island. De var båda att ses som "frifräsare". Beryktade och erfarna krigare, ja. hövdingar, knappast.

Vi tittar nu på följet bortom hövdingen. Det finns enbart beskrivet en andra befattningshavare i ett "lið", som omnämns i olika källor för 800- till 900-talen och det är märkesmannen, "merkismaðr". Vi kan översätta ordet med banérbärare, den som bar ledarens banér. Ett fall av ett sådant märke, som omtalas i källorna, är ”hrafnsmerki, (korpmärket.)” Märkesmannen innehade självfallet en ärorik, fast mycket utsatt, ställning, gärna i stridens mitt i närheten av hövdingen. Man ville ju så att säga, så fort som möjligt, hugga "huvudet" av motståndarhären: det är "hövdingen" som åsyftas. Föll hövdingen, så splittrades följet efteråt. Lojalitetsbanden var brutna. Först under den allra sista delen av vikingatiden finns tecken till att en "arvtagare" kunde "ärva" följet. Det finns enligt Kim Jardar belägg i källorna på att märkesföringen också innebar signalering med olika betydelser för följet eller hären: ”Höja upp märket, hålla det lågt, hålla det till vänster eller till höger.”

Ingrid Ystgård höll på en arkeologikonferens i Oslo i december 2014 ett föredrag om "Krigarflock och här" och särskiljde tre olika sorters krigargrupper under järnåldern.

1* Flocken. Detta är en grupp krigare, som strider ihop för heder/ära och byte, var och en för sin egen skull och vid ett visst tillfälle och som medför sina egna vapen. Flocken skulle mer känneteckna den äldre järnåldern. Ett fall kunde vara krigsbytesnedläggningen i Illerup ådal (300-400-tal) på det sydliga Jylland. I varje fall de präktigt utstyrda "officerarna" hade helt individuella utrustningar (samt var beridna i motsats till "fotfolket").

2* Följet, krigarföljet. Detta strider också för heder/ära och byte, men är beständigt över tid. Därutöver finns det en inbördes, sammansvetsande lojalitet, så ock gentemot ledaren. Man kan ha enhetlig typ av beväpning, dock ägd av den enskilde. Man skulle delvis kunna tala om yrkeskrigare. Följet vore det vanligaste under vikingatid.

3* Hären och i dess förlängning den moderna armén. Hären skulle strida för ett territorium, kanske det egna, därtill påbjuden av ett "samhälle" och kanske genom laggivning. (Detta gäller inte bara en modern armé utan gällde även den tidigare romerska armén). Tidigast i lagstiftning, vid eller efter övergången till medeltid, framträder skyldigheten för folket i Norden att ställa upp i försvarskrig. Först senare talas det om anfallskrig. Vi talar om böndernas här ("folket", fnord. ”múgr”, jämför begreppet ”allmoge”), sysselsatt med att säkra sitt jordbruk och sin boskapsskötsel. Dessa sysslor behövde i äldre tider alltid säkras, så tiden för krig var alltid under sommarhalvåret, mellan sådd och skörd; under vintern stred man aldrig. En här, inkallad eller stående, förutsätter ett jordbruksöverskott, ty hären måste alltid kunna försörjas med livsmedel och materiel. Genom alla tider är "trossen" en armés Achilleshäl. I hären hade man tidigast ett påbud om enhetlig typ av beväpning (med alternativ: en /strids/yxa var mindre kostsam att tillverka än ett svärd; detta utöver spjut, sköld och så och så många pilar, jämte båge), ägd och tillverkad av bonden/den krigsinkallade eller utsedde bonderepresentanten själv.

Senare, efter många århundraden, tillhandahöll ”samhället” eller rättare ”staten” krigsmaterielet, jämte en "kadaverdisciplin", alltså ett erbjudande om att vara en kugge i ett maskineri. De tidigare krigaridealen - heder/ära och byte - var alltså som bortblåsta. Ideal, oavsett beskaffenhet, måste likväl finnas där för att förmå en människa, att vilja offra sitt liv och väl, d.v.s. för att kämpa till seger även i en modern armé. I nutiden alltså ex. vis för ”fäderneslandet” eller för ”demokratin.”

Vi bör avgränsa "lidet" från såväl den vikingatida s.k. "hären" som denna från en senare här eller en modern armé. Ordet ”her”= "här" är också av gammalt ursprung, ”herfangi (härfångst, krigsbyte)”, härnad, härkläder eller ”härpil (= en budkavle, som sändes runt bland allmogen kallande till stridssamling)”, o.s.v. Vi får tänka oss, att en "vikingahär" var sammansatt av ett antal följen såsom den ovan nämnda "Stora armén", som bet sig fast i England under många år. Den splittrade sig i flera vid ett tillfälle och fylldes på med nya följen från Norden allteftersom nya krigare lockades dit. Saxo Grammaticus berättar om hur ett stort antal krigarföljen från när och fjärran och från alla möjliga håll sällade sig till de två "härarna" inför det halvt mytiska Bråvallaslaget under sen Vendeltid.

