Ringborgar

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/43/Trelleborgen2.jpg/1045px-Trelleborgen2.jpg

De danska ringborgarnas krigiska syfte

Inledning

Forskarna föreställer sig att de danska ringborgarna var nära på ointagliga för sin tids motståndare. De är starka och ligger strategiskt belägna, alldeles uppenbart enligt en centralt uttänkt plan. De är inte bara starka militära fästen utan utgör även tekniska och hantverksmässiga kraftprov. Utöver den påtagliga arbetsinsatsen uppvisas matematiska och ingenjörsmässiga kunskaper samt en utpräglad organisationsförmåga. Man känner idag sju ringborgar eller s.k. trelleborgar, varav fem ligger i det nuvarande Danmark. Dessa är norrifrån Aggersborg vid den smala östra delen av Limfjorden och sedan söderut Fyrkat vid inre änden av Mariagerfjorden. Därefter ett litet större hopp förbi Jellinge, det gamla danska kungasätet, till Nonnebakken i/invid Odense på ön Fyn. Mitt på den själländska västkusten invid Slagelse väntar Trelleborg, som först började utgrävas av alla ringborgar, nämligen år 1934.På Själlands öresundskust vid Køge (strax söder om Köpenhamn) upptäcktes 2014 Vallø Borgring, den femte ringborgen. Denna är förstås ännu inte ordentligt undersökt.

I den numera svenska, skånska delen av det dåvarande danaväldet ligger under den nutida staden Trelleborg en ringborg, som under de sista åren undersökts och delvist byggts upp samt något norr om Lund fann man så sent som 1998 en andra skånsk ringborg, Borgby, invid Borgby slott. Denna ringborg tycks i motsats till alla de övriga ha fortsatt att vara brukad/bebodd även in i medeltiden. En myntvikt och ett mynt från 1000-talet har hittats och i början av 1100-talet restes ett förvarstorn i sten i dess mitt.

Aggersborg har en utvändig valldiameter om 288 m, Trelleborg på Själland, Vallø Borgring samt Borgby ung. 150 m, medan Trelleborg i Skåne, Nonnebakken och Fyrkat har ung. 120 m.

Det mest uppseendeväckande med dessa ringborgar (utom för Borgbys del) är kanske deras korta levnadstid, ung. tio år och detta i ljuset av den ohyggliga arbetsinsatsen för att bygga dem. En av de saker, som satte arkeologerna på spåren efter det själländska Trelleborg, lär ha varit en lokal folksägen om en försvunnen krigare eller här. Men lokalt har ringvallen alltid varit synlig. Man tog ett flygfoto under tidigt trettiotal och en lokal motorcykelklubb ville anlägga en motocrossbana, vilket föranledde utgrävningarna.

De ringborgar, som nöjaktigt daterats, d.v.s. alla utom den nyligen upptäckta Vallø Borgring vid Køge vid Öresund, har samtliga dessutom samma daterade byggnadstidpunkt c:a 980/981. Exempelvis Vallø Borgring utgör knappast något att bese, den har blivit funnen genom avancerade lasermätningar av landskapet jämte traditionella arkeologiska stickprovsmetoder. Imponerande ringborgar i dagens skick är Aggersborg, Fyrkat och Trelleborg på Själland.

Det finns ett annorlunda, helt samtida, bygge c:a 1 mil söder om Jellinge: en 760 m lång brokonstruktion över ett sankt område, vilken besparade en stridshär två dagsmarscher i omväg. Denna välkonstruerade bro av trä får uppfattas i samma sammanhang som ringborgarna, desto mer som även brons brukstid måste sättas till högst 10 år. Det finns nämligen inga tecken till reparationer av den och trä förmultnar snabbt i sumpig miljö, såvida den inte är syrefri. Brokonstruktionen har sedan helt enkelt lämnats åt förgängelsen.

Vilket var egentligen danaväldet?

