Vikingatiden

Vikingatiden

Orsakerna till vikingatåg och vikingaexpansion

 

Inledning och nödvändigheten av utvecklad sjöfart

Vikingatiden är i historien mer eller mindre definierad i militära termer som ett plötsligt utbrott av härjningar och krigisk expansion från Norden vid 800-talets ingång. Man har tills nu huvudsakligen tänkt sig att orsakerna till detta låg hos nordborna själva. Man bör nog ställa sig frågan om vikingatågen eller vikingaexpansionen istället är det nordiska samhällets svar på yttre händelser i omgivningen. Man kan dessutom ställa sig frågan om vikingatiden utgör ett kontinuitetsbrott och inledningen till en ny tid, d.v.s. medeltiden, eller om den istället utgör slutskedet hos järnåldern. Finns det kulturella rötter (i ordets vidaste betydelse) bakåt? Givet är dock att vikingatiden är en övergångsperiod.

Först några ord om begreppet viking. Ordet är inhemskt och samtida och finns såväl i den poetiska Eddan som på runstenar samt i de isländska sagorna. Víkingr = en viking, fara í víkingu = fara i viking, d.v.s. på vikingafärd. Ordets exakta härledning är dock omstridd. På runstenen i Upplandsbro i hjärtat av Svealand omnämns en Assur, som var väktare eller värnare mot ”vikingar” (utifrån kommande sjöburna rövare?) och detta i ett Svealand, som självt sände ut härnads- eller handelsexpeditioner.

Det är brukligt att i nutiden kalla vikingatidens samtliga nordbor för just vikingar. Detta är förstås fel. Enligt runstensmaterialet (runstenar är så gott som undantagslöst ristade efter en död människa) är det bara 9% av stenarna, som talar om någon som antingen dött/dödats i utlandet eller varit utomlands. Alltså enbart ungefär en tiondedel av den manliga befolkningen hade varit i viking, eller var vikingar. Resten var bönder eller möjligen specialiserade hantverkare (utöver ett litet skikt stormän/hövdingar).

De skandinaviska länderna omges söderut av hav. Såväl handelsutbyte som härnadståg över Nordsjön, Skagerrak eller Östersjön förutsätter utvecklad sjöfart. Vikingaskeppen kunde både ros och seglas. Längre färder över öppet hav förutsätter segel, i synnerhet om vi talar om den senare vikingatida kolonisationen av Färöarna och framförallt Island vid ungefär 900-talets ingång tvärs över Atlanten. Det äldsta funna seglande skeppet från Norden är Osebergsskeppet, som hade både köl och mastfot. Skeppet är byggt runt 820 och lagt i gravhögen med samma namn runt 830. Äldre förhistoriska nordiska skepp var enbart roddskepp och saknade köl som det långa Nydamsskeppet från Danmark (300-400-tal).

Finns det inga belägg på förvikingatida segelskepp? Jo, det finns det faktiskt. År 2012 grävde man ut 2 skepp på en enslig strand på en estnisk ö, kallade Salme 1 och Salme 2. Salme 2, det större skeppet, hade köl och något som tolkats som mastfot. Båda skeppen hade dragits upp på stranden och tjänat som massgravar åt sina besättningar, vilka tydligt förolyckats i strid (; huggmärken i skelettdelar m.m.). Troligen har senare höststormar begravt skeppen med ännu mer sand och man hade gjort en improviserad begravning av sina egna, så fler skepp måste ha deltagit i detta troliga härnadståg. Funna typer av vapenutrustningar och övriga föremål stammar från Svealand och dateringen är tidigt 700-tal, således förvikingatida. Vi har även indirekta bildbevis på förvikingatida små segelskepp enligt de gotländska bildstenarna. Bildstenstyperna i fråga omfattar tidig vikingatid (med rikligt med segelskeppsbilder) samt 1-2 århundraden före. Dessa senare är de helt små övergångsbildstenarna, som ibland har små segelskepp.

De vikingatida långskeppen har ur krigssynpunkt flera fördelar framför motståndarnas större och mer djupgående fartyg av koggtyp. De har genom sitt ringa djupgående, drygt metern eller under, en mycket mindre vattenmassa att tränga undan och har förhållandevis låg skrovvikt och förflyttar sig därför snabbare. Genom sina låga bord, relingar, kan de utöver segla även ros effektivt och blir därmed oberoende av vindstilla och nästan oberoende av motströmmen i en flod och därmed utom räckhåll från dess stränders ev. försvarsanläggningar. Framförallt kan man landstiga vid långgrunda ev. öde stränder, det är bara att köra rätt upp mot dem och med sina vapen hoppa i det grunda vattnet och springa upp på land. Vikingatida krigsskepp har kallats för oceangående landstigningsfarkoster.

Det finns en fördel till med det låga vikingaskeppet: Även hästar kan på samma sätt förmås hoppa i det grunda vattnet och springa upp på land och därmed hade man riddjur för snabb transport till lands. Detta är omöjligt från ett högre fartyg med högre bord. En för stor nivåskillnad till vattenytan eller annan yta går det inte att frivilligt förmå hästar att hoppa ner till (att hoppa över ett hinder på samma yta går bra) och fartyget blir tillika mer djupgående. För att landa med hästar krävs då en uppbyggd kaj eller hamn, vilka det var långt emellan, medan långgrunda stränder var legio i Engelska kanalen, Nordsjöområdet och även södra Östersjön. Wilhelm erövraren använde 1066 för sin landstigning i Britannien med sin stora i huvudsak beridna armé skepp av vikingatyp. Landstigningen av den stora ryttararmén kunde därför ske snabbt och överraskande längs hela stränderna. Det finns bilder på Bayeuxtapeten av detta. (Bayeuxtapeten är trots sin gängse beteckning en medeltida, lång linnebård från Bayeux i Normandie, som med olikfärgade garnbroderier skildrar Englands erövring av normanderna.)

Det låga fribordet hos vikingaskeppet under oceangång då? Skeppet är lätt och lyfts smidigt även av höga vågor och dess skrovform är sådan att det bildar en bogvåg och en aktervåg med något av en vågdal för skeppets mitt, så att fribordet här blir funktionellt högre än vid kav lugnt hav. De var också sjövärdiga genom sina grunda men långa kölar (= skeppets undervattenslängd). Kölen lät inte skeppet kränga ner för en hård vindby utan det kunde kasa i sidled. Samma köl begränsade dock kryssningsförmågan mot vindögat till 60 grader inberäknat avdriften enligt moderna försök. Detta är enbart med 30 grader framåt om man har rak motvind. Om man kunde, väntade man enligt sagorna gärna på gynnsammare vind. Vi lämnar här det vikingatida krigsskeppet, i rikligt bruk under 800-talets många härjningståg.

 

Allmänt om vikingatidens och vikingatågens historia

Vi börjar med att skissera vad som hände för att senare gå till förklaringarna. Vi behöver ha svar på frågor som vad, när och vart till att börja med. Med begreppet vikingatåg måste i första hand förstås den flodvåg av härjningståg under större delen av 800-talet, som främst riktade sig mot Västeuropa, d.v.s. England, Frankrike och Frisland (alltså i början blixthärjningar från havet och därefter ett snabbt bortfarande över detta) och tydligen särskilt mot kyrkan och dess rikedomar, vilka var föga försvarade. Ett stort byte för en liten stridsinsats rent materialistiskt, men detta var troligen inte den enda anledningen till att kyrkan tenderade att bli plundrad. Det innebar ju en åderlåtning av kyrkans makt också. Till en början genom enskilda smågrupper av skepp, senare med större grupper ledda av hövdingar. Den anglosaxiska krönikans ”Stora armén” av huvudsakligen daner, som övervintrade i England vid andra halvan av 800-talet, splittrades ex. senare i mindre armégrupper under olika hövdingar.

Källäget för vikingatidens historia är splittrat och av ganska svåröverskådlig art. Runstenarna är den enda inhemska, samtida källan. De är av naturliga skäl ganska kortfattade, men meddelar likväl en del. Det är andra samtida västerländska krönikor och annaler jämte arkeologiska fynd, som blir mer vältaliga. Vi har för vikingafärder i österled även östromerska och arabiska källor. Vi har inhemska men icke samtida textkällor, som redogör för nordbornas egen uppfattning om sin historia. Vi har t.ex. Saxo Grammaticus danska historia samt de isländska släktsagorna, vilka bl.a. behandlar Islands bebyggelse under den andra halvan av vikingatiden. Dito i tidshänseende för diverse norska kungasagor, bland vilka Snorre Sturlasons Heimskringla är den stora giganten. För den tidiga halvan av vikingatiden, 800-talet, är vi hänvisade till de sena fornaldarsagorna (”forntidssagorna”), vilka även innehåller legendartat material. Några norska kungasagor är från sent 1100-tal, Snorre, Saxo och merparten av de isländska släktsagorna är nedskrivna under 1200-talet, medan fornaldarsagorna i stort är nedskrivna under 1300- till 1400-talen på Island.

Vi måste nu klarlägga redan från början, att man på vikingatiden (och särskilt icke under dess första del) inte kan tala om riken med erkänd geografisk gräns typ Sverige, Norge eller Danmark. Man kan bara tala om dömen som handlar om människor, d.v.s. de människor och släkter som hade gemensamma, personliga lojalitetsband, exempelvis gentemot en hövding eller småkung. När hövdingen dog ärvde inte efterträdaren per automatik dessa band. Han fick bygga upp dem på nytt.

På samma sätt kan man inte tala om svenskar, norrmän eller danskar, de hade ett gemensamt språk, i isländska källor kallat dansk tunga fast med vissa dialektala skillnader. Man kan bara tala om nordbor (eller snarare om människor från olika nordiska områden, typ Tröndelag, Rogaland, Jylland, Gotland eller Svealand). Successivt sker en övergång till riken med geografiska gränser när man går in i medeltid. Vi läser om ”norrmän” som flyr till Island undan Harald Hårfagers tyranniska försök att lägga under sig Norge. Redan tidigare hade dock ”norrmän” bosatt sig på vissa Västerhavsöar, som Shetland och Orkney, Hebriderna och ön Man, samt i norra Skottland och fläckvist på Irland.

Men den förste nordbon som upptäckte Island p.g.a. att han blivit vinddriven från Hebriderna hette Garðar Svavarson och han var ”svensk”, han kom från Uppsala. Han seglade runt ön och sedan tillbaka. Den isländska litteraturen pekar rätt samstämmigt ut Harald Hårfager som orsak till att man flyttade till Island, men förhållandena för nordborna i Skottland och på Irland tycks vid samma tid (runt år 900) ha försämrats, varför många även härifrån flyttade. ”Danskar” erövrar och bosätter sig i Danelagen i nordöstra England, runt 850 till 960 då den siste nordiske, men ”norske” härskaren i York fördrevs, Erik Blodyx, en av Harald Hårfagers söner. Det berättas allmänt om vikingaflottor i anglosaxiska krönikor.

Slutligen (och nu är Danmark mer kraftsamlat samt har till slut blivit kristet) erövrar den danske kungen Knut den store år 1017 i spetsen för en veritabel armé hela England och innehade ett Nordsjöimperium med Danmark, vissa delar av Norge och England under ett tiotal år till sin förtida död i 40-årsåldern, 1035, varpå väldet typiskt nog föll samman. När han hade erövrat landet, sände han hem de flesta av sina härmän och behöll bara de bästa i det så kallade tingalidet, hans personliga hird (eller livvakt), vilket är nämnt även på svenska runstenar. England blev aldrig ett land med nordisk kultur. 1066 kom nämligen Wilhelm erövraren från Normandie och lade landet under franskt kontinentalt inflytande.

Orsaken till ”vikingatågen” (eller mer allmänt ”vikingafärder”) varierar alltså med tid och plats. Går man till skriftliga källor dominerar krigiska företag, går man till arkeologiska källor dominerar handel, egentligen oavsett tidpunkt. Ett exempel: i Birka har man funnit stora mängder avhuggna ekorr-, räv- och mårdtassar: det handlar alltså om pälsverksframställning för export. I mängder av Birka-gravar har man funnit köpmannavågar för att kunna väga bitsilvret som betalning. Även i en hel del kvinnogravar.

Ibland finner man skriftliga, samtida källor för handel, som kung Alfred den stores tillägg till den senantike Orosius’ geografi. Alfred mötte i sitt rike, Wessex i England, runt 880 två handelsmän: en hette Ottar från Hålogaland i norra Norge strax söder om Lofoten. Denne berättade om sin resa längs kusten upp till Finnmarken (folktomt) och till Bjarmaland ([vid Vita havet, söder om Kolahalvön] där han talade med ”bjarmerna”, ett finsk-ugriskt folk, men han lärde inte känna dem tillräckligt för att veta om de talade sanning) och sedan nerför Norges kust via Skiringsal (d.v.s. Kaupang i Vestfold vid Oslofjorden) och sedan kustledes ner till Hedeby i sydligaste Danmark. Han specificerar noggrannt hur många seglatsdagar det behövdes mellan de olika ställena och han är noggrann med att endast tala om sådant, som han själv sett. På motsvarande sätt berättade en viss Ulfstan, möjligen ”jyllänning”, om sina färder längs Östersjöns kust från Hedeby till Truso i nuvarande Polen.

Under senare tider, särskilt under medeltiden, fanns en nedlåtande inställning till köpmannens yrke. Krämare, tomt som i en köpmans själ, m.m. Ej så under vikingatid, det var en nog så hedervärd syssla, den wessexske kungen Alfred den store och handelsmannen Ottar tilltalar varandra uppriktigt och behandlar varandra med respekt. De är båda intresserade av att handeln flyter ostört. Ottar berättade om att han krävde gäld (eller skatt) av lapparna, att han fångade valrossar, att han ägde några hundra renar, men endast ett fåtal av vanliga husdjur och att han handlade med skinn och valrossbetar. Han förärade kungen ett par sådana betar, nog så eftertraktade, det s.k. Nordens elfenben. Kungar eller hövdingar kunde erbjuda skydd mot röveri på handelsplatser eller i små köpstäder i utbyte mot tull. Men likväl, i en värld med ringa av centralmakt, var en handelsman beroende av sin egen nyktra insikt, av att kunna bedöma andra människor och det aktuella läget och av sin egen förmåga att kunna inge förtroende. Och från Östrom, numera oftast kallat Bysans, är känt handelsavtal och rättigheter gentemot vikingar eller ruser i österled.

 

När är då vikingatågen/vikingatiden?

Definitionsmässigt har vikingatidens början satts utifrån militärhistoriska synpunkter som attacken mot klostret Lindisfarne år 793. Den slutar i väst med slaget vid Stamford Bridge 1066, där den norske kungen Harald Hårdråde förlorade mot den engelske kungen Harold Godwinson, som en månad senare i sin tur förlorade mot Wilhelm erövraren vid Hastings. I öster anses den sluta med Ingvarståget, c:a 1040 eller med den gamla kungaättens utdöende i Uppsala runt år 1060.

Vi förklarar något Ingvartågets betydelse. Detta var välorganiserat. Det hågfästs genom de runt 30 runstenar från Södermanland, Uppland och även Östergötland över de döda under den sista vikingafärden till Särkland. Volgaleden till Kaspiska havet hade täppts igen av fientliga stäppnomader, den arabiska silverhandeln strypts och man sökte hitta en ny led via Svarta havet och Georgien över till Kaspiska havet. Efter en vistelse i Känugård (Kiev) for man över Svarta havet och uppför floden Rioni i Georgien och tycks på något sätt kommit till Kaspiska havet. En isländsk fornaldarsaga, Yngva saga viðförla, fylld även med fantasipåhitt, berättar bl.a. om hur man träffade den georgiska drottningen, vilket bekräftas av den georgiska krönikan. Vid den slutliga hemfärden omkom merparten av expeditionsmedlemmarna i en smittsam farsot i Rionis sumpiga utlopp. Drömmen om fortsatta vikingafärder mot öster hade släckts. Ryktet om detta spreds i Norden ända till Island.