Vi återgår till det vikingatida "liðit", d.v.s. ”följet.” Medlemmarna stod alltså i ett lojalitetsband med varandra, säkerligen också i en tävlan mot varandra, såsom bekommer en grupp utan helt klar ledarstruktur. Den nye "lidmedlemmen (= hirdmedlemmen)”, i egenskap av ung, ivrig samt ogift man (”drengr, dräng"), behövde anpassas till de övriga medlemmarna och kanske testas. Den nye skulle ha behövt svära en trohetsed till ledaren. Någon sådan trohetsed från vikingatiden finns inte bevarad. Andra eder finns däremot bevarade. I Grettes saga finns en ”gridsed”, d.v.s. en "helig" ed om att inte medvetet skada en medtävlare i idrottslekar/vapenlekar. Därtill fri lejd efteråt, att i frid bege sig bort oavsett vem man var (Grette var då fredlös, prisgiven åt vem som helst). Bevarad finns även en tingsed om att endast tala sanning inför en lagsökning inför tinget. Denna finns bevarad i brottstycken av den s.k. Úlfljótslagen, som instiftades år 930 inför upprättandet av Alltinget på Island.

Det talas här om att tala sanning och att lagsöka eller värja sig på riktigt sätt och detta så långt "falken flyger i förlig (gynnsam) vårvind", o.s.v., o.s.v. Betydelsen är alltså allmänt "överallt". Nedskrivningen av den här formeln tar även upp så långt "hedna män blota och kristna män går i kyrkan". Detta förmodat senare tillägg om kristna, som går i kyrkan, bevisar bara det i grunden icke-kristna innehållet.

Ang. nu en ev. edsvurenhet behöver vi, som sista punkt, ta upp begreppet ”väringar” (enligt andra källor s.k. ”varjager”; syftande på ”ruser” i allmänhet eller svear, eller gotlänningar, i synnerhet i kejsarnas väringagarde i Konstantinopel. Även andra nordbor tycks få sig ett stänk. Den senare norske kungen Harald Hårdråde har varit där liksom en viss ”Finnbogi hinn rammi” enligt dennes saga, ”Finnboga saga hins ramma,” liksom en Eyvindr i Hrafnkels saga. Innan man kunde tas upp i väringagardet behövde man svära en ed. Detta omtalas i ”Heiðarvíga saga”, sagan om det berömda ”hedslaget” år 1015. (Detta är den första strid som man kunde kalla en riktig arméstrid på Island). De kristna kejsarna litade på nordbornas ordhållighet och hade dessa som sin livvakt. Det anses, att begreppet väring återgår på Gudinnan ”Vár,” som enligt Snorre var äktenskapsavtalets trohetsgudinna. En svuren ed var något allvarligt. Vad kallades nu en vanlig medlem i krigarföljet? Troligen bl.a. just det ovannämnda "drengr", den unge, ogifte mannen, gärna av god härkomst, men framför allt personligen duglig, (men ens ätts egenskaper och ens egna tänktes ju i viss mån vara samma sak). En annan benämning är "húskarl", bokstavligen ”huskarl”. På Turingerunstenen (Sö 338) i Södermanland finns följande intressanta text att läsa:

”Ketill ok Bjôrn þeir reistu stein þenna at Þorstein, fôður sinn, Ônundr at bróður sinn ok húskarlar eptir(?) jafna, Ketiley at bónda sinn. Brœðr váru þeir beztra manna, á landi ok í liði úti, heldu sína húskarla ve[l]. Hann fell í orrostu austr í Gôrðum, liðs forungi, landmanna beztr.”=

"Ketill och Björn de reste denna sten åt Þorsteinn, fader sin. Önundr åt sin broder och huskarlarna efter(?) jämlike. Ketiley åt sin bonde/make. Bröderna voro de bästa av män, i land och i lidet (härgruppen) ute, höllo sina huskarlar väl, föll han i strid öster i Garðar (Gårdarike), lidets förste, av landmän den bäste."