Just år 980 (eller mer allmänt slutet av 900-talet) hade danerna börjat kraftsamla. Nordborna hade under över 100 år seglat kors och tvärs på Europas floder och hav. Det vidsträckta handelsnätet hade fått varor att flyttas åt olika håll och små städer och handelsplatser att växa upp. Eventuellt hade även vägnätet byggts upp. (Detta sista är nog lite spekulativt. Vi känner till bron vid Jellinge och vi känner till den s.k. Hærveien [Härvägen], vilken är förvikingatida och nämns i tidiga källor, d.v.s. den östligt på Jylland liggande vattendelarlinjen, som erbjöd bekväm landfärdsel utan besvärliga ådalar och sumpmarker. Säkerligen har man röjt åtminstone en bred stig här. Härvägen kommer att gå nära Hedeby, Jellinge, Fyrkat och Aggersborg. Därutöver är nog säkert vetande om vägnät skralt, även om Danmarks allmänna landskap kan sägas vara välägnat åt vägar. Det förnämsta transportsättet var till sjöss.)

Men politiskt var danernas välde under början av 900-talet söndrat och stormigt efter att ha varit starkare under 800-talet. Det fanns lokala hövdingar, som blivit mäktiga nog att kunna åtrå styret över hela det danska området. En sådan var Gorm den gamle, som av hävd har räknats som ”Danmarks förste kung”. Detta är att ta i, såvitt man vet härskade han enbart över Jylland, troligen genom ett lapptäcke av förbundna lokala stormän. Gorm var snarare ”den främste bland likar”. S.k. kungamakt var då inte ärftlig, utan kungasöner fick i så fall kämpa sig till makten. Gorm, död 958, skall enligt en tolkning av runstenarna vid Jellinge ha blivit begravd i den ena av de två högarna och hans drottning Thyra i den andra. Detta är emellertid oklart.

Gorms son Harald blåtand torde ha varit medveten om sin osäkra ställning och tycks målvedmetet ha gått in för att undanröja rivaler. Väldets stormän hade egna härar och flottor och måste hållas ett öga på. När en av Haralds brorsöner återkom från en utrikes resa och började umgås väl mycket med stormännen, sägs Harald ha låtit lönnmörda denne i ett bakhåll. Blåtand tycks ha lagt även de danska öarna jämte Skåne under sitt alliansvälde. Men även utifrån hotades Haralds ställning. Söder om gränsen bortom Danevirke, anlagt långt tidigare under 700-talet, hotade exempelvis kejsar Otto den andre med vapen. Han må girigt ha sett på de danska rikedomarna, d.v.s. landets bördighet, men inför resten av kristenheten torde hans uttalanden om att kuva danerna för att kunna frälsa deras själar från deras hedniska tro ha tett sig vällovliga.

Men Harald förekom honom genom att låta döpa sig, vilket han hågfäste på den större av Jellingestenarna: ”den Harald som vann sig hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna”. Ordet ’kristna’ torde bäst förstås som den tunnaste ytfernissa tills vidare. Dessutom lät han bygga till en extra vall till Danevirke (enligt en tradition skulle Gorms ännu överlevande drottning Thyra ha gjort detta). Men Otto slog sig likväl igenom Danevirke år 974 och besatte handelsstaden Hedeby. Befolkningen, som fortfarande dyrkade de nordiska gudarna (enligt araben Al-Tartushi), var troligen inte så förtjusta i Blåtands dop, inte minst då det visade sig förgäves. (I Danmark har hittats förkristna begravningar från ett bra stycke in under 1000-talet.) Harald behövde behålla greppet om sitt välde.

Ringborgsstrategin

Om man tänker sig ännu en ringborg, hypotetiskt, i närheten av Jellinge ett stycke norrut från Fyn vid Jyllands östra kust, så ser man tydligt halvcirkeln av ringborgar genom det danska områdets delar. (Någon ringborg vid Jellinge har ännu inte hittats, men de senaste undersökningarna har avslöjat närvaron av en hög och vidsträckt palissadanläggning runt Jellingeområdet.) Vi skall senare närmare beskriva ringborgarnas uppbyggnad, men redan nu nämner vi, att det inuti dem låg 4 långhus i 4 fyrkanter (med fyrkantig öppen gård i mitten), dvs. inalles 16 långhus. Beroende på vb. långhuslängd, som i sin tur berodde på borgens innerdiameter, har man beräknat att borgarna kunde hysa 500 – 800 krigare vardera, vilket med dåtidens mått är en aktingsvärd här. (Aggersborg skulle ha haft 48 långhus och nära 5000 krigare). Varje borg kommer då att ligga på ung. 3-4 mils avstånd, en normal dagsmarsch i låt oss kalla det lättgången terräng (med eller utan väg/stig). Vallø Borgring ligger vid Køge Ådal, som under vikingatid var en seglingsbar fjord, varifrån man kunde nå de skånska delarna av väldet inom en dag.