Den här uppsatsen söker påvisa, att en mängd kulturdrag, som uppfattats som typiskt vikingatida, i själva verket har sin begynnelse långt före år 793. Man bör alltså inte upphöja vikingatågen till någon sorts historisk definition av vikingatiden och därmed inte enbart söka orsaker till uppvisad krigiskhet inom den egna kulturen. Så när skulle vikingatiden anses börja?

Rent arkeologiskt, med hänsyn till fyndens karaktär, börjar vikingatiden redan något årtionde efter år 700. Här finns den kulturella skiljelinjen gentemot vendeltidens konsthantverk och övriga lämningar, den föregående tidsepokens. Långt före vikingatiden sker för svears/gotlänningars del i öster ”vikingatåg” eller handelsfärder med datering 500-600-tal enligt arkeologiska fynd till Lettland och Finska viken. En prakthjälm från Vendel-gravarna i Uppland liknar till förväxling en prakthjälm från Sutton Hoo-skeppsgraven i Östangeln, England. Datering 600-tal. På Helgö i Mälaren strax öster om Birka har man funnit en förgylld Buddha-figur och en irisk biskopskräkla. Dateringen av båda är 600-tal. Är det någon som betvivlar existensen av långväga handel och färder före vikingatiden?

Vi kan vidare se på de olika små handelsstäderna under vikingatiden, som Ribe och Hedeby, Kaupang, Birka samt Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) vid sjön Ladoga. Var dessa grundade på 800-talet, d.v.s. inom själva vikingatidens rymd? Ingalunda, med marginal är de grundlagda under 700-talet, runtom år 750 eller t.o.m. tidigare.

Den äldre gåvoutbyteshandeln med dyrbara föremål exempelvis mellan furstar eller hövdingar fortsatte under vikingatiden. Vem eller vilka som helst kunde dock knyta förbund utanför den egna ätten, typexempel är giftermålet, som alltid skedde mellan olika ätter, eller vanlig vänskap eller kompanjonskap i något syfte. Sådana knöts och upprätthölls genom löften och gåvor och gengåvor, i normalfallet knappast furstliga (eller därmed arkeologiska). Vilka kompanjonssyften kan tänkas? Exempelvis en gemensam handelsfärd, ett speciellt fiskafänge eller att bygga ett vikingaskepp, nog så arbetstidskrävande (och tid behövde man för sin vardagliga försörjning). En hel liten bygd kunde tänkas gå i kompanjonskap för att bygga ett eget skepp; vanliga människor, inte bara hövdingar. Det sagda är spekulativt, men kompanjonskap (félagr) omnämns ofta i sagalitteraturen och kan ha varit utbrett under vikingatiden. Begreppet félagr har under vikingatid upptagits i anglosaxiska/engelska som fellow och styrker ytterligare detta.

Nytt för vikingatiden tycks vara en tilltagande handel på avstånd med ”masstillverkade” hantverksföremål eller råvaror. Vart och ett av ganska lågt värde, men i en stor mängd ihop skrymmande och med högre krav på lastutrymme än hos ett vikingakrigsskepp. Svaret blev vikingafraktskeppet, knarren. Denna var bredare, något mer djupgående och med högre bord (mindre lättrodd), samt oftast kortare och hade ett lastutrymme i mitten samt ett litet fördäck och akterdäck. Knarren var avsedd för segling, medan rodd enbart användes i speciella manöversituationer. Knarren var inte avsedd att frakta en stor mängd krigare/roddare, utan just last. Det har varit med knarrar, som man utvandrade till Island. Man behövde få med sig familj, fränder, fänad (d.v.s. boskapen), bohag och gärna sina heliga, utsirade högsätesstolpar eller i varje fall lite av askan från den gamla hushärden. De tidigaste arkeologiska fynden av knarrar är från 900-talet.

Pälsverk anses ha varit en av det vikingatida Nordens viktigaste exportartiklar. Långt fram i tiden tycks kontinentens borgar vintertid ha varit kalla och dragiga och man behövde många pälsar för att hålla sig varm. En sjöledes köpmanslast med massor av pälsverk på väg från Birka (med vinterns ”skörd” av djurpälsar) till Hedeby för vidare avyttring söderut var förstås skrymmande, fastän lätt. En knarr krävdes. Vi tar ett exempel på en skrymmande och tung färdig hantverksprodukt, nämligen täljstensgrytor. Som namnet antyder är täljsten så mjuk, att den går att skära eller tälja i och den har ypperliga värmehållande egenskaper: ett mycket bra material för kokkärl. Det finns från Austagder-området i södra Norge gott om arkeologiska belägg på en organiserad vikingatida brytning och frakt av råtäljsten till lokal framställning av färdiga täljstensgrytor och vidare distribution till Vikenområdet (runt Oslofjorden) samt som fjärrhandel till Jylland, varvid man behövde just fraktskepp, knarrar. Kemiska analyser av jylländska täljstensskärvor visar, att täljstenen kom just från Austagder.

Själva existensen av knarrskeppstypen, vikingafraktskeppet, tyder alltså på omfattande handel och behov av frakt av varor. Skeppstypen nämns även på 900-tals-runstenen i Mervalla i Sörmland, som var rest åt en Sveinn. ”Hann oft siglði dýrum knerri til Semgallar um Domisnes.” Han seglade ofta med en kostbar knarr runt Domisnes till Semgallen i nuvarande Lettland. Domisnes vid Lettlands huvud väster om Rigabukten är beryktat för sina långt ut till havs gående förrädiska, grunda sandbankar. Sveinn tycks ha varit en dristig och duglig köpman, som många gånger klarat dessa farliga farvatten med sin egen seglande knarr. Ett hedersamt eftermäle.

Ytterligare belägg för en omfattande vikingatida handel (hur man nu exakt vill definiera detta tidsbegrepp) utgör de rikliga fynden av arabiska silvermynt (dirhemer) på särskilt Gotland, men även i Svealand. Även i Norge och Danmark finns stora fynd av utländska silvermynt, men av västeuropeisk härkomst, frankiska denarer och engelska sceattas. Men det var inte själva dessa mynt, som utgjorde det egentliga betalningsmedlet, utan det var råvikt i silver, vilket visas av de stora fynden av stycksilvergömmor, d.v.s. exempelvis silverringar eller smycken, som styckats i lämpliga vikter. Till de många köpmannavågar, som hittats i gravar hörde en uppsättning olika tunga vikter. Det bakomliggande viktsystemet återgår för Sveriges del på ett arabiskt viktsystem, men för Norges och Danmarks del på ett västeuropeiskt.

Man kan säga att ”varuutbyte” har två extremvarianter. Dels ren plundring utan något som helst socialt hänsynstagande och självfallet bara riktad mot ”de andra” och dels gåvoutbytet, som skapade sociala band, vilka var huvudsyftet och där gåvan eller ”varan” mest utgör en symbol. Någonstans emellan faller köpenskap och handel. Här finns vissa sociala band eller snarast sociala hänsynstaganden. I avsaknad av en garanterande överhet måste köpmannen enbart ty sig till sitt eget rykte om bevisad hederlighet, så att hans köpare kan lita och tro på honom samt fortsätta att göra så. Likväl ligger tyngdpunkten på själva varan. I en isländsk saga försökte någon med höbrist köpa hö av sin granne. – Jag har hö till övers, men jag vill inte sälja till dig. – Vill du då istället ge mig höet? – Nej. Alltså först ett försök till rent köp och sedan ett erbjudande om gåvoförbund i utbyte mot senare gentjänster eller gengåvor. Måhända blev grannen stött av att det först handlade om ett enkelt köp.

En gåva var inte något, som man kunde sälja vidare. Man kunde inte sälja ett socialt band. En gåva i form av ett silverföremål måste först styckas sönder till rent betalningsmedel och förvandlas till råvikt i silver. Härom finns berättelser i de isländska sagorna om att man kunde nödgas göra så. Nu finns i de arkeologiska stycksilverskatterna ingalunda enbart nötta och uttjänta silverföremål utan även nya.

Vi har alltså pekat på den samtidiga existensen av både det äldre gåvoutbytet och det nyare köpet under vikingatid. Går det att belägga köp från tidigare epoker som vendeltiden? Ja, potentiellt genom att kunna belägga tidigare förekomst av ”masstillverkade” hantverksföremål. Vi sysslar alltså med att även för sådan handel förlägga ”vikingatida” företeelser tidigare än till anfallet på Lindisfarne. Men det råder förstås en påtaglig gradskillnad, om än ej artskillnad till förmån för vikingatiden.

Vi vill påvisa existensen av vikingatida ”masstillverkade” hantverksföremål. Vi kan närmare förtydliga vad som avses genom att ge ytterligare exempel: vi kan ta dräktspännen eller broscher. Vi talar alltså inte om ett unikt föremål, av yttersta klass för gåvoändamål, utan snarare om enklare bruksföremål, där en och samma gjutform kunde alstra många kopior eller att ett flertal mycket lika gjutformar gjorde detsamma. De arkeologiska fynden av motsvarande dräktspännen kan nu bilda ett geografiskt spridningsområde runt den tänkta (eller funna) smedjan, ev. i en järnålderstida s.k. centralort, som kanske omfattande 5 mil därifrån. Detta innebär närhandel. Talar vi om mängder av mil från den tänkta smedjan, så innebär detta fjärrhandel.

Nu kommer frågan om vi har arkeologiska belägg på förvikingatida ”masstillverkade” hantverksföremål? Svaret är ja. Vi nöjer oss med paradexemplet: den s.k. ”boplatsen” Uppåkra nära Lund i Skåne. Den har grundvalar från åtminstone romersk järnålder fram t.o.m. vikingatiden. Senare tiders jordplöjning har helt rört om de vikingatida jordlagren, så från denna tid finns bara spridda lösfynd, låt vara rikliga men tyvärr med motsvarande kunskapsförlust.

Från ung. folkvandringstid (c:a 400-550) har vi i Uppåkra fyndexempel på gåvoutbyteshandel, från ung. vendeltid (c:a 550-793 eller om det nu var c:a 710) har vi fyndexempel på närhandel och från ung. vikingatid har vi fyndexempel på fjärrhandel. Allt detta sett från Uppåkras horisont, d.v.s. uppåkrafynden intygar existensen av klart förvikingatida masshantverksproduktion samt åtminstone närhandel. Betydelsen av ”boplatsen” Uppåkra stannar förstås inte härvid. Uppåkra förtjänar både till yta och till specialiserade hantverksfunktioner samt i varje fall närhandel att kallas för en stadsbildning. Hur stor yta täckte Uppåkra? Långt större än Hedebys, för att inte tala om Birkas eller Kaupangs. (Birka 7 ha, Hedeby 24 och uppåkra 40.)

Vi måste också nämna det långlivade, i rapporter så omnämnt, ”templet” i Uppåkra. Alltså ett gudahov eller kultbyggnad. Detta var en sakral, tämligen liten, men mycket hög byggnad, byggd i stavteknik och försedd med en hög mittdel. Den tycks i mycket har utgjort en direkt föregångare till de tidigmedeltida norska stavkyrkorna (som byggnader betraktade).

Vi har alltså hittills påvisat, att en mängd typiska vikingatida företeelser faktiskt har rötter i tidigare delar av järnåldern och de massiva plundringstågen mot Västeuropa under 800-talet synes alltmer som ett sidoställt fenomen utan självklara skäl inom själva kulturen. Dock är järnålderstidens kultur allmänt inte okrigisk och i varje fall ett tidigare härnadståg / ”vikingatåg” från Sydskandinavien till Frisland finns belagt från 520-talet. Det omnämns i det anglosaxiska Beowulfkvädet samt i Historia Francorum av Gregorius av Tours. (Denne var en gallo-romersk historiker och biskop samt senare helgonförklarad.) Efter detta tilltar den kristna förmågan till historieskrivning på kontinenten, men inga härnadståg från Norden nämns förrän anfallet på Lindisfarne år 793. Under hela tiden fortsätter däremot de arkeologiska beläggen på handelsutbyte.

 

Vart sker vikingatågen/vikingafärderna?

Det finns ett drag av expansion i vikingatiden, bakom vilken låg en samhällets dito vilja och förmåga. (Jfr. med det stora myntsilverinflödet.) Denna expansion är inte riktigt samma sak som härnadstågen mot Västeuropa. På det sagda tar vi enbart några axplock. Gosforth-korset i England med scener från Ragnarök (och från den kristna yttersta domen). På Irland i Dublins äldsta del runt Christ Church finns arkeologiska lämningar av en Birka-lik stad, vilken vikingarna själva kallade Dyflinn… Det var alltså vikingarna som grundade Dublin.

Den frankiske krönikören Dudo av St Quentin berättar (1020) om Björn Järnsidas färd i Medelhavet, han som anföll den norditalienska staden Luna i tro att det var Rom i mitten av 800-talet. Björn färdades alltså västerifrån genom Narvasund (Gibraltar sund). Dudo berättar vidare om hur Gånge-Rolf (fnord. Gengu-Hrólfr och i franska krönikor kallad Rollo eller greven av Rouen) och hans vikingar fick Normandie i län av frankerna för att skydda det frankiska väldet mot andra vikingar (sent 800-tal). Från Normandie erövrade sedan hans ättling Wilhelm erövraren England. Enligt en annan krönika skövlade vikingar frankerrikets huvudstad Aachen 832.

Man må peka på Island och Färöarna med nordiskt språk och kultur, man må peka på språket norn, ett nordiskt språk som talats på Shetland och Orkney-öarna och som dog ut på 1700-talet. Några småtexter är bevarade. Till saken hör, att Norge hade överhöghet över dessa ögrupper in på 1400-talet. I de isländska sagorna talas det om färder tillbaka mot öster från Island med ett eller två skepp till Norge, Västerhavsöarna, Danmark eller t.o.m. in i Östersjön.

Man kan peka på rester av nordiska långhus och en sländtrissa av nordisk typ i Leifsbuðir (L’Anse aux Meadows), Newfoundland. Kulturlagren där var tunna motsvarande något/några år, precis som sagorna berättar. Skrälingarna (indianerna) var för svåra att tas med, så man övergav kolonisationsförsöket. Det var Leif Eriksson som utforskat landet och en senare kolonisationsresa leddes av Thorfinn Karlsevne och hans maka Gudrid Torbjörnsdotter (hon tecknas snarast som huvudpersonen enligt sagan). Innan man återvände till Grönland, som nordbor från Island bosatt sig i (mot slutet av 900-talet tycks det mindre ”bördiga” Island ha börjat bli fullbebott), hann Gudrid föda den först födde europén på nordamerikansk mark. Hans namn var enligt sagan Snorre Thorfinnson.

I österled fanns diverse knutpunkter för handeln med delvis nordiska bosättningar längs de ryska flodsystemen, belagda i källorna och arkeologiskt, Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) vid sjön Ladoga, uppför floden Volchov till Ilmen, där Holmgård (Novgorod) låg (arkeologiskt har man här funnit många slädar). På något sätt har man tagit sig vidare längs Lovat (ihärdigt motströmt och ibland med tveksamt vattenflöde) och ett besvärligt och sankt vattendelarområde till nuvarande Gnezdovo vid en biflod till övre Dnjepr. Här har en nordiskt präglad stad legat, som var dubbelt så stor som Birka. Gravfälten med högar av nordisk typ och dito innehåll innehåller c:a 5000 gravar mot Birkas 2500.

Man for vidare mot Känugård (Kiev). Längs Dnjepr, i början lätt farbar i det flacka Ukraina, väntade sedan 7 farliga forsar före Svarta havet, där man sedan kunde segla mot Konstantinopel. Dnjeprs forsar omnämns i en annal om rusernas/vikingarnas färder genom den östromerske kejsaren Konstantin Porfyrogenitos rike och det rör sig om helt nordiska namntyper. På Pilegårdsstenen på Gotland från 900-talet står det att stenen restes av Hagbjarn med bröder efter Hrafn. Denne reste i sin tur stenar ”suðfyri Rufstæini. Þæir kvámu vítt í Æifur.” (Söder om Rufstæinn [den kluvna stenen]. De kommo vida i Aifur [den evigt våldsamma].) Detta var namnen på två av de sju farliga forsarna.

