Om runskriftlighet

Kylverstenen
Vadstena

Inledning

Den ovanstående allomfattande rubriken ”Om runskriftlighet” lämnar medvetet utrymmet fritt åt allehanda vida, samhälleliga resp. grundläggande och närgångna frågor om varför germaner/nordbor i kontakt med Romarriket under sent 100-tal eKr. skapade ett eget runalfabet, fuþarken, istället för att helt enkelt anamma det redan befintliga och framgångsrika latinska alfabetet? Denna text kommer att behandla den äldre fuþarkens skriftlighet medan den yngre vikingatida fuþarkens skriftlighet kommer att behandlas i texten Runskriftlighet-2.txt.

Germanerna/nordborna hade insett, att latinskriften var alfabetisk, dvs. att ett skrifttecken motsvarade ett språkljud och att flera tecken kunde skrivas efter varandra så att de tillsammans bildade språkljuden hos ett talat ord. Detta till skillnad mot hos ett bild- och begreppsinriktat skrivsystem som hieroglyferna eller det kinesiska. En hel del av förlagorna till de nya runtecknen kan visas återgå på olika romerska skriftsorter, en del tycks vara nybildningar och det romerska X, som mycket liknar det grekiska chi (tecknat ung. X) upptog de för sitt g-ljud i tävlan mot både det romerska g:et och det grekiska gamma, troligen pga. att det germanska g:et var frikativt. Därtill upptog de både det långa och det korta grekiska e:et, vilka i sina kursivstilar ytterst liknar motsvarande runtecken. Det runtecken, ofta transskriberat som ï, i med två punkter över, som motsvarade det korta grekiska e:et, kom dock ganska tidigt ur bruk.

För att överhuvudtaget förstå, att ett latinskt skrifttecken måste motsvara ett latinskt språkljud, så krävdes det tvåspråkighet innefattande förmågan att tala latin hos den/de germaner eller nordbor, som uppfann runskriften. Således har det i Germanien och Skandinavien med säkerhet funnits människor, som även kunnat tala latin under romersk järnålder och även in i folkvandringstiden. Detta kan vi tänka oss för ex. Uppåkra, den boplats eller stadsbildning strax söder om Lund i nuvarande Skåne, som funnits till under m.e.m. hela järnåldern.

Nu hade germanerna/nordborna alltså skapat sitt nya alfabet med 24 runtecken, den äldre runraden, svarande mot de språkljud, som de ansåg sig behöva. Men ordnade de det i något som liknade vare sig den romerska eller den grekiska alfabetsordningen? Ingalunda! I stället kommer runtecknen i den s.k. fuþark-ordningen efter de första sex runorna i denna ordning. Ytterst mystiskt. Och i verkligheten är det nog så, fuþark-ordningen tycks enligt den svenske forskaren Sigurd Agrell (1930-talet) återgå på senantik talmystik och särskilt på Mithraskulten, vilken gud vida dyrkades i de romerska senantika legionerna, där även germaner och nordbor tjänstgjorde. Det finns många ruiner av Mithrasmonument längs romarrikets nordgräns, alltså i härläger f.o.m. år 180 och under 200-talet.

Låt oss nu ställa en enkel, simpel fråga. Vad betyder ordet ”runa”? Ordet betyder hemlighet, det fördolda, för att inte säga det esoteriska eller heliga, vilket rikt framgår av den poetiska Eddan. Därjämte har ordet fått bibetydelsen runtecken. Vi föreställer oss hur en germansk/nordisk legosoldat åser följande händelseförlopp: en betydande man (en romersk officer) kratsar med sin stylus ett antal krumelurer på en vaxtavla. En mindre betydande man tar vaxtavlan och går (alternativt löper) till en större grupp andra män och till vars ledare han ger vaxtavlan. Denne granskar krumelurerna. Plötsligt uttalar han muntliga befallningar och en rungandes aktivitet utbryter, lägret rivs, vapen och harnesk putsas en sista gång och männen ställer upp på led, redo att marschera.

Vad var det för kraft, som från ett avstånd åstadkom all denna aktivitet? Låg den hos skrifttecknen, de latinska eller de senare runorna? På äldre runstenar sägs runorna stamma från gudarna. På Nolebystenen från Västergötland (från 400-talet, nu på Historiska muséet), står det ”Runo fahi raginakundo toj[e’k]a…”, de färgade gudastammande runorna redde jag… Sparlösastenen i Västergötland (från runt år 800) säger ”Ok ráð rúnar þar regi[n]kuntu”, och tyd runorna de gudakända. Enligt dessa stenar stammar sålunda runorna och deras kraft från makterna, gudarna som kollektiv, men enligt eddakvädet Hávamál hängde guden Oden i det vindpinta trädet under umbäranden och kallade upp runorna. Runorna besatt hur som helst gudomlig kraft.

139.Við hleifi mik sældu                 Bröd ej bars mig,

né við horni-gi.                         bjöds ej horn,

Nýsta ek niðr,                           skarpt jag skådar ner

nam ek upp rúnar,                        runor rönte

œpandi nam,                              – ropande kallat –

féll ek aptr þaðan.                      föll jag åter från

Det skriftliga samhället Rom

Låt oss något granska vad skriftlighet eller ett skriftligt samhälle innebär. Självklart ser vi på exemplet Rom, vilken ju blev till moder åt den germanskt/nordiska runskriftligheten, sådan som den i början var eller som den senare blev under vikingatid och in i medeltiden. Vi har redan ovan skärskådat vår fåvitske german/nordbo skådandes hur den romerske officeren krafsade krumelurer på en skrivtavla. Officerare kan vi med stor fördel anta själva vara läs- och skrivkunniga. Ledaren behövde med egen förmåga kunna läsa och skriva i stället för att ex. vara beroende av en skrivkunnig slav (var denne trovärdig, att lita på?). Detta är i det närmaste samma sak, som om befälhavaren vore blind och muntligen behövde åhöra beskrivningen av läget på slagfältet för att sedan ge sin befallning. Självfallet tecknas vår underbefälhavare som läs- och skrivkunnig. Behöver verkligen resten av manskapet vara det?

Jaha! Måhända! Oavsett vilket, så ingick samtliga i ett skriftligt samfund eller verklighet, alltså ett skriftligt delsamhälle, den romerska härens. Om denna vet man från annat håll, att den skriftliga befallningen ägde samma giltighet, med giltig ”underskrift”, som den yttrade befallningen från vb. befälhavare. Alla förstod det skrivna ordets giltighet, oavsett läskunnighet och alla förväntades förstå vad skrift innebar om än ej själva kunna läsa. Nu har vi också vittnesbörden från en mängd gravstenar över fallna ”romerska” centurioner (underofficerare) men även meniga soldater. Dessa är med stenhuggna latinska bokstäver. Läskunnigheten bör i armén ha varit betydande.

Vi har vidare de vittnesbörd som Vindolandabrädena lämnar. Vindolanda var en romersk gränspostering vid Hadrianus mur i norra England och tycks ha varit i drift under några tiotal år från runt år 100 eKr. enligt arkeologiska dateringar. Från första grävåret 1973 och framåt har man under utgrävningar funnit glättade, planade trästycken med latinsk skrift på med ”bläck” av kol, gummi arabicum och vatten. Dessa bildar runt 1200 små ”trätavlor” med olika brev eller texter. Det finns militära rapporter om läget, inventarieförteckningar, lägerorganisationsfrågor samt ett stort antal personliga brev, skrivna av folk i lägret: utkast, färdiga brev redo för nästa postgång eller kopior. Det finns även brev till Vindolanda ex. från Gallien. Några brev är skrivna mellan människor, som själva betecknar sig som slavar. 200 av i breven namngivna personer (ungefär hälften) hade bara ett enda namn och var därmed inte (ännu) romerska medborgare. Deras namn var inte äkta latinska utan härledda från germanska namn. Manskapet i Vindolanda var germanska hjälptrupper (batavier och tungrier), men tycks i hög grad ha varit latinskt skriftkunniga.

Vi tar några fler ex. på skriftlighet i den romerska armén, för att sedan kort lyfta blicken mot hela det romerska samhället. Varje enhet i den romerska armén sände regelbundet ut spaningspatruller, som byttes om efter några timmar. Varje patrull var försedd med en s.k. tessara, en helt liten tavla med dagens lösenord, som skiftades ofta och behövde uppvisas för tjänstgörande vakter i lägret. På varje tessara suddades gammalt lösenord ut och det nya skrevs dit. Läs- och skrivförmåga fick uttövas ganska ofta. På den mesta armeutrustningen som hjälmar, läderstroppar, vapen, verktyg (som spadar att kunna gräva ett nytt läger efter förflyttning) fanns ofta en text med soldens namn samt en siffertext, som motsvarade numren för varje legion, dess ingående kohorters nummer och dessas underavdelningars nummer. Här behövdes läsförmåga t.o.m. för den enskilde soldaten för att hålla reda på såväl hans egen utrustning som hans enhets.

Det är troligt att romarna först av allt lärde germaner läsa de romerska siffertecknen, som bestod av vissa stora latinska bokstäver så här: I (1), V (5), X (10), L (50), C (100), D (500), M (1000). Talet eller årtalet 1967 skulle ha skrivits MCMLXVII (dvs. M-CM-LX-VII) och talet 33 XXXIII. Det är som synes endast delvis ett positionssystem. Med de arabiska siffrorna 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 (lägg märke till 0:an som den tomma platshållaren) får vi ett äkta positionssystem, lämpat för högre matematik. Talet eller årtalet 1015. Talen 1, 11 och 111, där det gemnsamma tecknet för ”ett” i entalsposition, tiotalsposition resp. hundratalsposition medför olika betydelser. I sammanhanget bör påpekas att varken den äldre fuþarken med 24 tecken eller den yngre, vikingatida fuþarken med 16 tecken hade särskilda tecken för siffror: på fornnordiska fick talet 21 skrivas med sina ord som ”tuttugu ok einn”, tjugo och ett.

Vi lyfter så till sist blicken mot det romerska samhällets övriga skriftlighet. Den sorts tillfällighetskriftlighet, som Vindolandabreven belägger, finns det få arkeologiska fynd av trots flitigt omnämnande i den romerska litteraturen. Mer bestående texter återfinns på keramik, husgeråd m.fl. föremålstyper ofta i form av ett namn (hantverkarens) + ”F.” (fecit = gjorde). På monument, synliga för alla att läsa, finns/fanns rikare text, nämligen om varför monumentet restes. Det finns även mycket långa texter, avsedda att bevaras och v.b. skrivas av för att få ett nytt exemplar, det som kan kallas böcker. Dessa kom först i form av tillämpligt långa papyrusrullar och sedan som lämpligt tjocka pergamenthandskrifter med ”boksidor” av beredd djurhud. Det fanns vidare privata och publika bibliotek (från ett grekiskt ord som betyder ”bok-hus”), där man kunde läsa böcker om allehanda ämnen. Det fanns också skolor, där man bla. lärde sig läsa, räkna och skriva (samt på högre nivå att tala väl, dvs. vältalighet).

Även köpmän/hantverkare behövde kunna läsa och skriva. Från Augustus tid (runt år 0) användes skriftliga handlingar bla. i samband med pengalån. Romarriket hade ju en pengaekonomi, med mynt av guld, silver och enklare metall i olika valörer med skrift och bilder (metallhalten kunde ibland minskas trots att valören blev kvar, dvs. en devalvering). Imperiet behövde skattlägga sina egna invånare för att ex. kunna bygga vägar för att knyta samman riksdelarna eller akvedukter för att trygga städernas vattenförsörjning. Den viktigaste utgiftsposten var den digra armén, dyr i drift, först för att skapa imperiet och sedan för att hålla borta germaner och andra, som bankade på porten. För att hålla reda på skatteintäkterna, på provinsnivå och på kejserlig nivå krävdes en massivt utövad skriftlighet (oftast av slavar). Utan skriftlighet kan inte ett invecklat och ordnat samhälle uppkomma. Romarriket var ett skriftligt samhälle, men man har beräknat att endast omkring 20% av dess invånare var skriftkunniga, men troligen mer i armén.

Germanerna och runskriften

Germanerna/nordborna hade inga organiserade riken i egentlig mening. De hade välden så långt deras inflytande sträckte sig över grupper av människor eller ätter, som knutits till dem genom förbund, gåvor/gengåvor och gästabud. Gränserna mellan olika välden skiftade och vilade på vilka man just nu stod i förbund med. Man uppbar inte skatt eller gäld från sina egna eller förbundna. Behövde man mer rikedom kunde man idka handel eller bekriga andra och ta krigsbyte eller återkommande gäld från förut besegrade. Med ”de andra” kunde förstås grannstammen eller romarriket. Någon stående här, att betala, fanns inte utan alla fria män ingick/kunde ingå i hären vid krig. Samhället var inte helt jämlikt utan hade en skiktning, samtidigt som ätten, inte den enskilda människan var minsta straffrättsliga, juridisk enhet (så långt man kan följa det bakåt). På tingen (i varje fall från folkvandringstidens slut) fick ätterna göra upp inför hövding och alla andra.

Den här tecknade bilden gäller i hög grad det tidiga germanska samhället jämte även mer perifera, senare germanska samhällen som de nordiska. Märkligt nog finns en återanknytning till Norden i många fall genom de olika nedvandrande germanska folk, vars stamsagor knöt sig till Norden utan väsentligen motsvarande arkeologi där. De germanfolk, som kom att inta resterna av det västromerska riket, hade höjt sin civilsationsgrad, medan ”resterna” hade sänkt sin; jfr. uttrycket ”den mörka medeltiden”.

De germanska samhällena var muntliga, enkla samhällen utan egentligt behov för skrift. Dennas roll blev en ytlig prydnad (att uppvisa för andra), som gav nimbus och aura av det skrivna ordet och åt den, som kunde skriva och tyda den och särskilt då om den var skriven med äldre futharken. Det var förmodligen ganska många germaner, som kunde läsa latin. Man kunde säkert bli uppfattad som alltför romersk om man nyttjade latinsk skrift. Ett folk med muntlig kultur kan alltså uppfinna ett eget skriftspråk och bli pseudoskriftligt enbart genom att ställas inför en mäktig skriftlig granne för att inte uppslukas kulturellt. Ett senare exempel från 1800-talet är irokes-indianernas skrift i Nordamerika.

Det finns ett särskilt drag i germansk byggnadskonst som inte gynnade skriftligheten: avsaknaden av fönsterglas. Därmed kunde man för värmens skull inte,  särskilt under de kallare årstiderna, hålla sig med egentliga ljusgluggar. Det är en väsentlig skillnad mot ett medelhavsklimat, där man kunde sitta och läsa ute i endast halvtäckta atriegårdar. Den egentliga ljuskällan hos germanerna blir eld. I mötesrum eller de senare stora hallarna blev det därmed ganska dunkelt. För att fylla dessa med innehåll var det inte texter som behövdes utan ljud, dvs. samtal, tal eller skaldekonst.

Germanerna lärde tidigt av romarna, bla. hur de skulle upphäva legionernas överlägsenhet på öppet fält genom att locka in dem i en trång längre passage i Teutoburgerskogen år 9 eKr., där Varus förlorade sina tre legioner. Trots romerska senare försök att nå Elbe förblev Rhen gräns mellan det romanska och det germanska Europa. Man finner över tid klart ökande vapenförekomst i gravar i Germania libera. Germanerna började känna sig jämnbördiga och behövde betona sin egen kultur trots inlånen och häri ingick runskriftligheten. Vi har lagt märke till att det fanns åtskilligt med latinsk skrift på romerska föremål, så även på sådana funna i Norden och de tidigaste äldre runorna finns just på lösfyndsföremål som fibulor och spjutspetsar. Påtagligt många är funna i Danmark, vilket inte nödvändigtvis betyder att den äldre runraden uppfunnits där. En hel del fynd finns i Weichseldalen i Polen och på annat håll och det tidiga runiska språket bär drag av koinéspråk, en standardgermanska, förstådd av en elit med förbindelser. Redan hade urgermanskan börjat glida isär i olika språk och t.o.m. språkstammar.

Germanerna efterapade även de romerska kejsarmedaljongerna, vilka i romarriket vid högtidliga sammanhang ceremoniellt utdelades till förtjänta. Detta blev till brakteaterna från 300-talet och framför allt folkvandringstid, vilka snart fick ett alldeles eget bildspråk med germansk religiös ideologi. Brakteaterna var alltid ögleförsedda och alltså snodditrädda avsedda att hängas om halsen. De var av guld och värdefulla och torde i hövdingahallarna ha utdelats som belöning till de egna krigarna eller som förbundstecken till gäster. En inte ringa andel av brakteaterna bär runskrift.

Den äldre fuþarkens runor anbringades på metall, där särskilt guld och silver bevarar dem väl, men järn sämre. De anbringades även på ben och horn och även på trä, vilket kommer att framgå, men som dock bevaras illa utom i syrefri miljö som i en sumpig mosse. Slutligen anbringades runor även på beständigare sten, vi talar alltså om runstenar med den äldre futharkens runor, inbegripet runhällar. I Norge finns drygt 30 s.k. urnordiska runstenar jämte en handfull klipprunristningar. I Sverige finns drygt 10, men i Danmark ingen. (Man kan till dessa antal foga diverse smärre brottstycken av runstenar.) Det finns en enda strörunsten utanför Norden; i Bosnien av alla ställen (KJ 5 Breza). Dock som sagt finns det runförsedda lösfynd såväl i Danmark som i kontinentala Germanien.

Vi kommer snart att titta på inskrifter med den äldre fuþarken. Något av den yttre, vidare utvecklingen måste dock belysas. Vi vet att många romerska föremål hamnat i Skandinavien under romersk järnålder som resultat av handel, enskild tjänstgöring i romerska legioner eller av romerska gåvor i förbundssyfte med nordliga germaner i ryggen på sydliga och rastlösare germaner närmare Roms gränser (ex. fynd av fulla vindrickningsuppsättningar med kringutrustning från de danska öarna). Rom gjorde misstaget att under det senare kejsardömet ta in allt fler germaner som hjälptrupper, fulla legioner eller som rent tillfälligt inhyrda trupper under de maktkamper mellan olika kejsarpretender, som tidvis uppstod. Rom började försöka försvara sig med hjälp av germaner mot andra germaner!

Har nordbor deltagit i detta? Ja, från Öland finns arkeologiskt två stora skattgömmor av romerska mynt, som tycks nypräglade för vissa specifika årtal, då specifika pretendentstrider förekommit. De utgör alltså betalning i nymyntad klumpsumma för utförda stridstjänster av ölänningar mot 300-talets slut. Myntskattgömmor som samlats genom handel kommer att bestå av blandade mynt präglade från en massa olika myntningsställen och vitt spridda årtal. Mynten har först spritts och cikulerats genom handeln.

Folkvandringstiden

Vi vet vad som hände under folkvandringstiden. Pådrivna av hunnernas intrång österifrån kom diverse kontinentala germanfolk i rörelse i huvudsak åt sydväst och slutresultatet blev så småningom fördrivningen av hunnerna, upprättandet av ett antal germanriken i den västromerska rikshalvan och Västroms fall, ymnigt blödande guld norröver (varav huvudparten inte hamnade allra längst norrut, dvs. i Skandinavien). Ostrogoter hamnade liksom langobarder i Italien, visigoter i Spanien, vandaler i Nordvästfrika. Vissa germanska stammar från sydöstra Nordsjökusten vandrade kortare, frankerna in i Gallien och angler och sachsare (i varje fall delvis) över till Britannien. Kvar stannade friserna i nuv. Holland, en stor del av centrala germanska stammar, liksom vissa sachsare samt de nordiska stammarna.

Deltog nordborna i bla. goternas och burgundernas stridigheter mot de asiatiska hunnerna, vilka delvis blivit germanicerade (enl. vad den senantike författaren Procopius anger)? Folkvandringstiden är Nordens guldrikaste ålder rent arkeologiskt. Den poetiska Eddans hjältedel behandlar de nyss nämnda händelserna på sitt eget sätt (vilket knappast är att belysa den exakta historien med våra mått mätt). När Gudruns make Sigurd Fafnesbane dödats beger hon sig bort till en drottning Tora i (uttryckligen) Danmark. Den danska ön Läsö (Hlésey) i Kattegat omnämns också i Eddan i annars kontinentala sammanhang. Här har funnits anknytningar, bevarandet av skildringen har skett i Norden och det nordiska folkvandringsguldet är en verklighet. (Liknande har även bevarats i det medelhögtyska Nibelungenlied fast med kristna synsätt på den enskilda människans själsliv, medan Eddan är ”betonggjuten” i ett ättesamhälle.)

Anknytning (och övervandring av historier) förutsätter en rimlig förståelse mellan olika germanfolk, som redan talade olika närbesläktade språk, vilka  t.o.m. kunde delas i språkgrupper. Dessa anses vara tre till antalet, västgermanska språk, det urnordiska språket och östgermanska språk med den på 600-talet utdöda gotiskan i spetsen. Ibland räknar man bara med två grupper och då är det de två sistnämnda grupperna, som har en hel del säregenheter gemensamma jämfört med den västgermanska gruppen.

Vad beteckningen ”folk” i begreppet folkvandring eg. betyder är omdryftat. Det rör sig ofta om härar (av män) från ofta förbundna olika germanstammar. I något fall beläggs i senantika källor hur ett ”folk” med stridbara män, åldringar, kvinnor och barn sökte få skydd innanför den romerska gränsen gentemot hunnerna. Man kan även iaktta hur i det forna Östgermanien (se ex. på goternas forna vistelserum från Polen till Svartahavet) slaviska språk bredde ut sig efter folkvandringstiden, vilket nog måste tydas som att ”folk” verkligen innebär folk. (;Det fanns en skillnad mellan mer nomadiserande östgermaner och mer bofasta, jordbrukande västgermaner.) Detta gällde även hela nuv. tyska östersjökusten (utom Schleswig-området som var ”danskt”) i form av de slaviska venderna, kända från som senast vikingatidens början. Således upprättas under vendeltiden en begynnande språklig barriär mellan nordbor och tidigare folkvandringstida ”medgermaner”.

De nyupprättade germanrikena i det forna Västrom upptog som huvuddelen av sin kultur resterna av den romerska, vari sedan mitten av 300-talet officiellt ingick den kristna religionen. Dock finns det bevarade germanska lagar som till sin kärna skiljde sig klart från de romerska. Härskarklassen tappade (utom i England) så småningom sina germanska språk till förmån för latinets dotterspråk, de växande romanska folkspråken. Den krympande latinska skriftligheten tjänade nu enbart kyrkans syften. Kyrkan missionerade sig vidare. Frankerna ”tog dopet” år 496, friserna och anglosaxarna under 600-talet (och här eller tidigare hamnar också sydligare ”tyskgermaner”) medan sachsarna först gjorde det mot 700-talets slut. Nordens gamla sydliga förbindelser bröts allteftersom under vendeltiden även av denna växande kulturbarriär. Dessa allmänna förlopp är givetvis av betydelse för runskriftlighetens vidare utveckling över tid.

Den äldre fuþarkens inskrifter

Således skall vi nu titta på inskrifter med den äldre runraden med början hos de tidigaste. Vad var det de muntliga germanska samhällena fäste i just skrift? Vi befinner oss här, som vi skall se, ganska långt från den i tiden näraliggande Vindolanda-skriftligheten.

Vi kan börja med en frisisk kamm av idegran, som bär runinskriften kobu, dvs. ”kamm”. Det finns ett fyrtiotal kända föremål, som bär sin egen benämning i runskrift, såväl med den äldre som den yngre fuþarken, för den sistnämnda ex. mundlaug ’handfat’ eller spyti ’nål’. Vad är det för mening med, kan man tycka, att för att ta ett nutida exempel på sin bil prydligt måla ordet ”BIL”? Det är få anledningar, som genast anmäler sig. En av dem i dåtid vore ordets eller runornas kraft och det att skriva den rätta benämningen i runskrift på föremålet gav en själv makt över det såsom manande till trogen tjänst eller att inte bli borttappat. En magi om man så vill.

Vi har också en del manliga personnamn på föremål, så även på föremål i kvinnogravar. En tidlös manlig närvaro, som väcks vid läsning av inskriften. Något senare anmäler sig kvinnliga namn som på Himlingøje-fibulan 1 från mitten av 300-talet: hariso. Ordet är härlett av här, skara (en kvinnlig krigare?). Himlingøje är en berömd tidig fyndplats på sydöstra Själland. Vi har en grupp tidiga spjutspetsar med ungefärlig datering runt år 200 eller 200-talet, som tycks bära sina egna benämningar eller namn. Vi har spjutspetsen från Mos på Gotland med inskriften gaois med möjlig betydelse ’ylaren’. Dito en inskrift från Dahmsdorf i Tyskland: ranja och en spjutspets från Kowel i södra Polen med texten tilarids med betydelsen ’målridaren’. Ordet är ren gotiska med ändelsen -s i maskulinum nominativ och med betydelsen ”mål”. Förledsordet är det samma som i prepositionen til/till som i fornnordiskan styr genitiv med i maskulinum eller neutrum ändelsen -s. Rester av detta på moderna nordiska språk är ex. ’till havs’, ’till skogs’, ’till nöds’.

Vi har vidare en spjutspets från en grav i Øvre Stabu i Norges ”huvud” med inskriften raunijaR, fornnordiskt reynir, dvs. /ut/rönaren, prövaren. Samma grav innehöll även ett romerskt svärd med en bild av den romerska segergudinnan Victoria samt två latinska bokstäver SF: någon vars namn börjar på S fecit, gjorde. Detta romerska svärd medger en tidfästning till 175 – 200 eKr. Den döde har antingen skaffat sig sitt svärd hos tillverkaren själv eller genom en mellanhand. Det här är en miljö med inte bara olika skriftsystem utan sannolikt även viss tvåspråklighet. Vissa har kunnat göra sig förstådda på latin.

Vi befinner oss emellertid i en runisk skriftlighet, som enbart består av substantiv som personnamn eller benämningar. Sådant förekommer dock även i klart senare inskrifter. Vi kan ta som exempel Bergastenen från runt år 500, den ena av Sörmlands två urnordiska stenar: saligastiR || fino. Ett mansnamn med betydelsen ’salgäst’, ’hallgäst’ och ett kvinnonamn. På Skrydstrup-brakteaten från Danmark finner vi laukaR || alu, ’lök’, ’öl’. Detta var förmodligen ytterst betydelsebärande. På den urnordiska Elgesemstenen i Norge från 400-talets mitt står bara inskriften alu. Vi kommer att senare titta på alu-formeln. På linskrapningskniven från Floksland på det norska Vestlandet från 400-talets mitt står det lina laukaR f. Om vi tolkar det ensamma f:et som en begreppsruna, fehu, så får vi ’lin, lök, rikedom’. På Darum-brakteat 1 finner vi frohila laþu, dvs. troligen Frejs åkallan/inbjudan. Gudanamnet Freyr kommer från en ordstam, som betyder herren, härskaren och gudinnenamnet Freya betyder frun, härskarinnan.