Låt oss nu beskåda ringborgarnas belägenhet. De ligger alla väl borta från det danska områdets yttergränser och tycks inte ha bevakat mot yttre fiender. De ligger nära kuster, men indragna från själva havet och i anknytning med detta enbart genom ett trångt vattendrag. De utgör alltså inte i sig själva naturliga hamnlägen och de är slutna mot marina anfall genom sina vattendrags trånghet och samtidigt inte givna utgångsställen för marina offensiver. De erbjuder likväl vattenburen transport av mat eller krigare. Vi kan ta fallet Fyrkat längst in i Mariager fjord. Den låg väl skyddad av delvis myrlänt mark och en å. Genom sankmarken fanns en grävd kanal ut till fjorden. Vad gäller Trelleborg på Själland, så ligger borgen återigen från flertalet håll omgiven av sankmarker och i sammanflödet av två tämligen vindlande ågrenar, mynnande 3 km bort i Stora Bält, ett strategiskt farvatten. Ån tillåter dock bara ankomst med små skepp.

Aggersborg ligger på nordsidan av Limfjordens smala östra del, skyddad av en för-ö, och vid korsningen av Härvägen och Limfjordsleden. Detta utgör givetvis ett mycket strategiskt ställe, långt in i landet, men denna gång med fullt tillträde för större skepp. Det finns ingen stor anledning att dröja vid de av nutida stadskärnor täckta ringborgarna och deras ursprungliga ev. strategiska förhållanden, som Nonnebacken i princip täckt av det nutida Odense och skånska Trelleborg täckt av den skånska nutida staden med samma namn, utöver att tänka sig möjligheten, att de moderna städerna skulle ha kunnat ha som ursprung små handelsstäder/handelsplatser i hägn av dessa borgar. Vi har kvar att behandla Borgby nordväst om Lund i Skåne. Borgby ligger dikt an Lödde å, några kilometer från dess utlopp i Öresund, samma bild som för Fyrkat och Trelleborg på Själland.

Vi har den nuvarande insnävrade tidsrymden för ringborgarnas bygge, nämligen 980-981. Förut sträckte sig den tänkta dateringen längre framåt, och därmed blev den historiska förståelseramen en annan. Haralds efterträdare Sven Tveskägg erövrade 1013 England, vilket han höll kortvarigt, för att något senare följas upp genom den danske Knut den store, vars Nordsjöimperium höll längre. Ringborgarnas uppbyggnadssätt och belägenhet stämmer inte med ett syfte att upprätta träningsläger för krigare i maritimt erövringssyfte. Under Haralds tid fanns inga sådana anfallskrig utgångna från danskt område. Och byggnadstidpunkten ligger under Haralds tid. Syftet måste ha varit ett annat, nämligen att hålla befolkningen och dess stormän i schack.

Harald måste ha haft vida vyer. Betänk den enorma arbetsinsatsen, bakom vilken ligger en uttalad centraliseringsvilja och dito förmåga. Han ville skapa sig ett rike i modernare mening med geografiska gränser. Han levde dock i en tid, när lojalitetsband mellan människor fortfarande gällde och dessas flytande beständighet och art medgav inga strikta geografiska gränser. Priset, både ekonomiskt och i mått av förtroende, för dessa ringborgars uppförande kan ha varit högt och vi går nu in på ringborgarnas uppbyggnad.

Ringborgarnas uppbyggnad

Ringborgarna är uppbyggda enligt ett strikt gemensamt mönster. Det är inte så, att vissa människor byggde sin egen sorts ringborg här och andra sin typ av ringborg där, utan det råder en toppstyrd planering. Ringborgarna består av en perfekt cirkelformad jordvall med bortåt 17 m bredd och 5 m höjd (något varierande per ringborg). Det finns 4 portar, i princip rakt i norr, i söder, i väster och i öster. Detta gäller oavsett vad som finns strax utanför: en å, träskmark eller fast mark. Om det fanns fast mark utanför fanns också vallgravar utanför. Man kan utan att stöta på hus/husgrunder obehindrat gå rakt igenom ringborgen (i nutid när portarna saknas) i riktning norr-söder och väster-öster. Man föreställer sig trälagda gator motsvarande detta.