Det mest kritiska är vad "ok húskarlar eptir jafna" betyder. ”Eptir” styr ackusativ, så huskarlarna var med och reste stenen efter /en/ ”jafni,” m., "en jämne", varmed tydligt avses Þorsteinn. Ordet ”jafn” betyder jämn, ”jafnan” betyder för jämnan. Det synes svårt, att komma undan slutsatsen, att huskarlarna såg sig stå jämställda med Þorsteinn, sin "jämne", sin ledare. Jfr. även de mer belagda orden ”nafn,” "namn" och nafni, "namne". Vi går vidare med begreppet ”huskarlar.” Begreppet används även om lejd eller anställd arbetskraft hos bönder, boende på själva gården i de isländska släktsagorna. Vid behov behövde dessa hjälpa till att försvara gården mot överfall. Skillnaden mellan sådana bondehuskarlar och huskarlarna i en hövdings krigarfölje är inte nödvändigtvis så stor. Ordet ”húskarl” är också belagt om Olaf Digres styrkor i slaget vid Stiklestad.

För att ytterligare belysa måttet av jämnbördighet och ömsedig lojalitet mellan en ledare och hans följeslagare, så återger vi ännu en runsten, den danska DR 3, Haddeby 3 på Sydjylland:

”: suin : kunukR : sati : / stin : uftiR : skarþa / sin : himþiga : ias : uas : / : farin : uestr : ion : nu : [nästa stensida] : uarþ : tauþr : at : hiþa:bu” =

”Sveinn konungr setti stein eptir Skarða, sinn heimþega, er var farinn vestr, en nú varð dauðr at Heiðabý.”=

”Sven konung satte sten efter Skarði, sin "hemtagare", som var faren västerut, men nu vart död vid Hedeby.”

Det är förstås oklart vad en ”heimþegi” eg. står för, men klart framgår att kungen, (t.o.m. en kung!) satte en sten efter sin följesman av något slag.

Ledaren, i varje fall om han var ung, förväntades vara den främste i strid, vapenlekar och idrottslekar. Hans krigare förväntades inte vara sämre än sin ledare. Ledaren var alltså (och måste vara det) den främste bland likar, (Jfr. det latinska uttrycket: ”Primus inter Pares”). Var ledaren äldre, förbi blomman av sin kraft fysiskt, så måste han åtminstone vara visast i råd. Det fnord. verbet ”ráða, (råda)" hade tre samtidiga betydelser: ”råda, ge råd”; samt ”inse, tyda”; samt ”styra, leda.” Det anges att ledaren stred för sin ära och seger, medan krigarföljet därjämte stred för ledaren. Det skall ha funnits klara regler för att allt krigsbytet insamlades och först därefter fördelades efter förtjänst.

Vi vill nu ytterligare fånga något av den likställda andan i det nordiska krigarföljet och tar upp den franske krönikören Dudo, som runt 1020 beskrev de berömda yttrandena mellan en grupp av franker och en grupp av vikingar under 800-talet. Frankerna ville bli förda till vikingarnas ledare och frågade efter denne ledare, men vikingarna svarade, att "vi har ingen ledare, ty hos oss är vi alla lika." Detta nonsens-svar för frankerna har för dem tett sig så märkligt, att det kom med i en krönika. Många andra livsåskådningskrockar har hamnat i dessa krönikor, som belyser hur annorlunda nordborna tänkte och blev sedermera ingående i senare tiders krets av s.k. "goda vikingahistorier".

Ett exempel var ceremonin när “Gengu-Hrólfr” (sv “Gånge-Rolf”, fr “Rollo” och som antagligen härstammade från Norge,) skulle få Normandie i län i utbyte mot att hålla borta andra vikingar därifrån. Ett moment i ceremonielet innefattade, att betyga sin lydnad och underdånighet inför den frankiske kejsaren genom att böja sig ner och kyssa kejsarens fot. Gånge-Rolf utbrast, att "aldrig tänker jag böja mig för någon och aldrig tänker jag kyssa någons fot." Trots att Normandie och dessutom giftermål med kungadottern hängde i vågskålen, vägde hans hederskrav högre. Men för frankerna vägde Normandie tungt som skydd mot andra vikingars kustanfall, så de låg hårt på. Till slut befallde han en av sina män, att utföra ceremonielet. I dennes hedersföreställning ingick tydligen inte heller att böja sig för någon, så han gick bort till den stående kejsaren, lyfte upp dennes fot i höjden och fäste kyssen, varunder kejsaren föll baklänges till golvet med en smäll, under "hysteriska" fniss och skrattsalvor i kyrkan.

Ett exempel på likställdheten mellan en kung och hans följe utgör vidare skildringen av den norske kungen ”Hákon Áðalsteinsfóstris, (Håkon Adalsteinfostrs”) (mot mitten av 900-talet) regelbundna idrotts-, brottnings- och vapenlekar med medlemmarna i sitt krigsfölje.