Området i Ryssland kallades för Gårdarike med vår nutida översättning, då hette det Garðar, i Gårdarike hette ”í Garðum”. Ordet betyder gård, inhägnat område, men som vi ser av ortnamnen Holmgård och Känugård samt alldeles särskilt Miklagård (fnord. Miklagarðr, den stora ”gården” för Konstantinopel) även /befäst/ stad. Området kallades också för Svíþióð hin mikla, det stora Sverige, ordagrant sveafolket. Alltså döme gentemot rike igen. Olov skötkonungs dotter Ingegerd var gift med en gårdsk furste, Jarisleifr (början av 1000-talet). Såväl Olav Tryggvason som Olav Haraldsson (den digre, ’tjocke’ eller den helige, båda tillnamnen är belagda) vistades en tid i Gårdarike, den sistnämnde i landsflykt. Den förstnämnde efter att ha blivit såld som träl i Estland efter ett misslyckat vikingatåg, ur vilket han lyckades frigöra sig.

Befolkningen i Gårdarike var naturligtvis övervägande slavisk jämte ett flertal andra folkslag men med en nordisk, huvudsakligen ”svensk” överklass, kallad ruser. Inom några få århundraden skedde en fullständig slavisering. (Åtminstone från början av 1000-talet.) Enligt Nestorskrönikan skriven c:a 1100 i Kiev, Känugård, bad slaverna varjagerna, nordborna, på andra sidan Varjagerhavet (Östersjön) om hjälp att styra och upprätthålla ordningen under 800-talet. Den ”svenske” Hrærekr (oftast kallad Rurik) blev den förste nordiske härskaren i Gårdarike med säte i Holmgård och tog gäld (skatt) av de olika folken. Bland de mer notabla senare härskarna, nu med säte i Känugård, nämns furstinnan Olga (Helga), som lät döpa sig runt 955. Hennes son och efterträdare Sviatoslav (Sveinn) förblev trogen sina förfäders tro och hans utseende beskrivs i krönikan som att han hade en stor valrossmustasch men rakad skalle med hårtofs på ena sidan samt öronring av guld.

Vi har ovan beskrivit den s.k. varjagervägen: Finska viken, Holmgård (Novgorod), Lovat och Gnezdovo, Känugård (Kiev), Dnjepr och Svarta havet. Motsvarande kommer att gälla om andra baltiska och ryska flodsystemsleder. Existenserna av enstaka kortare landdragsställen förbi en besvärlig fors i ett annars väl framkomligt vattendrag kräver rätt små och lätta skepp. Då en flod har begränsad bredd och säkerligen vindlar sig på ett sätt, som inte respekterar rådande vindriktning, så handlar det mindre om segling än om rodd. Rodd särskilt motströms är arbetsamt och tar tid och är strömmen mer strid, tar det klart lång tid.

Man hinner inte hur långt som helst under en säsong, färden kan ta flera år och kräva övervintring. Det är stora avstånd vi talar om med mycket lägre fart än segling på fritt hav. Det är kanske rimligt, att lämna sin farkost på plats vid övergången till nästa flodsystem, frakta sig själv och sina varor över och ta ett nytt skepp. (I ryska källor finns säkra belägg på detta först från 1200-talet). Vi talar alltså närmast om handelsfärder med lokalbefolkningens goda vilja och samarbete och som successivt byggts ut. Vill man senare ta sig hemåt samma väg är det alltså en klar nackdel, om man härjat, dödat och plundrat på utvägen för att på hemvägen behöva tas med en grymt hämndgirig lokalbefolkning.

Vikingafärderna till Gårdarike med de egna ingående i det lokala toppskiktet liknar inte på något sätt vikingatågen/plundringstågen över öppet hav mot Västeuropa och bör inte jämställas.

Är det nu överhuvudtaget rimligt att tänka sig, att med ett och samma skepp fara hela vägen från Svealand eller Gotland genom Gårdarike och till Miklagård?

Avstånden är ändå sådana, att för detta krävs övervintring både i Holmgård (Novgorod) och Känugård (Kiev). Från Kiev till Konstantinopel och tillbaka är det ett sommarföretag. Det finns omnämnda misslyckade rusiska vikingatåg från Kiev till Konstantinopel, vilka stäcktes med den grekiska elden. Det finns också flera bevarade östromerska handelsavtal, som reglerade handeln därifrån över Gårdarike, Norden och Västeuropa.

Vi skärskådar nu vattendelarna i nordvästra Ryssland genom ex. Lovat och övergången till Gnezdovo och konstaterar, att vintertid är/var Lovat is- och snötäckt. Lovat är faktiskt hela 54 mil lång (motsvarande avståndet Göteborg till Stockholm) och till största delen försedd med steniga motströmsforsar. Det blir en mängd långa och vanskliga landdragningar av skeppen, som kräver mycket manskap (och i olyckliga fall kan skeppen komma att bräckas), varför det inte skulle finnas plats för last och vilka tar en ohygglig tid enligt moderna försöksexpeditioner. Granskar man Lovat vintertid, så framkommer en endast måttligt uppförslutande snöautostrada, en öppen led genom omgivande skogar och snabbt genomfaren med häst och lastsläde eller flertal sådana. Det tycks inte i sagorna nämnas, att man skulle ha färdats med skepp hela sträckan. Både Olaf den helige och Harald hårdråde for per häst under senvintern från Holmgård ner längs Volchov till Aldeigjuborg vid sjön Ladoga och tog skepp därifrån till Svealand på sin hemresa (Olaf den digre dock först från Finska viken).

Vikingarna var ända nere i den östromerska huvudstaden. Vi har kvar runklotter i Hagia Sofia-katedralens läktare i Konstantinopel, ”Alftan” (Halvdan) står det bl.a. samt på det stora Pireus-lejonet. Detta stod ursprungligen i Pireus, Atens hamnstad, men finns sedan ett antal hundra år vid Arsenalen i Venedig. Lejonet har svårt nötta runor, men bl.a. kan man urskilja ordet hamn. På Djuleforsstenen i Sörmland, rest åt en Oleif, står det: Austarla arði barði ok á Langbarða landi ændaðis (Österut plöjde han stäven och ändades [dog, föll] i Langobardernas land [alltså de delar av Italien, som Östrom tillfälligt återerövrat från germanerna.]) Man får tro, att Oleif tjänstgjort vid väringagardet hos den östromerske kejsaren precis som Harald hårdråde gjort. Man kom ända till Medelhavet via Gårdarike. Och enligt arabiska källor har vikingar varit i Marocko och via Volga på Kaspiska havet, varifrån en färd gjordes till Bagdad och bitvis är det nog kamelkaravan, som gäller.

Man har bevisligen varit där! Man kan som slutord för denna inledande skiss av vikingatiden säga, att dess människor hade vida vyer och på ett helt annat sätt var vittberesta än medeltidens människor, som i princip bands vid den egna torvan av tvånget från överheten. Inte förrän på upptäcktsresornas tid har människor från Europa färdats så vida.

Men vi har fastställt, att det utöver de massiva krigiska anfallen mot Västeuropa under 800-talet, d.v.s. ”vikingatågen”, även fanns fredligare färder åt annat håll och vid andra tidpunkter för handel, landnam/bosättning på Island och Färöarna (i princip obebodda) och Gårdarike och Danelagen i England (bebodda), jämte färder för att söka sin lycka i väringagardet i Konstantinopel. Dessa allmännare vikingafärder har väl ingalunda varit helt utan krigiska inslag. Vi har vidare belägg för förvikingatida härnadståg som det ovan nämnda mot Frisland ung. år 520.

Vidare bör vi lyfta fram företeelsen att ta gäld av andra, som handelsmannen Ottar gjorde av ”finnarna” (lapparna) enligt ovan. Vi tar även ett runstensbelägg. Torsätrastenen i Uppland är rest åt en Husbjörn. ”Vas sjúkr úti þá þér gjald tóku á Gutlandi”, blev sjuk ute då de togo gäld på Gotland. Man tog aldrig gäld eller skatt av sina egna på den tiden, utan det som knöt samman en större grupp människor eller ätter var lojalitetsband med gåva-gengåva eller gåva-gentjänst. Med gentjänst må förstås villighet att följa hövdingen i olika syften. Bakom att ta gäld av andra ligger förstås vapenskrammel. Och tidens mansgravar är fulla av vapen.
Blotta tyngden av vikingatågen mot Västeuropa kräver dock en egen delförklaring.

 

Kulturkrocken

Sedan 600-talet expanderade frankerriket norröver. Frankerna tog under kung Klodwig dopet i sin katolska form år 496 och frankerriket blev påvedömets starkaste stöd i utbredningskampen mot andra kristendomsformer som keltisk kristendom och ariansk kristendom, samt hedningar. Man lade först under sig Frisland och mot slutet av 700-talet Sachsland (runt om Elbe och dess inre mynning). Detta gällde både politiskt och religiöst. Man kan förvisso tala om tvångskristning med blod och svärd. Det vi talar om kulturellt är en i hög grad centraliserad makt, politiskt och i synnerhet religiöst. Med på köpet kom en annorlunda rättstradition, där den enskilde individen hade eget, fullt straffrättsligt ansvar (i motsats till germansk rättsuppfattning, där ätten var den juridiska enheten). Den nya rättstraditionen utgick ur romersk rätt och hade upptagits av kyrklig, kanonisk rätt. Kände sig nordborna hotade av denna nya makt?

De danska områdena låg närmast. Längst ner i sydligaste Jylland, vid nuvarande tyska Schleswig, tränger från Östersjön den smala Slienfjorden djupt in i Jyllands smalaste del och landavståndet från fjordens innersta ände över till korta floder mot Nordsjön är bara några få mil. Just från Slienfjordens västände byggdes försvarsvallen Danevirke över till västgående floder och sankmarker närmast Nordsjön med äldsta delar daterade till ung. 730-750. Vid Slienfjordens västände anlades även Hedeby (Heiðabýr). Nordborna, d.v.s. i detta fall danerna, hade börjat kraftsamla till försvar. Det fullt utbyggda Danevirke är norra Europas största dåtida försvarsanläggning.

Från Danevirke till Elbemynningen är det ungefär 15 mil, vilket är att betrakta som invid Danmarks tröskel. Enligt frankiska källor som Annales Regni Francorum angreps Sachsen upprepat av frankiska härtåg under Karl den store (död 814). Man förstörde sachsarnas heliga centrum Irminsul, en borganläggning uppe på ett berg med en hög påle i mitten, vilken symboliserade världsaxeln. Man förstörde år 782 byn Verden (strax sydväst om Hamburg), där en besegrad sachsisk här (jämte uppbåd), som vägrat ta dopet, halshöggs under en dag efter tvångsdöpning, så att ”deras själar kunde få frälsning”. Vi talar om 4500 sachsiska fångar, som massavrättades. Åt nordost längs Östersjökusten bodde slaviska stammar, som frankerna gjorde till slavar i sådana mängder, att begreppet en slav, flera slavar kom att härledas från folkslagsbeteckningen en slav, flera slaver i de flesta västeuropeiska språk. Vi finner frankiska belägg på att sachsarnas ledare Widukind for till Danevirke/Hedeby för överläggningar åtminstone två gånger, 777 och 782. Nordborna visste alltså.

Sachsen inlemmades i det frankiska väldet i mitten av 780-talet och fick kristna lagar och ett antal dödsstraff infördes. Det var dödsstraff för dödande av kyrkans folk eller våldförande på en kyrka eller för att gå i förbund med ”hedningar” mot kyrkans folk eller konungen (vilka ”hedningar” kan man fråga sig; daner, inhemska dylika eller bara icke-katoliker?). Men även för att gömma sig undan för dopet samt för kremering av avliden enligt ”hedningarnas” sed. Däremot bara böter för att avge löften vid källor, träd eller lundar eller för att äta något till demonernas (alltså de germanska gudarnas) ära, d.v.s. gemensamma blotfester. (Man bör notera att brott mot kyrkan som institution alltså ansågs allvarligare än brott mot trons innehåll.) Sachsarna liksom även friserna blev också fråntagna sin odalsarvsrätt, sitt fädernesarv av Karl den store, vilket dock återinfördes av Ludwig den fromme. Det förekom vidare en inte ringa etnisk rensning genom bortflyttning av sachsiska stormän och ditflyttning av frankiska.

Inom 10 år efter denna härtagning kom det första vikingaanfallet och det riktades mot klostret Lindisfarne på nordöstra Englands kust, så man måste därför vidareutveckla varför just hit. Det mest påtagliga med den nya hotande kulturen/makten är ju kyrkorna och klostren, från vissa av vilka det tidigt bedrevs missionsförsök, t.ex. från Lindisfarne. England hade blivit slutligt kristnat runt år 650. Den siste icke-kristne kungen Benda dog i slaget vid nuvarande Leeds 655. Sådana omvändelsetidpunkter betyder förstås inte att samtliga befolkningsskikt i samtliga bygder, även perifera sådana, omgående i själ och hjärta blivit rättroende kristna. Och sachsarna fortsatte att göra flera uppror under hela 800-talet.

Den anglosaxiske prästen Alcuin var den, som i sina brev och skrifter utmålade den plötsliga katastrof, som de ogudaktiga barbarerna från Norden hänsynslöst lät falla över Guds heligaste ställe (Lindisfarne), sparande vare sig Guds tjänares liv eller de heliga relikerna o.s.v. Alcuins syn på vikingarna (jämte andra kristna krönikors som Ulsterannalerna; t.ex. för år 845: havet spydde upp strömmar av främlingar över Irland) har blivit befästande för den senare historiesynen. Engelska arkeologiska utgrävningar av Lindisfarne har visat, att Alcuin nog har överdrivit lite om Lindisfarne och en nyläsning visar, att han visst hade kännedom om besök av enstaka nordiska skepp tidigare (i fredligt handelssyfte), vilket inte lika lätt fastnar i en krönika. Men dessa finns och stämmer med arkeologiska fynd av långt tidigare handelsutbyte över Nordsjön. Nu var Alcuin inte vem som helst: han räknades som sin tids mest lärde kristne och tjänstgjorde länge som någon sorts kyrko- och kulturminister hos just Karl den store. Nordborna kan ha känt till detta.

Vi behöver lägga till en pusselbit för att förstå vikingatågens vidare framgång. Efter Karl den stores död (814) splittrades riket i tre delar till hans tre söner och därutöver satte den tilltagande feodaliseringens splittringstendenser in. I början gällde vasalleden personligen till länsherren, men vasallskapet blev raskt ärftligt och den gemensamma frankiska lagen ersattes över 800-talet med enbart lokala lagar. Det frankiska ”riket” blev funktionellt splittrat i ”småriken”. Frankland blev sekundärt ”decentraliserat” (Norden var detta ”primärt”). Även kyrkan drogs in och biskopar kunde leda härar. England var under 800-talet indelat i småkungadömen som Wessex, Mercia, East Anglia och Northumbria.

 

De nordiska samhällena

Vi måste nu beskriva de nordiska samhällena för att förstå orsakerna till vikingatågen, men även mer allmänt vikingaexpansionen. Vi kan börja med lagstiftningen. Den germanska rätten vilar på ättesamhället, där ätten har en kollektiv skuld för vad en av dess medlemmar utför såsom stöld eller dråp. Dansken Ole Fenger har gått igenom västgotisk, langobardisk och salisk (gammalfrankisk) lagstiftning, vilka alla är nedskrivna under c:a vendeltid, 550 – 700-talet, d.v.s. den förvikingatida epoken. Ättens kollektiva ansvar framgår glasklart. Det finns ingen bevarad lagstiftning från vikingatidens Norden. Det finns senare nordiska landskapslagar från i stort sett tidigast 1200-talet. Lägg märke till att dessa enbart omfattar regioner, landskap, trots att vi nu kan tala om Sverige, Norge och Danmark. Även här råder klart ättens kollektiva ansvar.