Vi avrundar denna skriftlighet på substantivsnivå med den norska Austadbrakteatens ytterst korta inskrift: gt. Tolkar man det som begreppsrunor, så fås Gebo Tiwaz, alltså ’gåva, Tyr’. En mycket vidlyftigare runtext på samma nivå finner vi på Skodborgbrakteaten från Danmark: auja alawin, auja alawin, auja alawin, j alawid. Om man tolkar det ensamma j:et som begreppsrunan jara med betydelsen ’år, årsväxt, äring’, så får man välgång Alawin (upprepat tre gånger), äring Alawid. Lägg märke till tretalet, som är ett positivt tal och enligt den ovan omnämnde Sigurd Agrells tolkning ansuz-runans tal, talet hos gudarnas, asarnas runa. Också enligt nära nutida föreställningar kunde man avvärja något hotande genom att tre gånger säga tvi, dvs. ’tvi, tvi, tvi’ eller tre gånger spotta, typ när en svart katt (djävulen!) korsar ens väg.

Vi skall nu med exempel belysa runskriftlighetens utveckling utöver denna substantivnivå och över tid genom att se hur man började tillägga verb och så småningom i skrift få fulla meningar med subjekt, predikat och objekt m.m. Enligt bevarade fynd tog detta flera hundra år från runornas uppfinnande. Detta såvida man kan borträkna träskivan från mossen Vimose i Danmark. Denna är ett plant trästycke med troligen sammanlagt tio runord, satta på båda sidor. Texten går egentligen inte att tolka:

   Sida A: talijo gisai oj: wiliR –la o—

   Sida B: tkbis: hleuno: an-: regu

Talijo skulle betyda ’yta’, wiliR ’du vill’ och hleuno ev. höra till ett rekonstruerat urgermanskt ord med betydelsen beskydd eller rykte. Som helhet får man inte ihop textens budskap. Det finns dock ett verb. Det verkligt spännande är att det syns trädårsringar i skivan och man har dendrokronoliskt kunnat tidfästa den till ung. år 160. Nu befinner vi oss i tid ruggigt nära Vindolandatavlorna men ändå uppenbart mycket långt från dessas skriftfunktioner, som lägesrapporter, inventarieförteckningar eller personliga brev och meddelanden.

Nästa steg är att det införs ett ’jag’ (och ett underförstått ’är’) ihop med ett substantiviskt begrepp. Härom vittnar Gårdlösafibulan, 200-talet: ek unwodiR, ’jag icke-rasande’ eller ’jag icke-hänryckte’. Grundstammen wod efter det senare tappet av w före o och u samt synkopering, sammandragningar av ordsluten motsvarar det kommande fornnordiska óðr, ’raseri, extas’. Till detta grundord hör gudanamnet Óðinn, Oden. Bäraren av Gårdlösafibulan ansåg sig kanske inte stå för sådana begrepp. Vi har vidare Himlingøje-fibulan 2: ek widuhudaR, möjligen ’jag vede-hunden’ (skogshunden, vargen). Senare blev formeln ek erilar vanlig, ofta men inte alltid med fulla meningar och längre texter. Ex. det ensamma ekerilaR på Bratsbergsfibulan runt år 500, ett sannolikt mycket betydelsefullt budskap. Vi kommer att gå in på denna formel senare.

Samtidigt börjar man tillfoga ett verb till substantivet, ex. *taujan (göra) och *talgian (tälja; det är oklart om ordet då betydde ’att tälja [trä] med kniv’) samt *wurkian (verka, tillverka). Här har vi Nøvlingfibulan med inskriften bidawarijaR talgidai. Det första kan man se som ett namn eller lösa upp det som ’önsknings- (böne-?) värjare’ och sedan ”har täljt”. På träskrinet från Garbølle finner vi hagiadaR : tawide, ’hagiadaR gjorde’. Detta motsvarar helt romerska föremålsinskrifter som SILVANVS FECIT.

Under 300- och 400-talen börjar fullständiga meningar att uppträda, liksom bildlika omskrivningar och ren skaldekonst och det är under denna tid som brakteater och runstenar börjar komma. Vissa nya verb som *faihian (färga, måla) och *writan (skriva) tillkommer. En av de äldsta runstenarna med den äldre fuþarken är Einangstenen i Valdres i Sydnorge. Den står på ursprunglig plats i ett område med många gravhögar med datering till år 340-400 eKr. Stenen bär texten ek godagastiR runo faihido, ’jag Gudagästen runan målade’. I en närbelägen grav hittades ett romersk svärd med stämplingen RANVICI, troligen ett namn.

De fullständiga meningarna betyder inte nödvändigtvis att inskrifterna blev mer världsligt faktiska, de kan lika gärna bli än mer tydligt magiska eller esoteriska. En ganska rakt beskrivande text finns på Möjbrostenen (mitten av 400-talet från Uppland, nu på Statens historiska museum). På stenen finns utöver en ryttarbild texten frawaradaR ana hahai slaginaR, ’FrawaradaR (den snarrådige) på hästen (i dativ) slagen’. En mer esoterisk inskrift finns på Själlands-brakteat 2 (nära år 500): hariuha haitika: farauisa: gibu auja: (samt en sannolikt samstava t-runa i tre upplagor, dvs. tre par bistavar samsas om samma lodräta huvudstav. Tecknet liknar en liten gran.). Betydelsen blir ’Hariuha heter jag: färdvise: jag ger välgång: Tiwaz, Tiwaz, Tiwaz (eller Tyr, Tyr, Tyr).

Vi belyser något Gallehushornet, som erbjuder något spännande. Dateringen är av skäl, som vi kommer in på, oklar, men kan ungefärligt sättas till ”runt 400-talet”. Inkriften lyder: ek hlewagastiR / holtijar / horna / tawido. Låt oss ställa upp texten så här:

               ek Hle’wagastiR Ho’ltijar

               ho’rna ta’wido

Nu inser vi plötsligt att detta är en alldeles normal långrad på det eddiska versmåttet fornyrdislag, annars känt från den Poetiska Eddan, nedskriven på 1200-talet. Det oerhörda är att långraden inte är på fornnordiska utan på urnordiska med därmed något slags åldrig tidfästning! Hlewa- kan komma från en ordstam, som betyder ära, så vi får: Jag äregäst (eller Lægest), Holtes son (möjligen från Holte), hornet gjorde. Detta låter som ett sakligt, faktiskt meddelande. Det torde dock vara en lögn. Gallehushornen var av guld och hittades i Danmark. Det ena hornet bar ovanstående text och båda var i övrigt täckta av bildornamentik. Denna är otvetydigt av keltisk typ, det är bara själva texten, som var germansk/nordisk.

Tidigt på 1800-talet stals hornen av en tjuv, som hade hunnit smälta ner allt guldet innan han greps. Det fanns dock rätt noggranna avbildningar, som medgivit dagens rekonstruktioner. Originalen är borta, så dagens metallurgiska spårämnesmetoder, att fastslå varifrån guldet kommit och kanske indirekt när, står inte längre till buds. Vi vet inte heller exakt hur noggranna avbildningarna var.

Vi tar upp ett annat exempel på runskriftlighet, som beskriver ett värdsligt meddelande, nämligen en arvsföljd på urnordiska: Tunestenen från Østfold i Norge. Ristningen anses vara från runt år 400. Texten innebär ett treledat meddelande. En runristare namnges; en avliden släkting (WoduridaR, ’raseriryttare’) beskrivs; tre döttrar ärver. Vi har kanske någon sorts böjning av *writan, ’skriva’, worahto. Vissa har tolkat formen som av något annat verb med betydelsen levandegjort. Lydelsen är följande, men hur runorna står på stenen speglas inte exakt:

ek wiwar after woduride

wita(n)da  halaiban

worahto r[unoR]???

[þri]R??? woduride staina

þrijoR dohtriR dalidun

arbij(a) arjosteR arbijano

Texten är poetisk, stavrimmande och upprepande men inte enligt ett exakt, senare känt versmått. Syftningarna liksom tolkningen är lite oklara, men ungefär så här skulle en översättning kunna lyda:

Jag Wiwar efter Wodurid (dativ),

brödens (levens; ’brödlev’, fornnordiskt hleif n.) väktare,

skrev runor; tre (nominativ) åt Wodurid (dativ) stenen (ackusativ, riktning);

tre döttrar (nominativ) delade;

arvet (ackusativ) utmärkta (nominativ trol. syftande på döttrarna) arvingars (genitiv pluralis).

Ytterligare ett exempel på en urnordisk gravrunsten med ett sakligt meddelande är den norska Kjølevikstenen från mitten av 400-talet:

     C1: hadulaikaR                 Ett namn med betydelsen stridslekare

     C2: ek hagustadaR                          Jag HagustadaR

     C3: hlaiwido magu minimo   begravde sonen min

Namnet HadulaikaR är ristat så att dess bredd anpassar sig efter de följande raderna och har möjligen ristats sist och utgör möjligen en sorts ”underskrift”, kanske namnet på runristaren.

Den här framställningen av den äldre fuþarkens inskrifter syftar, trots att den är ett urval, till att ge en rättvisande bild av denna skriftlighets mycket begränsade art: den är inte nödvändig för samhället, då allt kunde ha framställts muntligt. Av detta skäl blir denna del av texten något lång. Vi börjar nu komma in mer renodlat på magiska synpunkter.

—–

Vi går nu in på ”ek erilar”-formeln. Vi har redan stött på den ensam på Bratsbergsfibulan från runt år 500. Det urnordiska ordet erilar blir med ljudlagsenlig övergång till fornnordiskan, med s.k brytning av e:et (e -> ja) och ändelse-synkopering, helt regelrätt till ’jarl’. En eller flera sådana är kända från såväl vikingatid som medeltid och man vet hans roll. Däremot vet vi icke säkert vad en erilar var för något. En hypotes har varit att bakom ”erilar” den germanska folkstammen /h/eruler skulle kunna dölja sig. Detta synes språkligt klart tveksamt. Brytningen av e:et borde under inflytande från ett bortsynkoperat u i ändelsen hos ett tänkt ”erular” ha fått ett u-omljud, alltså e -> jö, jörl! Oavsett, så har herulernas historia betydelse för de ovan diskuterade anknytningarna mellan nordbor och sydligare germaner under folkvandringstiden.

Enligt antika källor skulle herulerna norrifrån ha vandrat ner till Svarta havet och där lekt sjörövare (eller ”vikingar”) under 200- och 300-talen för att senare under folkvandringstidens oreda ha ställt sig under det huvudsakligen grekisktalande östromerska rikets beskydd. Därunder har de säkert inympats med sydlig kultur. Ena hälften av dem bestämde sig enligt samma källor för att återvända hem. De vandrade norrut genom Europa och utan fientligheter förbi danernas område (uppför Jylland?). Sedan tog de ”båten” över havet (Kattegat?) och bosatte sig nära götarnas område (Götaland?). Kanske Svealand??? Tidigare har man förfäktat den grekiska teorin om den äldre fuþarkens upphov ur det grekiska alfabetet. Herulerna kunde ha förmedlat runorna. Detta är dock alldeles för sent med tanke på Vimoseträskivan (runt år 160). Det samma gäller ev. gotisk förmedling (Weichseldalens runfynd). Men något slags påverkan från det grekiska alfabetet tycks ju finnas på den äldre fuþarken. Nu är det ju så, att grekiska lärare och grekisk undervisning har funnits även i den västra halvan av romarriket!

Hur som helst, på den urnordiska Järsbergsstenen i Värmland (första halvan av 500-talet) uppträder ”erilen” som runristare. Runstenen hittades på 1800-talet omkullfallen och med en bit av toppen borta på en natur-hög (bevisat genom en senare fyndtom utgrävning). Toppen har aldrig återfunnits, men stenen är återrest på plats. Runstenen utgör inget gravmonument, utan meddelar något annat. Genom en noggrann undersökning av runfältens sannolika läsordning och bedömning av trolig storlek av toppstycket (de olika runsträngarna har olika runstorlek, som om runristaren mot slutet har måst göra runtecknen mindre) har man fått fram följande textlydelse:

ekerilaR / ubaR h[a]ite : HarabanaR /hait[e] / runoR w / arit / u

Jag ”erilaR” stridsberedd kallas : ”Hrafn” (Korpen) kallas, (jag) skriver runor.

Erilen inte bara var runkunnig utan dessutom stridsberedd. Var han en stridsledare, härförare, en jarl också? Det finns ett flertal ekerilaR-fynd, men vi kommer bara att ta upp ett enda till, Lindholmsamuletten. På denna uppträder erilen inte bara som listig utan även som uppenbart talmagiskt kunnig.

Lindholms benamulett blev funnen under torvtäkt i en mosse i Skåne under 1800-talet, alltså i bevarande syrefri miljö. Den råkade därvid bli delad i två stycken. Den är daterad till första halvan av 500-talet. Det n, som på återgivningen av B-sidan tecknas inom klammer, [], ligger precis vid brottet, men har efter noggrant studium bedömts vara ett n.

     Sida A lyder: ek erilaR sa wilagaR ha(i)teka, dvs. ’jag erilen den listige heter jag’.

     Sida B lyder: aaaaaaaa RRR nnn[n] bmu ttt : alu

Denna B-sida kan analyseras talmagiskt enligt Sigurd Agrells tänkta uþark-ordning av runraden. Talmagiska föreställningar var utbredda under senantiken. Han fann ut att om man satte f-runan sist istället för först, så kommer f-runan, fehu, rikedom att få talet 24, fullständighetens tal, då antalet runor i den äldre runraden är 24. U-runans, uroxens eller ursprungets tal blir då 1. I den nordiska skapelsemyten minns vi urkon Audhumla, som slickade fram en man, som blev till Bure, som med en jättinna avlade gudarna och i Mithrasreligionen var besegrandet och dödandet av världstjuren bland det mest centrala. Þ-runans, thursarnas eller jättarnas tal blir i uþarkpordningen 2, enligt antik talmagi ett klart demoniskt tal. Jättarna (þursarna) blev till före gudarna och var i mångt fiender till gudarnas ordning. Ansuz-runans, asarnas eller gudarnas tal blir 3. Detta är ett typiskt lyckobringande tal. Vi minns ’tvi, tvi, tvi’ uttalat i avvärjande syfte inför något olycksbådande.

Så här kan man hålla på, hela tiden under antagandet att f-runan eg. skall stå sist i runraden. Om man jämför antik talmagi, Mithraskulten och betydelserna hos runnamnen i den äldre runraden, så får man hela tiden klara samband mellan talmagi och ordningstalet för vb. runa räknat i uþark-ordning. Det är enbart några få runnamn, som ter sig otydligare. Självfallet är detta ämnesområde ytterst omfattande och denna text tänker inte försöka göra det rättvisa. Vi hänvisar till Sigurd Agrells text och till denna hemsidas text om runornas innebörd. Vi kommer däremot att presentera själva den äldre runraden.

Vi analyserar med Agrell Lindholmsamulettens B-sida och börjar sätta ut talvärden: aaaaaaaa (8 x 3 = 24) RRR nnn[n] bmu ttt : alu (3 + 20 + 1 = 24). Vi har redan två gånger fått fullständighetens tal, 24. Vi fortsätter med R-en, n-en och t-na: aaaaaaaa (24) RRR nnn[n] bmu ttt : alu (24). RRR blir 3 x 14 = 42 = 6 x 7. Talet 6 är gåvorunans tal (gebo) och talet 7 är glädjerunans tal (wunjo). Talet 7 i Mithraskulten syftade på den sjunde världssfären, vilken mystikern strävade efter att uppnå. Fyra n-runor får talet 4 x 9 (9 är undrets tal enligt Mithras-kulten eller nödvändighetens runa, naudiz, med ordningstalet 9 enligt uþark-ordningen) = 36. Talet 36 och övriga tal högre än 24 saknar talmagisk innebörd utöver att primtal allmänt ansågs olycksbådande. Slutligen har vi tre t-tunor (tiwaz) med talvärdet 3 x 16 = 48 = 2 x 24, dvs. två ytterligare, fast dolda fullständighetstal.

Lindholmsamulettens B-sida med utsatta talvärden ser nu ut så här: aaaaaaaa (24) RRR (42) nnn[n] (36) bmu ttt (48) : alu (24). Vi beräknar talvärdet för b-runan (berkana, björkrunan, kvinnorunan) och m-runan (mannaz, mansrunan) samt u-runan (uruz, uroxen, ursprunget) och får 37 (17 + 19 + 1). Vi bör förvisso även beakta begreppsinnebörden hos de tre runorna bmu ihop. Sigurd Agrell åsätter på olika grunder ett särskilt talvärde på skiljetecken nämligen 5, k-runans tal (kauna). Lägger vi ihop samtliga talvärden för tecknen på B-sidan får vi 216 = 9 x 24. Nödvändighetens tal förenat med fullständighetens. Lindholmsamuletten är en stark skydds- och välgångsamulett.

—–

Ytterligare ett fall av trolig bokstavsmagi samt aluformeln utgörs av Fynbrakteaten:

     Sida 1: houaR                                  (den höge; troligen guden Oden)

     Sida 2: laþu aaduaaaliia alu            (där laþu betyder åkallan, inbjudan och alu öl)

Därmed går vi över till alu-formeln, vari vi kan inräkna omkastningar, ex. lua, i varje fall om vi räknar talmagiskt. Efter det ämnar vi avrunda detta avsnitt om den äldre fuþarkens inskrifter för att gå över på själva runraden.

Aluformeln finns främst på brakteater. Säkra belägg för alu finns på 19 präglingar från 12 olika formar, där det alltså finns flera bevarade kopior av några formar. Räknar man in omkastningar och sådant, som kan ingå i andra ord eller namn, alltså osäkra belägg, kommer man upp till 22 präglingar från 14 formar. Det finns ett mindre antal fall från gravsammanhang som inte utgörs av brakteater. Vi har ovan nämnt Elgesemstenen med sitt enda ord ”alu”, som hör till ett gravsammanhang. Den udda fågeln, som är vare sig eller, är Lindholmsamuletten.

Rent språkutvecklingsmässigt är det närmast självklart att det urnordiska alu efter u-omljud och synkopering av slutändelsen -u blivit till fornnordiskt ǫl, nutida öl. En tidigare teori om att alu skulle vara besläktat med got. alhs, feng. ealh, alh ’tempel’, feng. ealgian ’beskydda’ liksom grek. alké ’styrka’ och alkas ’avvärjelse, skyddsmedel’ stämmer inte språkligt. Ordet skulle alltså ha betydelsen ”skyddsmotstånd” och brakteaterna vara amuletter och på gravstenar ge skydd och helgd åt den döde. Ett h eller k kan emellertid inte språkligt bli till ett u. Vi sitter med betydelsen ”öl”, men förstår inte fyndsammanhangen.

Vi kan börja med myten om skaldemjödet när asar och vaner som tecken till fred ihop spottade i ett kar, vari det jäste. Rusdrycker har ett heligt upphov så det förslår. Exakt vad drycken kallades är i litterära källor som norrön skaldekonst eller Beowulfkvädet tämligen utbytbart. I Beowulfkvädet kallas Hrōðgārs hall omväxlande för medoærn ’mjödhus’, medo-heall ’mjödhall’, bēorsele ’ölsal’, wīnærn ’vinhus’. På motsvarande sätt är i eddisk och skaldisk diktning bruket av fnord. ǫl, bjórr, veig, mjǫðr osv. utbytbart. Det framgår att det är ett rituellt drickande som när Beowulf, efter en inledande prövning, i härskarens hall fick deltaga i det rituella dryckeslaget lett av drottningen. Man drack vidare rituellt vid segerfestens gåvogivande efter segern över Grendel. Liknande dryckeslag som bekräftelse för gemenskapen och för avlagt löfte återfinns i eddakvädet Atlakviða. Före Gunnars avresa till hunnerhovet höll man en gemensam runddrickning í miǫðranni ’i mjödsalen’, där de gyllene skålarna vandrade mellan männens händer och Gunnarr i ett tal bekräftade sin avresa. Liknande återges även ex. i Historia Langobardorum (langobardernas historia).

Vi måste följa upp med det rituella dryckeslagets roll i de vikingatida bloten enligt diverse norröna textkällor. Dessa är ingalunda knutna enbart till hövdingar eller furstar. Bloten inleddes med ett förmäle (formæli), ett kultiskt tal eller handling utfört av kultledaren. Därefter vidtog ”ölet”, där ölhornet vandrade från hand till hand (utan att sättas ner) hos gemenskapen, följt av en sakral måltid. Något liknande beskrivs för de tidigare kontinentalgermanerna i Vita Columbani om en missionärs levnad. Vi har de fornnordiska begreppen ǫldr ’dryckes-lag’, erfis-ǫl ’arvöl’ och minnis-ǫl (med motsvarande berättelser). I modernare tid har vi begreppet gravöl samt det dansk-norska begreppet barsel < *barns-øl (med betydelsen födsel i nutid, det normala dansk-norska ordet för födsel, men förut betecknande en festlighet i samband med en födsel). Alla dessa sammankomster har grundordet ”öl”.

I södra Skandinavien har vi fynd av hallbyggnader från denna tid på centralorter. Fyndplatserna för brakteaterna är många gånger knutna till dessa centralorter och man får anta en lokal tillverkning. Utbredningsmönstren för likadana brakteater kan tydas som gåvor till följesmän från hövdingen, liksom att mönstret för liknande brakteater kan tydas som förbundsgåvor till härskarna på närliggande centralplatser. Betecknande nog finner man ofta i dessa hallar skärvor av glas (dryckesglas – inte fönsterglas!). I hallarna har eder avlagts, gåvor som brakteater utdelats, segrar firats och ”gemensamhetsöl” druckits – m.e.m. religiöst präglat. Det är naturligt att brakteater kan bära ordet alu, beteckningen för gemensamhetsölet. Alu betyder självklart öl i grunden. Först i överförd bemärkelse kan det tydas som /helgad/ gemenskap, dvs. skydd eller värn.

Nu har vi några fall av aluformeln i gravsammanhang. Detta kan tolkas som samma sak. Vi har till att börja med det faktum, att de döda anförvanterna fortfarande ansågs leva med i ätten – fast i en annan form. Det finns många belägg för dryck i hinsidesföreställningarna såsom ofta påträffade dryckeshorn i de vikingatida Birkagravarna, Valhallmytologin och för den romerska järnålderns del vinuppsättningar som gravgods. Freja mottar hälften av de döda i sitt Sessrúmni, Hels hall står dukad med färdigt mjöd för de väntade i Baldrs draumar och på gotländska bildstenar ser vi ofta hur en grupp /fallna/ krigare möts av en kvinna med höjt dryckeshorn. Bildstenarna hör till gravfält, ofta belägna vid farvägar.

Därmed har vi tagit upp det som vi här ämnade för detta urval av den äldre fuþarkens inskrifter och vi har visat, att det rör sig om en begränsad skriftlighet, oftast magisk-religiös. Vi finner inga tecken till att skriften använts till rena brevmeddelanden eller till ägodelsförteckningar som ex. Linear-B-skriftens palatsförrådslistor på det gamla Kreta. Vi kan nu gå in på själva den äldre runraden.

Den äldre runraden

Hur vet vi till att börja med hur fuþarkens runtecken var ordnade? Självfallet genom att fuþarken har ristats in på föremål. Vi har sålunda den fulla fuþarken på den gotländska Kylverstenen från 400-talets början så här: ”fuþarkgwhnijpïRstbemlηdo” (se Kylverstenen.jpg, extern länk). Vidare finns den på Vadstenabrakteaten under detta utseende ”fuþarkgw: hnijïpRs: tbemlηod:” (se Vadstena.jpg, extern länk). [Wikimedia. Ulf Bruxe, 1993, SHM]

Vadstenabrakteaten från strax före år 500 skiljer sig på några ställen från Kylverstenens ordning: dennas pï (ï med två prickar) resp. do har som synes var för sig skiftat plats inbördes. En annan väsentlig skillnad är att p:et på Vadstenabrakteaten har ersatts med en b-runa. Germanska språk har jämfört med övriga indoeuropeiska språk genomgått den germanska ljudskridningen, där ursprungliga ”p t k” i många lägen blivit till ”f þ h”. Man började få ont om ord, som krävde p-ljudet och detta är en första antydan till den kommande övergången till den yngre fuþarken med bara 16 runor. I övrigt har Vadstenabrakteaten tydliga skiljetecken mellan de tre olika ingående ätterna (en modern benämning) eller avdelningarna inom fuþarken. Slutligen finns den äldre fuþarken på bla. Themsen-kortsvärdet från England liksom på Charnay-spännet från Burgund och på den omnämnda bosniska Breza-stenen. Alla har f, fehu, först i runordningen.

Vi går något in på Kylverstenen och Vadstenabrakteaten. Kylverstenen utgör en gravhäll med ristningen in mot den döde, som om den inristade fuþarken utgjorde ett tvingande skydd mot en ev. gengångare. Runorna och därmed nog runraden härstammade från gudarna. Men den starkaste magin skulle ligga i uþark-ordningen, som bör tänkas som hemlighållen för icke-invigda. Behövde man i så fall hemlighålla den egentliga ordningen för en redan död? Jo, förvisso levde de döda kvar fast i annan form och denne ev. gengångare var måhända icke invigd.

Med uþark-teorin ter sig Vadstenabrakteatens fuþark-ordning logisk, brakteater kan/bör ha burits synliga för människor. Den s.k. Vadstenabrakteaten utgör den först hittade av tre stämpelidentiska brakteater funna lite spritt i Östergötland och Närke. Dessa kan ihop ha utgjort tecken till förbundsingående. Vadstenabrakteaten har som andra brakteater en mittbild och en ornamenterad bård, men har i tillägg till bården en randstående fuþarkinskrift (föregånget av texten ”luwatuwa”). (Se bilden) Kunde man i modern tid tänka sig ett smycke med någon bild och våra alfabetstecken a – ö (alltså det närmast tröttsamma abcdefghijklmnopqrstuvwxyzåäö) uppradade runt om? Svårligen. Det är tydligt att fuþarken i sig bar en laddning, som inte återfinns i vår moderna alfabetsrad.

Låt oss granska ex. Vadstenabrakteatens fuþarkradsrunor (se bild). De består samtliga av lodräta och snedställda (möjligen något rundade) streck men aldrig av rent vågräta. Detsamma kännetecknar i stort f.ö. den yngre fuþarkradens runor. En logisk förklaring till sådana former vore om runorna ursprungligen hade utvecklats för att inristas med kniv i trä. Det går att föreställa sig hur man för att skicka ett runmeddelande bröt sig en kvist/gren från närmaste träd, fasade av den och ristade huvudstavarna tvärs fiberriktningen men bistavarna på snedden. På så sätt undvek man skåror längs fiberriktningen, vilka inte blir tydliga. Som vi har sett har vi inga handfasta belägg för sådan skriftlighet för den äldre fuþarkens del och det tycks ha tagit några hundra år innan man i skrift lärde sig uttrycka vad man kunde i tal, trots Vindolandabrädenas förebild.