Mitt i dessa 4 cirkelkvadranter ligger vardera 4 långhus bildande en kvadratisk öppen gård. Något eller några extra hus kunde också finnas. Inom Aggersborgs vallar ryms per kvadrant 3 sådana grupper med 4 långhus. Mellan husgrupperna och vallens insida finns plats för en cirkulär väg. Vallgravarna var av ung. samma bredd som vallarna och 3-4 m djupa (i Aggersborgs fall 1,5 m). Aggersborgs vallgrav når nästan runt om borgen. Man tror inte att den var fylld med vatten utan besatt med spetsade pålar.

Trelleborg har några skillnader gentemot andra ringborgar. Mot den fasta marken finns en utanförliggande med huvudvallen koncentrisk delvall med ett antal långhus med sin kortsida mot denna yttervalls insida. Dessas längsaxlar sammanträffar i ringborgens mittpunkt. Vi talar bokstavligen om korrekt geometri i alla hänseenden. Huslängderna är exakt desamma för varje ringborg, något varierande per borg och i Trelleborgs fall beroende på vilka långhus, de yttre långhusen var något kortare än de, som låg inuti själva borgvallen. Oavsett det exakta längdmåttet, som använts, den romerska foten (ung. 29 cm) eller den s.k. trelleborgsalnen (49,3 cm), får alla hus i ringborgarna jämna multipler av detta längdmått i sina mått. Man har också spekulerat i om just Trelleborg skulle ha haft en likstor vall från ett tidigare skede ungefär samtida med det äldsta Danevirke. Detta beror bl.a. på vissa gemensamma drag i uppbyggnaden. Den sista påbyggnaden är dock från 980/981.

Vi går in något på själva ringvallarnas uppbyggnad. De bestod ingalunda av bara sluttande jordvallar som i nutid, utan dessa stagas av ett inre, tvärgående stolpverk av fästade vågräta och lodräta stolpar för att hålla ihop jordmassorna, där det även finns stenar. Borgvallarnas utsida har täckts av en lodrät ekträpalissad, sammanhållen med det inre stolpverket och stagat med utvändiga snedstöttor. På toppen av vallens yttre del var ett stående bröstvärn fäst till det stående stolpverket. Dito lägre palissad på borgvallarnas insida. Lägg märke till att det inte handlar om stenmurar. Under vikingatid byggde man inte sådana i Norden och det fanns ännu inget krigssätt i omgivningarna, som krävde stenmursförsvar.

Man bör i sammanhanget påpeka, att ringborgar är unika för det danska området. Det finns vikingatida stadsvallar även på annat håll i Norden, ofta halvcirkelformade med öppning mot vatten och hav. Dessa platser har självfallet en annan funktion än ringborgarna, vilka tjänar maktsyften att hålla ihop ett rike, i första hand landledes.

Krigarnärvaron betyder inte, att bara krigare har bott och tränat i ringborgarna. Man har funnit spår av hantverk, bl.a. smide (inte bara järn för vapen utan även guld- och silversmide) och i gravfält tillhöriga ringborgar har även återfunnits skelett av barn och kvinnor. Från Fyrkat har man funnit en grav med en völva eller sierska med bl.a. sin völvestav. Trots det sagda om viss begränsad skeppsåtkomlighet till exempelvis Trelleborg, så har man här hittat en hel del järnspik och trä, som tycks hänga ihop med skeppsbygge eller skeppsunderhåll.

Vi övergår till att beskriva de mängder av jordfyllning resp. timmer, som behövdes för att bygga en ringborg med alla dess långhus. Vad gäller ”schaktmassor” åt själva vallen, så kommer säkert en del lokalt från den utgrävda vallgraven, men detta räcker inte på långa vägar. Dels är inte vallgraven lika djup som vallen är hög, dels täcker vallgraven oftast bara en /mindre/ del av borgens omkrets. En borg som Trelleborg har beräknats ha behövt drygt 20.000 kubikmeter jordmassor till sin ringvall, vilket kan skattas till ett fraktbehov motsvarande 1600 lastbilsfrakter. Vad gäller åtgång av eketrä, så är en uppskattning ungefär halva mängden alla ekar på hela Själland. Översätter vi frakten av varje ek till en sammanlagd transportsträcka, så får vi svindlande många mil.