Av det sagda kan man nog dra slutsatsen, att ättesamhället med ättens kollektiva ansvar även gällde för vikingatidens Norden och härvid får vi hur mycket stöd som helst från de isländska släktsagorna, vilka handlar om hur ätterna löste sina tvister under den förkristna sagatiden, trots sagornas nedtecknande långt senare. Utan motsvarande stöd för den nordiska vendeltiden torde man nog ändå kunna hävda detsamma för denna, tack vare de nämnda germanska lagarna.

I de nordiska landskapslagarna finns förstås stadgar anpassade efter kristendomen: förutom klart kyrkliga stadganden även ex. giftermålsstadganden. Det dröjde länge, innan den kanoniska rättens krav om individens ansvar eller skuld slog igenom. Kyrkan godtog jordiska band mellan man och hustru, men absolut inte ett band mellan individen och hans ätt. Kristendomen handlar ytterst om individens själ och dess frälsning. Det finns ingen plats för en mellanliggande ätt mellan den enskilda själen och gudomen.

Vi nämner här namnen enbart på de fyra norska tidigmedeltida regionslagarna, mest för att påpeka att deras namn alla innehåller ordet ting som i tingsmöte eller tingsförsamling: Gulatingslagen för Västnorge, Frostatingslagen för Tröndelag, Borgartingslagen för Viken (Oslofjordsområdet och nedåt den numera svenska bohuskusten) och Eidsivatingslagen (för resten av Sydnorge mellan de tre nyss nämnda). Men även ex. svenska landskapslagar omnämner ting samt lagmän på desamma. Den Äldre Västgötalagen omtalar t.o.m. själv samtliga sina lagmän ned till förkristen tid (den äldste hette Lumbher). En svensk landskapslag uttalar även att svear (obs. uttrycket) äge konung taga och vräka. Vi kan vidare lyfta fram Gulatingslagen, eftersom den själv historiskt röjer, att den ytterst stammar från 1000-talet.

Vi bör vidare nämna ett stadgande i Frostatingslagen, som är unikt för landskapslagar. Det uttalas som en folkets skyldighet (vid straffansvar) att sända härpil och samlas med vapen, ifall konungen trotsar tingets vilja. (En härpil är en pil, som bars mellan bygderna för att varsla om krig.) Man tror att stadgan kan härstamma från Håkon Adelstensfostres (Harald hårfagers yngste son) tid (död ung. 960), då han försökte införa kristendomen. Han vek sig för tingets makt och lät den gamla kulten vara. Det är nästan märkligt hur något sådant kan överleva till en senare tids förutsättningar. Stadgan måste återgå på muntliga traditioner.

För Island må nämnas Grágás (1200-tal), vilken ingående redogör för ättens kollektiva skyldigheter i fall av dråp, men omtalad finns även Hafliðaskrá (tidigt 1100-tal), samt att det finns bevarat små rester av Ulfljótslagen, som upprättades i samband med Alltingets inrättande år 930 (utöver de regionala tingen på ön). Inför upprättandet av Ulfljótslagen hade man åkt till Norge för att studera Gulatingslagen på plats, denna har därmed varit vikingatida samt muntlig. Vi går något vidare med det isländska Alltinget. Här fanns någon sorts ämbetsman, kallad lagsagoman, vars främsta uppgift var att hålla reda på vad som var gällande lag och möjligen utsäga en tredjedel av lagen på Alltinget i en treårscykel. De valdes av tinget på varierande tid. Ari hinn fróði uppräknar i Íslendingabók (1100-tal) alla lagsagomän och deras ämbetstid från Alltingets början fram till sin egen tid.

Vad betyder ordet ting (þing n.)? Den allmänna betydelsen är samtal, som verb att samtala hemligt eller kärvänligt, den mer specifika betydelsen som substantiv är vad som ovan avses med ”ting”, en /beslutande/ församling. Tinget måste ha legat djupt i nordbornas föreställning, i mytologin höll nämligen även gudarna ting. För att ta runstensbelägg på fenomenet ting må påpekas, att några uppländska runstenar omnämner hur stormän anlade tingsplatser, samt i ett fall ingår två omnämnande runstenar i en stensättning, som måste ha varit själva tingsplatsen (Arkels tingstad). Man fann alltså behov av att bygga särskilda tingsplatser.

Det vi är ute efter här, är att trots att det forna nordiska samhället rymde sociala skiktningar, där vissa ätter hade mer inflytande än andra, så fanns ändå tinget som en djupgående, inhemsk nödvändighet: även gudarna tänktes sålunda hålla ting (se exempelvis Völuspá).

Om tingens funktion som ”samtalsplatser” vittnar vidare Vita Anskari, Ansgars levnad av ärkebiskop Rimbert runt år 870. När Ansgar for till Birka första gången, på 820-talet, bad han kungen om lov att få predika i Birka och kungen sade att han själv inte kunde ge tillåtelse utan att rådfråga Birkas ting, vilket han lovade göra. Tinget samlades på en särskild (möjligen helgad) plats och gudarna tillfrågades och man dryftade genom många närvarande personer om tolkningen av detta. Man enades om att svaret var ja. Ordet för allt detta är egentligen att ta råd, ráð, och verbet att råda, ráða. Ráða innebär att ge råd av insiktsfull art eller att råda, styra eller att råda, tyda som i ráða rúnar, tyda runor eller andra förborgade saker eller vanskliga frågeställningar. Vid Ansgars andra besök i Birka (840-talet) behövde kungen inte bara rådfråga Birkas ting utan även ett annat ting, beläget längre bort (högst troligt tinget i Uppsala).

Vi får sammantaget bilden av att tinget (”samtalet”) i hög grad kunde styra sig självt och fatta egna beslut och där en ev. senare rikskonungs önskemål eller påbud vare sig var nödvändigt eller tillräckligt, jämte en regionalisering av makten och en decentralisering av makten. Även ätten som juridisk enhet ger en decentralisering av makten. En hövding kan inte behandla en enskild medhjälpare på ett kränkande sätt för dennes heder, han skulle därmed få hela dennes ätt på sig och mot sig. Det är inte på detta sätt, som en hövding skaffar sig en lojal maktbas. Endast inom en ätt råder obrytbara lojalitetsband eller fridsband, ättens lojalitetsband mot en hövding (och hans ätt) är sekundära band, att brytas om så krävs. Giftermålet var också ett sekundärt band mellan ätter, såväl mannen som kvinnan kunde skilja sig. Den egna ätten fanns alltid kvar.

Om vi så ser på religionen, så är denna på motsvarande sätt decentraliserad, ättsberoende och saknar ett yttersta centrum i form av dedikerat prästerskap och en yttre sanning. Varje ätt uppbär sin uppfattning om sanning: den exakta graden av mod, dådkraft, hjälpsamhet, givmildhet, familjeklenoder, lycka i form av förmåga att ”ráða” sin basnäring, sina förfäders kraft och inriktning, samt sin exakta kult och trosföreställningar. Ett hederskrav på den enskilde ättsmedlemmen var att inte bli ”verrfeðrungr”, sämre än sina förfäder. Kult kunde bedrivas inom familjen eller ätten eller offentligt för många ätter i förbund och med liknande föreställningar och värderingar för större områden. Kulter föreligger alltså i Norden som lapptäcken av olika stora områden enligt bl.a. ortnamnsforskning av sakrala ortnamn samt arkeologiskt genom olika gravskick.

Vi har därmed kännetecknat det nordiska samhället som decentraliserat vad gäller politisk makt och decentraliserat vad gäller religionen samt att ätten är den juridiska enheten. Vi kan nu ställa detta mot exempelvis det frankiska väldet under Karl den store med centraliserad politisk makt, centraliserad religion samt att individen är den straffrättsliga enheten. Det tecknade nordiska samhället är dock främst det vikingatida. Gällde bilden även tidigare epoker? Fanns det ting under vendeltiden? Tingen är klart belagda från medeltid samt vikingatid och torde under medeltiden ha medfört en större grad av frihet för bönderna i Norden än i det övriga Europa. Fanns det ett ättesamhälle (med decentraliserande verkan) under vendeltiden?

De kontinentalgermanska lagarna säger, att det då fanns ett ättesamhälle och Beowulfkvädet säger samma sak. Några ord om Beowulfkvädet. Som ovan sagts tycks detta i grunden handla om tilldragelser och fenomen i Sydskandinavien på 520-talet, trots att det är författat på fornengelska (anglosaxiska) någon gång på 700- till 900-talet. Beowulfskvädets existens bevisar kulturutbyte, närmast förvikingatida, mellan Norden och England, alltså utvecklad sjöfart. Till saken hör att anglerna från sydvästra Danmark och sachsare från nordvästra Tyskland före år 400 efter romarnas uttåg från ön bosatte sig i det annars keltiska Britannien. Bewulfkvädets handlingar inträffade drygt 100 år senare och betygar fortsatt kulturkontakt.

Kvädet handlar om Beowulfs hjältedåd till hjälp för danerna och trots övernaturliga (eller symboliska) inslag och förefintligheten av den kristne guden och vissa kristna stänk, så tecknas ett germanskt-nordiskt järnålderssamhälle med dess moral och hedersbegrepp. Gengåvorna under festen efteråt skildras lika ingående som själva hjältedådet. Det gäller att göra de rätta valen, det som vi ovan har angett med verbet ráða (ge råd, styra, tyda eller inse). Detta framgår av Beowulfs avskedstal inför sin död samt inte minst av den insprängda s.k. Finnsburh-episoden om en konflikt mellan friser och daner. Kvalen över motstridiga lojaliteter efter fredsslutet och hur man löser dessa tilldrar sig större intresse än själva stridigheterna. Det här är en aristokratisk miljö, men samma syn på ätt och heder ligger under de isländska släktsagorna i en bondemiljö och nedtecknade långt senare. Beowulfkvädet tecknar rätt tidens arkeologiska fynd och nämner exempelvis de dåtida s.k. ringsvärden.

Finns det några belägg på förvikingatida ting? Vi börjar med att skissa vendeltidens utveckling enligt arkeologiska fynd. Den tidigaste vendeltiden tycks vara en nedgångstid, men från 600-talet och framåt börjar en samhällsförändring på basen av stigande jordbruksöverskott och hantverksproduktion. Samhällen med sådana drag har förutsättningar för handel: man har något att byta med för att skaffa sig varor, som man inte själv producerar. Man ser det ökande överskottet, inte minst i Danmark, jämte tecken till ökade sociala skiktningar: 500-600-talens rika stormansgravar innebär ett instabilt samhälle med behov av revirmarkeringar för den egna ätten, typ senare statusgrav på/över tidigare gravfält, som alltså tillhört någon annan. Ett tydligt exempel på överdådiga gravar är högarna i Gamla Uppsala från runt 600 och något framåt. Senast framåt år 700 hade hövdingadömena stabiliserats som ”rådande och styrande” och den överdrivna gravmarkeringen försvunnit.

Gentemot yttre fiender kunde hövdingen ge skydd mot att de mindre mäktiga ställde upp i det gemensamma försvaret. Men vilka strukturer fanns för att lösa inre tvister eller allmänna gemensamma frågor, vilket var nog så viktigt för ge stabilitet? Man fick behov av att reglera rätten i större församlingar än direkt mellan ätter. Man fick behov av ”samtalet”, tinget (för både försvarsfrågor och inre tvistefrågor). Stormannaätter hade säkert större talan än andra ätter, som fria bönders. I varje fall ett arkeologiskt fenomen från vendeltiden tycks väl kunna tydas som tingsplatser och det är de s.k. norska ”ringtunen” på Vestlandet och upp till norra Norge.

Området runt inre Lofoten och norröver har studerats väl. Man finner här ett större antal naturligt avgränsade bebyggelseområden, som större öar eller närliggande fjordområden mellan större fjällområden. Alla kan visas bestå av ett antal bygder eller bebyggelsegrupper. Inom varje område finns ett enda ringtun, som ligger mellan resp. bygder. Ett ringtun består av en oval öppen yta, som kantas av likstora husgrunder tätt ihop, med en öppning för inträde på tunet. För varje ringtun finns i samtliga fall lika många (små) hus som antalet bygder, som tycks höra till området i fråga. Ibland finns i mitten på den öppna platsen i ringtunet en smärre upphöjning av jord med spår av ett enda stolphål. En rest stolpe kan ha symboliserat det mytologiska världsträdet. Bygderna tycks ha blivit representerade med var sitt likadant hus i ringtunet. I ringtunen finns inga egentliga kulturlager; de har bara använts tillfälligtvis.

Tingen torde ha varit mer än bara politiska, lagliga möten. För det vikingatida tinget i Uppsala talas det även om gemensam kult enligt olika källor. Vid den allmänna tidpunkten för Uppsala ting ung. februari till mars hölls under senare tider här en s.k. distingsmarknad. Marknadens kvarlevande namn innehåller orden diser, en kvinnlig grupp gudomligheter eller väsen, samt just ordet ting, antydande att man i forntiden även höll ting under marknaden. När människor ändå träffades efter tämligen långa resor, vilka i ganska sanka och vattendragsrika områden lättast sker vintertid, passade man på att göra många saker.

Om Alltinget på Island hållet allmänt försommartid berättas i den fornisländska litteraturen, att man utöver dömandet av olika tvistemål eller dråp eller stiftande av nya lagbud även höll idrottslekar och berättade sagor (förmodade förstadier till de olika släktsagorna) samt berättade nyheter. Det fanns utöver lagsagomannen även ett andra ämbete, den s.k. alherjargoðins, som enbart helgade tinget rituellt. Om det isländska tingssystemets vidare uppbyggnad och ”protodemokrati” se vidare Jesse Byock.

Vi torde härmed i stort ha belagt tingens vendeltida förefintlighet. Ännu en vikingatida företeelse har alltså rötter bakåt och det finns ingen diskontinuitet inom de nordiska samhällena runt år 800. Men det nya kulturhotet vid Danmarks sydgräns (och från de brittiska öarna) kan ha börjat utöva stress på de nordiska samhällena och gett smolk i gåvohandelsrelationerna även mellan Norge och ett Britannien, som i stort kristnats redan 650.

Socialantropologiska studier har visat att en kultur, som står under yttre press tenderar, att framhäva sina egna särdrag både vad gäller tankesätt och materiella föremål. Märkligt nog är detta vad som framgår av arkeologiska fynd i Norden från runt år 700 och in under 800-talet. Alla de skandinaviska samhällena började utveckla en mer gemensam stil vad gäller byggnadssätt, kläder, löshantverk, ornamentering och gravskick, vilket arkeologen Bjørn Myhre framlyft.

Ett mer lokalt och specifikt exempel härpå är gravskicket i västra Norge. Under 700-talet varierade gravskicket mellan flatmarksgravar och gravhögar. Flatmarksgravar innehåller för det mesta gravfynd och omständigheter, som runristade skyddsramsor för den döde på gravhällen, som gör dem till förkristna. Enstaka förmodat kristna gravar är fyndlösa och orienterade väst-öst med likets fötter vända mot öst, så att liket kunde stå upp (alltså resa sig upp) och möta Kristus vid påsksolens uppgång på uppståndelsens dag. Den exakta gravorienteringen är därför VSV-ONO för detta. Ett litet antal sannolikt kristna gravar finns från sydvästra Norge. Under 800-talet ökade andelen entydigt förkristna gravhögar betydligt, det särskiljande.

Vi har ovan nämnt, att kungen i Birka vid Ansgars andra besök behövde rådfråga inte bara Birkas ting utan även Uppsalas ting. I Ansgars levnad uttrycks, att detta berodde på en ”djävulens agitation” bland folket om att de gamla gudarna var missnöjda med att behöva tåla en ny gud jämte sig.