Dock finns det latinskriftliga hänsyftningar på möjliga runor på trä. I Tacitus’ Germania från runt år 100 omnämns att germanerna kastade lott med trädkvistar märkta med vissa tecken (”notis”; det står inget närmare än så). Under 500-talet, alltså när runskriftligheten blivit mer lik det talade ordet, skrev en biskop i Poitiers, Venantius Fortunatus, ett klagobrev till sin vän Flavius (som tydligen var en klen brevsvarare) och uppmanade denne att svara på valfritt språk eller sätt: ”barbariska runor (barbara rhuna) kan målas på tavlor av askträ, vad papyrusen förmår, mäktar även den avplanade trädkvisten”. Emellertid tycks vare sig Tacitus eller Fortunatus vara ögonvittnen utan verkar enbart ha gått efter hörsägen.

Vi skall nu gå in på de äldre runornas namn. Dessa utgörs av fulla ord eller begrepp. Vi kan jämföra med hur abcdefghijkl uttalas/är på svenska: a:, be:, se:, de:, e:, eff, ge:, hå:, i:, ji:, kå:, ell. Detta utgör någon sorts kortnamn på själva bokstäverna, men inga rena ord annat än som ett sammanträffande. Därmed är själva alfabetsordningen skyddad eller frikopplad från språkförändringar. Vi kan peka på den bristande överensstämmelsen mellan uttal och stavning på franska eller engelska. Det var runnamnens begynnelseljud som var knutet till motsvarande runas skrivtecken (i två fall istället runnamnets slutljud; -ng och -R). Om runnamnen skulle drabbas av språkförändringar till begynnelseljudet och så skedde vid övergången mellan urnordiska och fornnordiska, så skulle runnamnet/runordet tappa sin pekare mot runtecknet, trots att ljudet fanns kvar i andra ordställningar och runtecknet därför behövdes här ändå.

Vi tänker oss alltså att den urnordiske runristaren dels hade en räcka ord, namn eller begrepp i minnet, dels en rad runtecken. Runristaren skulle så att säga ”ljuda” sig fram bland runnamnen för att få fram riktiga runtecken i skrift till sin tänkta eller talade ordsats/mening. Ett sådant förfarande är i varje fall väl belagt för den yngre fuþarken med bara 16 tecken. Vad gäller vanliga ord och fraser kan man tänka sig att förfarandet var inlärt direkt i minnet.

Den äldre samgermanska/urnordiska fuþarkens runnamn finns inte belagda utan är språkligt rekonstruerade från dels kvarvarande namn på den yngre fuþarkens runor, dels den anglosaxiska runradens runnamn. Därutöver är det utdöda gotiska språket mycket välbelagt genom bla. Wulfilas översättning av Nya testamentet till gotiska, den s.k. Silverbibeln, ett svenskt krigsbyte under det trettioåriga kriget (1600-talet) och nu bevarad i Uppsala samt i digital form på nätet. Sammantaget har man en hel del av bevarade texter på olika forngermanska språk, vilka medger språkliga rekonstruktioner.

Här kommer nu de äldre runornas namn jämte översättningar i eg. Sigurd Agrells uþarkordning i och med att f-runan sätts först, fast med nummer 24, men annars anpassade efter Kylverstenens fuþarkrad. Slut-z står för ett språkligt samgermanskt ljud; på urnordiska skall det ersättas med -R, slut-r:et. Under vikingatiden kom detta att ersättas med det vanliga r-ljudet.

24 fehu (fä, fänad, rikedom), 1 uruz (uroxe, ursprung), 2 þurisaz (turs, jätte), 3 ansuz (ase, gud), 4 raido (vagn eller ritt, enligt Mithraskulten fyrspannets eller quadrigans tal/symbol, enligt norröna tolkningar guden Tors tal, han som gick eller åkte i vagn, men aldrig red; jämför veckodagnumret för hans dag torsdag = 4), 5 kauna (böld?!; vi återkommer), 6 gebo (gåva), 7 wunjo (glädje), 8 hagalaz (hagel, hagelkorn), 9 naudiz (nöd, nödtvång), 10 isaz (is, det tillfrusna, förstelnade), 11 jara (år, äring, växt), 12 perþa (oklar betydelse, möjligen klippa; Mithras sägs vara född ur en klippa), 13 ïhwaz (idegran, möjligen guden Ull), 14 algiz (genom ljudlagsenlig synkopering fås det fornnordiska ordet elgr = älg; vi återkommer), 15 sowilo (sol), 16 tiwaz (Tyr, enligt Agrell Mithras tal), 17 berkana (björkrunan, kvinnorunan), 18 ehwaz (hästrunan som är = 2 x 9, dvs. turstalet jämte nödvändigheten, har tytts som guden Odens tal), 19 mannaz (man), 20 laguz (vatten, fornnordiskt lögr, insjö, engelskans lake; har även tytts som laukaz, lök), 21 ingwaz (en vanagud, som senare uppträder som Frej), 22 dagaz (dag), 23 oþila (odal, odalsjord, arvejord).

För att ytterligare påpeka talmagin hos den äldre fuþarken skall vi bara peka på nummer 11, jara och nummer 10, isaz. Från eddakvädet Skírnismál känner vi till hur Skírnir, Frejs tjänare, under sina försök att för Frejs räkning gilja den motsträviga jättedottern Gerd lockade henne med just elva äpplen. Vi tar ett exempel till men nu från långt senare folktro. Det finns belagt en skyddsramsa mot övernaturligt oknytt: ”Skjuter du ett, skjuter jag två, skjuter du två, skjuter jag tre,” … o.s.v fram till ”skjuter du tio (isaz = is, förstelning), skjuter jag elva (jara = äring, uppblomstring) och du intet!”

För tydlighetens skull tar vi igen den äldre fuþarkens runnamn, fast utan översättningar eller kommentarer:

24 fehu, 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido, 5 kauna, 6 gebo, 7 wunjo, 8 hagalaz, 9 naudiz, 10 isaz, 11 jara, 12 perþa, 13 ïhwaz, 14 algiz, 15 sowilo, 16 tiwaz, 17 berkana, 18 ehwaz, 19 mannaz, 20 laguz (laukaz), 21 ingwaz, 22 dagaz, 23 oþila.

Av alla tänkbara runnamn för sina resp. språkljud är ovanstående namn/ord givetvis anmärkningsvärda, nästan kosmologiska. Man kan uttrycka detta på annat sätt. Bländad eller fångad av sina nästan kosmologiska runnamn kom den äldre fuþarken att gå mot en oförutsedd, kommande språkfälla: urnordiskans tapp vid övergången till fornnordiska av begynnelse-j:et i ord som jara och begynnelse-w:et eller -v:et framför u eller o, men inte framför e, i eller a. Både 7 wunjo och 11 jara tappade sina pekare till resp. runtecken. Det var säkert inte lätt att förlora sina invanda runnamn på detta sätt. Vi kan belysa begynnelse-tappet av j i jara genom jämförelse med senare germanska språk: Fornnordiskt ár, svenskt år, men tyskt Jahr och engelskt year.

Innan vi påbörjar en närmare bedömning av hela innebörden hos den äldre fuþarkens runnamn, så tänkte vi gå in på tre runnamn: 5 kauna, 8 hagalaz och 14 algiz.

Vi börjar med en störtdykning mot den misstänkta bölden eller varbölden nummer 5 kauna. Det anglosaxiska runnamnet är cen (uttalat med k) med betydelsen eldbloss, fackla (eller symboliskt bara eld). Närmast ljudlika fornnordiska ord är kaun med just betydelsen böld. Den tänkta betydelsen av det rekonstruerade *kauna stämmer inte med resten av runnamnens betydelser. Om vi inte vill lita enbart på den anglosaxiska runradens fackla (med ordningstalet 5), så kan vi gå vidare in i Mithraskulten. När Mithras avbildas framvisas han oftast ihop med två fackelbärare, likadant utstyrda som Mithras fast mindre, varav den ene höjer sin fackla och den andre sänker den (lägg märke till 3-talet).

5-talet i Mithras-kulten då? Dettas betydelse vet vi inte med säkerhet, men på en rad monument, resta av romerska legionärer, åkallas den fackelhöjande fackelbäraren ensam av dessa krigare. Den romerske krigsguden hette som bekant Mars och till honom knöts en viss vandrande himlakropp med ett klart iakttagbart rödaktigt sken, den himlakropp som vi nu kallar planeten Mars. Enligt senantik astrologi, som Mithraskulten var bemängd med, hade Mars-himmelssfären ordningstalet 5 (samt mer tydligt Mithras-sfären ordningstalet 6; runnamnet för den sjätte runan i uþarkordningen var som sagt Gebo, ’gåva’). Indoeuropeiskt sett var rött färgen för krigarna, men vitt den sakrala färgen. Detta gällde både för ”krigarkasten” resp. prästerskapet i Rom och i det vediska Indien, vitt skilda geografiskt och i tid. Fruktbarhetsfärgen var mörkare än så, fast inte språkligt bestämbar. Vi försöker därmed lämna det trängre Mithraskultsperspektivet till förmån för ett bredare indoeuropeiskt. Mithraskulten var i grunden en del av den forniranska religionen med tillblandning av främmande element som babylonisk-semitisk astrologi. Den forniranska religionen var klart indoeuropeisk om än avvikande och udda.

Med detta för ögonen tänker vi nu skärskåda älgrunan, nr 14 algiz/algiR. Runljudet är här slut-R eller slut-z. Vi har en annan djurruna: hästens, 18 ehwaz, med möjligen en mer central betydelse. På C-brakteaterna avbildas emellertid ett isolerat människoansikte tätt intill ryggen på ett djur, som ibland har hakskägg och ibland horn (eller öron) och en älgs hållning (och sålunda kan tydas så) eller ibland har drag av en häst (ofta har djuret en typisk hästsvans). Ibland finns någon sorts andedräkt (eller tanke eller tal) mellan människohuvudets mun och djuret. Huruvida djuret är vänt mot höger eller vänster är inte slumpmässigt fördelat (och det finns klart många sådana brakteater), utan är i 73% av fallen vänt mot vänster. I ett antal fall har sådana brakteater flertaliga bårder eller har antydningar till små solstrålar, antydande att hela brakteaten vore en solsymbol. I så fall (med solbårder) är djuret i 93% av fallen vänt mot vänster.

Vi jämför med bronsålderns rätt väl utforskade solkult. Detta blir ett större avsnitt för att komma in i nr 14 algiR, som i fuþarkraden står omedelbart före 15 sowilo/sol. Bronsålderskulturen sammanfaller med den troliga tidpunkten för indoeuropéernas invandring i Europa, bärande på flera indoeuropeiska språkstammar. Vi har den på Själland funna Trundholmsvagnhästen från just bronsåldern (1400 fKr.). Den är utförd i brons och föreställer en häst på fyra hjul dragandes en stor cirkelskiva på två hjul. Cirkelskivan är ornamenterad på bägge sidor, den ena sidan är förgylld och den andra mörkoxiderad brons. När hästen synes dra åt höger uppvisas den förgyllda sidan. Om man står vänd mot solen på norra halvklotet och följer dess rundel, så finner man den gå upp till vänster (öster) för att mot kvällen gå ner till höger (väster). Solens gång är åt höger. Solen syns på södra halvklotet stå i norr, men går fortfarande upp i öster pga. hela jordklotets rotation. Om man där och vänd mot solen skådar solens bana, så går den upp till höger (öster) men ner till vänster (väster).

Det här sagda är i viss utsträckning återgivet efter Anders Andrén, se litteraturlistan. Detta gäller vare sig de uppvisade insikterna i solens gång på norra resp. södra halvklotet eller den kommande tyngdpunkten på den äldre fuþarken.

Den förgyllda sidan av Trundholmsskivan från Själland (norra halvklotet!) föreställer uppenbart solens dagsida och den mörka sidan av Trundholmsskivan bör föreställa den osynliga, mörka nattsolen färdandes åt andra hållet genom nattskyn, underjorden eller under havet. Det tycks finnas klara tecken på en fortsättning av denna solkult långt fram i järnåldern, varpå det nyss nämnda brakteatdjurets (häst eller älg) envisa vänstervändhet kan utgöra ett, djuret kan ses som en nattsolhäst. Törs vi påpeka att den ene tidigare nämnde fackelbäraren pekade sin fackla uppåt (soluppgång) och den andre nedåt (solnedgång). Ett ytterligare tecken är att den äldre fuþarken uppvisade en särkild solruna, 15 sowilu, samt åtminstone en hängiven hästruna 18 ehwaz och kanske denna 14 algiz-runa under diskussion.

Vi har inte bara själva Trundholmsvagnen, två till finns kända fast i klart sämre skick. Därtill finns solhästar och/eller solar (cirklar) tecknade ombord på en del av de många skeppsbilderna på hällristningarna. Nu tecknas sådana solförsedda skepp enbart som färdandes mot höger och vänstergående skepp saknar alltid solhästar och solar. Till denna solbildkonst tycks även pariga gestalter, bilder, föremål eller statyetter höra, alltså parighet som symbol. Många sådana finns kända från bronsåldern och vi pekar här endast på de mest kända, de två danska tvillingbronslurarna. Vi åsyftar här att troliggöra, att 14 algiz-runan hör till en sådan parighet.

Vi har nyss pekat på att C-brakteatdjuret tycks envist vänstervänt och möjligen utgör en nattsolhäst eller solnedgångshäst. Tittar vi på de likaledes folkvandringstida tidiga gotländska bildstenarna med sina centrala stora runda virvlar, så bör man nog anse dessa som solsymboler, så mycket hellre som vissa centralvirvlar längs sin kant har små triangelformade solstrålar. Intill virveln finner man nästan alltid två pariga djur, motställda varandra, soluppgångsdjuret och solnedgångsdjuret. Man kan måhända se dessa som hjälpare åt solen vid dessa kritiska övergångar. Allra tydligast belägg utgör det folkvandringstida förgyllda silverspännet från Vännebo, Västergötland enligt Andrén. Högst upp ser man en sol med långa strålar (middagssolen), till vänster och höger var sin sol med korta strålar (soluppgång, solnedgång) samt längst ned en sol eller cirkel utan strålar (nattsolen). Invävt i ornamentiken finns två pariga motställda djurhuvuden.

Vi lyfter vidare blicken mot de fornnordiska litterära beläggen, dessa tycks enbart vara passiva rester av denna solkult utan mytisk nyalstringskraft. I den poetiska Eddan nämns att solen drogs i vagn över himlen av ett par av hästar, Alsvinn (den allsnabbe) och Árvakr (den arla vakne, gryningsvakne) under förföljande av vargen Sköll. Enbart hos Snorre finner vi uppgiften om att dagen, Dagr, drogs i vagn av en enda häst, Skinfaxe. Solen höll sig med pariga hästar men inte dagen. I den äldre fuþarken finner vi både en särskild solruna, 15 sowilo och en särskild dag-runa eller dagsljusruna, 22 dagaz. Man tycks ha skiljt mellan solljus och dagsljus, vilket torde kunna förklaras av att under en genommulen dag ser man vare sig solen eller någon distinkt ljusriktning.

Vi går nu in på den möjliga parigheten hos 14 algiz (som alltså i fuþarken står omedelbart före 15 sowilo). Tacitus nämner i sin Germania den östgermanska folkstammen naharvalernas kultbruk. En i kvinnlig skrud klädd präst leder i en lund kulten av ett gudomligt brödrapar. Tacitus tolkar omgående dessa som Castor och Pollux, dvs. dioskurerna samt hävdar att gudabrödernas germanska namn vore ’Alcis’ (uttalat ”alkis”). Vi följer något dioskurerna innan vi går vidare med ”alkis”.

Dioskurerna hör till fruktbarhetsgudarnas krets, vilka i ett flertal indoeuropeiska religioner vanligen utgörs av tvillingar, knutna till hästar och åtföljda av en enda kvinna. De grekisk/romerska Castor och Pollux följdes av Helena, de indiska asvins (hästmän) hade Sarasvati, de naharvaliska gudabröderna hade en kvinnoklädd präst och de senare fornnordiska vanerna Frej, Freja och Njord bestod av en gudinna och två gudar, fast med annat inbördes förhållande. Vi bör här även omnämna att anglosaxarna inledde sin erövring av England under ledning av ett legendariskt brödrapar vid namn Hengest och Horsa (Hingst och Häst), kanske snarare att förstås som ämbetstitlar än som historiska egennamn.

Enligt den samgermanska ljudskridningen blev som sagt ex. latinskt k, p och t i många ursprungliga ord till germanskt h, f och þ. Det av Tacitus angivna latiniserade namnet Alcis kan emellertid inte gärna ha kommit från ett alhiz (jfr gotiskt alhs ’helgedom’), då latinet hade h-ljud och dito bokstavstecken. Det latinska k-ljudet kan vara en omtolkning av ett främmande germanskt språkljud, ett frikativt g-ljud (fonetiskt ”γ”), varvid vi får ett rekonstruerat *algiz/algiR. Det är emellertid enbart det fornnordiska elgr ’älg’ som är belagt, varur man språklagmässigt kan härleda ett tidigare hypotetiskt *algiR.

Detta var en lång utvikning för att hamna i något inte helt säkert.

Men vi har Tacitus som betecknar naharvalernas gudabröder som dioskurerna och anger det germanska namnet ”Alcis”, vi har ännu i den poetiska Eddan pariga solhästar och vi har det tveksamma C-brakteatdjuret, som än tycks som en häst, än som en älg. Samt vi har själva algiz-runans utseende: en lodrät huvudstav med en snedställd bistav uppåt vänster och en dito åt höger. De är symmetriska och förvisso pariga! Slutligen har vi ordningsföljden i fuþarken: 14 algiz, 15 sowilo. Solhästen före solen!

Vi tar nu upp ett sista runnamn, nummer 8 hagalaz, innan vi översiktligt beskådar den äldre fuþarkens runnamn. Varför just hagel? Alla har vi väl upplevt en hagelskur, alltså störtande vita hagelkorn, kanske något smärtsamma att bli träffad av men annars tämligen harmlösa. Från nyare tider finns emellertid rapporter om att hagelkorn kan bli påtagligt stora typ en golfboll eller tennisboll och folk har dödats. Alltså någon sorts ”kristallstenar” ur den annars fria himlen. Detta har bärighet för indoeuropeiska traditioner. På indoiranska och germanska språk kan det rekonstruerade urindoeuropeiska ordet för sten även användas för begreppet himmel. I detta sammanhang kan man även lägga märke till kognata (ur samma rot) ord ur olika indoeuropeiska språkstammar för de vapen indoeuropeiska stormgudar slungade i samband med blixtar. Orden betyder sten eller lysande. Vad betyder ex. ”hammare” i uttrycket Tors hammare? Ja inte betyder det en snickarhammare, utan ordet har med bergshammare att göra, således en utskjutande bergsås. Jämför ortnamnen Hamrafjället och Blåhammaren, som är ett jämtländskt fjäll. Således sten.

—–

Därmed kan vi ställa upp den äldre fuþarkens runnamn igen, först med sina rekonstruerade ordformer och sedan med översättningar/begrepp.

24 fehu, 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido, 5 kauna, 6 gebo, 7 wunjo, 8 hagalaz, 9 naudiz, 10 isaz, 11 jara, 12 perþa, 13 ïhwaz, 14 algiz, 15 sowilo, 16 tiwaz, 17 berkana, 18 ehwaz, 19 mannaz, 20 laguz (laukaz), 21 ingwaz, 22 dagaz, 23 oþila.

24 rikedom, fullständighet, 1 ursprung, uroxe, 2 jättar, 3 asar, 4 vagn (Tor), 5 fackla, eld, 6 gåva, 7 lycka, 8 hagel, himmel, 9 nödtvång, 10 is, förstelning, 11 år, äring, tillväxt, 12 klippa?, 13 idegran (Ull), 14 älg, solhästar, 15 sol, 16 Tyr, himmelsgud, 17 björk, kvinna, 18 häst (Oden), 19 man, 20 vatten, 21 fruktbarhet (Frej, Freja), 22 dag, 23 odalmark.

Man kan begrunda namnräckan ur många synvinklar. Ovan har vi redan berört hur, om man godtar Sigurd Agrells uþarkordning, den norröna världsuppståelsemyten åskådliggörs. Först Ginnungagap ’det förvillande, gäckande gapet’, sedan jättarna, sedan gudarna, men tätt följd av den ordnade världens väktargud (Tor, men ej omedelbart namngiven). Vi har det i runnamnen: 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido. I förbigående bör pekas på att den klart tidigare äldre fuþarken härmed stödjer äktheten hos den poetiska Eddans återgivning (samt Snorres fylligare berättelse något vinklad från kristen synpunkt, vilken dock går att sortera bort).

Vi ämnar bara därutöver ta upp två synvinklar och börjar med bronsålders- eller det indoeuropeiska perspektivet. Till att börja med så finns det bara en enda klart namngiven gudom bland den äldre fuþarkens runnamn: 16 Tiwaz/TiwaR eller Tyr. Denne är så urindoeuropeisk som någon kan bli. Vi ser det i de kognata orden sanskrit devas, latinskt deus, lithauiskt dievas, forniriskt dia och fornnordiskt pluralis tivar: gud, gudar. Vi har även de kognata begreppen himmelsgud och fader på sanskrit (dyaus, pita), grekiska (zeu, pater), latin (Ju, piter; Jupiter!), illyriska (Dei, patyros) samt det hettitiska ordet för himmelsgud d’Sius. Illyriska ingår i en dåligt känd grupp av indoeuropeiska språk från Balkan och hettitiska är ett tidigt utbrytarspråk från urindoeuropeiskan, vilket talades i Mindre Asien och som har en bevarad rik textskatt. De nyss angivna kognata orden är hämtade från ett flertal olika språkstammar, vitt skiljda i tid och rum.

Vi ser emellertid också hur de gudar, som blir kända i den senare fornnordiska mytologin, nu börjar framträda fast dolt (Tyr blev där en något förbleknad gud). Vi har således 4 raido (Tor), 18 ehwaz (Oden) och 21 ingwaz (Frej, Freja). Vill vi se den bronsålderstida solkulten i den äldre fuþarken, så har vi självklart en solruna, 15 sowilo samt en säker hästruna, 18 ehwaz. Vi har som vi har gått igenom en minst sagt möjlig solhästpar-runa i form av 14 algiz.

Vi tar så upp vår andra och sista synvinkel och den är om man kan inläsa den tidigantika läran om de fyra elementen i den äldre fuþarkens runnamn och vi kommer att förklara varför vi tar upp detta. De fyra elementen, varav allt var uppbyggt, var som bekant eld, luft, vatten och jord. Måhända kan man inläsa dessa element. Vi har till att börja med 20 laguz (laukaz). Vissa har alltså tänkt sig att runnamnet skulle betyda ’lök’ istället för ’lake’, ’insjö’. Dock är det så, att både den anglosaxiska runraden och den yngre fuþarken på motsvarande ställen här anger ord, som betyder ’insjö’. Vi stannar för begreppet vatten. Har vi elementet jord? I varje fall i form av 23 oþila, odalmarken, som man brukade och hävdade. Har vi elementet eld? Såvida 5 kauna verkligen står för fackla. Vad gäller elementet luft, så är det vanskligare. Vi kan peka på 22 dagaz, dagrunan, som är skiljd från begreppet sol samt på 8 hagalaz, hagel- eller himmelsrunan. Båda runnamnen förutsätter något mellanliggande, nämligen begreppet luft.

Huruvida denna lära eller motsvarande tankegods har inkommit från antiken med den äldre fuþarken lär vi aldrig få veta, eftersom fuþarkens nyttjare som ovan påvisats aldrig använde den för egentlig skriftlighet. Känt är att kristendomen i sin tur upptog läran om de fyra elementen och vidareförde den. Av indoeuropeiskt ursprung tycks i varje fall begreppet eld inuti eller nere under vatten vara. Vi har myterna om de forniranska och vediska s.k. napat apam ’brorsönerna’ och de möjligen kognata (fast omdiskuterade) namnen på den romerske havsguden ’Neptunus’ resp. den keltiske (irländske) Nechtan, som bodde i en sjö eller källa; i båda fallen utan bevarade kopplingar till eld. Vi har norröna skaldekenningar som Ägirs eld = guld (Ägir var havsjätten) eller för den delen den poetiska Eddans tal om Rhenguldet.

Betydelsen av om läran om de fyra elementen skulle ha kommit till Norden eller Island först med kristendomens lärdom ligger i dateringen av ett av de äldsta skaldekvädena, det s.k. Ynglingatal och dess bevisvärde. Det anses allmänt (i varje fall till sin kärna; det är svårare att urskilja senare tillskott) stamma från runt år 900 och utpekas av Snorre sålunda. En del forskare har iakttagit förekomst av uttryck, som förutsätter kännedom om de fyra elementen och därmed ge tidfästning till det lärda, kristna 1200-talet. Vi pekar på möjligheten av ett klart tidigare ursprung.

Vi avslutar så detta avsnitt om själva den äldre fuþarken med denna uppställning av de urgermanska namnen på runorna jämsides med motsvarande runnamn från den anglosaxiska runraden resp. den yngre fuþarken.

Fornengelska         Urgermanska        Fornnordiska

feoh 24                  *fehu                     fé

ur 1                        *uruz                     úr

þorn 2                    *þurisaz þurs

os 3                        *ansuz          áss

rad 4                      *raido                    reið

cen 5                      *kauna                  kaun

gyfy 6                     *gebo

wynn 7                   *wunjo

hægl 8                    *hagalaz hagall                    

nyd 9                      *naudiz                 nauð(r)

is 10                       *ísaz                      íss

ger 11                    *jára                      ár

peorð 12 *perþu

eoh 13                   *ïhwaz

eolhx 14 *algiz                     ýr

sigel 15   *sowilo                  sól

tir 16                      *tíwaz                    Týr

beorc 17 *berkana bjarkan

eh 18                      *ehwaz

man 19                  *mannaz               maðr

lagu 20                   *laguz                    lögr

Ing 21                     *ingwaz 

dæg 22  *dagaz

eþel 23                   *óþila

Den äldre runskriftlighetens borttynande

Vi har redan pekat på hur Norden under vendeltiden avskars från tidigare sydliga kontakter, dels genom en slavisk språkbarriär längs det mesta av Östersjöns sydkust, dels genom en stigande kulturbarriär genom en tilltagande kristning på kontinenten. Vi skall syna runskriftligheten med den äldre fuþarken i ljuset av detta. Av de drygt 300 bevarade sådana runinskrifter utgörs drygt 50 av ristningar i/på sten (nästan enbart i Norge och Sverige) och resten är på lösföremål (ung. 250 st). Drygt 200 av dessa utgörs av runförsedda C-brakteater (vilka ovan beskrivits och vilka sammanlagt, med eller utan runskrift, utgör c:a 400 av de sammanlagt nära 1000 brakteater som återfunnits). En nästan lika talrik grupp av brakteater är de så kallade D-brakteaterna, vilka till tiden stammar från 500 till 550, alltså folkvandringstidens allra sista del före Vendeltiden. Dessa föreställer ornamentala djur i övergången till den senare djurornamentikstilen (Salins stil II). Det riktigt betydelsefulla för vårt ankommande är att dessa sista brakteater samtliga saknar runor. Runskrift tycks börja bli ovidkommande.