Förutom griðslöftena, att inte medvetet söka skada sina medtävlande, så hade kungen inget särskilt skydd alls och man kan tycka, att hans person inte vore utbytbar, men han stod ju inför sina edsvurna gelikar. Trots denna nordiska jämställdhet, så liknar de yttre formerna för huskarlarna den anglosaxiska hirden, (med betydelsen familj/hushåll), med liknande samgermanska yttringar, att huskarlarna bodde i ledarens hushåll. Det åtskiljande är de nordiska samhällenas decentralisering med ätten som innersta grundval med det absoluta fridsbandet, (lojalitetsbandet).

Krigarföljet är ett sekundärt fridsband. Kallar ätten, så måste deltagandet i det sekundära krigarföljet avbrytas eller avslutas. Alla, även ledarna för ett krigarfölje, var uppfödda inom en ätts absoluta fridsband och förstod sådant. En huskarl kunde sålunda bli nödgad och skyldig, att ta sig an en invecklad hämndhistoria för sin ätt. (se ex. ”Heiðarvíga saga”) eller en begravning och ett arv.

Krigarföljets sekundära fridsband följde mönstret hos alla andra fridsband, som var sekundära till det primära fridsbandet, ättens! Vi har ex. giftermålet, som ingicks mellan två olika ätter, förbund eller allianser, vanlig vänskap, ”félagr”, (d.v.s. ett kompanjonskap i ex. handelsfärdsyfte), o.s.v. Alla dessa krävde avtal, ev. ed och inte minst gåvoutbyte. Gåva krävde gengåva och med gengåva kunde även förstås gentjänst, som lojalitet i dåd eller för den delen ett skaldekväde. Av ledaren eller hövdingen förväntades gästfrihet och givmildhet, vilket förstås krävde tillgångar, något som begränsade möjligheten att hålla följen (och följets storlek; det är lojalitetsband och icke kommendering, som gällde). Olaf Digre skall på färden mot Stiklestad ha medfört ett följe av 100 "egna" huskarlar. Till skillnad från det primära fridsbandet, ätten, kunde de sekundära brytas, om därtill fanns anledning. I ex. äktenskapet kunde både mannen och kvinnan skilja sig. (Eventuella barn tillföll då alltid mannen eftersom de ju var upptagna i hans ätt.) I de isländska sagorna förekommer ofta att islänningar tar tjänst hos ex. norska kungar, jarlar eller hövdingar, men mig veterligen aldrig, att hemresan nekades. Däremot gav ex. kungen ofta en avskedsgåva, när ätten eller "hemmet" pockade.

Den anglosaxiska hirden, med samma germanska rötter, hade rönt en lång påverkan av kristendomen och dess romerska idérester med toppstyrd, patriarkalisk struktur som följd. Därav den anglosaxiske krigsherren, ”lorden”, med betydelsen "brödväktare", "brödutdelare". Med ingången till medeltiden fick vi i Norden hirder jämte rikseningar under kristna kungar, vilka tog den kristna kyrkan till hjälp för att kväsa decentraliseringar och så småningom också ätterna. I kraft av tilltagande skriftlighet med skrivna källor får vi reda på mer om "hirden". Dessa upplysningar gäller förstås den gryende Medeltiden i första hand.

Kim Jardar säger, att en krigare under vissa betingelser kunde få lov att lämna hirden, nämligen när det var dags för krigaren att bilda familj. Denne kunde då ha ärvt en gård, röjt en ny eller bli satt som länderman på en gård, som tillhörde ledaren. Om motsvarigheten i “Garðaríki” (sw “Gårdarike”, d.v.s. ungefär nuvarande Ukraina och Ryssland), bildat enligt skandinavisk modell och med en ”svensk” överklass, den s.k. ”druzinan”, sägs krigaren mer kunna lämna följet, när han så önskade. I ljuset av att krigarföljet i ren vikingatid enligt ovan utgjorde ett sekundärt fridsband, torde det nyss sagda utgöra avtryck av medeltida förändringar beroende på tid och plats.

Kim Jardar återger en ”hirded” från den norska hirdlagen från 1200-talet och menar, att detta även kunde ha gällt under Vikingatiden. Alltså att den nye följesmedlemmen ("hirdmedlemmen" enligt Jardar,) skulle ha svurit vid hövdingens svärdshjalt, som denne hade över sina knän. (Jag kan dock inte minnas, att islänningasagorna någonsin nämner detta. Det är längesen som jag läste de norska kungasagorna enligt Heimskringla. Dessa har sin tyngdpunkt på kristningskungarna, Tryggvason och Haraldsson. De behandlar tiden före likaväl som tiden efter upp till Snorre Sturlasons samtid). 1200-tals eden beskrivs i alla fall så här:

”Eden skulle innehålla, vem man var och av vilken ätt man var och vilka dåd, som man utfört. Därutöver vilka straff, som man kunde förvänta sig om man svor falskt. Eden avslutades med svärdsceremonin, (inför vittnen till allt som gjorts och sagts, fursten skulle inte frukta den nyes svar), där den svärjande alltså höll i den tillsvurnes svärdshjalt.”