 

Vikingatågen och vikingaexpansionen

Så kom anfallet på missionscentrat Lindisfarne 793. Därpå följde ett svåröverskådligt virrvarr av plundringståg mot diverse platser på kontinenten eller i England. Enligt olika kristna källor skövlades såväl kloster och kyrkor som även städer, men kanske mest kyrkliga centra. Dock tenderar dessa kristna källor, eftersom det var kyrkan som hade hand om skrivkunnigheten, att vara partiska. Men kyrkan tenderade också att vara rik och oförsvarad. På flera ställen i källorna talas specifikt om att biskopar dödades.

Vi vill belysa frågeställningen om vikingatågen riktade sig i väsentlig grad mot just kyrkliga missionscentra. Detta är svårbesvarat. Men vi kan ta som ett klart exempel ”Nordens apostel”, Ansgar. Han kom första gången till Birka på 820-talet. Sändebud från kungen i Birka (d.v.s. boendes på den närbelägna ön Adelsö) hade kommit till Ludwig den frommes hov i Ingelheim med ett skriftligt önskemål, skrivet med nordbornas särskilda skrivtecken (runor; beskrivs inte närmare) om att få sig tillsänt präster till Birka. Oavsett hur Rimbert framställer det i Ansgars levnad, torde önskemålet ha gällt att kunna ge andlig service till kristna köpmän i Birka för att locka dit fler, inte att orsaka missionskaos i resten av sveaväldet. Dessförinnan hade Ansgar bedrivit mission i Danmark. En kyrka nämns bl.a. i Ribe.

Sedan anföll vikingarna Ansgars ärkebiskopssäte i Hamburg 845. Detta skulle ha skett med 120 skepp under ledning av nordmännens kung Horik (från Danmark eller del av Danmark). Biskopskyrkan i Hamburg och ett kloster med sitt bibliotek brändes ned och allt i staden plundrades. Ansgar försökte först få med sig de heligaste relikerna, men tvangs fly tomhänt. Efteråt, påpekar Rimbert i Vita Anskarii, tog Ansgar det hela med ro: ”Herren gav och Herren tog”. Han begav sig sålunda andra gången till Birka år 849. Hans mission bedrevs uppenbarligen på ett ganska diplomatiskt sätt, eftersom han även denna gång kunde lämna Birka, dock med ganska obetydligt resultat.

Om man vidare i väst skall försöka följa vikingars härjningar i Frankerriket (inbegripet det införlivade Frisland) enligt frankiska krönikor, mot rika kloster som Noirmoutiers, Tours, eller skövlingen av Paris under en vikingahövding Reginheri (som tycks kunna identifieras med fornaldarsagans Ragnar Lodbrok) och av Notre Dame-kyrkan i mitten av 800-talet (854) möts man av ett lapptäcke eller virrvarr av lösryckta notiser utan stort samband. Men man läser om vikingahärar och vikingaflottor, man läser om underhandlingar mellan kristna och nordbor, man läser om pakter mellan vissa kristna och vikingarna och om gälder istället för anfall. Fick man sitt guld eller sin gäld, så var man nöjda och motståndarna kunde köpa sig fria. Samma mönster finner man under 800-talet i England med ett flertal stora friköpningsgälder. (Man kan i.ö. notera, att uppgifterna i fornaldarsagan om hur Ragnar Lodbroks söners strider i England går att rimligt jämka med engelska källor.)

Man finner vidare notiser om hur folk gör gemensam sak med nordborna, exempelvis bretagnarna gentemot frankerna. Man finner till och med notiser om hur vissa avfaller i sin kristna tro och blir hedningar. Ett fall nämns i Annales Bertinianii år 864 om en viss Pippin, Pippins son, som varit munk men avföll och förband sig med nordmännen och följde deras religionsbruk. Men han blev tillfångatagen av de kristna och dömd till döden för förräderi mot ”fosterland” och kristendom. Man läser om hur vikingarna övervintrade på öar vid flodmynningar, alltså inte bosättning förrän runt 900, då Normandie förlänades till Gånge-Rolf. Lägg märke till feodalsystemet igen. Dito omnämns ö-övervintringar på öar i Themsenmynningen, dit fiendens mer djupgående skepp inte nådde.

Kyrkan hade ett vapen i sin hand för att väcka nordbornas intresse för missionen: den s.k. ”primsigningen”. Det var så att kyrkan hade förbjudit de kristna att handla med ”hedningar”, men dessa kunde låta sig primsignas och fick då fritt vistas bland kristna. Några krav på att de verkligen skulle tro på den nya läran fanns inte. På 900-talet begav sig en efterträdare till Ansgar, en biskop Unni, till Birka för att ta upp missionsarbetet igen (som alltså hade varit avbrutet). Hans stil var dock tydligen mer påstridig, för han fick hastigt lämna Birka, så att säga delvis. Hans följeslagare fick bara med sig hans huvud till begravningen hemma.

Fick vikingarnas härjningar mot kyrkan effekt? Ja uppenbarligen, efter Sachsens tvångskristning dröjde det över 200 år innan nordborna blev kristna (för Svealands del närmare 300 år). För att ta mer eller mindre samtida kristna källor, så berättar Adam av Bremen i Gesta Hamburgensis (1080-talet), att den av Ansgar påbörjade missionen i norr hade avbrutits p.g.a. barbarernas krigståg. Han ondgjorde sig vidare över den nämnde kung Horik (anfallet mot Hamburg), som så snart han runt 840 övertagit ledarskapet hos danerna, med sitt medfödda ursinne började rasa vilt mot kyrkans folk, förjaga Guds präster och befallde att kyrkorna skulle stängas.

Enligt Danskt Diplomatarium så möttes år 860 samtliga biskopar i de tre frankiska delländerna efter frankerrikets delning till ett allmänt kyrkomöte för att försöka förbättra kyrkans ställning, som lidit stora förluster av hedningarnas plundringar. Att det inte var frågan om bara sjöröveri utan om väl organiserade krigsföretag, vittnar ett bevarat brev från dåvarande påven Nicolaus I runt år 860. Ordvalet som påven använder är inte ”pirater”, utan ”marin krigshär”. En annan källa nämner, att när efter en skövling Köln skulle återuppbyggas 883, så återuppbyggde man staden med murar men utan kyrkor och kloster. Så uppenbarligen kostade vikingatågen på för kyrkan.

Var vikingarna effektiva krigare? En frankisk källa har beskrivit en kamp mellan en grupp vikingar och franker som att det mest av allt liknade en skörd, då sädesaxen mejas ner på en åker. I de isländska släktsagorna omtalas på ett större antal textställen, hur man idkade idrottstävlingar, glimabrottningar (en fornnordisk form av brottning) och vapenlekar under s.k. grid (grið n.), d.v.s under fri lejd samt löfte att inte medvetet försöka skada varandra, vilket hade varit ett mordförsök, ett nidingsdåd. Man satte en stor ära i att kämpa väl. Vikingarna var vältränade och det gällde inte bara krigare.

Denna uppsats’ tes är att begynnelsen av vikingatågen troligen utgjorde ett rent försvarskrig mot en aggressiv kristenhet. Sedan tog annat över. Vi har redan tidigare omnämnt gälder och nu i såväl Frankrike som England, i det sistnämnda landet kallade danagälder. För att ånyo påpeka, att det vikingatida Norden då inte kan anses delade i de kommande skandinaviska rikena, så omnämner vi en svensk runsten, som omtalar dylika engelska danagälder, fast strax efter år 1000. Borrestastenen i Uppland: En Ulfr hafir á Englandi þrý gjald takit. Þet vas fyrsta þet’s Tosti galt. Þá galt Þorkætil. Þá galt Knútr. ’Men Ulf har i England tre gälder tagit. Det var /den/ första den som Toste gäldade. Sedan (då) gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut.’ Det kan handla om Skoglar-Toste, Sigrid Storrådas far. Torkel kan åsyfta en av Knut den stores närmaste män, som sedan tycks ha svikit honom. Knut torde vara den danske kungen Knut den store, som omtalats ovan. D.v.s. de nämnda männen utdelade till Ulf hans andel av den gemensamma gäldtagningen.

Vi har ovan hört talas om gäldtagning av andra, men inte (!) skattläggning av de egna, här gällde vänskapsband eller sekundära fridsband. Skattläggning av de egna (och motsvarande centralstyre) är ett långt senare fenomen.

Vi har vidare vikingatåg mot det tidigt kristnade Irland, vilket väl av rent geografiska samt religiösa skäl (den keltiska kyrkan) inte torde ha stått i främsta ledet för försvarskamp mot den katolska kyrkan. Sedan har vi fenomenet Danelagen, de delar av östra och nordöstra England, där ”daner” i betydande utsträckning bosatte sig mellan 850 och 960 och kom att lämna efter sig mängder med ortnamn på -by och -thorp (-torp) jämte talrika låneord i språket som ’window’, ”vindue”, ”vindöga”, ’fellow’, ”félagi”, ”kompanjon”, ’husband’, ”make, husbonde” och inte minst ’the Queen’, ”Kvinnan”, d.v.s. drottningen. Bildandet av Danelagen utgör en utvandring till ett annat land, inte ett härnadståg mot kyrkan och det inträffade ung. 50 år efter vikingatågens början.

Därmed måste vi ta upp ev. nordiska inre orsaker till vikingatågen, vilka enligt den tidigare synen på vikingatiden skulle vara inhemskt betingade och väsentligast. Underliggande dessa orsaker ansågs en nordisk överbefolkning ha varit. Det var den äldste sonen som ärvde gården, de andra fick vara huskarlar eller bryta ny mark. Eller bege sig i viking för att skaffa sig rikedom. Nyare bebyggelsearkeologiska undersökningar ger dock tydligt vid handen, att Norge och Sverige var långt ifrån fullbebyggda under vikingatid. Vi har som bakgrund den tidiga vendeltidens befolkningsminskning. För Mälardalens och Svealands vidkommande skedde det först på 12-1300-talet. I möjlig befolkningsmängd ligger så olika faktorer som landrättighetsförhållanden och jordbruksteknologi. Först vid en viss nivå av jordbruksteknolologi går det att bearbeta bördiga, men styva lerjordar (medeltid). Att låta hästar plöja jord går mycket fortare än med oxar, men detta kräver en särskild dragseldonsteknologi, som låter hästen dra utan att samtidigt strypa sig. För den sävligare oxen räcker det med det enkla oket (ordet ok har indoeuropeiskt ursprung). Handelsmannen Ottar från Hålogaland hade hästar, som han plöjde med.

Innan vi går in närmare på läget i det övriga Norden, så dröjer vi vid det rätt tidigt fullåkersutvecklade Danmark med större utveckling av bybebyggelse än det övriga Norden. Arkeologer anser här att det fanns skäl, vad gäller landrättigheter, att tro att Danmark under vikingatiden kan ha börjat bli trångt. Men först 50 år efter vikingatågens begynnelse började daner bosätta sig i Danelagen.

I stort var i hela Norden den dåtida kroppslängden nästan lika stor som i våra dagar enligt gravfynd, medan den under medeltid och långt in i nyare tid var betydligt mindre. Detta betyder, att medan man växte upp var man välnärd, det betyder inte i sig att man levde länge. I nutiden skjuter unga människor i höjden. Man blev inte tillväxthämmad p.g.a. undernäring under vikingatiden, således knappast tecken till överbefolkning.

Vi kan ta några belägg för samma sak enligt historiska källor. Enligt Ansgars levnad så skulle den kristna kvinnan Frideborg i Birka ha instruerat sin dotter Katla, att vid moderns frånfälle dela ut alla hennes ägodelar bland de fattiga ”…och eftersom det här i Birka nästan inte finns några fattiga, så skall du fara till Dorestad (Frisland; Holland) och ge bort allt i allmosor till de många fattiga där” och detta skulle Katla ha gjort. Adam av Bremen skrev, med samma innebörd, att svionerna var ett mycket rikt och mycket gästfritt folk. Enligt Risala av det arabiska sändebudet Ibn Fadlan, som år 921 besökte volgabulgarerna, så stötte han på rusiska köpmän av ”svenskt” ursprung vid Volgastranden. Han beskrev dem som försedda ”med fulländade kroppar; långa som dadelpalmer, blonda och rödlätta”. Frankiska källor beskriver vikingakrigare som resliga och skräckinjagande.

Angående nu frånvaro av överbefolkning, så bör vi minnas, att det förmodligen fanns barnbegränsning, i varje fall belagt på Island. En nyfödd var inte full ättmedlem förrän han eller hon blivit namngiven och vattenöst (fnord. ”ausa vatni á”; det kristna dopet fick sedan en egen benämning, ”skírn”), därefter var vederbörande frände och alltså okränkbar. Innan dess kunde den nyfödde bli utsatt, om nöden så tvingade och den inte fått mat och blivit ammad och därmed erkänd som människa, om än inte som frände. På medeltiden fanns det sedan ingen barnbegränsningsmöjlighet alls. Det handlade om när individen fick fullt människovärde, enligt vikingatida normer först när individen togs upp i ätten, i.o.m. kristendomen vid avlelsen. (Den katolska kyrkan har som bekant fortfarande förbud mot preventivmedel.)

Vid det isländska alltingsbeslutet år 1000, när man skulle besluta om kristendomen eller den gamla kulten skulle råda i landet och Island hotades av inbördeskrig mellan det icke-kristna och det kristna partiet, så gick Þorgeir lagsagoman, därtill utsedd av tinget, att rådfråga /de gamla/ gudarnas vilja: ”hann gekk til fréttar”. Han satte sig i sin tingsbod med ett kläde över huvudet. När han sent omsider kom tillbaka ut, hade han tolkat gudarnas vilja. Alla skulle följa den kristna lagen, ty man kunde bara ha en enda lag i landet, med undantag av att alla (tills vidare…) fick fortsätta att sätta ut barn, äta hästkött och blota i lönn (offra privat), det sistnämnda säkerligen även innefattande läkekvinnors yrkeskonst med rötter i det förkristna, det fanns på länge än inget kristet alternativ. Alltinget hade således i sitt dryftande inte fått ihop försörjningsekvationen att inte få sätta ut barn och att inte få äta hästkött.

För att fortsätta på överbefolkningstemat, så blev Island vid tidpunkten för Grönlands upptäckt (sent 900-tal) i princip fullbebyggt med alla bra marker upptagna. Vissa utvandrade under ledning av den fredlösdömde Erik den röde i sen vikingatid från Island till det nyss upptäckta Grönland. Erik döpte det nya landet till Grönland, då han enligt sagan menade, att om namnet lät lovande, så skulle fler lockas dit. Till saken hör, att vikingatiden var något av en värmeperiod. På Island odlade man exempelvis säd på många ställen enligt sagorna och det finns ett antal ortsnamn på -åker. Landet var också under landnamstid till inte ringa grad bevuxet med björkskogar. Någon gång kunde skörden enligt sagorna slå fel med hungersnöd till följd, vilket man på ting dryftade hur man skulle råda bot på.

Vi har ovan åtskiljt vikingatågen och vikingaexpansionen och för att förtydliga detta har vi påvisat, att många vikingatida företeelser har sina rötter i vendeltiden, när denna nu skall anses avslutad. Vikingatiden är den avslutande delen av järnåldern i Norden, vilket inte är samma sak som att vendeltiden skulle vara lik vikingatiden. Särskilt 600-talet är förhållandevis fyndfattigt och kan knappast kallas expansivt. Den äldre runradens skriftlighet gick på en tynande sparlåga för att blomma upp med 800-talet i form av den yngre runraden.