Om vi nu betraktar de kända inskrifterna med den äldre fuþarken på lösföremål, alltså c: 250 st inbegripet C-brakteater, så kan man notera, att de vendeltida från gravar utgör ett mycket litet fåtal. Vi känner kanske fyra från Norge, en från Danmark och tre från Sverige. Ur en sammanställning av Danmarks och Norges äldre runinskrifter på lösföremål från alla typer av fynd finner man i Danmark den enda från vendeltid men 35 från romersk järnålder och folkvandringstid. I Norge är de vendeltida inskrifterna något talrikare med 8 fynd mot 25 från tidigare tidsrymder. Uppgifterna kan räknas fram från Arild Hauges hemsida om runinskrifter. Oavsett fullständigheten så blir ändå bilden klar: Runskrift börjar bli ovidkommande.

Vad gäller runstenar är bilden något gynnsammare för vendeltiden, dvs. i enstaka områden. Vi ämnar emellertid först något granska ett av Sveriges tre lösföremålsrunfynd, i en brandgrav; de flesta rungravfynd i Norden är just brandgravsfynd. Vi talar om ”rinkergraven” i Rickeby i Vallentuna (alltså inte den kända Stockholmsförorten Rinkeby vid Spånga). I Uppland (och i princip bara här) finns ett större antal ”rinkebyar” vad gäller ortnamn. Ordet rinc återfinns i Beowulfkvädet men inte i Snorres Heimskringla, själva ordet rekkr (med s.k. nasalassimilation av n:et och motsvarande ett östfornnordiskt rinkR) är känt från den fornisländska litteraturen med betydelsen kämpe, krigare. Betydelsen i ett svealändskt sammanhang framträder dock inte helt klart.

Det finns enligt den svenske forskaren Svante Fischer (se litteraturlistan) två utgrävda rinkebygravar, Rinkeby i Spånga samt Rickeby i Vallentuna. Det är måttligt stora gravhögar, ung. 15m i diameter och 1,5 m höga, svärds- och hjälmbestyckade gravar, i ö. med en del finare gravgods men ohyggligt stora mängder brända djurben, hela 32 liter, utöver rinkern själv av allehanda olika djurslag. Mängden brända ben gäller Rickeby. Om vi talar om den högsta divisionen, s.k. kungshögar, typ Gamla Uppsala tre kungshögar och Anundshögen utanför Västerås, så talar vi om diametrar bortåt och runt 65 m och höjder upp till 9 m (Anundshögen). En av kungshögarna, Ottarshögen i Vendel innehöll bara 1-2 l brända djurben. Kungshögar utgör centrum av sin bygd och innehåller mycket finare och äldre, oftast importerade föremål från det östromerska riket (sällan från merovingerväldet i det forna Västrom) men måttliga mängder brända djurben och ej runskriftlighet.

Rinkergravarna utgör inte centrum av bygden gravfältsmässigt eller bebyggelsemässigt och den lokala bosättningen har inte kunnat bekosta sin rinkergrav. Dessa skiljer sig klart från övriga lokalgravar och är engångsförekomster under den första delen av vendeltiden och rinkarna tycks ha varit i tjänst hos en överherre, som bekostat rinkergraven (lägg märke till den ohyggliga mängden brända djurben av allehanda arter). Ortnamnsmässigt tycks rinkergravarna ha haft en ganska liten gård knuten till sig.

I Rickebygraven i Vallentuna fanns en tärning av ben. Tärningar (eller andra rester av brädspel) är inte alls ovanliga i rikare bestyckade gravar och de motsvarar helt senare tiders tärningar med cirklar motsvarande siffrorna 1-6 på kubens sex sidor (detta innebär en numerisk skriftlighet, vilken vi ovan har tittat på). Just denna tärning hade därtill en runinskrift: h(l)AhA-hAukR, ’Skratt-Hök’, där hAukR < habukaR. Synkoperingen har som synes ägt rum och runteckenmässigt har jararunan ombildats till en särskild A-runa, som ser ut som det senare långkvist-h:et i den yngre fuþarken, dvs. en huvudstav och två korsande bistavar i ett kryss. Jara har blivit till ár och runnamnet har tappat sitt inledande j-ljud. Detta är s.k. övergångsrunor varom mer strax.

Därefter är det runmässigt fyndtomt i Vallentunaområdet fram till de ung. 165 senvikingatida runstenarna här. Vi stryker under detta igen: en enda ynka tidigvendeltida runinskrift på rinkertärningen gentemot 165 vikingatida runstenar med den yngre fuþarken. Vendeltida runskriftlighet var på sparlåga, men har uppenbarligen överlevt fram till vikingatidens uppsving med den yngre fuþarkens skriftlighet. Det oerhörda i detta uppsving kommer att bli ämnet för texten Runskriftlighet-2.txt. Här kommer vi att dvälja vid vendeltidens nedgång i skriftlighet och dess orsaker. Först måste vi dock slutföra dryftandet om vem rinkern eller kämpen var.

Vi utgår mest från Rickebygraven, som framträder tydligast. Vi har rinkern själv med hjälm, brynja och svärd eller i Rinkebyfallet hjälm, sköld och spjut (samt en blå klobägare, tärningar och annan spelutrustning för underhållning; dock ingen runskriftlighet). Därutöver innehöll båda rinkergravarna mängder med olika sorters djurben. I Rinkebygraven fanns bla. tre hästar, tre hundar, två kor, två grisar, två gäss, en höna samt duva och en uggla. I Rickebygraven hittades djurben av 12 olika arter, bla. återigen en uggla, ett flertal rovfåglar varav tre hökar. I båda gravarna fanns en stor uppsättning av olika ätliga vilda fåglar, varav några är svåra att nedlägga. Orrjakt ex. kräver högt utvecklad pricksäkerhet med pilbåge och tränade hundar som kan ge ståndskall. Levande ugglor kan användas för att locka till sig kråkor och korpar, som man sedan kan nedlägga med pil och båge eller släppa loss tränade hökar mot. Man kan säkert också ha haft särskilda hundar som tränats att ”ställa” vildsvin, älg eller rådjur.

Den svenske forskaren Svante Fischer (se litteraturlistan) har uttytt rinkerns roll som inte bara ”kungens” (eller småkungens eller hövdingens) kämpe eller man i den lokala bygden utan även jakthunds-, jakthöks- eller jaktfalksuppfödare, vilt- och jaktmarksvårdare i syfte att förmedla jaktförströelser åt sin hövding och åt dennes gäster. Att hålla på att träna ett antal jakthundar eller jaktfåglar är kostsamt emedan det tar tid. Så kostsamt i själva verket att rinkrarna blev en engångsföreteelse. Rinkern hade säkert mycket att hålla reda på med såväl sina hundar eller falkar som sina olika gästers olika önskemål. Han kan ha haft anledning att upprätthålla runskriftlighet i detta syfte. Jaktrinken var en kulturyttring, som man hade apat efter från den samtida kontinenten. Som vi sett mäktade man inte över tid upprätthålla den. Det blev inga efterföljande rinkergravar.

Därmed dryftar vi mer den allmänna nedgången under vendeltiden. Detta är huvudsakligen arkeologiskt belagt. Guldinflödet söderifrån ströps och hädanefter nyttjade man förgyllning, ett tunt lager guld över bronsföremål istf. äkta guld. Man ser ett avtynande av importen av statusvaror, undantaget dryckesglas och efter 500-talet finns föga belägg för att östromerska (eller frankiska) praktföremål eller solidi når Norden. Härnadståg söderut som utförts under folkvandringstiden var inte längre möjliga. Enligt Beowulfskvädet samt Historia Francorum blev geaterkungen Hygelacs (Chlochilaichs) härtåg gruvligt besegrat i Frisland av en frankisk här runt år 520.

Under folkvandringstid eller tidigare hade germanska stammar (däribland nordbor) kunnat samla sig under karismatiska ledare på kontinenten med ”lyckokraft” eller ”kungalycka” och så småningom blivit jämbördiga med romarna. Man hade lärt sig avancerad krigskonst, diplomati, främmande språk som latin samt skriftkunnighet, både den egna runiska och den latinska. Om dessa skeenden talar den poetiska Eddan men i närmast legendform med symbolik som drakar och med betoning på moraliska frågeställningar om vad som är heder och konlikter med densamma snarare än faktisk historieskrivning. Därmed utgör den poetiska Eddan mer en återblick på ”fornstora dagar” än en praktisk bruksanvisning för vendeltidens ungdom att upprepa dåden. Man hade då förlorat sina kontinentala anknytningar.

Enligt arkeologiska och ortnamnsmässiga belägg får man bilden av ex. det vendeltida Mälardalen som ett lapptäcke av småkungadömen, där enstaka ätter då och då tycks ha försökt skaffa sig hegemoni mot bakgrunden av konservativa tingsmenigheter. Namnet Uppsala tycks mindre stå för ett centralmaktens säte än för ett gemensamt (!) ideologiskt-religiöst centrum. Det finns även en halvlegendarisk historieskrivning över det vendeltida Mälardalen i form av Ynglingasagan, vilken är den första delen av Snorres Heimskringla. Snorre säger bla. ”þá váru þar margir heraðskonungar”, då fanns där många häradskungar, småkungar. Vi stannar upp här. Hur kunde Snorre ev. veta detta, vilket helt och fullt stämmer med arkeologin och ortnamnsforskningen. Enklast antar vi att Snorre stött på äkta muntliga traditioner, som hävdat detta.

Snorre var inte bara en kristen hövding, skriftställare och skald på det tidiga 1200-talets Island. Han var genom flera besök i Norge även välbekant med kung Håkon och jarl Skule samt insyltad i diverse intriger ytterst syftande till det norska ”Machtübernahme” över sin frikoloni, Island, år 1264 (Vi är fullt medvetna om nazisternas härtagning av Norge under andra världskriget). Snorre har även under tidigt 1200-tal besökt Eskil lagman i det svenska Västergötland jämte varit på ön Visingsö i Vättern. Är det någon som tvivlar på att Snorre kan ha snappat upp äkta svenska traditioner? Ynglingasagan ter sig halvlegendarisk. Somt går att påvisa. Nämnda ortnamn finns i verkligheten och är sådana att de inte kan ha varit allmänt kända i hela Norden. Ortnamnen som sådana är bärare av relevant arkeologi. Sådan är halvlegendarisk historieskrivning. Som en svamp. Kramar man den, så kommer inte fram vederhäftigt, bevisat historiesubstrat. Fram kommer sanning av någon typ, att tydas av den som så förmår.

Vi granskar något (de tänkta) återvändarna från folkvandringsstriderna, ”upplysta” av romanitas, övade i avancerad krigskonst, diplomati och samhällskonst, främmande språk som latin samt skriftkunnighet, både den egna runiska och den latinska. De mötte sina mer småskaligt tänkande kvarblivna stamfränder med deras ”häradskungar” och deras ting med sitt hävdande av odaljordens och den gamla bördens betydelse för vilka ”krigskonst” stannade vid återkommande boskapsräder mot grannstammen. Arkeologiskt sett tycks nymodigheterna med runskriftligheten som markör ha blivit marginaliserade som vi sett. Hävdandet av odaljordens betydelse tog sig under tidig vendeltid utrerade, landskapsomdanande uttryck i form av jättegravhögar s.k. kungshögar och i form av vida synliga eldbegängelser. Sådana begravningar skedde knappast senare. Vi talar om någon typ av samhällskris.

Någonstans här under sen folkvandringstid till tidig vendeltid har vi tecken till ett religionsskifte från tidigare utomhuskult eller våtmarkskult eller t.o.m. vanakult till kult inomhus i hövdingens stora hall med påföljande Valhallsmytologi. Därjämte spred sig brandgravsskicket, vilket Snorre kallade brennuöld (brännåldern, hur nu Snorre visste om den). Under själva vikingatiden tycks däremot Torskulten blivit mest annammad enligt runstensbelägg och skriftliga senare källor.

Vi har dessutom tecknen på den tidiga vendeltidens befolkningskris i form av Ragnarökskataskrofen, ett sannolikt vulkanutbrott år 536, avspeglat i isborrkärnor från Grönland samt pollenmässigt i klar minskning av odlad areal i Norden. Detta sistnämnda (fast enbart detta) kunde ha berott på den samtida justinianska pesten. Under vendeltiden återhämtade sig befolkningen successivt med nyodling till följd och fortsatt så under vikingatid utan arkeologiska tecken till överbefolkning. Detta gav grunden till vikingatidens uppsving, handelsmässigt och skriftmässigt. Vi får nu klara avtryck av en mycket vida spridd skriftlighet utöver det punktvisa magiska, således en Vindolanda-skriftlighet. Vi avrundar denna text om den äldre fuþarkens skriftlighet med övergångsrunstenarna.

Övergångsrunstenar

Sveriges runstenar med den äldre fuþarken kan räknas upp. Vi börjar med de äkta urnordiska stenarna. De två Rö och Kalleby i Bohuslän, Vg 63 Noleby och Vg 65 Vånga i Västergötland samt KJ 70 Järsberg och den ganska nyfunna Skramlestenen i Värmland. I Mälardalen finns fyra, i Södermanland KJ 85 Berga och KJ 86 Skåäng samt i Uppland KJ 99 Möjbro och KJ 100 Krogsta. På Gotland finns tre, KJ 1 Kylver, KJ 99 Martebo och KJ 102 Roes. Tillsammans får vi tretton rent urnordiska stenar. Vi har därutöver runstensfragment från en brandgrav i Tomteboda i Solna socken i Uppland och från Strängnäs i Södermanland. Detta fragment bär den fängslande inskriften ”-rilaR: wodinR”, med en tidig synkopering samt en möjlig ekerilaR-formel, den enda i så fall från Mälardalen.

Vi övergår till övergångsstenarna. I det östligaste Östergötland finns Söderköpingsstenen. Alla övriga är från västra Blekinge, särskilt Listerlandet och utgör alltså en helt lokal anhopning av vendeltida övergångsrunstenar. Dessa är fem stycken: KJ 95 Gummarp, KJ 96 Stentoften, KJ 97 Björketorp, KJ 98 Istaby, and KJ 98 Anm. Sölvesborg. Det handlar alltså totalt sett om sex stycken övergångsstenar i Sverige. Vi tar oss friheten att här kort omnämna Eggjumstenen från det norska Vestlandet. Denna är ristad med övergångsrunor, uppvisar en långt driven övergång till åldrig, men förståelig fornnordiska och utgör med sina ganska precist 200 runtecken världens längsta inskrift med den äldre fuþarken. Den något osäkra tidsfästningen är till runt år 650.

Vi går in på de västblekingska övergångsstenarna. Deras något osäkra tidsfästning är första halvan av 600-talet. Fyra av dem ligger på det s.k. Listerlandet, en halvö i det västligaste Blekinge, som skyddas mot Skåne av det nordsyd-gående bokskogsbeklädda Ryssberget. Björketorpsstenen är den aparta, fast helt besläktade stenen inom gruppen i.o.m. att den ligger hela sex mil österut, vilket innebär in i den östra halvan av Blekinge. Vi återkommer. Listerlandet, en bördig jordbruksbygd, är arkeologiskt väsensskild från det omgivande östra Blekinge, Skåne, Bornholm, Öland och Gotland. De andra områdena kännetecknas under folkvandringstid och vendeltid av fynd av brakteater (som för östra Blekinges del Tjurköbrakteaten), romerska guldmynt (solidi) – för Blekinges del är de fem funna solidi samtliga från östra Blekinge, importerade vapen eller vendeltida båtgravar. På Listerlandet saknas allt detta, vilket är ett negativt arkeologiskt bevis: något vanskligt, beläggen kanske ännu inte har blivit funna.

Istället finns som synlig kulturyttring en säregen runskriftlighet från vendeltid. Ännu under vikingatid utmärker sig Listerlandet genom ett särpräglat begravningsskick. Det rör sig om något av en kulturell enklav i en annorlunda omgivning. Vi börjar med att titta på dessa runtexter.

Istabystenen:

AfatR hAriwulafa

hAþuwulafR hAeruwulafiR

warAit runAR þAiAR

”Efter Hariwulaf HaþuwulafR (en) ’Hjörylfing’ skrev runor dessa”. Det finns åtminstone en synkopering i.o.m. att hAeruwulafiR borde ha hetat hAeruwulafi-ja-R. Tecknet stort A står för den nya a-runan, ár från jara, medan litet a står för ansuz-runan. Runan A tecknas på just denna sten med ett tecken som helt motsvarar det senare, blixtlika långkvist-s:et och faktiskt något liknar jara-runan. Annars tecknas A med en runa, som helt liknar det senare långkvist-h:et, vilket ovan redan påpekats. I hAeruwulafiR tycks A-runan verkligen stå för j-ljud ’Hjeruwulafir’ ’av Hjörulfs ätt’. Notera i.ö. att wunjo-runan används och att det fornnordiska tappet av w eller v framför u eller o ännu inte ägt rum.

Det framträder tre mansnamn: Hariwulafr (fnord. Herulfr med betydelsen ’Här-ulv’), Haþuwulafr (Höðulfr ’Strids-ulv’) samt Haeruwulafr (Hjörulfr ’Svärds-ulv). Stenen handlar om dödsfall och släktskap. I varje fall är Höðulfr och Hjörulfr klart besläktade. De svenska religionshistorikerna Sundqvist och Hultgård har tänkt sig att de här ulv-namnen kan återgå på religiösa krigarsällskap typ s.k. ulvhednar. Ett i källorna bättre belagt krigarsällskap är bärsärkarna (fnord. berserkir), ännu verksamma under tidig vikingatid. Förledet ber- tyds som återgående på en urgermansk stam med betydelsen ’björn’. Jfr det tyska ’das Bähr’. Redan på språkliga grunder framträder bärsärkarna som långt åldrigare än vikingstiden, före den fornnordiska brytningen av e till jö.

Gummarpsstenen:

(h)AþuwolAfA

sAte

(s)tA(b)A þr(i)a

fff

”Åt (?) Haþuwolfa[R] satte[s] stavar tre, fff (fehu, fehu, fehu = rikedom i tretal)”. Det tycks inte stå något nominativ-R efter namnet. Man kan lägga märke till den klart annorlunda stavningen gentemot Istabystenen samt att för A används långkvist-h:et. Gummarpsstenen finns inte längre till. Den hade tidigt flyttats till Köpenhamn och försvann i stadens brand 1728. En avbildning finns kvar.

Stentoftenstenen:

niu hAborumR niu hagestumR hAþuwolAfR gAf j hAriwolAfR (m)A–u snuh-e hideRrunono fe(l)(A)h ekA h ed|erA ginoronoR herAmAlAsAR ArAgeu we(l)Adud sA þAt bAriutiþ

”Med nio bockar (fnord. hafr), nio hingstar Höðulfr gav j (jara, äring, gott år). Herulfr … något.” Sedan följer en nära identisk återgivning av Björketorpsstenens ensamma förbannelseformel med bla. skiftande stavningar. Vi återkommer.

Utöver förbannelseformeln delar Stentoftenstenen och Björketorpsstenen den egenskap att de är en del av ett större monument med bla. flera bautastenar (för Stentoftenstenen gäller dåtid, då själva runstenen är flyttad). Runmässigt lägger vi märke till att begreppsrunan j faktiskt utgörs av den äkta urnordiska jara-runan. Vidare att i ordet ”hagestumR” ’a’ verkligen utgörs av ansuz-runan, varmed man enligt senaste forskningsrön får ovanstående läsning (hangestumr).

Kulturellt sett får man följande bild. Det är uppenbart att det är flera olika runristare, som ristat sina olika stenar och som enskilt försökt ljuda sig fram till hur de skulle rista. Detta trots att stentexterna handlar om samma namngivna personer, vilka står i släktledsförhållande till varandra. Tolkningen blir att det är dessa personer eller hövdingar, som kunnat befalla de olika stenristarna. Hövdingarna har med sin anbefallna runstenskonst kunnat stadfästa dels en begravning, dels officiella kulthandlingar såsom att sätta stavar tre, fff eller att med nio bockar och nio hingstar ge gott år. Talet 9 har som vi sett enligt uþarkteorin varit naudiz-runans tal, nödtvångets runa. Hövdingarna har också med förbannelseformlerna på Stentoften och Björketorp kraftfullt hotat dem som bryter dessa monument.

Vi har redan sett hur Listerlandet utgör en avskild kulturell enklav. De svenska forskarna Nerman och von Friesen har dristat sig att föreslå att Listerlandsborna ursprungligen kommit utifrån, närmare bestämt från Rogaland i sydvästra Norge med centralorten Stavanger och med invandring runt år 600. De anför två antydningar. Dels den ovanliga formen på k-runan, som finns i de två förbannelseformlerna. K:et liknar helt ett modernt stort Y. Sådana k:n får man leta efter, men de återfinns på övergångsrunstenar i just Rogaland. Dels finner man Istabystenens namnpar (i fornnordisk språkdräkt Höðulfr och Hjörulfr) genomgående nämnda tillsammans i fornaldarsagan Hálfs saga ok Hálfsrekka, vilken behandlar tidiga förhållanden i just Rogaland. Slutligen kan man lyfta upp det besynnerliga ortnamnet ’Norje’ vid kusten mitt på Listerlandet. Byn är i modern tid säte för den årliga Sweden Rock Festival. Vi har själva på plats skämtat med gästande norska besökare – men dere er jo fortsatt i Norje. Vi har dock inte sett någon ortnamnsundersökning av namnet.

Björketorpsstenen:

hAidR runo ronu

fAlAhAk hAiderA g

inArunAR ArAgeu

hAerAmAlAusR

utiAR welAdAude

sAR þAt bArutR

uþArAbA sbA

HaidR runo ronu, falh’k haidera ginnarunaR. Argeu hermalausR, utiaR weladaude, saR þat brutR. Uþarba spa.

En möjlig översättning lyder: ”Himmelglansrunräckan dolde jag haidera? villande runor. Med arghet (fnord. ergi) ständig, utiaR? med trolldomsdöd, (åt) den som det bryter. Ofärd spår jag.”

Det är ganska självklart att övergångsrunstenar med sin ringa sammantagna textmassa kan vara svårtydda. Runmässigt kan man notera att p-ljudet i ’uþarba spa’ återges med runan b (sba) som på Vadstenabrakteaten inte med Kylverstenens perþa-runa. Vad betecknar egentligen A-runan i alla dessa förekomster? Forskarna anser att A i många textfall utgör en i talet stum stödvokal mellan två samstående konsonanter, en så kallad svarabhaktivokal. Jämför urprungstranskriptionen med den tänkta återgivningen på urnordiska. Ett särskilt tydligt fall är ordet bArutR eller som Stentoftenstenen uttrycker det: bAriutiþ. Det fornnordiska verbet för bryta, förstöra heter brjóta med böjningsmönstret brýt; braut, brutum; brotinn. Germanska, urnordiska och fornnordiska ord betonas alltid på första stavelsen, det är ordändelserna som sluddras över d.v.s. synkoperas. Det stora A:et i ’bArutR’ måste rimligen vara en svarabhaktivokal. Ytterligare om A-runan kan sägas att en del forskare anser att den även kan beteckna ett ä-ljud. Vi så att säga ”bryter” dock här.

Vad finns det för kulturella synpunkter på Björketorpsstenen? Den är ytterst besläktad med Stentoftenstenen på Listerlandet, men står hela sex mil österut, dvs. in i Blekinges östra halva i det senare Listerby socken på gränsen till två grannsocknar. ”Lister-” som i Listerlandet? Stenen framför ett mycket hotande budskap med sin ensamma förbannelseformel. Tolkningen torde bli att de goda Listerlandsborna (alt. de forna rogalänningarna eller rygerna) tänkt sig utvidga sitt landområde österut.

Härmed har vi framfört det vi ville säga om den äldre fuþarkens skriftlighet. För att vidare följa skriftutvecklingen med den yngre fuþarken gå till texten Runskriftlighet-2.txt.

Litteraturlista

Anders Andrén: Tracing Old Norse Cosmology. Vägar till Midgård, 16. ISSN 1650-5905. Nordic Academic Press, Lund, 2014

Svante Fischer: Roman Imperialism and Runic Literacy. The Westernization of Northern Europe (150-800 AD). Aun 33, 2005. Uppsala.

Sigurd Agrell: Runornas talmystik och dess antika förebild. Projekt Runeberg.

Tacitus: Germania

Terje Spurkland: The Older Fuþark and Roman Script Literacy. Futharc, 2010

Ute Zimmermann: Bier, Runen und Macht: Ein Formelwort im Kontext. Futharc, 2014

Färöarna, 2001 – en reseskildring

Resan dit

Vi åkte till Färöarna i juli 2001 för att kolla in landet och inte minst kvaddanserna. Dessa kände vi till att de utgjorde en mycket gammal ringdansform, som dansas in i denna dag till texter, som handlar om vikingatida ämnen. Vi hade börjat översätta Reginsmål till svenska, det första kvädet i Sigurdssagan om drakdödaren Sigurd Fafnesbane från en parallelltext med färöisk förlaga och dansk översättning i frakturstil, stammande från 1800-talet. Vi fick dock reda på att huvudsäsongen för kvaddanser är i januari-februari-mars, så vi undrade om vi skulle få uppleva en färöisk kvaddans.

Vi startade från Köpenhamn och flög några timmar över hav och åter hav. Man såg små, små vita, lysande prickar nere på den vattrade havsytan. Om man såg noga efter, insåg man att prickarna faktiskt rörde sig – de utgjordes av skum från vågor! Enbart avbrutet av drivande molnbankar undfägnades vi under några timmar av vågornas skådespel, men inte av ett enda fartyg. Så småningom tätnade molnbankarna och plötsligt såg man en lodrätt stupande klippa, vars topp utgjordes av svagt sluttande, illgröna ängar, som ledde in mot land. Och så landade vi på Färöarnas internationella flygplats.