Vi som återgivare av detta textavsnitt, tror helt enkelt inte på att detta skulle ha gällt Vikingatid; detta är ren Medeltid! Det handlar om att ledaren i Guds ställe skulle döma om den nye hirdmedlemmen svor falskt eller ej, med alltså furstesvärdet/döden som symbol. Därtill är det den egna ätten, som man var skyldig absolut trohet till, inte en utanförstående kung. Detta om att försöka tolka om kristna, rent medeltida texter, som påstås spegla s.a.s. "hedniska" förhållanden.

(Dessa avsnitt om förhållanden in i medeltid är i resummé, läs vidare boken.) Från åtminstone sent 1000-tal syns en påtagligare inre struktur i hirden. Den danska ”Vederloven (Vederlagen)”, som skulle stamma från första halvan av 1000-talet, (Knut den store), stadgar bl.a. en rangordning bland hirdmännen vid furstens bord i hallen. I norsk-isländska källor hör vi talas om en ”stallari”, (sv 'stallare') i hirden, vilken stod över märkesmannen och var talesman för hirden inför kungen, dennes rådgivare och möjligen ställföreträdande befälhavare. Här syns i så fall begynnelsen av ett särskiljande mellan kung och befälsskap för en här. Detta vore alltså ej tänkbart under järnåldern, då det var kungen/ledaren, som i sin person var "sigrsæll”, (sv segersäll), d.v.s. han bar på krigslyckan. Men långt fram i tiden deltog kungarna i krigen, men hade jämte sig ett krigsråd.

I takt med tilltagande riksening och institutionalisering så upplöstes inte hirden vid en kungs död, utan den "ärvdes" av den nye, valde kungen. Många hirdmän kom aldrig att dra sig tillbaka till en gård som "länderman," utan stannade kvar som bordfasta hirdmän. D.v.s. en begynnande adel. Under själva hirdmännen fanns sen folk, som stod för vakthållning, budbärning och skatteindrivning, (d.v.s. ännu ett kristet medeltida påfund). De sägs allmänt ha kallats för "gästerna", eftersom ingen ville ha dem på besök. Alltefter som Medeltiden rullade på omvandlades hirden alltså så småningom till furstens styresmän, befattningshavare och adel, en sorts gryende "statsapparat". Som krigare tjänstgjorde istället uppbådade bönder. Redan vid slaget vid Stamford Bridge år 1066 bestod Harald Hårdrådes här till stor del av uppbådade bönder. Harald föll tidigt, men trots detta fortsatte hans här att kämpa. Med vikingatida mått borde den då ha lagt av.

Kim Jardar omtalar även i en ”biruta” (eller ett bitextstycke vid namn = ”professionelle soldater i Birka"), alltså yrkeskrigare. (Vi har sett enligt ovan Ingrid Ystgårds definition av krigarföljet, att detta kunde vara av yrkesprägel). Vid sidan av Birka på ett berg bredvid stadens befästningsverk, kallad "Borg", låg med hänförande utsikt eller utkik över Mälarens fjärdar, med egen ringvall, ett långhus om 19 x 9 m försett med eget kök och smedja och ett större antal vapenfynd. Detta tycks ha varit bostad åt ett krigarfölje och kallas allmänt "Garnisonen."

Enligt andra källor har ett antal, (rektangulära,) lameller hittats, som med ledning av fynd från annat håll kunnat rekonstrueras till en lamellbrynja av centralasiatisk typ, daterad ung. 950. Man har spritt mellan Garnisonen och ”Svartjorden”, (d.v.s. själva stadsområdet) och från vissa gravar funnit detaljer, som kan pusslas ihop till nyttjande av kompositbågar, kortare men med spänst till längre och träffsäkrare pilskott. Därtill s.k. timglaskoger, där pilarna bars med spetsen upp. Det här är utrustning av magyarisk typ, ägnat åt en mycket speciell typ av beriden pilskytt. (Märkligt i sig.) Detta utöver vanligt pilskytte, som man också hittar en mängd delar till.