Det sista uttalandet kräver ett förtydligande. Runstenar från 800- och 900-talen (och med den yngre runraden) finns, men är inte överväldigande många. Det vi syftar på är istället den sannolika användningen av den nya, uppdaterade runraden med dess färre tecken för såväl vokaler som konsonanter, utjämnande dialektala skillnader, på trästycken och avsedda som runbrev, när- eller fjärrledes, bl.a. i handelns tjänst. Man har funnit några (< 10) bevarade trärunbrev i det gamla Hedebys hamn, att jämföras med motsvarande tusentals runbrev under Bryggen i det medeltida Bergen. Nu har träet i Hedebys runbrev haft ytterligare bortåt 500 år på sig att ostört förmultna. Den stora mängden bevarade inskrifter med den yngre runraden finns i form av sent vikingatida runstenar, för Danmarks och Skånes del under c:a andra halvan av 900-talet och för Upplands del c:a 1000-talet. Ett direkt skriftfönster öppnas för oss för just där och just då.

Sociologiskt kan man utläsa åtskilligt ur dessa inskrifter. Vi lyfter här enbart fram det, som har betydelse för denna uppsats’ ämne. I det danska materialet finns en påtagligt hög närvaro av kungar, drottar, drottningar och folk, som berömmer sig för att ha varit dessa hulda (trogna). En ganska hög grad av hierarki och centralisering utläses alltså, vilket är i linje med Danmarks tidigare inträffade kraftsamling mot det sydliga trycket. Uppland har ensamt över hälften av världens samlade runinskrifter på sten. Vad framträder? Fria bönder eller storbönder, som lever i ett stabilt samhälle utan påtagliga, inre stridigheter, tämligen jämlika och stolta över sina insatser på sina ägor och över sin ätt. Som en droppe i det omgivande runstenshavet framträder några, som har deltagit i Ingvarståget eller till England eller några stormän som anlagt tingsplatser, samt i ett säger ett fall omnämns en kung (Adelsöstenen). En hierarki är nästan frånvarande. Vi lämnar därmed detta runstensmaterial.

Vi har ovan påvisat att det inte finns något påtagligt inhemskt skäl för vikingatågens explosion mot Västeuropa. Det var det yttre hotet från en politiskt och religiöst centraliserad kristenhet, som tände gnistan. Detta fördröjde kristnandet av Norden med åtminstone 200 år. I det långa loppet kunde däremot inte det politiskt och religiöst decentraliserade Norden stå emot de yttre centraliseringskrafterna, utan vi fick slutligen kristna nordiska kungadömen. De närmare förloppen i detta ligger utanför denna uppsats’ ram. Den regionala decentraliseringen höll ut längst, jfr. fenomenet landskapslagar.

Vikingatiden kännetecknas också av sin utåtriktade drivkraft. Vi skall i nästa avsnitt se på inhemska orsaker till detta, men frågar oss här om det fanns något yttre förhållande, som underlättade den vikingatida expansionen? Svaret kan sammanfattas i ett enda namn: Muhammed, islams grundare. Under 700-talet (och framåt) behärskade det muslimska kalifatet södra halvan av medelhavsområdet från Syrien till och med Spanien. Frankerna under ledning av Karl Martell hejdade den vidare framryckningen vid Poitiers 732. Morerna (araberna) behärskade länge även ön Sicilien och det breda sundet mellan ön och Tunisien hade blivit politiskt trångt. Handeln mellan det försvagade Östrom och Västeuropa fick svårigheter på det itu-delade Medelhavet och började ta vägen via de ryska floderna och Östersjön. Vi vet redan vilka, som hade etablerat sig som en styrande överklass längs de ryska flodlederna.

 

Vikingakynnet

En forntida kulturs mentalitet är kanske inte lika omedelbart tillgänglig som dess övriga yttringar, men likväl är den styrande. En kultur kan vara materiellt ganska enkel och outvecklad, medan dess sociala liv och normer kan vara högt utvecklade / långt drivna. Ett exempel kunde vara det förklassiska Grekland under Homeros’ tid. Ett annat vore måhända det vikingatida Norden med några likheter med det homeriska Grekland, kanske p.g.a. ett gemensamt indoeuropeiskt arv. Detta avsnitt vill skissera vikingakynnet. Detta är den ena grundvalen för vikingaexpansionen. Det handlar om samhällets/ättens/individens vilja. Den andra är förstås den utvecklade sjöfarten, del av förmågan.

Vi är rätt lyckligt lottade genom att ha tillgång till olika litterära källor (att tolkas med försiktighet), som tillsammans täcker en lång järnålderstida tidsrymd, de isländska släktsagorna för vikingatiden, Beowulfkvädet för vendeltiden samt den poetiska Eddans hjältedel, närmare bestämt dess största del, Sigurdscykeln, för folkvandringstid. En mindre del av hjältedelen, Helgekvädena, utspelar sig i en nordisk skärgårdsmiljö och tycks, bl.a. p.g.a. ortnamnet Bråvalla, platsen enligt de isländska källorna för det halvt mytiska (och vendeltida) Bråvallaslaget, behandla vendeltida händelser. Grovt tecknat är det samma mentalitet genom alla dessa århundraden och tidsrymder.

Vi har dessutom olika evangelieöversättningar i missionsssyfte på olika forna germanska språk som anglosaxiska och fornsaxiska, för det sistnämnda språket i form av den s.k. ”Heliand”. Dessa evangelieomtolkningar måste göras synnerligen tillrättalagda för att kunna tilltala germaner, man kan ju inte lyfta fram det kristna begreppet ”vända andra kinden till” och tro att germaner skulle förstå detta. Därigenom får man indirekt insikt i germanska tänkesätt. Hur översattes exempelvis begreppet ”lycksalighet”? Betecknande nog med bla. motsvarande ord till det fornnordiska ”friðr”, d.v.s. frid eller fridsband som inom en ätt.

Sigurdscykeln i den poetiska Eddan behandlar folkvandringstida företeelser och namngivna personer från den tiden, men utgör inte i vår mening en historisk redogörelse, utan skildrar ett sorts minne av etiska val, som dessa personer har varit tvungna att ta ställning till och dessa val har principiell bärighet för vem som helst inom samma fortsatta kultur. Därav deras överlevnadskraft. Vi talar om vem vi kan bli tvungna att välja mellan, vår älskade maka/make eller vår ätt? Självfallet ätten. Måste jag offra mina egna barn för att hämnas min egen fader, om nöden så skulle kräva? Svar ja, mina egna barn är bara till hälften min egen ätt. Står det någonstans egentligen beskrivet, att dessa val vore något man önskade? Svar nej. Man kunde potentiellt bara vara tvungen att välja. Var självmordet en rimlighet efter alltför ohyggliga val? Svar ja, både Sigurdscykeln och Völsungasagan beskriver sådant.

Under kristendomen löd försök till självmord under dödsstraff. Det var den kristne gudens privilegium att meddela döden. Sådan lagstiftning gällde i Storbritannien ända in på 1950-talet, oavsett hur orimligt det än kan synas oss något senare tiders människor. Sigurdscykeln i den poetiska Eddan handlar till viss del om våld och till viss del om Sigurd Fafnesbanes, drakdödarens, liv. Det finns ett antal manliga huvudpersoner som Sigurd själv, burgunderna Gunnar och Högne samt ex. Atle, hunnerkungen Attila, dessas existens är känd från annat håll. Det är emellertid inte våldet, som tilldrar sig huvudintresset, utan kvalen och de etiska valen efteråt och hur dessa löstes.

De verkliga huvudpersonerna tycks vara två kvinnor, båda knutna till Sigurd. Brynhilde, Sigurds trolovade, orsakar dennes död efter hans svek genom att efter en glömskedryck istället ha gift sig med burgunderdottern Gudrun, syster till Gunnar, som istället Brynhilde genom samma svek gift sig med. För oavsett s.k. förmildrande omständigheter, så har Sigurd de facto svikit sitt löfte till henne och hon måste hämnas på honom för sin heders, livskrafts eller eftermäles skull. Efteråt kastar hon sig på ett svärd och döende kräver hon att få brännas ihop med Sigurd och en utsökt litterär skildring av en järnålderstida brandbegravning ges. Vi kunde ytterligare ha följt Gudruns vidare öden, bäraren av Sigurds barn, som blev vittne i samma säng till dråpet på Sigurd genom en icke till Sigurd edsvuren broder. Vi hoppar istället i bakgrundsförklaringssyfte till ett annat scenario.

Vi går till det fornhögtyska Hildebrandslied från 700-talet. Dessa stavrimmade verser handlar om en fader, som måste gå i kamp mot en son, som inte känner igen fadern och inte tror på vad fadern säger, utan fortsätter att utmana honom. Fadern kan vare sig låta bli eller kämpa mot sonen. Oavsett utgång väntar en moralisk förintelse. För dråp på egen frände finns ingen bot, hämnd, gottgörelse eller återtagande av livskraft. Samma berättelse återges något annorlunda i en isländsk fornaldarsaga. Mardrömmen har varit gemensam och spridd.

Ett liknande scenario drabbar en kung i ett av Beowulfkvädets underkväden, vars ene son råkar döda sin bror. Detta är en ätt utan framtid, ”frändegärdet” är bräckt. Inte ens förfädernas kraft hjälper mot de levandes fullständiga misslyckande. I rörande verser skildras kungens tilltagande psykiska förlamning eller förtvining (nidingsskap) och dito för hans hall och välde. Man trodde, att den siste medlemmen i en utdöd ätt blev till en drake, som vaktade familjeskatten.

Vikingatidens människor var frimodiga och dristiga. De vågade, trygga i sig själva och i sin ätt, skåda tillvarons olika sidor, goda som onda, med nykter blick. De vågade närma sig det okända och farliga. De var därtill uppmuntrade av den egna kulturen, de ville inte vara ”verrfeðrungr”, värre/sämre än sina förfäder vad gäller mod, fysisk förmåga, uthållighet, duglighet, trofasthet eller gästfrihet. Alla fria människor tillhörde en ätt, inom vilken rådde obrytbara fridsband. Detta betydde till att börja med att en frände aldrig kunde skada eller tvinga en frände, men man kunde ju ”ráða” i ordets tre samtidiga bemärkelser. Därtill hjälpte man alltid en frände vid dennes behov, men man kunde ”i förbifarten” klandra för ett oklokt tilltag. Ett ”frändegärde” var alltså en grupp människor i djup ömsesidig respekt och alla fria människor var uppfödda så. Somliga ätter var dock mäktigare än andra, men ätteprincipen gäller för alla.

Det kunde förstås hända, att en frände råkade skymfa en främmande ättmedlems hederskänsla. Då kunde den egna ätten vänta sig ett hämndförsök från den ätten. Mot vem? Den felande? Inte nödvändigtvis, ty hela ätten bar identiskt samma skuld. Hämnden kunde istället drabba den som var lättast åtkomlig eller mer värd (hade högre rang eller bättre uppfyllde hämndens krav). Hämnd handlade alltså inte om att hämnas på försyndaren i vår betydelse (inte öga för öga eller tand för tand) utan om att återupprätta den egna hedern eller livsförmågan, livskraften. Upprättades inte denna, väntade nidingsskap, d.v.s. hederns motsats eller frånvaro och ett sorts borttynande av ättens storhet. Ätterna kunde istället mötas och göra upp om en materiell bot för skadan och på så sätt samsas och försonas. Den felande ätten beskrivs ibland frivilligt kunna ge högre bot än den begärda, om den tyckte att detta gagnade dess heder. Parterna kunde också framlägga sin sak inför tinget och få sin rätt tilldömd och med socialt förbud mot genhämnd (fortsatt hämnd).

Två saker framgår: varje fri man, en ättmedlem, måste hålla sig tränad och varje fri människa (man som kvinna) måste uppträda med ansvar för sig själv och sin ätt. Det fanns ingen allmängiltig exakt regel om vad som var rätt, enbart ätternas inre uppfattningar (som allmänkulturellt kunde likna varandra). Bland främmande människor måste man träda varsamt, man kan se på levnadsråden i Hávamál. Det kitt, jämte tingen, som band samman ätter till något av ett samhälle, var gästfrihet, gästabud, gåvogivande och giftermål mellan ätter, vilket allt blev till sekundära fridsband och svagare än det inom ätten.

Vi kan något belysa förhållandena inom en grupp med sekundärt fridsband och tar som exempel en grupp krigare eller vikingar. I denna grupp gäller något av samma princip att ställa upp för varandra som inom en ätt med den skillnaden, att de ingående krigarna frivilligt har valt att ingå i gruppen. Dock är de för sitt liv beroende av att hålla ihop i strid. Den tidigare citerade frankiske krönikören Dudo berättar om hur frankerna vid ett tillfälle talade till vikingarna och ville bli förda till deras ledare. De fick svaret, att ”vi har ingen ledare, ty hos oss är vi alla lika.” Episoden bär en äkthetens prägel, frankerna var ärligt så förbryllade, att den hamnade i en krönika, men vi kan kanske avstå från att försöka uttyda exakt vad svaret stod för. Kanske fanns det trots allt någon, som kunde ”ráða” bättre än de andra (i ordets tre bemärkelser: ”ge råd”, ”tyda”, ”styra”).

 

Om religionens betydelse

Vi skall avslutningsvis något granska den norröna religionen och mytologin och se vad dessa betydde för vikingamänniskornas expansionsvilja. Det fanns ett ett världsträd i mitten av världen, runtom vilket gudarna bodde i Asgård, runtom vilket låg Midgård (människornas boningar), runtom vilket låg Jotunheim (fnord. Jötunheimr: jättarnas värld eller Utgård). Världsträdet hade tre rötter. Vid den ena bodde vid Urds brunn nornor, en sorts ödesgudinnor, vilka beljöt världsträdet med något, som i Völvans spådom (fnord. Völuspá) kallas för hvíta aurr, någon närande vätska. Från väldsträdet föll sedan daggen åter i dalarna. I en mytvariant fanns en get, vid namn Heidrun (Heiðrún), som betade av världsträdet och ur vars juver det flöt tillbaka fyra floder med mjöd. Vad betyder f.ö. namnet Heiðrún? Förmodligen den skinande runan eller hemligheten. En esoterisk get!

Av de exempelvis här nämnda detaljerna framgår en sorts ekologisk enhets- eller helhetssyn, men så framgår även av att världsträdet utgör centrum, som uppbär/utgör världen eller t.o.m. flera olika världar, de nio hemmen, heimr, eller världarna (jfr. benämningen Jötunheimr = jättevärlden). Det går f.ö. lätt att hitta motsvarande grundtankar om världen i andra indoeuropeiska religioner.

Detta var om makrokosmos. Vi går nu till mikrokosmos, från världen till den enskilda gården, byn eller bygden. Under senare tider vet man att i Norden varje gård har haft ett enda gårdsträd (vårdträd eller tunträd), vilket man aktade sig för att skada. Det stod som symbol för gården/släkten och för kontinuitet mellan släktleden. Ett träd är ju betydligt mer långlivat än en människa. Är dessa tunträd någon sorts rest av tidigare mikrokosmos-varianter av världsträdet? Adam av Bremen berättar om att det vid templet i Gamla Uppsala stod ett evigt grönt träd i vilket man offrade. En högst trolig kandidat till ett mikrokosmos-världsträd. Det finns märkligt nog även ett arkeologiskt belägg på ett dylikt offerträd, på Frösön i Jämtland. Under koret till Frösö kyrka har man vid utgrävningar bland andra fynd funnit en björkstubbe, omgiven av rester av olika djur, bl.a. från björn. Trä bevaras sällan förutom i mossars syrefria miljöer.

Med världsträdets tre rötter i åtanke skall vi syna de arkeologiska treuddarna, spetsändade, triangelformade stensättningar med sidorna kraftigt inböjda mot mitten av formationen. Enligt avbildningar och beskrivningar från 1800-talet (monumentet finns inte längre) har det i södra Uppland funnits en särdeles enorm treudd med i mitten en mycket hög och smal stenmonolit. Någon annan sannolik förklaring än att formationen utgjort en lokal symbol för världsträdet finns väl knappast. Om vi övergår till normala treuddar, så finns de vanligen på gravfält och vanligen en enda per gravfält (i anslutning till sin bygd). Treudden ligger vanligen i gravfältets högsta och äldsta del, kanske urinbyggarnas del. De är vanligen fyndtomma, men undantagen har gjort det möjligt att tidfästa treuddarna: förvikingatida, men även vikingatida. Någon enstaka gång finns det en smärre centralsten. Tänk nu dit i den tomma mitten ett heligt träd, vilket inte efterlämnat arkeologiska spår.