Vi möttes av en enda, ganska liten, flygplatsbyggnad samt en snålkall vind. Det var ungefär 9 grader i luften. Flygplatsen ligger på Vágar, den största ön i den västliga delen av Färöarna. De olika öarna ligger tätt ihop åtskilda av trånga sund med ofta mycket starka strömmar. Undantaget Suðuroy, Sydön, som ligger lite för sig. Senare kunde vi konstatera att stället, där flygplatsen ligger, är det enda ställe på hela Färöarna, som överhuvudtaget är tillräckligt platt, vågrätt och stort för att kunna hysa en flygplats! Tur för Färöarna…

Vi åkte sedan buss på goda vägar och tog en färja över till Streymoy, Strömön. Färjeläget på Strömön hette Vestmannabyn och låg rätt över sundet. Men färjan fick hålla en skarp vinkel uppströms för att med avdriften komma tvärs över till Vestmannabyn. Förunderligt. Sedan åkte vi genom några tunnlar genom de värsta bergbranterna och kom småningom genom små dalar med insjöar till huvudstaden Tórshavn, där vi tog in på ett vandrarhem, som hette Blådjupet, Bládýpi.

En berömd (på Färöarna) författare från 1800-talet har karakteriserat Färöarna på följande sätt:

”Färöarna förhåller sig till oceanen

som sandkornet till sandstranden.

Men om man tittar på det i mikroskop,

så framträder en hel värld av

öar och sund, fjäll och bygder,

och människor.”

Allmänt om Färöarna

Det finns fem huvudöar, Vágar, Streymoy, Eysturoy (Österön), Norðuroyar (ett samlingsnamn på ett antal öar i nordöstra delen) och Suðuroy, Sydön samt ett större antal mindre öar. Det högsta berget, (Slættaratindur), ligger på Eysturoy ungefär en kilometer från havet. Det är ungefär 880 meter högt. Så man förstår att landskapet är dramatiskt. I allmänhet stupar landet tvärbrant på nord- och västsidorna ner mot havet, det kan vara fråga om att trilla ner några hundra meter, för att slutta mjukt ner mot syd- och ostsidorna. Det finns en hel del inskurna vikar med dalgångar.

Geologin är vulkanisk med lite porösa bergarter men utan egentlig aktivitet. På ett ställe finns det dock en varm källa. Det är Atlanten, som gnager på öarnas västsidor. Så i en fjärran framtid kommer Färöarna inte att finnas kvar.

Branterna.

De lodräta kustbranterna mot väster är hemvist för myriader av fåglar, som alkor, grisslor, lunnefåglar och måsar. Intill sen tid har det bedrivits fångst av flygande fåglar i dessa branter med hjälp av rep och håvar med långa skaft. Vi lyckades dock inte hitta någon restaurang i Tórshavn som serverade lunnefågel utan förbeställning. På Island kan man lätt äta lunnefågel på restaurang, en mycket god rätt med lite säregen smak.

Att trilla nedför dessa branter utgör den näst vanligaste dödsanledningen för öarnas fårpopulation, som är flerdubbelt talrikare än befolkningen av människor. Anledningen är att gräset är grönast i skrevorna och hyllorna i branterna, gödslat av fågelspillning. Skrevorna tar också upp solvärmen bättre på våren. Den vanligaste dödsanledningen för ett Färö-får är förstås att bli slaktad. Det finns inga ursprungliga däggdjur och därmed inga rovdjur. Färöarna betyder får-öarna.

Grindvalsjakt bedrivs fortfarande, vilket knappast fågelfångst görs. Flockar av grindval simmar under vissa säsonger i sunden genom Färöarna. Med båtar föser man in grindvalarna i grunda vikar, där man slår och sticker ihjäl dem. En kontroversiell fångst, men man bör betänka att färöingarna lever i en hård miljö. Inga grindvalar siktades medan vi var där, såvitt vi fick reda på.

Sett från den gångvänliga sidan liknar landskapet en mjukt böljande fjällhed med kullar eller lågfjäll utan snöfläckar. Det som möter en på toppen är dock sannolikt inte mer av samma vara, utan en brant med en ny gren av Atlanten och en ny Färö. Landskapet är helt och hållet utan träd och till och med helt och hållet utan buskar, som vide. Den enda vedartade växt som finns är ljung, som växer ställvis. I övrigt finns bara gräs och blommor. Färggranna blommor.

Tjaldur.

Färöarnas nationalfågel heter tjaldur, dvs. den vanliga strandskatan. Den färöiska varianten är kaxig och högljudd och benägen att göra störtdykningar mot en, om man kommer för nära det, som den betraktar som sitt. Den anses vara en sinnebild för färöingens morska kynne, beredd att värna sig och de sina. Strandskatan finns över allt, även inne bland bergen.

Om klimatet

Luften.

Det mest förbluffande med Färöarna är luften! Den är ren! Den som vandrat i svenska fjällvärlden tycker nog att den luften är ren. Luften där spelar emellertid inte i samma division som luften på Färöarna. Över allt annorstädes tänker man knappast två gånger på att man andas. På Färöarna är varje andetag en sinnets njutning som alltid förundrar. Det är läget mitt ute i Atlanten fjärran från kontinenternas stoft, som gör skillnaden. OK, det sagda gäller kanske inte mitt i Tórshavn när bilar just passerat…

Medeltemperaturen i januari är +5 grader och i juli +11 grader. Det faller snö, men den blir aldrig särskilt långlivad. Det sägs att det är mulet eller faller nederbörd under bortåt 300 av årets dagar! Detta ger dock en missvisande bild. Det gäller inte om man ser över hela dygnet eller hela Färöarna. Det mest typiska är skiftningen av vädertyp från halvdag till annan eller t.o.m från timme till timme. Det sägs att man under en och samma dag kan få uppleva alla de fyra årstiderna! Ibland gassar solen varmt, ibland regnar det. En Färö kan ha strålande väder, på en annan är det tät dimma.

Dimman.

Dimman ja. Den kan verkligen vara tät, så tät att det kan vara farligt att gå i terrängen utan att veta var man är. Förutom stupen vid havskusterna kan det också finnas djupt nedskurna raviner. Vandringslederna utmärks av rösen, så att man kan se var stigen är när det är dimma. I sammanhanget kan sägas att på Färöarna finns ej allemansrätt, då landet länge har rått under Danmark, trots att den mesta landytan är obebodd. Man får dock gå på fjällhedarna, men ej tälta.

För att fortsätta med dimman, så är det vanligt att vindar ibland slår hål i den vid bergskanter, så att ut ur den mjölkiga, grå töckenväggen står plötsligt över en guldgrön och gul, lysande fjällsida en pelare av solljus. Vidunderligt vackert. Fenomenet är vanligt och har ett eget ord i språket, vilket ord vi har glömt. Vi såg ett konstverk, en tavla, som visade en fjällsida som började bli solbelyst på detta sätt. Och i dimtrasorna såg man också ett ansikte uppenbara sig.

Tórshavn

Hamnen.

Vi bekantade oss med Tórshavn, Färöarnas huvudstad med c:a 16.000 invånare. Den gör ett mycket större intryck än vad invånarantalet ger anledning att tro. Den ser ganska trevlig ut med tämligen låg bebyggelse, delvis gammal. Hamnen är rätt stor med plats för större fartyg. När vi var där, låg vid kaj en formlig rostskräckhög i form av ett absolut nedgånget sovjetiskt fartyg, med bistert manskap ombord, möjligen ett tuppfjät från skrotning. (Vi talar här om själva nedgångenhetens princip, inte om nå’gonting mindre. Ungefär som om Platon i sin idélära hade tagit upp nedgångenhetens idé.) Man kan fråga sig om det någonsin kom därifrån. Fartyget var klart sevärt.

Hamninloppet vaktas av en liten skans med gamla kanoner uppe på en smärre klippa. Skansen byggdes på 1600-talet med anledning av angrepp från turkiska piratskepp. Så långt norrut…

Huvudgatan.

Huvudgatan vindlar sig upp mellan husen i hamnkvarteren. Här fann vi Café Natur, ett klart mysigt ställe att dricka öl på. Det blev senare helt fullsatt på kvällen, en måndagskväll. Vi knallade först vidare upp för ströget. Tórshavn är rätt backigt. Det fanns butikskedjor, bankomatautomater, tatuerarverkstad, vanliga butiker av allehanda slag, bibliotek, rätt mysiga myndighetsbyggnader etc. Samt en uppsjö av missionshus och frikyrkor, när man kollade på sidogatorna. Som på andra extrema ställen är folket mycket religiöst.

Vi klev in i en musikaffär för att fråga om kvaddanser. Vi köpte en skiva med färöisk kvaddans och berättade att vi hade översatt Regin Smed till svenska. Expediten och en annan person, sannolikt en annan kund, blev eld och lågor i iver att hjälpa oss att ringa till och komma i kontakt med kvaddansfolk. Dessa verkade dock jobba eller vara bortresta. Vi fick gratis en annan skiva med Sigurdscykeln och Ormen långe med den färöiska texten till. Ormen långe var som bekant den norske kung Olav Tryggvassons skepp vid slaget vid Svolder mot danska och svenska kungar och hövdingar under tidigt 1000-tal. Vi fick också reda på att det kommande lördag skulle hållas en kvaddans i Nordens hus som led i ett kulturutbytesevenemang med Norge.

Det färöiska språket

Färöiskan, ett nordiskt språk, talas av runt 50.000 människor, dvs. befolkningen på Färöarna. Det färöiska skriftspråket skapades under nationalromantiken på 1800-talet. Dessförinnan var färöiskan enbart ett talat språk, undertryckt av danskan, som under hela medeltiden och fram till 1800-talet var det offentligt använda språket, i skolorna, i kyrkan, i domstolarna osv. Skriftspråket skiljer sig en hel del från uttalet och stavningen är medvetet vald för att markera den nordiska språksläktskapen. Talad färöiska låter grötigt och sluddrigt med många diftonger och är i praktiken obegripligt. Skriven färöiska går att förstå sig på, i varje fall med ordbok. Alla talar också danska och det går lätt att göra sig förstådd på svenska över allt.

Regin Smed.

Här följer första versen ur Regin Smed jämte omkvädet i skriven form till vänster, i uttalad form till höger samt i översättning: (U i uttalstranskriberingen som i svenskt ”hus”, o som i svenskt ”ost” eller ”ort” eller ”port”, EJ som i ”borta”; E uttalas som e, inte som ä. Sj i Sjúrður, Sigurd, uttalas som svenskt rs i fors)

Viljið tær nú lýða á — vilji täar nu loja åa

meðan eg man kvøða — mijjan eg mann kvöa

um teir ríku kongarnar — om tair rojko kånganar

sum eg vil nú umrøða — som eg vill nu omröa

Grani bar gullið av heiði — gräani bar golli a hajji

brá hann sínum brandi av reiði — brå han sojnom brandi a rajji

Sjúrður vann av orminum — sjuror vann a årminom

Grani bar gullið av heiði — gräani bar golli a hajji

Observera alltså att i själva verserna slutrimmar jämna rader, kvøða och umrøða; översättningen nedan tar bara sikte på att vara originalet nära och tar ingen hänsyn till melodi och rim.

Viljen I nu lyssna till

medan jag må kväda

om de rika kungarna

som jag vill nu omtala

Omkvädet: (observera att reiði och vrede är samma ord, färöiskan samt isländskan har tappat v framför r)

Grane bar guldet av heden

slet han sitt svärd i vrede

Sigurd vann över ormen

Grane bar guldet av heden

Språket överlevde! Så hur kan ett språk som talas av bara 50.000 människor, under tidigare skeden ännu färre, överleva statsmaktens och kyrkans förtryck? Svaret är enbart danskvädena, som är rimmade på färöiska. Kvaddansen överlevde kyrkans förföljelse, fastän den tidvis var förbjuden. Vad gäller Sigurdskväden, så har dessa under medeltiden även dansats i Sverige, Norge och Danmark. Det finns därifrån oberoende Sigurdståtar som inte återfinns i Färö-materialet.

Befolkningen.

Således ett nordiskt språk och en nordisk kultur. Däremot ser själva befolkningen inte alls särskilt nordisk ut! Blonda personer finns, men är påfallande ovanliga och det beror inte på invandrare. Folket är i allmänhet mörk- till svarthåriga med ljus hy och blå, gråa och gröna ögon. En hel del ser närmast ut som Roald Atkinson. De är nog genetiskt sett huvudsakligen britter och kelter.

Flera hundra år före nordborna tog landet, det så kallade landnamet, bodde här iriska munkar. Färingasagan (bevarad på Island) börjar så här: ”Grimur Kamban hette en man. Han var den förste som bosatte sig på Färöarna.” Grimur är ett nordiskt namn och betyder den med grimma, den med mask. Kamban är det inte; det är ett keltiskt namn!

Köpet av kvaddansbiljetter

Norröna huset ligger i de backiga nordöstra utkanterna av Tórshavn, så vi tog en buss som gick dit. Den körde emellertid glatt iväg en lång sträcka åt sydväst, vände, körde en bit åt öster för att sedan köra en bra bit åt nordväst. Vi kunde nu se Nordens hus på avstånd åt nordost, men bussen ormade sig ner åt sydost mot centrum igen, för att till sist ta av och via serpentinartade gator ta sig upp till Nordens hus. Ytterst märklig busslinje. Men vi fick se alla de utkanter av Tórshavn, som vi inte hade planerat att se.

Tvivel.

Norröna huset låg där på sin höjd, en skapelse av glasat trä med en del arkitektoniska finesser för sig. En vacker utsikt över Tórshavn och Atlanten. På gårdsplanen gick tjaldur omkring, en strandskata. Utanför entrén låg en megalitdösgrav, en gravform från yngre stenåldern, alltså i tiden åtminstone 3000 år före Färöarna blev bebodda. Knappast äkta alltså. Vi gick in och köpte våra biljetter av en kassör som var blind, åtminstone stod det en skylt bredvid honom, som på flera språk sa att det var så. Flinkt avgjorde han vad det var för sedlar vi gav honom och gav oss tillbaka rätt växel. Vi kontrollerade att det blev rätt.

Vi kan väl inte säga att vi var helt upprymda inför tanken på den kommande kvaddansen. ”Kvaddanstillställning som led i ett kulturutbytesevenemang med Norge.” I Norröna huset. Turistifikt jippo?? Det var vad vi frågade oss.

Tillbaka.

Vi beslöt att för tillbakavägen inte anförtro oss åt busslinjens nycker. Det var ju nedförsbacke till centrum och vi såg klart vart vi skulle. Vi knallade tillbaka till fots. Vi tog vägen genom stadsparken, Lydarlunden, med mängder av planterade träd som granar, lärkar, bokar och oxlar. En del av de stora barrträden låg omkullvräkta, förmodligen stormfällda. Genom stadsparken rinner stadsbäcken, som bildar små dammar med gräsänder. Och vid stadsbäcken står Sigurd drakdödaren staty. Vi pustade till sist ut nere vid hamnen på en uterestaurang. Just då var det soligt och varmt. Det kom förbi ett par i färöisk nationaldräkt samt en moder i nationaldräkt och diverse män i mörka kostymer. Det verkade som om det var ett bröllopsfölje. En av de mörkklädda männen såg prästaktig ut.

Utflykt till Kirkjubø

Vi tog bussen från Tórshavn över fjällheden upp mot en bergskam och nu såg vi själva för första gången det vi sagt i inledningen. På toppen ser man oftast en ny vik av Atlanten och en ny Färö. Så här också nu, i form av några mindre utliggande öar vid sydvästsidan av Strömön. Branten ner var just brant, men inte alls något stup och nere vid havet låg ett litet slättland där Kirkjubø ligger. Det var de utliggande öarna som tog emot Atlanten. De hade små slättland på insidorna, östsidorna, vilka var bebodda.

Fornlämningar.

Väl framme i Kirkjubø, bekådade vi ruinen av landets äldsta stenkyrka, vilken är ganska ståtlig. På 1200-talet var här landets ärkebiskopssäte. Alltinget i Tórshavn antog ju runt år 1000 kristendomen. Den svarta, långa träbyggnad med grästak, som ligger upphöjt på kullen Tinganes vid hamnen i Tórshavn, hette om vi inte minns fel just Tingshuset. Vid Kirkjubø fanns under vikingatid några gårdar. Man har på Färöarna enbart hittat små vikingagårdar men inga stora hallar. Det finns inte några runstenar heller. Gårdarna var huvudsakligen byggda av torv och sten. Det var mest småbönder som bosatte sig här – vi befinner ju oss i den nordiska kulturens utmarker med hårda livsvillkor och på grund av stormar och strömmar ibland isolering. Man har beräknat att befolkningen under vikingatiden som mest var c:a 4000 personer. Det är först i modernare tid, när storhavsfisket utvecklades, som färöingarna blev fler.

Drivtimmer.

Kirkjubø har en av landets bästa drivtimmerstränder, vilket var värdefullt i ett land utan skog. Och mycket riktigt den största gården, några hundra år gammal, är byggd av svarttjärade, liggande timmerstockar. Vi gick ner till strandkanten och kände på vattnet. Det verkade klart svalt, men måhända badbart för den orädde. Några drivtimmerstockar såg vi dock inte.

Förbindelser.

Samtliga småbyar eller bygder som Kirkjubø på de större öarna har numera väg, utom en enda västerut på Vágar, flygplatsön. Den byn ligger i en av höga berg avskärmad dal. Den har istället fått en helikopterlandningsplats, vilket samtliga bebodda utliggande öar också har. I gammal tid kunde man bara fotvandra eller åka båt. Det ställdes stora krav på färöbåtarna. De måste dels vara lätta så att man kunde dra upp dem långt på land i skydd mot vinterstormarna, dels sjövärdiga nog för att klara de hårda farvattnen runt Färöarna med sin strömmar. Det var och är ont om bra hamnar.

Vad lever man av idag i en sådan liten by som Kirkjubø med ett tiotal hus, ett stort växthus, en stor lagård med ett antal råmande kor samt en liten hamn, där vi såg två båtar ligga inne? Vi fann en äng som var nyslagen. Några traktorer och slåtterredskap. Vi fick veta att i byn är det tre som är bönder. Några har fiske som levebröd och resten arbetar i Tórshavn.

Vandring.

Efter lunch intagen på restaurangen vid kyrkoruinen vandrade vi tillbaka till Tórshavn, en sträcka på knappt två mil. Den kraftiga branten ovanför Kirkjubø sög musten ur en fullständigt. Trampa uppåt tjugo meter, vila, trampa igen, vila. Man fick vara ganska försiktig på de brantaste ställena för att inte riskera att rulla ner igen. När man väl kom upp, hade man en vidunderlig utsikt.

Vi gick över en grusig, ganska slät fjällhed lite grann som ett månlandskap. En labb störtdök efter oss. Luften var underbart ren och angenäm och vädret var ganska milt om än ett lätt molntäcke. I fjärran såg vi Tórshavn. Fötterna började värka, det blev mödosamt att gå. Slutligen kom vi till Tórshavns utkanter och till sist till vårt vandrarhem, Blådjupet.

Utflykt till Gjógv

Vi hade ytterligare några dagar till kvaddansen, så vi flyttade till Gjógv längst norrut på Österön ett tag. Det var dimmigt medan vi åkte buss längs det smala sundet mellan Strömön och Österön. Bebyggelse fanns på det mesta av den platta marken vid sundet. En hel del fiskodlingar i sundet, dvs. tio meter stora flytande nätkassar, som förankrats. Vi åkte över bron till Österön och sedan genom en tunnel. Vi undrade hur alla cyklisterna for igenom dessa tunnlar med all övrig trafik som dundrar igenom. För det mesta tas de ombord av passerande bussar. Överallt finns det får som betar, så även huvudvägarna avbryts ibland av färister. Man vaknar upp garanterat, när bussen passerar över en sådan.

Vi bytte till den helt lilla bussen mot Gjógv. Uppför små serpentinvägar och på toppen tog man ombord en vandrare utan betalning som bara skulle till det högsta berget (Slættaratindur). Det var tydligen helt i sin ordning att bli bjuden på skjuts en liten bit över den värsta sträckan. Han steg av vid bergets fot, medan vi åkte vidare till Gjógv. Väl framme installerade vi oss på ortens mycket mysiga vandrarhem.

Byn och hamnen.

I själva byn Gjógv gick det in en klyfta från havet med en smal vik som tjänstgör som byns hamn. Det fanns bara ganska små båtar, några större fiskebåtar, som man ser i Bohuslän, hade inte fått plats. Trots att hamnen såg mycket skyddad ut, så fanns det en lång uppfartsramp med räls upp till platån där själva byn låg. När vinterstormarna kommer, kan det nog vara illa värre i den trånga klyftan. Idag var det dock ganska soligt och lugnt.

Byn hade ett tjugotal hus samt två smärre industribyggnader av något slag. En del större odlade vallar och så hamnen. Man såg en hel del barn. Vi fick reda på att det fanns en hel del pensionärer, som bara lever på sin pension. Övriga fiskar eller ägnar sig åt fårskötsel.

Bortom bergen.

Bredvid byn, bortom den odlade marken, låg en kittelformad dal omgiven av bergskammar, som var ganska låga i mitten. En dag blev vi lockade att se vad som månne fanns på andra sidan. Sagt och gjort. Vi knallade förbi ”åkrarna” och gick upp mot dalen. Hur kan man nu särskilja odlad mark, som man inte får gå på, från den vilda marken? Allt är ju i princip bara gräs. Buskar och träd har aldrig funnits vilt på Färöarna. Enkelt! Den odlade marken är helt homogen och illgrön till färgen, medan den vilda marken syns skiftande i nyanserna och med mer dämpade färgtoner, sedd på lite avstånd.

Uppe i dalen såg vi en flock gäss som gick omkring fritt. Vi smög oss närmare utan att de flög sin väg. Och närmare. Till sist var vi inpå dem och då först gick de undan rätt så raskt. Men de flög inte. Således tama, vingklippta gäss, som var lämnade alldeles på egen hand i fjälldalen. Det finns ju som sagt inga rovdjur på öarna.

Vi kom utan större besvär upp på hängkammen mellan topparna och nu såg vi en flikig fjord nedanför och berg på andra sidan. Det stupade mycket brant nedåt om än inte lodrätt. Nedifrån fjorden kom det en kraftig uppvind, som slet i våra kläder och vi fick hålla hårt i våra saker. En dramatisk plats.

Fågelberget.

Alldeles väster om hamnen i Gjógv finns några låga fågelberg, bara 25 – 50 meter höga. Det var bara att gå upp på det gräsbevuxna krönet och titta ner i stupet. Det stupade verkligen lodrätt och där nere i avgrunden hävde sig havet och slogs till skum mot urgröpningarna i klippans fot vid vattenlinjen. Det skriades och skränades, i luften virvlade diverse fåglar. Lunnefåglarna trivdes även på hyllorna nära krönet, så dem såg vi på nära håll. Måsarna och grisslorna bodde i skrevor längre ner.

Nu ville vi beskåda de stora, höga fågelbergen. Ett av de lättast tillgängliga ligger norr om Vestmannabyn på Strömösidan vid sundet mellan Strömön och Vágar. Det går båtturer från Vestmannabyn. Problemet med den tanken var att det väntades styv vind från nordnordväst, som sannolikt skulle medföra att båtturerna ställdes in. Vi beslöt att flytta en dag tidigare från Gjógv, trots att vi redan hade betalt för en dag till. Personalen på vandrarhemmet var dock som alla färöingar hjälpsamma och förstående, så vi fick tillbaka kostnaden för den dagen.

Utflykt till Vestmannabyn

Vi åkte tillbaka till Tórshavn och tog en ny buss till Vestmannabyn. Väl komna över halva Strömön mulnade det på med låga dimmor och ett fint strilregn, som tog bort nästan all sikt. Men plötsligt fick vi själva beskåda det tidigare beskrivna väderfenomenet att ett dimmoln kan haka fast mot en bergstopp och lämna en blå fläck av bar himmel. Ur det jämngrå diset trädde plötsligt fram en lysande fjällsida, skarpt avgränsad från resten av sitt sammanhang av dimman, i all sin färgprakt. Solen hade hittat ner. Ett ljuvligt skådespel.

Reservfågelberget.

Framme i Vestmannabyn fick vi fatt på en turbåt, som skulle gå ut. Dock inte till det stora fågelberget, där väderförhållanden redan idag hade blivit för dåliga. Utan till ett litet fågelberg på ostsidan av Vágar, som hade lä. Vi delade båtturen med ett gäng schweiziska ungdomar. Pga. att vi inte kunde gå till det höga berömda fågelberget, trots att turen var planerad att gå dit, fick vi rabatt på avgiften.

Under båtturen mot sydostsidan av Vágar satt vi en lång stund och betraktade hur de låga drivande dimmolnen kom in med god fart mot baksidan av en 300 – 400 meter hög bergskam på Vágar. Molnen orkade dock inte upp över krönen utan liksom stockade sig och blev hängande svullna och bulliga. Då och då blev trycket för starkt och de blev avlänkade sydvart, nyframsläppta i ilmarsch söder över.

Själva vattnet i sundet var också det ett skådespel. Vågorna gick inte rätt fram åt ett bestämt håll med regelbundna, jämna mellanrum. Istället nästan sjöd vattenytan och trycktes åt all möjliga håll samtidigt. Det bildades girlanger av vågor från vinden, vilka ormade sig åt andra håll än den som vindriktningen ville. Det var verkligen strömt! Men vår utflyktsbåt hade goda motorer och tog oss tryggt till reservfågelberget. Här fanns det en grotta in i berget, som bara var kanske 20 meter högt. Vattnet och vinden var här lugna, så in i den kunde man åka en bit. Vid mynningen satt en del tretåiga måsar och bligade mot oss. Något av en antiklimax jämfört med Gjógv!

Blåsigt i Vestmannabyn.

Nästa dag var det rejält blåsigt, ibland regn och ibland solsken. Vi hade installerat oss på ett vandrarhem. Vi fick nöja oss med att gå omkring i Vestmannabyn, som kanske är Färöarnas tredje el. fjärde största ort. Den har en stor hamn med stora havsgående fiskefartyg. En hel del bilar såg man, samtliga flång nya. Inte en enda gammal rishög som i Sverige. Internetcafé fanns förstås.

I viken, där Vestmannabyn ligger, fanns det en del fiskodlingar, vilka är viktiga för Färöarnas ekonomi. Landets fiskodlingar ger ungefär 25 % av bruttonationalprodukten. Fiskodlingarna hade ett system av automatisk utfodring med små pellets genom flytande slangar från land. Efter två år blir småfiskarna fullvuxna och färdiga att skördas. Inkomsterna från djuphavsfisket runt Färöarna har däremot dalat pga. allmänt överfiske i Nordatlanten av en mängd nationer. Som privatperson får man fiska fritt var som helst i havet, utom efter laxfiskar. Bra fiskeplatser för sådana är där sötvatten rinner ut i havet, eftersom de gärna ställer sig där för att bli av med alla ytliga parasiter, vilka inte överlever sötvattentillblandningen. Laxarna själva går ju upp i sötvatten när de skall leka.

Vi blev inspirerade att äta middag på en rätt fin restaurang och vi tog en mycket god fiskrätt.