Det germanska eller nordiska hushållet

Vi vill nu närmare undersöka förhållandena inom ett krigarfölje (och senare inom ett hushåll) under ren vikingatid i termer av lydnad eller jämställdhet. Vi behöver först bekanta oss med de olika sorters källmaterial som finns för en ganska källfattig tid som vikingatiden: Arkeologiska fynd och runstenstexter, vilka är samtida och samkulturella. Skaldekonstkväden blir genom sina bevandeförhållanden i princip till något samtida och samkulturellt.

Samtida kristna yttre källor, som dock inte är samkulturella. Senaretida norröna texter, som kan sägas vara samkulturella, dvs. den fornisländska litteraturen, men som inte är samtida. Nu har vi ytterligare en oberoende kunskapskälla: ”den språkvetenskapliga eller linguistiska”. Genom olika germanska (och ev. andra) språks ärvda ord, (med dock möjligen glidande betydelser,) kan man i många fall tränga ner längre. Man behöver inte ens ha hela bevarade texter om det, som intresserar en, bara tillräckligt med texter för att kunna rekonstruera ärvda ord och deras betydelser.

Den svenske forskaren Stefan Brink (2008), språkvetare och ortnamnsforskare, har skrivit en uppsats om ”Lord and Lady - Bryti and Deigja.” Vi har utifrån denna sett ovan hur ordet ”Lord”, (sv ”Brödväktare”) uteslutande är ett anglosaxiskt ord, som inte återfinns i andra germanska språk och i det anglosaxiska språkbruket finner man dessutom andra intressanta ord på hlaf-, troligen åsyftande en åldrig institution. Dessa är utöver lord och lady 'Lev-dejan' (sv ”Brödknåderskan,”) ”hlaf-brytta m., hlaf-æta m. och hlaf-gang m”. Nå, förutom ”Brödväktaren” och ”Brödbakerskan,” så har vi alltså en ”Brödbrytare, ('Lev-bryte', Hlaf-brytta)”, som bryter och förmodligen fördelar brödet till en ”Hlaf-æta”, (sv ”Lev-ätare”), en som har eller får rätt att äta av brödet. Kollektivet av ”Hlaf-ætan” är ”Hlaf-gang (sv ”Brödgänget”), d.v.s. de som tillhör hushållet. (Med entydigt den manlige lorden som överhuvud.)

Det, som jag vill komma åt med denna återgivning, är en långt driven tolkning om lydnad, snarare än jämställdhet. Brink trodde först, att "brödgängs"-institutionen stammade från den germanske krigarens hushåll, hans följe, ”comitatus” eller gruppen runt hövdingen eller kungen i sin hall och att hlaf som en bild för mat syftade på de stora hallfesterna med gåvor och förbund, med tidfästning av hlaf-institutionen till 700- till 1000-talet. Efter ytterligare forskningar, fann han att det europeiska krigarsällskapet hade en helt annan, mer utvecklad terminologi och att hlaf-institutionen, brödgänget, måste vara äldre. Det finns nu inte mycket kvar, att välja mellan. Brödgänget måste gå tillbaka på det forna germanska hushållet, som enligt viss forskning skulle ha mycket gemensamt med den romerska familjen. Vi har detta låneord i germanska språk.

Nu är det så som Brink påpekar, att bröd och brödväktare omnämns på en urnordisk runsten från Østfold i Norge, den kända Tunestenen från runt år 400 och en av de längsta på urnordiska. Texten börjar med "ek wiwaR after woduride witandahalaiban worahto [runoR]", vilket kan översättas med: 'Jag Wiwar, efter WoduridaR brödgivare skrev [runor]'. ”Halaiban” i ”Witanda-h(a)laiban” är tydligt en motsvarighet till ett ev. fornnordiskt *hleiforðr = hlaf-weard, (eng ”Lord”). Det urnordiska ”*witanda” är besläktat med ”*witan” (sv 'att ge omsorg,' 'veta'). Ett semantiskt liknande ord finns i fornhögtyskt ”Brotherro”, (sv ”Brödherre”). Under vikingatid och senare fanns i Norden ”Deygja” (sv 'deja' av ”deig” n. = deg) nämnt i vissa norska landskapslagar, samt även bryten (hälften av 'Hlaf-brytta') på svenska och danska runstenar, (i sen vikingatid).

Kort om 'Familia' eller 'Domus', det romerska samhällets grundläggande enhet. Det enväldiga överhuvudet för den romerska familjen var ”Pater Familias” eller ”Dominus (sv ”Herre”; jämför sv ”att dominera”). Ordet ”Familia” är tydligt härlett ur ordet ”Famulus,” ett vanligt ord för 'slav', som tidigt lånats från grannfolket oskierna, från vilka man tog krigsfångar eller slavar. Ordet ”Familia” betydde ursprungligen 'en hop slavar' och kom sen att beteckna både personer och ägodelar. En Apuleius skrev på 100-talet e.v.t., att 'femton fria män utgör ett folk, femton slavar en familj och femton fångar ett fängelse'.