I mikrokosmos låg alltså det av kulten till gudarna helgade Midgård med sin gård eller by, sina hägnade åkrar, betesmarker och sitt lokala världsträd samt sitt gravfält med förfäderna (och dessas kraft). Vad låg omedelbart utanför? I ett tämligen glest befolkat Norden ligger omedelbart utanför gården/byn det lokala Jotunheim (Jötunheimr) eller Utgård, d.v.s. den otämjda naturen: storskogen eller fjället. Var detta lokala Utgård farligt och potentiellt fientligt? På ett verkligt plan självfallet. Gå vilse, gå ner sig i en myr, skada sig i blockig, stenig terräng eller bli anfallen av rovdjur utgör några faror. Och så uppfattades naturen kulturellt och mytologiskt, exempelvis väl belagt i skaldeverser. Detta trots ovan påvisade ekologiska insikter. Man var ju beroende av Utgård: jakt, fiske, timmer och lövtäkt åt boskapen vintertid.

Så när man färdades i sitt lokala Utgård, så gjorde man det med ansvar och respekt. Det närmaste lokala Utgård var nämligen bl.a. befolkat med osynliga vättar (fnord. vættr fem., plur. vættir), landets skyddsväsen, vilka man behövde förhålla sig väl till. I ”Landnámabók”, som handlar om Islands nybyggande, finns ett flertal berättelser om hur enskilda nybyggare (landnámsmän) förhöll sig till omgivningens vättar. En del visade respekt (ej angivet hur, sannolikt genom blot, offer; förbundet betecknas ibland med ordet ”félagr”, kompanjonskap), varvid vättarna hjälpte nybyggaren med tillväxten hos hans hjordar. I ett fall berättas om hur synska människor såg hur denne landnámsman åtföljdes av ”sina” vättar, när han for till tinget. I ett annat uttrycks det tydligt att en viss nybyggare regelbundet offrade till en viss fors för sin boskaps välmåga.

I några fall förstod man inte riktigt arten av förbundet och vi går nu till Laxdœla saga (Laxdalasagan) för exempel. Olaf Påfågeln hade i sen sagatid en fyrhornad oxe, som tycktes hjälpa hans boskap över vintern genom att med sitt ena extrahorn bräcka is för dryck ur gölar och frilägga gräs ur snön för foder åt den övriga boskapen, alla gick helskinnade genom vintern. En dag föll isbräckarhornet av och oxen tycktes gammal, så Olaf lät slakta den. Omgående fick Olaf en drömvarning från ett väsen, som sade sig vara oxens mor och som därför på motsvarande sätt spådde ofärd åt Olafs son (Kjartan). Det är oklart hur landvätten tänks här, varande i oxen eller utgörande oxen. Förbundet var i alla händelser brutet och Kjartan dör omsider, vilket utgör sagans centrala tragik. Dödandet av oxen utpekas faktiskt av sagan som något centralt i skeendet. Oxens (ovanliga) namn finns dessutom i några ortnamn i denna bygd.

Oavsett sådana förbund med utgårdsväsen är och förblir Utgård eller Jotunheim något i grunden tydligt antagonistiskt. Detta härrör sig redan från världsskapelsemyten. Gudarna ordnade ursprungskaoset eller dito urenergin till världens upphov. De dödade urjätten Ymir och av hans kroppsdelar anordnade de världen, sålunda blev insidan av hans skalltak till himlen, men av hans hjärna blev molnen o.s.v. De satte också sol, måne och stjärnorna på deras banor och tiden på sin gång. Världsskapelsen blev alltså till genom ett dråp, det på urjätten. Gudarna och även jättarna tänktes närmast leva i något sorts ättesamhälle, så kunde man tänka sig, att jättarna var avoga eller fientliga? Förvisso var de det, däremot inte på något sätt entydigt onda, utan snarare som ”det andra” eller ”de andra”. Därtill ingick jättekraften som nödvändig del av världens tillvaro: ordning jämte energi. Så världens ordning var något skört och utsatt.

Vi bör här närmare omtala människornas förhållande till gudarna. En dag på vandring kom gudarna till ett hus, där de i landet fann Ask och Embla, föga förmående och ”utan öde” (ørlöglausa). Enligt (således) Völuspá gav gudarna dessa varelser ’önd, óð, lá ok litu góða’, d.v.s. ung. ande, vilja (eller hänryckning), ”lá” och den goda färgen (”lá” är ett engångsord, men kan kanske uttydas som puls eller blodomlopp). Gudarna ”människogjorde” de två redan förefintliga varelserna. Vilka var Ask och Embla? Det kvinnliga namnet Embla är inte tillfredsställande uttytt, medan mansnamnet Askr anses härstamma ur trädslagsnamnet ask. Och omedelbart efter ”människogörningen” skådar völvan en ask, som står/ståndar, nämligen själva Världsträdet. Är således människorna att anses som någon sorts avknoppning av världsträdet genom gudarnas försorg?

Människorna stod i ett ömsesidigt förbund med gudarna. Vi talar förvisso inte om ett förbund mellan likvärdiga storheter. Gudarna kan i indoeuropeiska traditioner ses som någon sorts kraftfulla storebröder eller storasystrar åt människorna. I.o.m. att vi här nämner begreppet storasyster, så bryter vi här vårt hittills självpålagda ovilja, att nämna enskilda gudar vid namn, i syfte att undvika här onödiga tanketrådar. Vi omnämner den kvinnliga guden, alltså gudinnan och det för fruktbarheten, Freja, som spelar en betydande roll i bevarad mytologi och dessutom är föremål för en betydande kristen demonisering i tåtarna, kortsagorna, i de ovan antydda alternativa kungasagorna till Snorres Heimskringla.

Vilka var då människornas religiösa plikter gentemot gudarna? Detta framgår främst av de årstidsbundna bloten, som var nödvändiga för att upprätthålla årets gång och dess äring (fruktbarhet). Vad gjorde man alltså? Man tilltalade gudarna, offrade till dem, varigenom man gav dem kraft. D.v.s. man gav dem sin delhjälp till att vidmakthålla världsordningen, av vilken man var beroende. Vilket var gudsförhållandet? Det beskrivs i vänskapstermer i ett flertal källor. Två enskilda tilltal till en gud framträder starkt: fulltrúi (fulltrogne) och ástvinr (älskade vän). Det var alltså inte primärt ett lydnadsförhållande som till den kristne guden. Som vi sett ovan kunde man också på olika sätt rådfråga gudarna: ’ganga til fréttar’.

Vilka var då dessa gudar? Till att börja med är de gudar i just pluralis. De tecknas som mäktiga, men vare sig som allsmäktiga eller allvetande såsom den kristne guden. De kunde som framgått inte skapa ett något ur ett intet. Jättarna tecknas som tämligen jämbördiga med gudarna och många av dessa omnämns i myterna med respekt. I ett avseende har jättarna en fördel: de står närmare urtidsenergin och dito kunskap och visdom. Deras ätter var framavlade ur urtidsjättens kropp i Ginnungagap (”det förvillande gapet”), som mest måste beskrivas med vad det inte är. Den förste guden blev ”frammanad” senare än Ymir genom att urtidskon Auðhumbla (troligen den mycket mumlande) slickade på de rimfrostklädda saltstenarna i Ginnungagapet (medan Ymir diade henne). Allteftersom kon slickade stenarna framträdde människohår, sedan ett huvud och till slut en manskropp. Denne förste gud fick gifta sig med en jättinna för att få ättlingar, gudarna. Först därefter kunde gudarna skapa världen av den dödade Ymirs kropp.

Kunde nu gudarna därefter sitta i sitt Asgård vid världsträdet i lugn och ro och låta resten av världen sköta sig själv? Ingalunda, till att börja med skildras de som ganska sysselsatta. De arbetade på Iðavöllr (Idavallen med trolig betydelse ”arbetsfältet”; jfr nutidssvenskans id och idog) med att bygga både harg och hov (utomhus- resp. inomhuskultställen) och att smida både tänger och verktyg. Därnäst måste de förstås hantera problemet Jotunheim. Världsordningen var ju skör och Ragnarök, världsundergången, börjar skymta i en fjärran framtid och världsträdet kommer en gång att börja murkna och darra. Vi börjar närma oss höjdpunkten för denna kortskiss av norrön religion och mytologi: förklaringen till gudarnas ständiga resor i Jotunheim och därmed till deras förebild för människors resor i sitt eget lokala utgård eller till andra länder.

Gudarna färdades ständigt utanför Asgård till Jotunheim i två syften, dels att skaffa sig djupare kunskap om världen. Fanns det ex. nya tecken till att Ragnarök skulle närma sig? Dels sökte och skaffade man sig kraftföremål, energier eller resurser från Jotunheim, som t.ex. Tors hammare eller Frejs kraftfulla och märkliga skepp Skidbladner (det fick alltid vind, men kunde vikas ihop i fickan efteråt). Dessa var smidda av de hantverkskunniga dvärgarna, ännu en grupp utgårdsvarelser. Gudarna hade skapat dvärgarna ur ”brännings blod och Bláins ben” (Völuspá) enligt sitt tingsbeslut efter mötet med de tre ’omåttligt mäktiga’ jättemörna (jättekvinnorna) från Jotunheim, men före skapandet av människorna. Tor for sedan ofta i Jotunheim för att med sin hammare vaka mot hot från jättar. Man kan säga att i denna världsbild var kunskap något positivt och en nödvändighet. Så icke enligt Bibeln, som talar om ett ”Kunskapens träd”, vars frukter var förbjudna. Adam och Eva lockades äta av dessa och blev fördrivna ur paradiset i ”syndafallet”.

Ännu en mytologisk företeelse av betydelse för vikingamänniskornas frimodiga expansionsvilja var nornornas verksamhet. De stärkte nu inte bara världsträdet genom att beösa det med ”hvíta aurr”, de var som sagt även ödesgudinnor, vilka utmätte allt levande deras livsmått (levnadslängd); i varje fall människornas. Så här uttrycks det i Eddakvädet Fafnismál: ”E’nvar sitt ö’d (rikedom) han / ä’ga vi’ll till / si’sta da’gen si’n. // Ty varje mänska / måste en gång / till He’l (dödsriket el. dödsgudinnan) ha’sta hä’n.” I eddakvädet Hamðismál uttrycks det så här under det sista hopplösa motståndet: ”än go’tt namn vi va’nn / igå’r eller nu’, / kvad ej om kväll den / kallat nornor.”

Den här fatalistiska synen på döden, den kommer när den kommer, fast inte förrän den är utmätt, lämnar faktiskt människan fri, att efter bästa förmåga göra bra, hedersamma saker och dåd, så att hennes eftermäle blev gott. I så fall efterlevde man i annan form i ättekraften, förfädernas kraft. Man kunde återfödas inom ätten som ett nytt barn. Eddakvädet Hávamál uttrycker det så här:

Fänaden dör, E’fter-mä’let

fränder dö, a’ldrig dö’r för

en da’g så dö’r själv du’-> va’r, som go’tt det va’nn.

Fänaden dör, Ett vet jag som

fränder dö, aldrig dör,

en da’g dö’r ock du’ -> dom över död man.

Den egnas eller närståendes död lämnar ingen oberörd oavsett kultur, men detta att man efter döden fortsatte att ingå (och på ett sätt leva och verka) i den egna ätten jämnade onekligen steget. Kopplat med ödesgudinnornas utmätning av ens levnad (vars tidslängd man inte blev varse förrän i DET ögonblicket), så bäddar detta kynne otvivelaktigt för mod och handlingskraft i svåra lägen, så ock i en strid. Det hör till detta avsnitts syften, att påvisa denna bakgrund till vikingatågen eller vikingaexpansionen. Det låg en heder i att utföra ett givet arbete väl, se gudarnas id på Idavallen ovan. Så ock i en strid. Man bör inte hämningslöst låta blodet sjunga i öronen på sig under strid, utan man måste behålla fokus och göra det, som är rätt och som gagnar den egna ätten. Detta låter nästan altruistiskt. Typ alltså att skaffa ett rikt och fett krigsbyte åt den egna ätten. Av yttersta godo, eller?

Den kultur, som skapade den poetiska eddan eller för den delen den muntliga bakgrunden till de isländska släktsagorna var ytterst medveten om vad som var vad. Man var van vid återkommande krig och hyllade desto mer freden eller friden, det fornnordiska ordet, friðr, innebär bådadera: frid som i frändefrid. Man var svag för guldet (rikedomen), man såg på det som ett tecken på eller yttring av heder, lycka eller livskraft. Man var likväl medveten om att guldet bara var en symbol, just ett tecken. Saknades en bakomliggande heder, så var guldet tomt, en sorts drakguld. Vi har ovan berört detta.

Ordet ”friðr” är ett ord för ett tillstånd, ordet ”sváss” (lycka, lycksalighet) är ordet för motsvarande känsla. Vi må avundas nordborna deras totala gemenskap och sammanhang i ett mikrokosmos som ättens. Myntets baksida var att det fanns ”de andra”. Mot enstaka av sådana gällde med hederns lagar i en njugg natur som Nordens ovillkorlig gästfrihet, detsamma som gällde för de förislamska beduinerna i Arabiens karga öknar. Gentemot ett flertal främlingar gällde det, att utröna om dessa var vänskapligt sinnade eller fientliga. När Beowulf och hans följe kom till danernas hall, så blev de mångfalt prövade, åtminstone ceremoniellt, i vilka de var. De kom ju för att hjälpa danerna mot ”monstret” (delvis tecknad som mänsklig motståndare) Grendel. Först så småningom, sedan Beowulf även till sist igenkänts av kungen själv, hälsar ceremoniellt drottning Wealþeow gästerna som just gäster och Beowulf får sin plattform för sitt hjältedåd.

Kristendomens syn på vem, som är din nästa (medmänniska), är alla människor, samtliga att osjälviskt älskas. Detta omöjliga krav tycks på intet sätt ha hindrat kristenheten från att döda människor i religionens namn. Alla människor (oavsett om de ville eller ej) måste anta ”den rätta tron” (eller i varje fall dess former), så att deras själar kunde frälsas. Nordborna var åtminstone uppriktiga med att det är skillnad mellan människor och människor och man behövde inte nödvändigtvis göra något mot främlingar.

Om vi nu vänder på saken, nordbor besöker rena utlänningar, t.ex. forna medgermaner, som nu i vikingatid i princip blivit ”goda” kristna och dessutom talar ett germanskt språk, som blivit såpass avlägset från fornnordiskan, att det i varje fall i början rimligen krävs tvåspråkiga människor som tolkar. Men danerna hade bosatt sig i Danelagen i England, så man tycks någorlunda ha lärt sig förstå varandras språk. Detta var efter åtskilliga härstrider. Några formella skolklasser åt fornnordiska ungar i anglosaxiska språket fanns självfallet inte någonstans. I äldre tider har germaner däremot kunnat förstå varandra tämligen direkt. Om vi så låter vikingar enbart besöka utlänningar, så kan nordborna förhålla sig till dessa på olika sätt, tämligen neutralt eller handla med dem eller om därtill fanns anledning strida mot dem. Här fanns egentligen inga gemensamma fridsband. Men det finns i norröna källor spår efter att det skulle ha funnits en särskild handelsfrid (som begrepp), så länge som man ägnade sig åt köpenskap på handelsplatsen.

Nu har vi egentligen kommit till denna uppsats’ slut och hoppas att den på ett lagom sätt redogjort för olika delämnen och dessas förhållande utan att fastna i för mycket detaljer, som kunde ha skymt helheten. Samtidigt hoppas vi, att det inte oavsiktligt finns kvarblivna, lösa tanketrådar av betydelse. Men vi har medvetet kvarhållit en frågeställning av vikt för ämnet. Den ”gamle” krigsguden Oden och hans förhållande till vikingatågen. Detta ägnar vi oss åt i ett tillägg till uppsatsen.