Fram på kvällen mojnade det och det roddes kapprodd i hamnen. Båtrodd är en populär sport på Färöarna och man har diverse mästerskap i olika klasser, olika huggare, dvs. antal roddpar per båt. Två vattenskotrar pilade omkring hela tiden också.

Nattlig dåre.

På natten blev det svårt att sova, då det bodde en sannolikt mentalsjuk färöing på vandrarhemmet. Han gick omkring och hummade och pratade för sig själv hela natten. Då och då försökte han ”väcka” någon av de redan vakna gästerna, för att ha någon att prata med eller bjuda på sprit. Hysjningar om att man behövde sova hjälpte bara några minuter. När det blev vår tur att ”väckas” och han hörde att vi kom från Göteborg, berättade han att han hade en alkoholiserad bror i Nästved i Danmark och två brorsbarn, som studerade i Göteborg. Han påstod att han då och då sände pengar till dem. Han gick på någon typ av mediciner och hade därför svårt att sova. Klockan sju på morgonen lommade han äntligen iväg för att få sig lite gratis kyrkkaffe någonstans. Han hade väl reda på sig på så sätt.

Kvaddansen

Och därmed grydde lördagen och på kvällen skulle det bli kvaddans i Tórshavn. Det blev jättefint solsken hela dagen lång. På förmiddagen fick vi dock sova ut efter nattens sömnbrist. Klockan 12 tog vi middagsbussen tillbaka till Tórshavn och klockan 20 stod vi vid Norröna huset i någorlunda form. Vi gick in.

Det var ganska glest med besökande. Vi undfägnades med ett spelmanslag från Vestfold i Norge, som lämnade oss relativt kallsinniga, uppfödda som vi är med rockmusik. Så småningom kom det mer och mer folk. En hel del turister, mest danskar, men också färöingar. Mest medelålders, men också en inte ringa andel yngre.

Hänförelsen.

Sedan gick alla ner i en källarlokal. En enda stor ring bildades, folk tog varandra i händerna. Försångaren som stod med i ringen, började med kraftig stämma sjunga verserna, dansen började och de dansande svarade med omkvädet. Fler och fler kom, stämningen steg och ringen veckade sig först en gång, sedan många. Till sist bildade den pulserande ringlor som täckte hela golvet. Vilket tryck! Med nära till skratt sjöng några ur dansledet vissa verser i duett med försångaren.

Det blev omöjligt att stå emot suggestionen, så vi var inte panelhöns särskilt länge. Vi kastade oss in i dansledet och skrålade med i ett omkväde, som vi inte förstod. Man hade sagt före dansen vad för kväde som skulle dansas. Men färöiskan var alltför grötig för att till oss förmedla vilket kväde som dansades. Melodien var i alla fall inte den, som Sigurdskvädena går på.

Efter någon timme började man bli andfådd av ansträngningen, men kvädet var ju inte slut bara för det. Det var normalt att ta lite paus då och då, koppla av med någon öl, för att sedan med förnyade krafter kasta sig in i kvädesdansen igen. Även försångare byttes utan att kvädet var slut.

Vi blev till slut mycket imponerade av det hela. Det är helt uppenbart ett äkta kulturarv, som är fortsatt levande. Det torde vara den unika kombinationen av en lång spännande berättelse och rytmisk gemensamhetsdans, som gjort det hela så populärt. Vi lade bla. märke till en ung asiatisk pojke på kanske tio år, en av de få invandrade vi såg på öarna, som hemtamt och självklart deltog i något som för oss var mäkta exotiskt: en levande kulturtradition (i princip vår egen) som sträcker sina rötter ner till vikingatid. Det fanns en hälsosam blandning av unga och gamla. Dansandet höll på från kl. nio på kvällen till klockan halv två.

Samtal.

Under en av våra pauser stötte vi på vår bekant expediten i musikaffären, en kvinna runt trettio år. Vi pratade med henne. Danserna handlar inte bara om gamla ämnen, utan det finns en hel del modernare kväden också, typ Hamnjäntans visa. Dock det är inte så mycket nydiktning numera. Det brukar vara så att olika personer är olika traditionsbärare och kan sina resp. kväden och förmår vara försångare. En försångare måste kunna sitt kväde fullständigt, oavsett vad som distraherar. En del kväden är mycket långa. Att dansa hela Sigurdskvädet med sina bortåt 900 verser och med omkväde mellan varje vers torde ta något dygn eller två i sträck.

Långkväden tenderar att mer dansas av hängivna danssällskap, medan man på allmänna danser med allmänheten hellre kör kortare kväden. Det är definitivt så att vanligt folk också dansar och många i publiken kan verserna utantill och sjunger med, inte bara försångarna. Det finns skillnader mellan öarna, fick vi reda på, på Strömön och Österön dansar man gärna Sigurdskvädet och Ormen långe, medan man på Sydön hellre kör visor.

Under lång tid sökte kyrkan utrota kvaddansen, men den lyckades inte och därför finns det fortfarande ett färöiskt språk. Numera är praktisk kvaddansundervisning en obligatorisk del av historieämnet i skolorna. Kvaddans anses som en omistlig del av kulturarvet och man kan bara hålla med. I större orter är det vanligt med en massa ungdomar vid kvaddanser, så ej i mindre orter, då ungdomarna ofta befinner sig i större orter för studier eller i Danmark i samma syfte.

Funderingar.

Bland kväden med gammalt innehåll läste vi om ett sådant udda kväde som Veraldar Goð. Världens gud alltså och kvädet handlar om guden Frej, som kallas för Odins son, inte om den kristne guden. Frej tar farväl av sin far och beger sig ut i världen. Så småningom kommer Frej till en kungahall, där han blir dränkt i ett ölkar precis som vissa kungar i Sveariket blev i Gamla Uppsala enligt Yngligasagan, den första av Snorres Norska kungasagor. Forskarna anser dock att kvädet bara är några hundra år gammalt och inte går ner mot vikingatid. Hur kommer det sig att man gör ett nytt danskväde med ett sådant innehåll? Hur kommer det sig att man överhuvudtaget har kvar kvaddansen, i princip utdöd i resten av Norden?

Man får nog peka på Färöarnas isolerade läge, på deras vrånga havsströmmar och likaledes vrånga vinterstormar. Man tog tillvara de traditioner man redan hade, parade ihop dem med de få nya impulser man fick utifrån och snickrade vidare. Med nya impulser kan här förstås själva ringdansformen, som tros härstamma från hovet i Burgund under tidig medeltid. Men vad som är tidig medeltid i Burgund i östra Frankrike är ju snarare vikingatid i Norden.

Det är möjligt att kvaddansen når ända ner i vikingatid. Några av de isländska sagorna talar om danslekar på Island i samband med bröllop. De är dock nedskrivna c:a 200 år efter vikingatidens slut, så om de sociala skildringarna i sagorna verkligen speglar vikingatid och inte saganedskrivarens samtid ter sig oklart. Som framgått dansar man kvaddans utan någon musik, bara sång. Så fynd av stränginstrument från vikingatid i Hedeby i södra Danmark stödjer inte i sig kvaddansens existens på vikingatid, däremot någon form av musik.

Vi kan lämna därhän att danskvädena är slutrimmade, medan all vikingatida skaldekonst är stavrimmad, dvs. begynnelserimmad. Det fanns ex. s.k. runhändor, som förutom stavrim även hade ”moderna” slutrim. Den väsentligaste invändningen är att danskvädenas texter, som de föreligger nu, till sin stil bortsett från innehållet är klart medeltida, lite charmigt naiva och formelartade som andra medeltida ballader. Eddadiktningen är nyktert rak på sakt och skarpt genomträngande i sin ordknapphet.

Tillbaka.

Efter ytterligare ett antal vistelser i dansens virvlar, gick vi, när det hela hade slutat, den långa vägen ned från Nordens hus och vi var något lite stjärnögda, det måste medges. På vägen hem till Blådjupet träffade vi på en hel del fulla och glada ungdomar. Ännu fler än på dansen förstås. Det lät ungefär i Torshavn som i vilken annan stad som helst med alla rockklubbar och så. Det var ju lördagkväll.

Vágar

Vi hade nu kvar en tre, fyra dagar på Färöarna innan flyget gick hem. Vi tänkte tillbringa dem med att utforska Vágar, flygplatsön. Hur uttalas nu Vágar? ”Våavar!”, suck! Det fanns enligt kartan en del spännande insjöar, som man kanske kunde fiska i. Vi kanske kunde fotvandra till den isolerade, bergsomgjärdade byn utan väg på nordvästra Vágar. Terrängen runt såg spännande ut. Vi bytte alltså residens från Tórshavn till en liten by, vars namn vi inte minns, på Vágars sydkust där vi tog in på ett nytt vandrarhem. Det blev dock några dagar med genomtrist dimma och stabilt(!) regnande, som i stort sett förtog lusten att vistas ute. Det är nog därför vi inte minns namnet på vare sig byn eller vandrarhemmet. Vi låg mest och läste. Ibland tog vi en nypa luft, när det inte regnade eller inte regnade så mycket. Ibland lagade vi mat.

Torskfisket.

En dag kom vi dock åt att fiska med våra fiskespön från hamnpiren i byn och vi fick faktiskt en del små torskar, som vi tillagade. Havsfisket på Färöarna sades enligt turistguiden vara enastående och det skall ju mycket till innan vi får fisk. Det fanns arrangerade fiskeutflykter, men vädret var för bedrövligt för att försöka komma ut på en sådan.

Vad dimman dolde.

En annan dag med samma täta dimma, men med färre och mindre regndroppar, ja till och med frånvarande regndroppar, gjorde vi en utflykt längs Färöarnas största insjö fram till dess utlopp i havet. Ibland lättade dimman lite, så man hade skaplig sikt och kunde se något av landskapet. Detta var dock bara ibland, så vi fick nöja oss med glimtar av ett förmodligen väldigt vackert landskap.

Det var lite svårt att hitta rätt, då sikten var så usel. Vi anade till slut i dimman en lite spetsig klippa mitt i en kulle. Lite närmare kullen såg man hur det ibland kom fåglar upp bakom ”kullen” i en skum, nästan lodrät vinkel. Försiktigt, mycket försiktigt gick vi närmare upp på kullen. Det fanns förstås ett bråddjup ner till havet på ”kullens” topp. Bebodd av massor av fåglar. Inte mer än kanske 30 meter, men dock. Vi gick tillbaka ner samma väg och stötte på sjön igen.

Småningom kom vi fram till själva utloppet, där en liten å till sist kastade sig ner i havet. En del måttligt lutande stenpartier fanns runt åbädden, med små saltvattenspölar, vi testade genom att smaka, mer än 20 meter över själva havsytan. Det måste storma ordentligt ibland. En svart algbeläggning täckte stenen runt pölarna och små, små röda kvalster kröp omkring där. Den svarta algbeläggningen var lite hal och i pölarna växte gröna havsalger.

Med hälsning från Tjaldur.

Vi gick tillbaka mot byn över fjällängarna längs sjön, där tärnor och labbar då och då gjorde sina störtdykningar mot oss, tjaldur, också, icke att förglömma. Sens moralen av dagens utfärd är ju, dels att man helst inte skall överväga att gå ner på något ställe, där man inte redan gått upp, dels att god karta och god navigering är ett måste. Särskilt vid dimmig väderlek, denna kan ju förvärras. Det är inte alltid kartan kan visa mycket små stup, som dock gör att man inte kan gå vidare. Raviner runt bla. bäckar kan finnas i inlandet. Detta att branter kan hindra en färd trots till synes mjuka kullar gäller förutom på Färöarna även ex. på Island pga. att de gemensamma lite porösa vulkaniska bergarterna lätt kan bli urgröpta av vattendrag eller av inlandsis.

Så kom sista dagen och vi tog bussen till flygplatsen. I suvenirbutiken på flygplatsen köpte vi var sin tekopp med tjaldur på. Och så flög vi hem.

Vad är Ragnarök? Har det redan varit?

Inledning.

Man kan se på Ragnarök, världsundergången, på många sätt. (Citaten är från Den poetiska Eddan eller från Snorres Edda, om inte annat anges.)

1) Som ett uttryck för ett indoeuropeiskt cykliskt världsförlopp. 2) Som en slagskugga från den annalkande kristendomens kulturomvandling. (Redan när Hjälte-eddans händelser skedde hade kristendomen börjat utbreda sig på kontinenten.) 3) Som en inhemskt uppkommen föreställning om att motsatserna i världen är så stora att den måste förgås före en förbättring. 4) Som en aktualiserad hågkomst av den massiva klimatförsämringen efter 536 års vulkanutbrott med ”fimbulvintern” i släptåg.

Kort-beskrivning.

Ordet Ragnarök är en försvenskning av fornnordiskt ”ragna rög”, (= makternas öde) (använt i eddakvädena) eller ”ragna røkkr”, (= gudarnas skymning) (använt av Snorre; varav Wagners Götterdämmerung). Var skedde Ragnarökskampen? Enligt de flesta kvädena, ex. Vaftrudnesmål, på Vigrids vall, men enligt Fafnesmål på ön Óskópnir i havet. Gudarna (och människorna) stred mot jättarna och andra kaosodjur som Midgårdsormen och Fenrisulven (jämte Loke, som leder alla dessa). Fenrisulven kämpar mot Odin, Midgårdsormen mot Tor, Garm mot Tyr, Surt mot Frej, medan Njord dessförinnan flyttat hem till Vanaheim enl. Vaftrudnesmål. Allt förgås: gudar, jättar, människor, världsträdet och världen.

Hur gick världen under? Enligt Völvans spådom 58: Solen svartnar, sänks jord i hav, kastas från himlen, klara stjärnor. Upp ångar imma, eldar lågar (við aldurnara), hettan slår högt mot, himlen själv. Alltså genom eld och vatten och Snorre följer efter i detta. Men det finns en alternativ bild av Ragnarök, våggåtans: hav går i stormar mot himlen själv, löper över landen, men luften viker (enl. Hyndluljóð 42). Alltså att bara havet höjs och slukar land och luft. Ett ex. på en våggåta är den fjärde frågan i Balders drömmar: vilka är de mör, som gråter så mycket de vill och till himlen kastar sina halsdukar/hättor? Vågorna med sitt vågskum. Med den indirekta innebörden: leder detta till Ragnarök? Men även i Vaftrudnesmål och kung Heidreks gåttävling i Hervararsagan samt på många ställen i skaldernas kväden förekommer olika våggåtor. Detta är alltså den vanligaste formen för Ragnarök, havet som väller över ön Óskópnir. Men Völuspá är den mest kända och utförliga källan för Ragnarök.

Vi dröjer lite vid Balders drömmar för att förstå sammanhanget för kvädets fjärde fråga. Odin (Vägtam) rider förklädd från asarnas ting för att utröna Balders dåliga drömmar och kommer till Hel, där han möts av en hund med blodig bringa, men rider vidare öster om dess dörr, dit han visste att völvans grav låg. Han väcker upp henne, ovillig är hon, men han frågar ut henne. Vem är Hels hall förberedd åt? Odin vet alltså ännu inte. – Balder.
www.roskva.no/kvasir 2

Vem kommer att döda Balder? – Höder (Balders bror). Vem kommer att hämnas på Höder? – Vale, vilken Rind föder av Odin. Till slut, den fjärde frågan, vilken vi redan utsagt. Völvan känner efter dessa ord igen Odin, säger så, varpå Odin säger att hon inte är en völva, ej heller en vis kvinna. Hon istället är tre tursars moder. Den så kallade völvan ber då Odin dra åt skogen.

Den fjärde frågan är för oss nästan obegriplig men vore för samtiden glasklar sedan den yppats. ”Du är inte en völva” lyder på fornnordiska ”ertattu völva”. Detta betyder grammatikaliskt lika gärna ”du är inte den völvan” (underförstått den som Odin sökte). Varpå denna sjasar bort den bortgjorde guden med att ingen kommer att veta mer, ”förrän Loke är liden, loss ur bojor, i Ragnarök att, röja allt.”

Vem är alltså völvan? Jo Loke själv, som just förnedrat guden, alltså en fientlig handling, och detta innan han i verkligheten låtit egga Höder att skjuta med misteltenen på lek mot Balder och innan Loketrätan (där han erkände sin andel i Balders död), varefter han blev slagen i bojor tills Ragnarök. Loke är inte moder, men väl fader, till trenne tursar som Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel ihop med Angerboda. Guden har blivit sedd på väg till den antagna völvans grav, av en hund med blodig bringa. Så Loke har kunnat genskjuta guden och spela völva. Lägg märke till att Loke redan före Baldersdråpet bestämt sig för Ragnarök (han intar en nyckelroll) och hur tidsförloppet är allt annat än linjärt.

Det inhemskt uppkomna föreställningsalternativet.

Vi är därmed inne på Ragnarök som en inhemsk föreställning. Man gör bäst i att först förklara världens skapelse eller snarare ordnande för att sedan komma in på dess undergång. Undergången är nämligen direkt orsakad av hur världen skapades. Tillståndet före världens ordnande såg enligt Völvans spådom ut så här, det beskrivs som ett antal saker som inte fanns, det var något ginnungt, ofattbart, obeskrivligt. En sak fanns där, Ymir. En jättekraft. ”Arla i urtid, då Ymir levde, fanns ej sand eller hav, ej svala vågor. Jord fanns inte, himmel ej heller, gapet var ginnungt, gräs fanns icke.”

Men Snorre återger detta urtillstånd i Gylfaginning (”kung Gylfes förbländelse”) i sin Edda så här: ”Arla i urtid, då intet (!!) fanns, fanns ej sand eller hav” osv. Eddakvädena tecknar på ett förkristet helt riktigt sätt att i urkaoset fanns det något, som gudarna sedan kunde ordna till en värld. Snorre låter alltså de nordiska gudarna likt den kristne guden skapa världen ur ett intet, Ex nihilo, men detta är det faktiskt bara den kristne guden, som gör. Varför låter då Snorre de förkristna gudarna bete sig så? Jo, medeltidsteologerna såg på Gamla testament och dess gärningar (före Kristus alltså) som föregångare eller urtyper för gärningarna i Nya Testamentet, vilka utgör kristendomen.

Snorre tolkar därför in kristna tankar som typer, vilka inte ursprungligen fanns i kvädena. Detta förhållande till icke-kristna religioner kallas för typologi. Enligt kristen teologi hade ju den kristne guden skapat hela världen och därmed även alla hedningar. Ja, just det. Typologin är ett sätt att förklara varför ”hedningar” skapats. ”Hedningarna” tilläts en sorts begränsad insikt, men enligt Guds plan var det ännu inte tid för dem, att undfå den fulla kristna uppenbarelsen.

Vad betyder namnet Ymir? ”Ymr” betyder skrik, ”ymja” betyder skrika och bland Snorres
www.roskva.no/kvasir 3

”þulur” (thuler) finns Ymir som ett heitte för ”hök”, en rovfågel som skriker. Så i urtiden fanns i så fall ett oartikulerat urtidskri i form av en jätte. Nå, hur gudarna uppkom är det bara Snorre, som anger klart. Ymir hade en urko, Audhumla, av vilken Ymir diade. Den tvekönade Ymir alstrade under tiden nya jättar av sig själv, ur sin ena armhåla samt med båda fötterna. Namnet Ymir kan språkmässigt härledas ur ett urindoeuropeiskt ”*iemo” med betydelsen tvilling, men på fornnordiska betyder namnet skrik. – Vi återkommer. Vad betyder namnet ”Auðhumla”? Jo, den mycket mumlande. Vi har ett skri och ett mummel, men inget tal. Audhumla slickade på saltstenar med sin tunga, talets muskel och först kom ett huvud fram och sedan en hel man Bur (som betyder son), vilken tvekönat födde de tre Burs söner, de första gudarna. Eddadikterna bekräftar indirekt denna uppkomst av gudarna, när man har ett facit i hand.

Nu är det dags för världens uppkomst eller ordnande. Völvans spådom säger att urtillståndet varade tills Burs söner ”bjöðum um ypptu”. Vad betyder detta? ”Bjöð” betyder flackt land, alltså tills sönerna yppade länderna. Det fornnordiska verbet ”yppa” hade utöver den nutida betydelsen yppa, uttala, även betydelserna befalla, avslöja, ge liv, men även lyfta, höja. P.g.a. vad som hände med jorden efter att Ragnarök skett i slutet av Völuspá, brukar man översätta ordet med lyfta, höja. Men grundbetydelsen är faktiskt att yppa, uttala, befalla. Så gudarna befallde fram världen med sitt uttalade ord. Völuspá nämner inte närmare hur. Både Grimnismål och Vaftrudnesmål vet däremot att berätta, att Ymir styckas och av hans kött blev jorden, av benen bergen, av skalltaket himlen, av hjärnan molnen, av håret träden, av ögonbrynen Midgård. Samt att havet uppstod ur Ymirs svett! Snorre återger detta med skillnaden att havet uppstod ur Ymirs blod.

På Snorres tid hade ordet ”sveiti”, som entydigt betyder bara svett, fått en bibetydelse blod, genom att skalderna genom århundraden använt svett som omskrivning för blod. Snorre såg en typologisk chans i detta blodbad av sjöar, floder och hav att få in syndafloden, där alla jättarna, som han uppfattade som entydigt onda, dränktes utom Bergelmer jämte fru, som räddades undan i en ”luðr”. Detta ord kan betyda ark som i Noaks ark. Jättarna kunde föröka sig igen. Snorres enda nu kända källa till Bergelmers ”luðr” är Vaftrudnesmal, som berättar om jättarna, som levde vidare efter styckandet av Ymir. Där omtalas kort hur Bergelmer, den förste namngivne jätten efter Ymir, låg ensam (!) i en ”luðr”. Vad betyder ”luðr” mer? Jo, klädkista och vagga. Bergelmer tecknas alltså liggande som den förste naturligt födde jätten i en vagga. Det finns givetvis ingen syndaflod i den poetiska Eddan.

Det återstår kort att förklara resten av skapelsen för att sedan komma till varför denna världsordning måste rämna i Ragnarök. Gudarna skapade så sol och måne samt dvärgarna till att bo i underjorden, alltså Utgård, kanske som motvikt till jättarna. Slutligen människorna i Midgård och världsträdet stod fullväxt i världens mitt.

Ragnarök som inhemsk nödvändighet.

Vi har såpass mycket talat om världsskapelsen, då det direkt framgår av hur gudarna ordnade världen, varför denna ordning var skör eller instabil. Gudarna hade ordnat världen till priset av ett dråp på urjätten, så jättarna var avogt inställda mot gudarna. Världen är lika beroende av den ordnade gudakraften som av jättekraften, vilken ju utgör världens materia och energi. Man kan säga att gudarna hade kontroll över rummet. Men tiden då? Man kan
www.roskva.no/kvasir 4

säga att den ursprungliga, odefinierade kaosenergin till följd av sin natur alstrar slump, alltså slumpvisa händelser. Tiden stod därför på jättekraftens sida. Jättarna stod för den djupare vetskapen, då de oblandat var av världens själva materia. Gudarna var delvis av jätteras, då de första gudarna, som var manliga, varit tvungna att gifta sig med jättekvinnor, därefter höll de sig huvudsakligen till sina egna. – Men vanaguden Frej gifte sig med jättedottern Gerd.

Gudavärlden (liksom i någon mindre mån jättevärlden) utgjorde ett ättsamhälle. Det fanns två gudaätter, asarna och vanerna, vilka slutit fred samt höll den. Även människorna var indelade i ätter och inom sådana bjöd hedern absolut lojalitet. Gentemot främlingar bjöd hedern gästfrihet, såvida den inte råkade bjuda hämnd eller andra fientligheter. Vidare bjöd hedern absolut att man höll löften, man svek aldrig. Vilken ätt man tillhörde var det mest grundläggande för den enskilde. Då människorna var skapade av gudarna, gällde samma sak för dessa. Människorna blotade (offrade) till gudarna för få kraft, samt(!) för att ge kraft till gudarna (i syfte att hjälpa till att upprätthålla världsordningen).

Gudarna var beroende av Utgård, som omfattade dels jättarnas Jotunheim, dels underjorden där bland andra jättinnan Hel höll ett dödsrike, men där även dvärgarna höll till. De behövde kunskap från jättarna. De behövde kraftföremål från Utgård. Ett typexempel är Tors hammare, dvärgasmidd. Men Tor och Tyr behövde även hämta jätten Hymers stora ölkittel i själva Jotunheim. Man behövde denna kittel för att kunna hålla en gemensam försoningsfest för gudar och jättar i havsjätten Ägirs hall på havets botten. Man gjorde alltså fredsförsök. Men Tor behövde sin hammare för att hålla efter uppstudsiga jättar. Allt som allt reste gudarna mycket i Utgård.

Detta speglar människornas behov av att lämna sin av gudarna beskyddade lilla lokala del av Midgård med gården, åkrarna och den betande boskapen för att bege sig till sitt lokala Utgård. Till fjälls eller skogs för foder, villebråd eller timmer. Till havs för att fiska. Då bjöd hedern att man inte var mindre dådkraftig än sina förfäder.

Men även jättar kunde slumpvist resa till Asgård. Plötslig uppenbarade sig jätten Hrungner i Asgård, där han gjorde sig bred och krävde Freja till maka. Gudarna lyckades lösa detta problem. En annan gång hade jätten Trym lönnligt (i hemlighet) besökt Asgård och stulit Tors hammare. Han krävde Freja till maka för att ge hammaren åter. Gudarna lyckades lösa även detta problem med Lokes hjälp. Förhållandet mellan gudar och jättar var komplext, gudarna var varken allsmäktiga eller allvetande. Gudarna är inte odelat goda, jättarna inte odelat onda, utan tudelningen står mellan ett visst slags ordning och energi/kaos. Jämvikten var skör.

Entré Loke. Vi måste först fråga oss vilken ätt han tillhör? Han är son till jätten Farbaute. Hans moder är Lafey (Löv-ö). Av namnet att döma borde hon vara en gudinna, men inget är sagt härom. I varje fall gör Odin honom till sin fosterbroder och därmed är han definitivt av gudaätt. Därmed måste gudarna vara lojala mot honom. Men vilka är han verkligen lojal mot med sådan kluven härkomst? Vilket speglar ett ättesamhälles dilemma, vad gäller sammanhållning.