Som enligt Brink forskaren David Herlihy sammanfattar:

”Ordet familj i sin ursprungliga betydelse avsåg en auktoritär och hierarkisk ordning grundad på, men inte begränsad till giftermål och föräldraskap... Auktoritet men inte släktskap och inte ens giftermål utgjorde kärnan av det gamla familjebegreppet'. ”Pater Familias” innehade enligt romersk lag faderns fulla välde, ”Patria Potestas”, vilken var fullständig, även innefattande ”Ius Necis”, rätten att döda sina familjemedlemmar.”

Jaha, men vad hade ex. vis hänt i Norden, om en husfader dödade sin hustru? Omedelbara ättestrider och hämndkedjor. (Man gifte sig inte inom ätten, utan giftermålet var ett förbund mellan ätter). Om nu maken istället grovt skymfade sin hustru? Hon hade omgående skiljt sig och högst förmodligt hade samma ättestridigheter vidtagit. Liknande för dråp på barnen, som räknade ätt till båda föräldrarna, men som vid skilsmässa följde fadern, då de var upptagna i han ätt. Trälar, såsom icke fria människor, stod helt utanför ätterna.

Ätten var som ovan sagts det primära fridsbandet och krigarföljet och giftermålet var ett sekundärt fridsband. (Ett fridsband innebär, att medlemmarna inte med våld kan tvinga varandra.) Det är alltså för båda snarare jämställdhet än lydnad, som gäller. En romersk ”Pater Familias” platsar alltså inte i en vikingatida familj eller krigarfölje! Germaner är inte romare i grunden, även om de jämte nordbor från sydligare delar av Skandinavien deltagit i Roms härar under romersk tid, samt i folkvandringstidens överfall på det Västromerska riket. Självklart har dock både germaner och nordbor mottagit starka intryck från Rom.

Så har även den katolska kyrkan, som under sin överlevnadskamp mot medtävlande kristendomsformer och andra religioner tvingades att organisera sig enligt Roms exempel. Den var också patriarkalisk och blev centralstyrd med biskopen som ”Pater Familias” över sitt kyrkodöme. Den upptog även den romerska rättsidén om individens straffansvar, (och inte ättens,) vilken utmärkt passade till dess övergripande religiösa mål om den enskilda själens frälsning. Efter Västroms fall erövrade katolicismen, sakta men säkert nordvästra Europa. Frankerriket antog katolicismen, (tillsammans med annat romerskt arvegods,) runt år 500 och England gjorde så senast år 650. I och med dessa samhälleliga och religiösa förändringar på kontinenten brast de gamla banden med "medgermanerna" där nere och Norden blev under Vendeltiden i hög grad kulturellt isolerat, vilket mycket tydligt framgår enligt arkeologin. Vi har även tilltagande svårförståelighet mellan olika germanska språk.

Det sagda gör, att överföringar/tolkningar från medeltidskristna företeelser till nordiska förhållanden för tidig vikingatid blir ytterst vanskliga, trots språksläktskap. Det rör sig i grunden om helt olika samhällssystem, trots en viss ursprunglig kulturgemenskap. Den anglosaxiske ”brödväktaren” blir inte överförbar till Norden. Det kan nämnas, att Norden tycks ha haft en helt egen matlagstradition i form av ”veizlan”, (som var den gemensamma blotsmåltiden.) Enligt både Snorres kungasagor och Gutasagan hade folket med sig sin egen mat och dryck. Detta är alltså inte alls enligt "brödutdelningsprincipen" utan "knytkalasprincipen".

Som vi ovan sett betyder det anglosaxiska begreppet ”Hîred” (ungefär (familj/hushåll.) Detta har lånats in i nordiska språk som "Hird" under tidig medeltid. Roten är 'hi', samma som i det svenska eller fornnordiska ”hjon, ”hjón” eller ”hjún” n. Ordet kunde då beteckna såväl äkta makar som hushållsanställda. Vi skall ringa in grundbetydelsen i syfte att belysa vår allmänna frågeställning om lydnad eller jämställdhet inom hushållet.

I nutiden är det inte mycket bevänt med hjonen, tjänstehjon, fattighushjon, dårhushjon. Vad betydde på vikingatiden ordet ”hjón” [eller ”hjún”] n. ? (I pluralis ”det gifta paret, man och hustru”. I singularis ”en som tillhör hushållet”, en ”griðkona” var ”hit þriðja hjón,” (alltså: ” gridkvinnan var det tredje hjonet”); ”grið n”. (betyder i singularis ”hem, härd” och i pluralis ”fred, vapenvila”).