 

Tillägg om guden Oden

Till att börja med kan man fråga sig om mytologin såsom den kort skildrats ovan verkligen hänger ihop i en enda allomfattande tankeväv eller om den består av skikt från olika tid och rum och synvinklar. Börjar man tränga in på djupet, så framträder alltmer det sistnämnda alternativet. Även mytologin vore som allt annat decentraliserad. Snorre Sturlassons bild av Oden som någon sorts ”överstegud”, en allfader åt de andra gudarna, har något fog för sig, såvida man ser saken inifrån odenskulten. Annars inte. Därtill har Snorre sin egen snedsyn, betingad av hans kristna samtid. Oden kan i stort ses som en furstars gud ur krigets synvinkel. Gudens namn kommer från ”óðr”, hänryckning, raseri. I hans bekanta dödsrike Valhall inväntade de fallna krigarna Ragnarök. Han var spjutguden med spjutet Gungner. I utmaning till strid tycks man ceremoniellt ha kastat ett spjut mot fiendehären med orden ”nú gef ek þér Óðni”, nu ger jag er till Oden. Guden tecknas ej delta själv i strider utan eggar andra från bakgrunden.

Detta var en första bild av guden Oden. Vi tecknar nu de andra gudarna, för att sedan återkomma till odenskultens ursprung och senare förhållande till just vikingatågen.

Källorna (t.ex. den poetiska Eddan) rymmer dock en andra gud med furstliga drag, Frej, en fruktbarhetsgud eller vanagud och således då furstegud ur landets, äringens och odalsrättens synvinkel. Det finns många detaljer, som måste tydas så. Ett av gudens attribut är den gyllene galten Gullinbursti (Gyllenborst), en rikedomssymbol. Det fornnordiska ordet för galt, ’jöfurr’ brukas dock i de poetiska källorna helt regelbundet som ett begrepp för furste. I myten om gudakriget kämpade asar och vaner men slöt sedan fred. Som gisslan sände vanerna till asarna Frej och Freja (och en annan gisslan omvänt). I Ragnarök kämpar mycket riktigt Frej ihop med övriga gudar men inte mot enligt mytologin senare uppståndna monster som Fenrisulven eller Midgårdsormen. Han kämpar mot något vida mer primärt, nämligen Surtr från eldsjättarna i Muspelheim, söder om Ginnungagap (”världskapelseplatsen”; norr därom låg Nifelheim). Men Frejs fader Njord hade före Ragnarök återvänt hem. Ragnarök gällde alltså tydligen inte alla vaner.

Frej och Freja utsägs vara bror och syster, men uppträder sällan ihop i bevarade källor. Freja tycks ha haft ett eget dödsrike, Folkvang, där hon enligt eddakvädet Grímnismál skulle ha mottagit hälften av de fallna krigarna varje dag (Oden fick andra halvan), därjämte skulle hon enligt källorna ha mottagit kvinnorna. Enligt Snorre (enbart) tecknas hon sörja sin försvunne make Óð (notera namnlikheten med Óðinn, Oden). Gudinnan Frigg (Odens maka och namnet betyder ’älskad’) tecknas, spritt i källorna, ha många likheter med Freja, men de kan i grunden visas vara två helt olika gudinnor. Detta har tolkats som att odenskulten skulle ha försökt tränga undan vanakulten, men inte rått på Freja. Jfr. med myten om gudakriget, vilken dock inte kan sägas spegla ett verkligt historiskt minne av möjliga motsvarande kultstrider. Freja kallas för Vanadís och vi har redan stött på begreppet diser, en grupp lägre kvinnliga skyddsgudomligheter, knutna till ätten, i termen distingsmarknaden i Uppsala.

Vad betyder så Frej och Freja? Namnen är inga egennamn utan titlar eller möjligen noanamn (istf. de alltför kraftladdade verkliga) och kommer från ett ord, som betyder härska. Namnen betyder alltså ”Herren” resp. ”Frun” och vi får bilden av ett mycket betydande härskargudapar i fruktbarhetens tjänst. De står för både liv och död i livets kretslopp.

Tors namn (Þórr) kommer från ett indeuropeiskt ord för ’dundra, åska’ på både exempelvis germanska, keltiska och baltiska språk. Han är världsväktarguden gentemot jättarna och strider mot dem vid behov, men är även himmelsgud och åskgud. Hans åskanknytning är väsentligt nedtonad i den fornisländska mytologin, vilket tycks bero på klimatologiska anledningar. Åskväder finns nästan inte alls på så nordliga breddgrader som Island. Han är ingen furstlig gud, utan en folkets gud, han kan vara en vanlig krigares gud. I motsats till de andra gudarna rider han aldrig till häst, utan han går eller åker vagn. Hans vapen, hammaren (fnord. hamarr) betecknas envist med just detta förstelnade uttryck, trots att smedshammare alltid är ett verktyg och aldrig ett vapen. Hammaren kunde tänkas som en yxa, vilket i så fall är en senare utveckling. Vikingarna var kända för att lika gärna nyttja stridsyxa som svärd. Men ordet hamarr härrör från ett ord, som betyder ”sten”, jfr. bergsformationen en ”bergshammare”. Bronsålden nyttjade utom brons och bronsvapen även stenvapen och stenverktyg. Härstammar Tor därmed från denna avlägsna (och samindouropeiska) tid?

Ang. s.k. åskstenar, så kommer lösa stenar i frusen mark att utgöra en värmesänka mot den frusna jorden under stenen, som smälter senare än den omgivande marken. Is har som bekant större volym än vatten. Lösa stenar kommer därför kontinuerligt att vandra upp ur en åker. I den fornisländska mytologin tänktes hammaren alltid återvända till Tor efter kastet. I senare folktro i södra Skandinavien tänktes blixten, som ”Toregud” (benämningen är belagd från 1800-talet, liksom noanamnet ”Goefar”) ofta orsakade genom kast av något, som kan kallas ”engångshammare”, skapa dessa nya stenar på åkern. Man trodde inte, att blixten kunde slå ned en andra gång på samma ställe. De märkligare åskstenarna, kallade torsviggar, torekilar, tordönskilar etc. samlades därför in och fästes i olika delar av huset som blixtskyddsamuleter. Det är märkligt hur dessa kristna sentida bönder, skyldiga att ”inte hava någon gud jämte mig”, inför naturens makter erkände en hednisk gud.

Guden Odens glanstid inföll under folkvandringstid, under den krigiska guldålder för germaner, då de arkeologiskt sett kraftigt hade militariserats under tidigare möten med ett Rom med erövringslusta. Nu i skarven till folkvandringstid och under tryck av de österifrån kommande hunnerna, som delvis blivit germaniserade, kom germangrupper att vandra söderut och sydvästut. Talar vi om hela folk, som utvandrade, grupper eller krigarförbund? Lite oklart, men påfallande många av kontinentalgermanstammarna anger i sina stamsagor, att de ursprungligen skulle ha utvandrat från Norden. Dock har Norden inte en bärighet, som medger rollen som ”ett folkens sköte”.

Langobarderna anges i sin stamsaga ha letts söderut på sin vandring av en kvinna Gambera (möjligen Gandbera, ’stavbärerska’) jämte sina två söner (möjligen med besläktat mönster i de två antika dioskurerna). De stötte på de likaledes vandrande vandalerna, vilka också leddes av två bröder. Genom list ihop med Godans (Odens) hustru Frea (Frigg) förmådde langobarderna Godan att ge dem segern över vandalerna. I denna krigiska och oroliga tid övergick germaner till odensdyrkan (från sannolikt fruktbarhetskult). I goternas stamberättelse finns en utvandring med tre skepp från antingen Gotland eller Götaland till nuvarande Polen samt likaledes upptagning av odenskult under deras vidare vandring till Svarta havet.

Av arkeologiska belägg att döma, i varje fall från det sydliga Skandinavien, så deltog nordbor i folkvandringstidens händelser (och under romersk järnålder). Man hade täta kontakter med kontinenten. Guldet flöt från det sargade västromerska riket, som gick under och plundrades och blev till germanska riken. Folkvandringstiden är Nordens guldålder, inte bara bildligt utan bokstavligen. I och med klimatkatastrofen vid övergången till vendeltid (se Ragnarök.txt) och åtföljande befolkningsminskning, så blev det förkristna Norden inåtvänt och provinsiellt. De gamla kontakterna med det sydliga Europa kom förmodligen också att brytas genom tillväxten av kristendomen i södra Europa. Guldinflödet ströps, men guldet blev kvar i sagor och kväden, samt som det tunnaste ytskikt på andra metallföremål, s.k. förgyllning.

Så kom vikingatidens stora inflöde av silver, vilket primärt var betingat av handel istället för plundring. Bör man tänka sig att en gammal, odensdyrkande aristokrati stod rycken inför sådana omvälvningar? Med många fler människor inbegripna? Droppen urholkar stenen, d.v.s. massor av droppar gör så. Tecknen finns där, att odenskulten gick ner under vikingatid. Textkällor tycks beskriva kultstridigheter mellan anhängare till Tor eller Frej gentemot Odens. Det finns många belägg i källorna, som ifrågasätter guden. I grunden kan man inte lita på gudens löften, vilket rätt naturligt följer av att krigslyckan skiftar. Guden blir anklagad för att han låter de bättre krigarna dö i kampen, han behöver ju dessa i Valhall inför den stundande Ragnaröksstriden. Ändamålet helgar medlen. Ovan har om vikingakynnet i stället uttryckts, att de /hedersamma/ medlen utgör själva ändamålet. Odenskulten hade vissa inte helt aptitliga särdrag för andra kulter.

När i Landnámabók eller isländska släktsagor fornnordiska gudar omnämns, så handlar det i princip bara om Tor och Frej. På runstenar, ristade med den yngre runraden, omnämns enbart Tor när någon gång en fornnordisk gud nämns. Vi kan ju här omnämna den berömda Rökstenen, vars topp innehåller en åkallan till Tor. Avbildningar av Oden själv eller av hans kults anknutna elitkrigare, bärsärkarna, når något in i vikingatid, men är väsentligen förvikingatida. Det finns vikingatida avbildningar av Frej samt Tor och inte minst de till Tor knutna torshamrarna, d.v.s. amuletter, med många fyndplatser. Dessa torshammare tycks ha burits som en markör mot kristendomen. Vi har även de vikingatida torshammarringarna, halsringar med påträdda torshammare eller sädesskäror i miniattyr (tolkade som fruktbarhetssymboler). Dessa torshammarringar har ett östligt utbredningsområde: från Svealand över sydliga Finland och in i Ryssland (d.v.s. Gårdarike).

Det är högst möjligt, att Tor var den vanligast dyrkade guden under vikingatiden. Enligt Adam av Bremens skildring av templet i Uppsala så intog där Tors bild mittplatsen eller centralplatsen med Frej och Oden på ömse sidor. Adams redogörelse för vad dessa gudarna hade för funktioner tycks påtagligt initierad, varför hans utsaga om de tre gudarnas inbördes ställning i Uppsala bör tillmätas stor betydelse. Mot det utpekas Frejskultens dominans i Svíþjóð eller Svealand av nästan samfällda isländska källor.

I det nordiska sakrala ortnamnsmaterialet dominerar namn på Tor, Frej och Freja stort över ortnamn på Oden, i vissa områden finns även många namn på under vikingatiden något avbleknade gudomar som Njord och Ull. Ortnamn på Oden visar en koncentration till ett tidigt inför det yttre hotet kraftsamlat Danmark eller till forna danska områden, som Skåne, svenska västkusten och Oslofjordsområdet. De tycks vidare koncentrerade till lämpliga vikingatida hamnlägen för skepp. De tycks inte helt delta i de mönster av funktionsortnamn, som omger själva de centrala kultplatserna i de normala ortnamnsnätverken i bygderna. Det beskrivna är en sorts marginalisering. Var odensdyrkare överrepresenterade hos de vikingar, som ingick i vikingatågen? Ganska troligt. Dock en enskild krigare dyrkade i första hand troligen Tor.

Hade de nordiska samhällena ett behov av bli av med ett överskott av arga, unga vapenkunniga män efter en odenskult, som gått ner i betydelse? Svårbevisat men rimligt. Man kan tänka sig, att man i vikingatågen sände ut just arga, unga odensdyrkande män i det dubbla syftet, att bli av med dem och att försvara sig mot det kristna hotet. Likaledes svårbevisat. Man bör dock framhålla att odenskulten tycks ha överlevt i vissa furstesläkter, bl.a. hos tidiga norska rikseningskungar i härnad inom landet innan de blev kristna. Som påvisats ovan tycks det senvikingatida Svealand ha varit annorlunda: ett tämligen jämlikt och rikt land i fred. Därmed är detta tillägg om odenskulten och vikingatågen slut efter inledande förklaringar av vad saken gällde.

 

Litteraturlista

Anders Andrén: Tracing Old Norse Cosmology, Vägar till Midgård, 2014

Bente Magnus: Birka, Riksantikvarieämbetet, 1998

Beowulfkvädet. Detta går att hitta på nätet på olika språk som anglosaxiska och modern engelska. En svensk äldre utgåva finns på www.tacitus.nu. I Saga Book of the Viking Society (sök på nätet) finns flera artiklar om Beowulfskvädet. I volym XVIII (1970-1973) finns R.T. Farrell: Beowulf, Swedes and Geats, vilken söker bena ut politiken bakom kvädets uppgifter.

Bertil Almgren: Vital Factors in the Success of the Vikings. Ur Sixth Viking Congress 1969

Catharina Ingelman-Sundberg: Boken om vikingarna, Prisma, 2004

Dagfinn Skre, Frans Arne Stylegar: Kaupang, the Viking Town, Oslo universitet, 2004

Den poetiska Eddan (i någon upplaga på önskat språk)

Ellen Marie Skipstad: Kvinner og kristendom på Vestlandet (om gravar från yngre järnåldern från Sognefjorden), 2009, Bergens universitet

Gad Rausing: Beowulf, Ynglingatal and the Ynglinga Saga. Fiction or History? Fornvännen 80. Stockholm, 1985

Gokstadshøvdingen og hans tid, Sandefordmuseene, 1997. Denna bok innehåller flera intressanta artiklar som Gro Steinslands ”Hvordan så Gokstadhøvdingens verdensbilde ut?” samt Arne Emil Christensen ”Nytt lys på vikingskipene i Vestfold

Hårdh – Larsson: Uppåkra – Lund före Lund, Föreningen Gamla Lund, Årsbok 2007

Jamie Cochrane: Land-spirits and Iceland’s Fantastic Pre-conversion Landscape, ur Saga Conference 2006; (om landvättar)

Jesse Byock: se dennes hemsida på nätet, sök på hans namn

Kim Hjardar & Vegard Vike: Vikinger i krig, Spartacus Forlag, 2011

Max Vinner: Vikingeskibsmuseets både (om Roskildeskeppen), Roskilde 2002

Rune Edberg: ”Vikingafärder” på floder i östra Europa 1983-2006. Källkritiska aspekter, prestationer och slutsatser. (Marinarkeologisk tidskrift 3/2008)

Torgrim Titlestad: Kampen om Nordvegen, Fagbokforlaget, 1996

Thorgunn Snædal m.fl.: Svenska runor, Riksantikvarieämbetet, 2004

Thorgunn Snædal: Böndernas rike, Fornvännen

Wilhelm Grønbech: The Culture of the Teutons, från tidigt 1930-tal, men en riktig djupdykare i ämnet. Finns på www.northvegr.org

Från arkeologikonferensen i Oslo åhördes två föredrag, som gav insikter: Ett föredrag om ringtun och ett om danska centralorter

—-

(lös tråd överlappande funktioner hos olika gudar inom olika kulter, vilket slutgiltigt avfärdar Snorres teori om ett allmängiltigt och ordnat gudapanteon.)