Trogen sitt jättearv är han slug men ombytlig, infallsrik men tänker inte efter. Något kaotisk. Ett flertal myter berättar om att han till en början följer med gudarna på resor och hjälper dem lojalt. Vid andra tillfällen leder hans nyfikenhet och ringa eftertänksamhet till problem för gudarna, som de får lösa med eller utan Lokes hjälp. Vid två tillfällen blir det allvarligare. Vid det första är Loke fortfarande lojal mot gudarna.

www.roskva.no/kvasir 5

Snorre berättar att när gudarna hade byggt färdigt Asgård kom en byggmästare och erbjöd sig att bygga en mur, säker mot jättar, runt Asgård med enbart hjälp av sin arbetshingst inom viss tid. Om han lyckades ville han ha sol och måne jämte Freja i lön, om inte ville han ha frid att gå därifrån. Gudarna dryftade förslaget, fann det särskilt på Loke inrådan omöjligt att byggmästaren skulle lyckas, men någon del av en mur skulle de ju få gratis. De slöt avtalet med ed. Men arbetshingsten visade sig vara en hejare på att släpa sten och muren började välvas runt Asgård i oroväckande takt. Tre dagar före utsatt tid återstod i stort bara porten. Inför risken att få sin värld omintetgjord genom förlusten av sol, måne och Freja tvingade gudarna Loke att lösa problemet med arbetshingsten. Loke gjorde så genom att förvandla sig till ett brunstigt sto, som så effektivt lockade bort arbetshingsten, att Loke blev dräktig med ett visst åttabent föl.

Vi kan bortse från detta flagranta brott mot vikingatidens könskodex, där män skulle bete sig manligt och kvinnor kvinnligt. Vi koncentrerar oss på byggmästaren, som inte fick mycket gjort med sin port. När han till slut insåg att han inte skulle hinna klart, blev han till en ursinnig, väldig jätte. Ställda inför detta hot, måste gudarna bryta sin ed om hemfärd i frid. De tillkallade Tor, som slog ihjäl jätten. Men gudarnas edsbrott hade slagit en första sprängkil i deras världsordning.

Det andra edsbrottet begås i myten om Tyr och Fenrisulven. Under förhistorien till denna har Loke bytt lojalitet, ty han har haft samlag med jättinnan (eller rättare urtidsmonstret) Angrboda, vilken födde tre barn: Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel. Gudarna insåg snabbt att dessa kunde hota värdsordningen. De slängde Midgårdsormen i storhavet för att omgjärda jorden. Sen Hel till underjorden för att härska över dödsriket. Men Fenris verkade som valp rätt ofarlig, så gudarna behöll honom i Asgård. Tyr matade honom och Fenris växte förfärande snabbt. De utmanade ulven att slita sig loss ur bojor, som gudarna ville lägga runt honom. Ulven antog utmaningen och bräckte två olika bojor. Nu lät gudarna dvärgarna göra en magisk boja, som såg slät och ofarlig ut. Ulven synade den misstänksamt och tvekade. Så Tyr och gudarna svor en ed på, att om Fenris inte kunde bräcka denna boja, så lovade de att släppa honom, ty då vore han inte farlig för dem.

Men Fenris begärde att en av gudarna som pant också skulle lägga en hand i hans gap. Tyr lade sin svärdshand i ulvgapet. Bojan lades på och höll, så ulven bet av Tyrs högerhand. Världen var tryggad, men falsk-eden drev en andra sprängkil i gudarnas världsordning. Tyr, rättens gud, hade blivit lytt.

Så började Balder drömma illabådande drömmar. I den norröna världen tenderade drömmar verkligen att bli sanndrömmar. Drömmar skapade eller utgjorde framtiden. Enligt Snorre tog därför Frigg löfte av allting i världen att inte skada Balder, vare sig djur, föremål, ämnen eller sjukdomar och fick detta löfte. Gudarna kunde lättade roa sig med att skjuta till måls på Balder. Inga sorters vapen bet på Balder. Men Loke lyckades snoka reda på att Frigg inte tagit löfte av misteltenen, vilken tyckts henne alltför oansenlig. Så Loke hämtade misteltenen och gick fram till Balders blinde bror Höder med misteln och visade, hur även Höder kunde delta i leken. Höder fyrade av, misteltenen genomborrade Balder, som föll död ner. Gudarna kunde inte hämnas på Höder, lika lite som de kunde ingripa mot Loke.

Nu hade en gud dödat en annan gud. Så mycket var gudarnas världsordning värd. Odin våldtog jättinnan Rind, som födde Vale, vilken åtminstone som hämnd kunde döda Höder för att något lindra vanhedern. Till ringa nytta, fast jättarna torde ha blivit mer avoga. Det hände som bekant en del saker till, men saken var egentligen klar. Gudarnas världsordning var m.e.m. sönderslagen. Fast Ragnarök, världsundergången, behövde ännu någon tid för att hinna inträffa. Vi har tidigare skisserat hur gudarnas sista strid mot
www.roskva.no/kvasir 6

jättemakterna gick till och hur själva jorden gick under.

Ragnarök som del av indoeuropeiska cykliska världsskapelser och undergångar.

I de indoeuropeiska religionerna uppstår världen och går under i cykler, men det är hela tiden denna värld det handlar om. Vilka är de indoeuropeiska religionerna? Förutom den fornnordiska/germanska religionen är det grekernas/romarnas religion, den forniranska religionen och den fornindiska Veda-religionen samt en del smärre grannreligioner. Denna värld återkommer cykliskt, men behöver kanske inte vara identiskt likadan varje gång.

För att ta ett exempel på ett linjärt världsförlopp, motsatsen till cykliskt världsförlopp, kan vi gå till kristendomen. Världen skapas vid en enda tidpunkt av den kristne allsmäktige guden ur absolut intet. Sedan löper världshistorien på fram till apokalypsen och den yttersta domens dag och världen upphör för alltid. Det finns dock ett annat ställe, paradiset, där tiden står stilla i evighet. Det finns också dess motsats, helvetet, med samma tidsegenskap. Senast på yttersta domens dag kommer alla människor, som har levt, att hänvisas till ettdera stället. ”I evighet, Amen.” (Som de kristna hävdar.)

Att kristendomens enda apokalyps i beskrivningssätt kan komma att likna ett enskilt Ragnarök, bland många, i någon av de indoeuropeiska religionerna ändrar inte i sak den olikartade världsuppfattningen. Likheter kan bero på begränsningar i mänsklig föreställningsförmåga eller på kulturella lån.

I varje skapelse eller återskapelse i de indoeuropeiska religionerna uppstår världen av något och så även i den norröna. Namnet Ymir betyder alltså skri, men om det återgår på ett urindoeuropeiskt tvilling, och Ymir är ju i varje fall tvekönad, så fås en bättre överensstämmelse med andra indoeuropeiska skapelsemyter. Oavsett detta finns det mycket stora likheter i dessa religioner från strukturer till enskilda gudar, såpass påtagliga att de måste bero på en släktskap. Ämnet är jättelikt, men vi tar som exempel de påtagliga likheterna mellan Tor och den vediske guden Indra. Båda är rödskäggiga och hetlevrade, båda är krigare samt kör vagn i motsats till rider och båda har ett vapen att kasta med, som återvänder efteråt till ägaren, hammaren Mjölner resp. Indras vajra.

De monoteistiska religionerna, kristendomen, judendomen och islam har ingen strukturell mittpunkt, som världen är uppbyggd kring. De har heliga platser där man lättare når sin Gud, ex. för islam Mecka och Kaba, men detta gör då skull inte Kaba till världens mitt. I den kristna Bibeln finns flera träd ex. Livets träd och Kunskapens träd, vilkets frukt är förbjudna att ätas. Ingetdera utgör dock något världsmittsträd.

I de indoeuropeiska religionerna däremot har världen en tydlig strukturell mittpunkt. Vi har redan stött på det norröna världsträdet, Lärad, Yggdrasil eller ”Mjötvið” (Måtträdet), som rymde de nio hemmen för olika makter och som stod i Midgårds mitt med Utgård utanför till världsranden. I det forna Iran utgjorde det kosmiska trädet världen och inrymde de nio världsbergen. Hinduismen har ett världsberg, Mehru. De gamla grekerna hade Omfalos, navelstenen. De förkristna saxarna hade världspelaren, Irminsul.

Men det norröna världsträdet deltar även i världsförloppet, i tid. Innan världen var fullt skapad låg det som ett frö i mullen, som Völuspá uttrycker det: ”Måtträd märkligt i mullen
www.roskva.no/kvasir 7

djupt lagd.” Därefter står det fullt utväxt, men när Ragnarök närmar sig, åldras trädet, en mängd djur/varelser gnager på det och dess grenar börjar skälva. Det forniranska världsträdet deltar också i världsförloppstiden. I det forniranska Bahman Yasht får Zaratustra en dröm om ett väldigt träd med fyra grenar, en av guld, en av silver, en av koppar och slutligen en av uppblandat järn. Ahura Mazda, den högste guden, förklarade för Zaratustra, att trädet var den av honom skapade världen och grenarna var de fyra tidsåldrarna. Fyra tidsåldrar, som världen måste genomlöpa, innan det var dags för undergång och nyskapelse, beskrivs även i det indiska Mahabharata, fast med andra ord. De gamla grekerna kände olika tidsåldrar med en ursprunglig guldålder.

Frågan är om ett något eko finns om olika tidsåldrar i norrön mytologi? Svaret är delvis ja, i varje fall för en ursprunglig guldålder. Enligt Völvans spådom hade gudarna en lycklig tid, sedan de skapat färdigt världen och sitt eget Asgård. De tävlade glatt på tunet i brädspel och dem fattades inget av guld, deras brädspelsbrickor var av guld och allt var frid ett tag.

Man bör påpeka att endast i de forniranska och fornindiska religionerna finns det belagt att man tänkte sig många återkommande cykler av världsskapelser och världsundergångar. I den norröna mytologin har man bara avverkat en enda världscykel i vars Ragnaröksfas man befinner sig och två visionära Eddadikter, Völuspá och Hyndluljóð, söker skåda den nya jord, som sedan skall uppstå.

Vi skall se lite på hur en världsundergång nalkas i andra indoeuropeiska religioner, dvs. under den uppblandade järntidsåldern med Bahman Yashts begrepp. Man möter i Mahabharata och Bahman Yasht ett sammelsurium av undergångseländen som krig, farsoter, jordbävningar, klimatförsämringar, överbefolkning, sedligt förfall, uppslitning av familjeband, försvagade, kortlivade och förminskade människor, vällukt förvandlas till stank och maten saknar smak. Beskrivningarna är inte identiska med dem inför det nordiska Ragnarök. Men man ser klart ett gemensamt underliggande tema, att i takt med och p.g.a. världens försämring och åldrande, blir även mänskligheten sämre.

Detta underliggande tema ser man även i Völvans spådom: ”Bröder må brottas, bane sig giva, släkten spills av systrars barn…det är kling-tid och yxtid, kluvna sköldar, VINDTID och vargtid, förrn världen störtas”.

I Bahman Yasht beskrivs dessutom mycket tydligt en kraftig klimatförsämring av Fimbulvinterkaraktär: solen blir mindre och syns sämre, året kortare, sådden nästan utan skörd, boskapen förökar sig föga. Dessutom blir människorna svaga och svekfulla.

Ragnarök som världsundergång p.g.a. kristendomens slagskugga.

Mycket av vad som kan sägas om detta har redan blivit belyst i avsnittet om Indoeuropeisk cyklisk världsordning. Man kan förvisso hävda att kristendomens ankomst och övertagande innebar ett Ragnarök för den gamla tron, världsbilden och livsstilen. Men specifika Ragnarökstankar har definitivt inte skapats av den annalkande kristendomens slagskugga. De låg alltså redan inbyggda i den egna världsbilden och dess indoeuropeiska arv. Däremot har de klart kunnat aktualiseras. Man har hävdat att en befolkning, ättsbunden och i huvudsak jordbrukande, som huvudsakligen styrs av årets och äringens kretslopp, inte skulle ha behov av eskatologiskt apokalyptiska tankar. I
www.roskva.no/kvasir 8

normalfallet nej. Men kristendomens engångsapokalysm predikades ju under vikingatid med tonvikt på den enskilda individens själs eviga frälsning. De mest eskatologiska eddakvädena är historiskt uppkomna under denna tid.

Så vad alstrar den gamla norröna tron efter det kristet aktualiserade Ragnarök? Jo, på indoeuropeiskt återkommande sätt skapas jorden ånyo genom höjas ur havet (den skapas inte nu genom att en urjätte dödas, så den är denna gång motspänningsfri och skön och åkrarna skola växa osådda), de av gudarna som var oskyldiga återvänder, både Balder och Höder. Höner kommer, det var en av de gudar som förra gången skapade människorna. Han ger Balder och Höder lott-trä (en ”prästerlig” handling tillhörig den första funktionen i Dumezils indoeuropeiska trefunktionsteori). Och efter Höner kommer människorna. Mer utsäger inte Völvans spådom i sak om den nya jorden. Men enligt andra Eddakällor kommer även Tors söner Magne och Mode (i den andra funktionen, krigarens). Fruktbarhetsguden Njord har också bidat Ragnaröks utgång i Vanaheim och finns tillgänglig för den tredje funktionen, den närande.

Vad händer efter Ragnarök i Hyndluljod? Här berättas det enbart om en, som kommer mäktiggjord genom jordmakt, den främste av furstar, släkt med alla ätter, han är mäktigare än alla, jag törs ej nämna hans namn. Detta låter nästan som Kristus. Men tidigare i kvädet har berättats om samme mäktige från urtiden, född av nio mödrar (jättinnor) och som stärkts förutom av jordmakt även av svalkallt hav och svinofferblod. Ej heller här nämns han vid namn, men man inser att det i själva verket talas om Heimdal, gudarnas väktare som bor uppe vid Bifrost, regnbågen, vid Himmelsberget (alltså himlen) och vakar över vägen till Asgård. Han är också människosamhällets skapare enligt Rigstula. Han har ett helt annat ättursprung än de andra gudarna och är inte medskyldig. Han kommer att inta platsen som höggud. I en senare textversion av den poetiska Eddan finns ett inskott i Völuspá mot slutet: den mäktige kom då till makters domar, starke från ovan, styr över alla. Detta har också av eftervärlden tolkats som en Kristusbild, men är alltså Heimdal.

Så i en åldrad, sprickande värld sker Ragnarök och en ny normal indoeuropeisk värdsskapelsecykel sker, med människor och hedniska gudar. Men den nygamle högste guden, Heimdal, representerar ren jättekraft, som nu därför står i harmoni med gudakraften. Heimdals utveckling till högste gud torde möjligtvis ses som ett svar till den annalkande kristendomen, den mäktige från ovan.

Ragnarök har redan varit till följd av ett vulkanutbrott år 536.

Om vi till att börja med utgår från att ett mycket stort vulkanutbrott skett år 536, och beläggen för detta skall vi komma till, så måste vi först fråga oss om det är möjligt att komma ihåg och muntligen överföra minnen därifrån fram till bortåt år 1150, då nedskrivande tagit fart på Island. Våra bevarade handskrifter kan mycket väl vara senare, det kan ha funnits tidigare handskrifter, som inte bevarats. Sedan kan vi läsa skildringar och beskåda konstverk om Krakatoas utbrott 1883 och tiden därefter, vars verkningar är mycket välbeskrivna. Till slut kan vi studera vad den poetiska eddan och Snorre säger om Fimbulvintern och Ragnarök och jämföra.

Man kan kulturellt definiera ett släktled som kanske 30 år, man kan anta att detta är tidsrymden för att ex. en fader kan berätta ett kväde för ex. sin son, så att denne är fullt i
www.roskva.no/kvasir 9

stånd att förstå det. Men en fader kan även berätta för sin sonson och därmed får vi en dubblering av tidsrymden. Vi kan definiera denna tidsrymd som en berättargeneration och för enkelhets skull sätta denna till femtio år. Resonemanget har inget med aktuell medellivslängd att göra, det räcker med att ett tillräckligt antal fäder blir så gamla, att deras sonsöner fullt kan förstå kvädet.

Mellan år 550 och år 800, vikingatidens början, är det alltså bara 5 berättargenerationer och det är under vikingatiden som ex. Völvans spådom börjat skaldas. Från 550 till 1150 är det 13 berättargenerationer, kanske inte oöverstigligt. Nu är under muntlighetens villkor det en halv vetenskap om hur ett tillräckligt intressant ämne ev. stabilt kan vidarebefordras. Vi undviker att utvidga detta ämne, vilket vi väckt. Vi nöjer oss med att fastslå, att vad gäller Sigurdscykeln i den poetiska eddan, från samma isländska handskrift, så säger andra historiska källor att samma personer och folk hör till folkvandringstidens början. Alltså runt år 400, och nu blir det i16 berättargenerationer som berättelserna har bevarats.

Bevisen för vulkanutbrottet 536 är många. Man har funnit ytterst kraftiga sulfatutfällningar i borrkärneprov från isarna på Grönland och i Antarktis. Dendrokronologiska undersökningar av årsringar i fossilt trä visar så gott som ingen tillväxt för åren 536 till 545. Klimatstudier från norra Sverige har visat en sänkning av sommarmedeltemperaturen med 3-4 grader. Historiska senantika källor som Prokopios, Cassiodorus, Zachariah från Mytilene, Johannes Lydos och Johannes av Efesos vittnar om att solen/solskivan inte var synlig under nästan två år i Medelhavsområdet, från mars 536 till året ut 537. Dagsljus fanns förstås.

Om vi går till arkeologiska undersökningar i Sverige, får vi en bild för mitten och andra halvan av 500-talet, som förvisso kan tydas som en kraftig befolkningsminskning. Paleobotaniskt får man fram att stora tidigare öppna marker, åkrar och beteshagar, växte igen med skog. För östra Mellansverige övergavs ett stort antal byar för att i förminskad storlek flyttas till vissa lite högre och torrare marker. Allmänt sett för Sverige gäller för perioden att man finner färre bosättningsspår, färre gravar och färre fornsaksfynd. För vissa sämre lottade områden gäller för de nämnda sakerna inga alls, typ norr om Hälsingland och sydsvenska höglandet. Man bör förstås notera att det är dåliga somrar med missväxt, som knäcker en befolkning, inte smällkalla vintrar. Man bör också notera att liknande arkeologiska bild skulle ha kunnat bero på en smittsam farsot.

Parentetiskt förefaller det lämpligt att i detta arkeologiska sammanhang kort påpeka att arkeologer brukar sätta tidsgränsen mellan den äldre järnåldern och den yngre järnåldern med vendeltid och sedan vikingatiden till just runt 550. Ett ordentligt kulturellt brott har alltså skett.

Vi tar upp vulkanutbrott i modern tid. Det kraftigaste var Tambora 1815, som ledde till att sommaren året därpå blev kall, med missväxt och svält i Europa och Nordamerika. Vulkaniska sulfatpartiklar i atmosfären hindrade solvärmen att tränga igenom. Men solen var normalt synlig. Krakatoas utbrott 1883 var mindre, men är mycket väldokumenterad. Krakatoa är en liten ö i sundet mellan Sumatra och Java. Smällen hördes och kändes i Saigon och Bangkok. Utbrottet sände en flodvåg eller tsunami jorden runt, vilken vid Engelska kanalen syntes som en meterhög, plötslig havsytehävning. Sulfatpartiklarna i atmosfären orsakade ilsket blodröda kvällshimlar.

Den norske konstnären Edvard Munch har i sin dagbok beskrivit hur han under en kvällspromenad i Oslo upplevde en sådan kvällshimmel strax efter utbrottet. ”-så gick solen ned, himlen blev plötsligt blodröd, jag stannade och lutade mig mot staketet trött till
www.roskva.no/kvasir 10

döden. Över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldstungor. Mina vänner gick vidare, men jag blev stående skälvande av ångest. Och jag kände att det gick ett stort oändligt skrik genom naturen.” Först tio senare började han måla av sig sin hemska upplevelse. 1893 kom den berömda målningen Skriet. Sedan följde fler på liknande tema, varav en hette Förtvivlan. Alla hade ilsket blodröda himlar.

Man kan titta på de antika beskrivningarna om hur det uppges att under vulkanutbrottet år 536 man inte kunde urskilja solskivan dagtid under nästan två år. Man kan jämföra med Krakatoa och Tambora, då solen syntes helt normalt dagtid. Och man kan försöka föreställa sig storleksordningen hos 536 års utbrott. Forskare misstänker på olika grunder att det var just Krakatoa som small även 536. I så fall kanske man kan föreställa sig hur den flodvågen såg ut. Många av de danska småöarna är påtagligt låglänta, kanske 10-15 meter höga. Blev de helt och hållet översköljda? Spekulativt. Men vi får en utsökt förklaring till den alternativa Ragnaröksföreställningen, våggåtans.

Det naturliga förloppet för verklighetens Ragnarök orsakad av vulkanutbrottet blir då:

1) En eventuell flodvåg 2) Solen försvinner. En s.k. Fimbulvinter. 3*) Stora strider om brödfödan med befolkningsminskning. Sannolikt ordentlig.

Vi skall åter titta lite mer på vad de norröna källorna säger i ljuset av detta. Snorre beskriver väl fimbulvintern: ”…fimbulvintern kommer. Då yr snö från alla håll, då blir det mycket kallt och vassa vindar. Solen har ingen verkan (ekki nýtr sólar). Tre vintrar kommer i följd och ingen sommar emellan.” Det blir två förlorade somrar, vilket stämmer med de antika uppgifterna. Han anger att Fimbulvintern förebådar Ragnarök.

Völuspás tidsföljd i Ragnaröksdramat är: Balders död, Loke blir kedjad. Diverse onda förebud. Och så kommer att sol och måne försvinner. Ordet fimbulvinter nämns inte i kvädet. Vi återger dessa strofer om sol och måne:

40.Austur sat in aldna Östan i Järnskog í Járnviði åldriga sitter, (;Angerboda med Loke som far) og fæddi þar föder däri Fenris kindir. Fenris släkte Verður af þeim öllum en blir mest av (;en ur Fenris släkte) einna nokkur alla mäktig, tungls tjúgari tunglet tuggar (;slukar månen. Tungel är ett äldre svenskt ord för måne) í trölls hami. i trolle-hamn (;dvs. nu kan inte månen ses längre) —- —- 41.Fyllist fjörvi Mättas av lik från (;samma ulv som slök månen) feigra manna, män som dött, rýður ragna sjöt gudars gårdar (;rödgör gudarnas hem med rött blod) rauðum dreyra. garvar i blod (;den blodröda himmelen, som skildrats av Edvard Munch) Svört verða sólskin svart blir solsken (;solen försvinner under flera somrar. Det specificeras inte just två)
www.roskva.no/kvasir 11

um sumur eftir, om somrar efter, veður öll válynd. vädret vrånglynt Vituð ér enn eða hvað? – Ve’t ni nog eller vad? –

Så följer nya dystra förebud. Striden om brödfödan börjar: ”Bröder må brottas, bane sig giva, släkten spills av systrars barn.” Så följer den stora slutstriden i Ragnarök mellan gudar och jättemakter. Och världen går under: ”Solen svartnar, sänks jord i hav, kastas från himlen, klara stjärnor. Upp ångar imma, eldar lågar (við aldurnara), hettan slår högt mot, himlen själv.” Så stiger den nya jorden upp. ”Sänks jord i hav” kan förstås ses som en flodvåg.

Hyndluljod handlar om mycket annat. Mot slutet kommer Ragnaröksanknutet material. Ordet fimbulvinter nämns inte. Heimdal beskrivs. Angerboda föder Fenrisulven med Loke som far. Loke äter ett halvsvett kvinnohjärta och blir själv med barn och föder ännu mer vidunder. Så kommer helt kort hela Ragnaröksdramat:

Haf gengr hríðum Hav går i stormar (;flodvågen kommer) við himin sjalfan, mot himlen själv, líðr lönd yfir, löper över landen, en loft bilar; men luften viker;

þaðan koma snjóvar därav snöfall, (;fimbulvintern) ok snarir vindar; snabba vindar. þá er í ráði, gudars undergång at rögn of þrjóti. ödesbestäms. (;detta är tydligen enda antydan om världundergången)

Sedan avslutas kvädet med hur Heimdal träder fram.

Men den katastrofala befolkningsminskningen? Den framgår visserligen indirekt av stridsskildringarna i Völuspá och av att världen går under. Men på ett ställe i den poetiska Eddan nämns uttryckligen en befolkningskatastrof, i Vaftrudnesmål. Odin frågar jätten Vaftrudner:

44.Fiölð ek fór, Mycket for jag fiölð ek freistaðak, mångt jag frestat fiölð ek reynda regin; mången makt jag rönt hvat lifir manna, vem lever av mänskor (;i själva frågan ligger att det har varit en befolkningskatastrof!) þá er inn mæra líðr när liden är stora fimbulvetr með firom? fimbulvinter i värld Vaftrudner svarar: 45.Líf ok Lifþrasir, 45.Liv och Livtras en þau leynaz muno leva ska’ll de í holti Hoddmímis; gömda i Hoddmim’s hult morgindöggvar mo’rgonda’gg till þau sér at mat hafa; mat de har, þaðan af aldir alaz. åldrar alstra skall (;ordet ald = ålder, tidsålder, liv)
www.roskva.no/kvasir 12

När befolkningskatastrofer beskrivs mytiskt eller i folktro talas det oftast om att ett enda människopar, som återbefolkar området. Nå, har denna befolkningskatastrof varit eller kommer den att ske? Det är för gudakvädena i den poetiska eddan alltid vanskligt att avgöra. Vaftrudnesmål är en vishetstävling med livet som insats och handlar mest om världens ursprung. Svaret på frågan må lämnas öppet.

Man kan föreställa sig järnåldersmänniskornas ångest inför blodröda himlar och hungersnöd. Hur de blotade och bad till gudarna förgäves. Dessa svarade inte. De kanske hade lämnat människorna eller själva dött? Kan det faktum att norröna gudar varken är allsmäktiga eller allvetande eller att de kan dö bottna i detta minne? I myter världen runt finns nu, som man kan förvänta, berättelser om hur sol och/eller måne försvann för en längre tid och behövde letas upp av gudar eller mänskliga hjältar. Ämnet är för stort för att här närmare gås in på.

Slutord.

Egentligen finns det sanning i alla ovanstående teorier om det norröna Ragnarök. Min egen upplevelse efter en medveten djupdykning i de norröna myterna är att de speglar ett äkta inhemskt problem eller bekymmer, vilket alltså måste vara huvudförklaringen. Världen är instabil så som den är uppbyggd. Enligt myterna söker gudarna ytterst medvetet skaffa sig så mycket kunskap, som möjligt, för att motverka detta. De står därmed i direkt motstats till den kristne guden, som definitionsmässigt är såväl allsmäktig som allvetande.

Inträffandet av det verkliga Ragnarök, utlöst av ett vulkanutbrott år 536 (med världsomgripande följder), har färgat i varje fall forniranska och fornnordiska myter. Kan detta vulkanutbrott ha skapat de indoeuropeiska religionernas cykliska världsförlopp? Nej, men det har förstås förstärkt den redan befintliga tanken på sådana cykliska världsförlopp. I, i varje fall, Veda-religionen hade uppfattningen om återkommande världscykler uppstått långt tidigare. De norröna föreställningarna röjer klart sitt beroende av de indoeuropeiska. Efter Ragnarök återuppstår denna (!) värld på nytt – och detta trots kontakt sedan hundratals år med kristen missionering om paradiset, ett hinsides rike, ej av denna värld.