En andra betydelse av ”hjón” (i singularis är ”tjänare” som i 'rézt hann þar at hjón,i' (alltså: ”redde han sig där till tjänst”). Jämför vidare begreppen ”hjóna-band” n. (= ”giftermål”,) ”hjóna-skilnaðr” m. (= ”skilsmässa”,) ”hjóna-lið” n. (= ”skaran av hushållstjänare”,) ”hjóna-tak” (= ”att leja tjänare”.) Lägg också noga märke till att ett ”hjon” inte är samma sak som en ”þræll” m, (träl.)

Vilken är den grundläggande betydelsen av begreppet ”hjon?” I centrum står det gifta paret, mannen OCH kvinnan, maken och hustrun, 'Frej och Freja' vilka senare är titlar på dessa vanagudomligheter med betydelsen ”Herren och Frun.” Det gifta paret knyter till sig de andra betydelserna av ordet. Lägg nu märke till att maken och hustrun etymologiskt gör detta ihop, medan Lorden redan etymologiskt styr över Ladyn, väktaren gentemot knåderskan. Ordet ”hjón” är neutrum, det måste vara neutrum, om något betecknar både ett maskulinum och ett femininum: ”en make och en maka.” De är båda jämställda. VSB - Vilket skulle bevisas.

Vi avslutar med att tillfoga ytterligare ett tungt argument, ett stentungt sådant. Vi tar upp Hassmyrastenen i Västmanland (Vs 24), med ett vackert eftermäle efter en avliden hustru:

”buonti × kuþr × hulmkoetr × lit × resa × ufteR × oþintisu × kunu ×

seno × kumbr × hifrya × til × hasuimura × iki betr × þon × byi

raþr roþbalir × risti × runi × þisa × sikmuntaR × uaR. . .sestR × kuþ”

= ”Den gode bonden (maken) Holmgautr lät resa efter Óðindísa, sin kvinna:

Kommer husfru (husfreja) till Hassmyra ej bättre, som boet råder (styr).

Rödballe ristade runor dessa. Åt Sigmund var ... syster god. ”

Här har vi troligen sammanställningen ”hefrøya” '(frun över familjen, hushållet'.) I norröna texter föreligger ordet som ”húsfreyja” ett flertal gånger. Som redan antytts ovan kommer gudanamnen ”Freyr och Freyja” ur en stam, som betyder ”att härska.” ”Freyja” kan alltså lika gärna uttydas ”Härskarinnan.” Men ”húsfreyja” då? Ja därom har det dryftats. Vi kanske kan "ta råd" av själva stenen, som har verbet "ráða" med sina tidigare uppgivna tre betydelser: ”ge råd; inse; styra.” Betydelserna av ordet ”ráða” kommer troligen direkt ur fridsbandsprincipen. Man får genom insiktsfulla råd "styra" över sina likställda. Jfr svaret på "vem som är er ledare" till krigarna ovan, enligt Dudo. Det finns ingen romersk ”Pater Familias” här!

Så här till sist bör påpekas, att Stefan Brink i sin senare bok "Vikingarnas slavar" bl.a. går in på problemet ”Lord och Lady” igen. ”Lorden”, (brödväktaren,) uppfattar han nu som ett yngre fenomen på grundval av huvudgårdsdrift inom ett feodalt agrarsystem inom fullåkerbygder i England och Frankland med säd som stapelföda. Han hittar inget motstycke i Norden. ”Bryten” från f.eng. ”Hlaf-bryttja” ('brödbrytare') uppfattar han som ett inlån i sen vikingatid eller tidig medeltid. Ordet tycks på runstenar betyda en högt uppsatt tjänsteman, kanske en uppsyningsman, men som sedan själv är ofri enligt senare landskapslagar.

Artikeln finns även att tillgå på engelska under titeln:

Obedience or Equality in Warrior groups and Households.

Litteraturlista

Lord and Lady – Bryti and Deigja. Some Historical and Etymological Aspects of Family, Patronage and Slavery in Early Scandinavia and Anglo-Saxon England by Stefan Brink. Illustrated. London, The Viking Society for Northern Research. University College London, 2008. ISBN 978-0903521-77-2

Medieval Households by David Herlihy. 2 Line illustrations, 3 Halftones, 9 Tables. Harvard, Harvard University Press, 1985. ISBN 978-0674563-76-6

Vikinger i krig av Vegard Vike, Kim Hjardar. Illustratör Anders Kvåle Rue. Oslo, Spartacus forlag, 2017. ISBN 978-8243011-39-7