De monoteistiska religionerna med sin linjära historieuppfattning har inte kunnat införliva 536 års Ragnarök i sin struktur. Världen har ett enda och slutligt slut, sedan vidtar något annat, paradiset/helvetet. Att den nya jord, som stiger upp i slutet av Völvans spådom, tecknas så skön, kan bero på minnet av den lättnad människor kände, när Fimbulvintern äntligen tog slut. Eller på kristna löften/beskrivningar om paradiset, om man lydde.

Det finns några saker jag inte tagit upp i beskrivningen av de inhemska tankarna ovan. Dråpet på Balder har tidigare setts som mytiska minnen av dels en initiationsrit, dels en vegetationsguds cykliska döende och återuppstående. Båda teorierna är sedan länge vederlagda och ter sig nu irrelevanta. Om Loke finns teorier om att han skulle vara en trickster/kulturbringarfigur, som de är kända från indianreligioner. Nog har Loke sina upptåg för sig, men någon kultur har han inte bringat mänskligheten, vilket det i så fall varit fråga om. Vi kan jämföra med en indoeuropeisk kulturbringarfigur, den grekiska mytens Prometeus. Denne hade olovligen gett människorna elden, för vilket Zeus straffade honom genom att binda honom vid en klippa, där en örn satt och hackade i hans lever. Även Loke
www.roskva.no/kvasir 13

blev bunden vid klippor av gudarna och en orm droppade etter över honom intill Ragnarök. Men hans hustru Sigyn höll en skål emellan. Skålen behövde dock då och då tömmas och då skalv Loke som en jordbävning. Här finns därför ytliga likheter men inte till det underliggande verkliga skälet för straffet. Även denna teori ses därför nu som irrelevant.

Litteraturförteckning:

Angående naturkatastrofen 536:
Från Sagakonferensen 2009: Ekki nýtr sólar. När himlen färgades röd av gudarnas blod Bo Gräslund, Dept. of Archaeology and Ancient History, Uppsala University, Sweden

Angående våggåtan och den alternativa Ragnaröksbilden:
Recognizing Mythic Images in Fantastic Literature: Reading Baldrs draumar 12-14, av ”Frog”, University College London. Från Sagakonferensen 2006. (Men tanken på en verklig flodvåg som sköljer över låglänta danska öar är min egen)

Angående Ymir och en del tankar om den norröna världena uppkomst:
In the beginning was the Scream, Conceptual thought in the Old Norse myth of creation. Av Henning Kure. Ur Sagakonferensen 2003.

Angående Bahman Yasht m.m.:
Världsundergång och världsförnyelse av Anders Hultgård

Völsetåten

Völsetåten. 

Översatt från fornisländska av Hans Lagerhall. Hämtad från www.heimskringla.no.

Min kommentar:

Völsetåten är som text förstås kristen, så det förslår, för att inte säga en ren kristen satir. Det är dock så att vissa av verserna har ett flertal mycket ålderdomliga ord och begrepp, som rimligen går tillbaka på hågkomster av fruktbarhetsblot. De är ytterst intressanta och livligt omdiskuterade i norrön religionsvetenskap. Det citeras ofta ur Völsetåten. Det är nyttigt att stifta bekantskap med själva texten i sin helhet, inte bara delar av den, så att man fullt ut inser att den, som den står, utgör ett stycke illvillig kristen propaganda. Men likväl röjer texten, så att säga mot sin vilja, ingående kunskap om det forna. Samtliga verser är medtagna och genomgångna av mig. I.ö. kan man angående trälens och trälinnans roll se, att de uppges få vara med på, samt delta i, den beskrivna religionsutövningen och alltså behandlas ganska väl. Jag har en hel del långa kommentarer på olika ställen.

1. ”Här börjar Völsedyrkan hos uddnäsfolket.
Efter vad som sägs i ett fornt kväde bodde på ett ”andnäs” (=uddnäs) norrut i Norge, där som under låg en bra långskeppshamn och fjärran de stora bygderna och så även huvudskeppslederna, en bonde och hans något åldrade ”húsfreyja”, (hustru). De hade två barn, en son och en dotter, efter vad början av kvädet säger och så lyder:

Karl hefir búit Karl har byggt ok kona öldruð med kona åldrad á andnesi uti ett uddnäs einu hverju. av nåt slag Átti son hade en son við seima Bil med … (; kan ej tolka) drengr ok dóttur dräng och dotter drjúgskýrliga. drygklartänkta

Där fanns också en träl och en ”ambátt” (trälinna). Bonden var en lugn man som inte blandade sig i, medan ”kerling” (kärringen ; kerling, har inte en nedsättande klang som nuvarande svenska ord, men passar i sammanhanget bra) var högmodig och ställde mycket bland hushållsbestyren. Bondsonen var munter och gladlynt, skämtsam och ”uppivöðslumikill”, (=tokdryg, överlägsen). Bondedottern var äldre, ”nimm” och naturligt klok, trots att hon inte vuxit upp bland mycket folk. Bonden hade en stor ”etjutík” (”busspå”-tik) , som hette Lærir. Ingen kläm hade de på den heliga tron.

Så bar det till en förliden höst, att karlens ”draghäst” (vagnhäst) dog. Denna var mycket fet och eftersom hedna män hade russkött som föda, så kom hästen till nytta. Och först, när den var flådd, ryckte trälen av honom i den lem, som efter naturens skapnad har det slags kvickhet till mättnad som hos andra djur, vilka ökar sin emellan och som vad fornskalder
www.roskva.no/kvasir 2

visar på, kallas vingull hos hästar. Och då som trälen har skurit bort den och ämnar kasta ned den på vallen bredvid sig, löper bondsonen fram leende, griper tag och går in i sittstugan. Där inne var hans moder, hennes dotter och trälinnan. Han riste med lemmen mot dem med många uppeggningsord och kvad en visa:

Hér meguð sjá Här må ni skåda heldr röskligan hellre rask vingul skorinn vinglarn skuren af viggs föður. av Viggs fader. (; okänt vad kenningen åsyftar) Þér er ambátt Dig blir ambátt þessi Völsi denna Völse allódaufligr all-o-sävlig innan læra. innan låren

Trälinnan tjuter till och ler, men bondedottern bad honom bära ut denna ”andstyggð” , (styggelse). Kärringen står upp och omtalar andra krafter och säger, att varken detta eller annat skall de låta förfara av sådant, som må varda till gagn. Hon går sedan fram och torkar den som varligast och sveper in i en linduk och bär lökar till och annat gräs, så att den därför inte måtte ruttna, och lägger ner i sin kista.

Lider nu så om hösten, att kärringen tar upp honom (;Völsen) varje kväll med allehanda ”formæli” (förmälen ; ”formæli” är den gamla blottermen) till hans dyrkan och det kommer dithän att hon vänder dit all sin ”átrúnaðr” ( tro ; ”átrúnaðr”, som vanligen betecknar den gamla förkristna tron, medan ”trú” alltid betecknar den kristna tron) och håller honom för sin gud och leder med sig in i samma villa sin make, barn och husfolk. Med fiendens kraft växer han så och styrks, att han kan stå hos husfrun om hon vill. Kärringen tar upp den sed, att hon bär in honom i sittstugan var kväll och kväder över honom först av alla en ”visa” (vers), räcker honom till maken och så från den ene till den andre tills det blir trälinnans tur. Var och en läste också en vers över honom.

2. Olaf konung finner uddnäsmännen.
En gång, innan Olaf konung blev landsflyktig inför Knut konung, höll han sina skepp norrut längs landet. Han hade hört talas om detta näs och om den otro, som där for fram. Och därför ville han där, som överallt annars, vända folket till den rätta ”trú” (kristna tron). Han säger inför sina ledsagomän att han vill vika av från leden och till den hamn, som ligger under nämnda uddnäs, då vinden var förlig. Sent på dagen kom de så till denna hamn. Konungen låter tälta över skeppen, men säger att de skall ligga på skeppen över natten. Han själv ämnar sig till gården och ber Finn Árnason och Þormóð Kolbrúnarskáld följa med.

De tar alla en gråhuvkappa och för över sina kläder och går så till gården om kvällen i dis, de viker av mot sittstugan (; och in) och sätter sig på en bänk och fördelar sittutrymmet så, att Finn sitter innerst, sedan Þormóðr, men kungen ytterst. De väntar där till dess det blivit mörkt. Men nu kommer in en kvinna med ljus och det var bondedottern. Hon hälsar männen och frågar efter deras namn, men de kallade sig alla Grímr (; den maskerade, ett Odinsnamn). Hon gör upp ljus i stugan och tittar för jämnan på gästerna och längst vänder hon sig mot den som sitter ytterst. Och då hon börjar gå fram, får hon ljud i munnen och ”mälte” (talade) så:

www.roskva.no/kvasir 3

Ek sé gull á gestum Jag ser guld på gäster ok guðvefjar skikkjur gudsvävda mantlar (; guðvef är ett kostbart kläde, möjligen sammet) Mér fellr hugr til hringa. jag får håg till ringar. Heldr vil ek þing en ljúga Hellre vill tala än ljuga (; ordet þing betyder ting, möte, kärleksmöte, tingest, samtal, þinga samtala) Kenni ek þik, konungr minn. Känner jag dig kungen min. Kominn ertu, Óláfr. Kommen är du Olaf.

Då svarar den nykomne som satt ytterst: ”Låt kort vara med detta, du är en hygglig kvinna.”

De skiftar så icke flera ord. Bondedottern gick fram och lite senare kommer in bonden och hans son och träl. Bonden sätter sig i högsätet och sonen hos honom, men trälen längre bort. De är glada mot gästerna för deras lugn. Sedan vänds bohaget bort och sätts fram bord och mat. Bondedottern sätter sig hos sin bror, men trälinnan hos trälen. ”Grimarna” sitter alla ihop som redan sagts. Sist kommer kärringen in och bär Völse i famnen och steg fram för bonden i högsätet. Det är icke rönt att hon skulle sagt något till gästerna. (; Min kommentar: Kärringen tecknas alltså så förryckt i sin vantro, att hon glömmer bort själva gästfrihetens lagar, sade inte något till gästerna.) Hon rycker av duken från Völse och sätter honom i bondens knä och kvad visa (vers):

Aukinn ertu, Völsi, Ökt är du Völse ok upp of tekinn, upp är du tagen (; obs. användandet av det ålderdomliga utfyllnadsordet ”of”) líni gœddr, med linet gödd en laukum studdr. och lökar stödd. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” (; se nedan för exakt diskussion av vad som kan tänkas menas) þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, bóndi sjálfr, men sjä’lv du bonde (; bóndi betyder både bonde och make) ber þú at þér Völsa. bä’r till dig Völse.”

(; Mina kommentarer: Till att börja med: med linet gödd och lökar stödd. Detta kan utmärkt väl vara en gammal formel. Man har hittat en benskrapa, ev. för att rengöra skinn med, norr om Bergen i Norge från 400-talet med runformeln ”linalaukaR”. Ett annat ord för lin är ”hörn”, vilket även är ett binamn på Freja. ”Þiggi mörnir þetta blœti”: ”Blœti” n. skall inte betyda blot utan gudabild. Den man blotar?? Tyvärr är böjningen av detta neutrala ord sådant att det vare sig går att skilja mellan nominativ resp. ackusativ för ental eller flertal, men bestämningen ”þetta”i pluralis, både i nominativ och ackusativ. ”Þiggi” är nutid konjunktiv för 3:e person, i tyvärr antingen ental eller flertal av verbet ”þiggja” ta emot. Vad finns det för tänkbara ord på ”mörn-”? Vi får leta i stora lexikon efter extremt sällsynta, dvs. arkaiska ord. ”Mörn” m. betyder svärd. Frasen betyder i så fall: Må svärden [nominativ!], eller bildligt möjligen fallosarna, mottaga gudabilden ?????? Men ”mörn” f. kan även avse jättekvinna, så ”mörnir” kan betyda jättinnor i antingen nominativ eller ackusativ och vi vet inte riktigt vem som mottar vem. Rimligen i så fall att Frej mottar jättinor i den betydelsen som när Frej mottog Gerd i lunden Barre, kanske ett heligt bröllop. Jag har översatt som ovan för att åtminstone få stavrim.

Redan frasen ”þiggi mörnir þetta blœti” med ordet ”mörnirs” svårförklarlighet signalerar något ålderdomligt men äkta. Men det som avses med begreppet ”blœti”, gudabild, kan ju
www.roskva.no/kvasir 4

faktiskt vara Völse själv! Völse som gudabild eller gud. Vad skulle i så fall offret, blotet, kunna bestå i? Jo Völse är ju vördad, gödd med lin och stödd med lök, dvs. blotad med dito. Dessutom läser man verser för honom. Samt inte minst: Völse vandrar från hand till hand utan att sättas ned under ceremonin på identiskt samma sätt, som det stora ölhornet vandrade från man till man under tagande av var sin klunk i gemenskap och kraftgivande under bloten med/till de gudomar, som förmälet angivit, utan att sättas ner. Som beskrivs i många sagor. Här var den heliga drycken det väsentliga, man drack ju exempelvis jul.

Man skulle kunna ha svårt att tro att något så här ”tvärhedniskt” fortfor i Norge så sent. Men denna kristna satiriska text är faktiskt mycket mer medveten och välunderrättad än vad som framgår av ytan. Völse är ju en bevarad hingstlem. Åt vilken gud helgade man heliga hingstar? – Åt Frej. Lät man heliga hingstar arbeta som vanliga ök? – Aldrig någonsin [enligt vad man kan utlösa av norröna källor samt av Tacitus om germanerna runt år 100]. Från vilken häst stammade Völse? – Från bondens ”arbets”-häst, ja just så, vilken till yttermera visso hade självdött innan. Skulle man i verkligheten i en fruktbarhetsceremoni, som syftar till att stärka livet och livskraften ha använt en lem från ett kadaver? – Skämta inte. Skulle man i.ö. i blotet använt ett blotsdjur, som vore något annat än perfekt, bondens arbetshäst var ju rent ut sagt fet? – Nej, givetvis inte!

Det framgår alltså tydligt att denna text fullt medvetet förhånar hedniska kultbruk, den vet exakt hur den skall smäda så svidande som möjligt. Därmed röjer den också sin exakta kunskap och att tidsavståndet, om alltså något, inte är särdeles stort till verkligheten då texten säges utspelas. Texten sällar sig därmed (på sitt sätt) till de få beskrivningar vi har om förkristet kultbruk, om än aldrig så förvridet.

Åter till texten, husfrun hade just erbjudit Völse åt bonden.)

”Bonden lät sig föga fägnas, men tog dock vid och kvad visa:

Mundi eigi, Månde icke ef ek um réða, om ja’g om rådde (; réða konj. dåtid av ráða råda. Ålderdomligt utfyllnadsord ”um”.) blœti þetta ”blotet” detta borit í aftan. bära i afton. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, sonr bónda, men du so’nen bo’ndens (; obs. betoningen) sé þú við Völsa. se’ du till Völse. (; alt. var du med Völse, ordet sé är dubbeltydigt)

Bondesonen grep om honom och höjde Völse och vänder mot sin syster och kvad visa:

Beri þér beytil, Bäre dig ”beytil” (; återigen ett ålderdomligt ord, som syftar på lemmen) fyrir brúðkonur. för brudekvinnor Þær skulu vingul de skola vinglarn væta í aftan. väta i afton. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, dóttir bónda, men du do’ttern bo’ndens (; betoningen, en fornyrðislagsupprullning före) drag þú at þér Völsa. dra’g åt dig Völse.
www.roskva.no/kvasir 5

Hon gör sig inte mycket av det, men vaktar dock på att följa hushållssederna och tog bara knappt på honom och kvad visa:

Þess sverk við Gefjun Svär jag vid Gefjon (; en Freja-hypostas? för unga kvinnor) ok við goðin önnur, och gudar andra at ek nauðig tek att nödgad jag tar við nosa rauðum. vid ”nosen” röda. (; nosi, böjd form nosa, okänt ord) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en, þræll hjóna, men träl hos hjonen (; hjón betyder makar i flertal, men tjänare i ental) þríf þú við Völsa. tag du vid Völse.

Þrællinn tekr við ok kvað:

Hleifr væri mér Leven mig vore (; brödlev alltså: jfr. engelskans loaf) hálfu sæmri, lämpad halv þykkir ok ökkvinn tjock och mastig ok þó víðr, mera vid, än en Völsi þessi eviga Völse á verkdögum. på arbetsdagar. (; en extra långrad i halvstrofen. Fullt möjligt på fornyrdislag) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, þý hjóna, men trälakvinna (; ”þý” ett annat ord för trälinna) þrýstu at þér Völsa. tryck mot dig Völse.

Trälkvinnan tar emot honom mycket blitt, klamrar sig vid honom och klappar honom.”

(; Mina kommentarer. Så här långt i ”Völsekvädet”, vilket ju texten påstår har ”funnits”, kan man beteckna husfruns vers som avspeglande något äkta jämte förstås ”omkvädet”, ”þiggi mörnir þetta blœti”. Utöver husfrun tecknas överlag kvinnorna som mer drivande, männen mindre. Detta är i linje med att gydjor kunde leda Frejskulten. Bondsonens hållning tycks ligga inom en fruktbarhetsrits ram, han tecknas nog ta det på allvar trots sin skämtsamhet. Bonddottern däremot avbildas som en s.k. ”ädel hedning”, som trots att hon ännu inte är kristen, egentligen är det i all sin ovetskap, med en sådans värderingar. Hon är föredömligt pryd och anser att Völsen är en styggelse. Dessutom är det hon som känner igen Olaf ”den helige”.

Trälens hållning som en hungrig, gudlös pragmatiker kan betecknas som ett skämtsamt, kristet förlöjligande. Men skulle i denna kristna norska miljö kunna ha ett visst verklighetsunderlag, nämligen om trälen vore same och sålunda kunde anses kristet gudlös, och samtidigt ointresserad av just dessa ”hedniska” riter. Att jag framhävt trälens och trälinnans deltagande i religionsutövningen som tecken på, att de blev någorlunda väl behandlade, är i linje med detta samhälles småskalighet. Man bodde tätt ihop och kunde inte undgå att ha personliga relationer. Jag återkommer om trälinnans hållning.

Lägg märke till att kristendomen inte kan misstänkas för att förlöjliga den gamla religionen med att t.o.m. trälar fick dyrka gudarna. Så, säger denna kristna text, att trälar fick vara med och dyrka gudarna, så fick de nog det. (Kristendomen själv lär ju att vi alla är lika inför
www.roskva.no/kvasir 6

gudomen, icke jude eller grek, icke fri eller ofri enligt Paulus, även om den historiskt sett inte verkligen gjort alltför många knop för att utrota slaveriet.)

Tillbaka till texten:

”Víst eigi mættak Visst icke mäktat við of bindask mot mig hindra í mik at keyra, i mig köra ef vit ein lægim om ensam i kättja. (; eg. står det ”om vi två ensamma låge i kättja”) í andkætu. ———————— (; halvstrofslängd?) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, Grímr, gestr várr, men Grímr vår gäst gríp þú við Völsa. grip du Völse. (; Mina kommentarer: Trälinnans hållning, som dock är drivande, är förmodligen också ett exempel på kristet förlöjligande. Vi talar ju om att rent fysiskt köra en jättelik hingstlem i sig. Häri ligger nog förlöjligandet. För många kyrkomän särskilt Saxo Grammaticus, men även Adam av Bremen, framstod uppenbarligen vanakulten och särskilt Freja som en ”andstyggð”, (styggelse). Saxo missar i sina historier aldrig ett tillfälle att racka ner på just Freja. Adam säger om Frejskulten i Uppsala att man där sjöng oanständiga sånger, vars innehåll är bäst att förtiga. Det råder om kultbruk en kristet betingad nästan total tystnad och i synnerhet om vanakulten. Det finns bara små korn här och var i den norröna litteraturen.

Kunde man i de oanständiga sångerna i Uppsala skämta om att köra hingstlemmen i sig? Ingen vet. Vi får nog särskilja skämtkättja, rituell kättja och verklig kättja. Kunde man ha samlag i vanakulten? Jag håller det personligen för klart sannolikt. Vi talar inte minst om den indoeuropeiska mikrokosmos- och makrokosmos-tanken. Det som sker i det lilla, sker samtidigt i det stora. Denna tanke genomsyrar beskrivningarna av de stora bloten, där det heliga ölhornet gick runt. Det gällde ju att säkerställa boskapens och grödans tillväxt av vilka man var beroende. Genom ”rituella samlag” eller verkliga samlag säkrade man i det lilla mänsklighetens eller snarare släkternas tillväxt och i det stora, samtidigt, boskapens och grödans tillväxt. Man stärkte och hjälpte gudarna att säkra världens bestånd.

Nu kommer så de tre ”Grímarnas” verser. Redan av textsammanhanget framgår att de bara låtsades hänga med och hittade på, deras verser har alltså aldrig hängt ihop med ett ev. synnerligen hypotetiskt, ursprungligt, ”Völsekväde”.)

”Finnr tog vid och höll, han kvad visa:

Legit hefk víða Legat har jag vida fyrir andnesjum, för uddnäsen, (; Obs. i flertal, kanske självupplevt, bildligt. Långraden är f.ö. inte ens stavrimmad) snævgum höndum med snöiga händer segl upp dregit. seglet hissat. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta, en þú, Grímr, griði minn, men Grímr min gridsvän (; fredsvän) gríp þú við Völsa. grip du i Völse.
www.roskva.no/kvasir 7

Han gav den då till Þormóðr. Tog denne vid och tänkte klarsynt på hur Völse var skapad. Bröt han då och kvad visa:

Sakat forðum, Ej klandrat fordom (; berättelsen skildrar förhållanden något 10-tal år efter år 1000.) þó hefk farit víða, fast farit vida, (; Kristningen hade då brett ut sig vida i Norden, + Island, Grönland, där T. Varit; = självupplevt?) flennt reðr fyrri ….. fara með bekkjum. ….. (; får inte ihop betydelsen.) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta, en þú, Aðal-Grímr, men du, Ädel-Grim tak enn við Völsa. emottag Völse.

Konungen tog vid och kvad visa:

Verit hefk stýrir Varit styrman
ok stafnbúi och stävbo (; förstävsman på krigsskepp.) ok oddviti och ”uddveta” (; oddviti = ledare) allra þjóða. för alla folk. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta, en þú, hundr hjóna, men hjonens hund tag hirtu bákn þetta. hårt i tecknet. (; hirta = bestraffa, nog ett kristet ord då att hämnas är inte samma sak.)

Han kastade då ner Völse på golvet, men hunden grep den genast. När kärringen såg det, blev hon alldeles till sig. Hon slog till mot den och kvad visa:

Hvat er þat manna Vad för en man som mér ókunnra, mig är okänd, som er hundum gefr hunden giver heilagt blœti? heliga ”blotet”? Hefi mik of hjarra Häve mig från järnen ok á hurðása, till åsen på dörren vita ef ek borgit fæ veta om jag bärgar blœtinu helga. ”blotet” helgat.

(; Mina kommentarer: Här är förstås beskrivet något äkta igen. Först något om orden. ”Hjarri” som betyder ungefär gångjärn, men då var skänklarna mycket längre, kanske över hela dörrbladet [och en bit av väggen] och inte infällda i dörrsida och dörrkarm. ”Áss”, plur. ”ásar” betyder en horisontell bjälke, samma ord som i takås, men även bergsryggen, åsen i terrängen. Det ligger något vågrätt, men upphöjt i begreppet. ”Hurðáss” betecknar alltså närmast den övre vågräta delen av dörrkarmen, inte de lodräta delarna av dörrkarmen. Jämför med verbet häva, upphäva. Man måste föreställa sig att husfrun med händer och fötter ämnar klamra sig fast vid dörrjärnen och vill ha knuffhjälp uppåt, så att hon kan skåda ÖVER dörren. Ordet ”áss”, plur. ”æsir” betyder förstås ase, asarna. Huruvida de två áss-begreppen skulle kunna hänga ihop, vill jag inte sia om. Efter ordsammandragningarna, synkoperingarna vid övergången till fornnordiska kan ju två ursprungligen olikljudande ord ha kommit att låta lika och orden böjs ju olika.
www.roskva.no/kvasir 8

Versinnehållet handlar om föreställningen att kunna skåda in i den andra världen, eller i framtiden, över ex. en dörröppning. Det skall finnas andra norröna belägg. Det finns också en liknande scen, fast inte med en dörröppning utan över något annat vågrätt, i beskrivningen av ruserhövdingens begravning vid Volga enligt Ibn Fadhlan, se Ibn Fadlan sve.txt. Kvinnan fortsätter så att kväda:)

”Legg þú niðr, Lærir, Lägg ner Lærir ok lát mik eigi sjá, låt mig ej se ok svelg eigi niðr svälj icke ner, sártíkin rög. sårs-tiken raggig.

Konungen kastar då av sig sina döljande kläder. Det täcktes honom då. Han förtäljer så ”trú” (den kristna tron) för dem och husfrun var ovillig till tron, men bonden något snabbare. Med Guds kraft och Olafs hängivenhet blev det till slut, att de alla tar tron och blir ”skírð” (döpta) av kungens (kristne) hirdpräst. De höll sedan tron väl när de blivit varse, vem de skulle tro på och erkände sin skapare. De insåg hur illa och omänskligt de hade levt och hur olikt alla andra goda människor. Man må i dylikt se att kung Olaf lade all sin håg i att ”eyða” (ödelägga) alla oseder, hedendom och ”fordæðuskap” (trollkonster) såväl i de yttersta utskogarna i Norges välde som mitt i huvudlandets härader. Det har nu också blivit uppenbart, att han så gjort dessa saker, vilka behagat Gud.”

(; Mina slutord: Må man betvivla existensen av en dåtida ”Völse”? – Nej, det må man icke. Varför? – Först må man utpeka den ytterliga logiken hos en Völse inom en, törhända frustande, fruktbarhetsrits ram, men detta är inte det mest väsentliga. Det är den ovanstående påvisade räckan av uppenbart medvetna, kunniga, kristna förlöjligandena av Völse: en arbetshäst [Sic!], därtill ett smällfett djur, dvs. icke perfekt djur [Sic!], som hade självdött, inte blotats primärt [Sic!] och av vars kadaverlem man gjort en livskraftsbild [Sic!]. Detta är det väsentliga.

Är ovanstående saga, som ingår som en tåt i den större sagan om Olaf den helige, en sannsaga eller en s.k. ”lygisaga”, dvs. äkta historia eller lögnsaga, erkänt fantasipåhitt? Med dåtidens mått var det emellertid definitivt en sannsaga. Så ovanstående har verkligen hänt? – Jaha. Det finns här och var i berättelsen stänk av sanning, utöver ovanstående väsentligheter. Åtminstone på något plan skildrar berättelsen absolut en verklighet. Något kämpade definitivt de nitiska norska kristningskungarna mot.