Aggersborg har krävt knappt fyra gånger så mycket av jord- och grusmassor. Talar vi här om timmeråtgång, så bör påpekas att ringborgarna förmodligen anlagts nära större ekskogar, som fått alstra allt eketrä. För ett enda hus i Aggersborg har det gått åt ung. 66 stora ekar enligt beräkningar, d.v.s. ung. 5000 stora ekar för alla husen. Vi talar förmodligen om uthuggning av ekskogar vida omkring. Just ek har nämligen det mest hållbara träet.

Vilka var arbetarna?

Man har på försök byggt upp någon enstaka kopia av de forna långhusen, dels vid Fyrkat, dels vid Trelleborg. Varje tak täcktes av ung. 25000 ekspånt, vilka ”någon” har måst tillverka. Av dessa moderna försök har man dragit slutsatsen, att det har tagit ungefär 50 heltidssysselsatta män 2,5 år att bygga ett enda långhus av trelleborgstyp. Ekträråvaran måste ju därtill finnas på plats vid huset. Vad det krävts i arbetskraft för att bygga själva borgvallen med sina olika detaljer gör man kanske bäst att bara spekulera i. Att få färdig en hel funktionsduglig ringborg med alla sina hus på säg bara två år, innefattande huggning och framsläpning av ekar, utgrävning och spetspålbestyckning av vallgravar, omschaktning av dessa jordmassor till själva ringvallarna, hämtande av ytterligare stora jordmassor och byggandet av stolpverken och palissaderna, torde ha krävt en ytterst betydande arbetsstyrka. Denna har måst inhysas och födas under tiden, som byggandet pågick.

Så vilka var arbetarna?

En del av arbetet var närmast av slit- och släpkaraktär, annat var snarast kvalificerat arbete som troligen stolpkonstruktionerna i jordvallsmassorna, palissaderna och portarna. Dito gäller för långhusbyggena, dessa var något välvda i både höjdled och längsled, högst resp. bredast i mitten, lägre resp. smalare mot husändarna. Det krävs hantverksskicklighet för att få ihop sådant. Man kunde tänka sig trälar, som gjorde slitjobbet, medan det kvalificerade arbetet kunde ha utförts av en lokal här, som var Harald trogen. Man bör angående trälar även betänka själva ortnamnet Trelleborg, i vilket högst möjligt ryms ordet träl. Vi bör här särskilt beakta den skånska staden Trelleborg, som man vet har i varje fall tidigmedeltida ursprung.

Det kvalificerade arbetet kunde förmodligen även ha utförts av lejda bönder från omgivningarna, men dessa kan ha varit för upptagna med den egna boskapen, den egna skörden och underhåll av det egna smärre långhuset för att vara tillgängliga i större antal. Ang. långhusens bärande stolpar, så sattes dessa ner i stolphål i marken, ev. med någon dränerande grusbädd. Markvätan angrep dessa bärande stolpar, vilka fick bytas efter ung. 20-25 år. De var p.g.a. den bättre marken inte lika rötbenägna som Haralds brostolpar över sankmarken söder om Jellinge. Tekniken att isolera ett trähus från markvätan genom någon typ av stengrund kommer först under medeltiden.

Hur det förhöll sig med arbetarna vet man helt enkelt inte utifrån källorna. En liten notis hos 1100-talskrönikeskrivaren Svend Aggesen kan stödja en hypotes om användande av härmän. Aggesen hävdar, att kungen skulle ha sänt ut en armé för att förflytta en ytterst stor sten. Detta skulle kunna vara ett förvrängt minne av att folk blev befallda till ett stort anläggningsarbete, vars mening de inte helt förstod. En annan hypotes är, att kungen skulle ha använt hantverkare från Vendland, d.v.s. de slaviska befolkningarna från södra Östersjökusten från något öster om själva Danmark och österut. Skälet härtill skulle vara att här från 700-talet och framåt finns liknande, fast enklare vallborgar av liknande material som de danska ringborgarna, som synes som en avancerad vidareutveckling. Liknande enklare vallborgar är även funna i Frisland. I.ö. är det tomt på förebilder i nordvästra Europa.

Danmark har enligt diverse källor (även den norröna litteraturen) haft anknytningar till Vendland och arkeologiskt finns vissa fynd av vendisk typ på de sydligaste danska öarna, som kan tyda på vendiskt/slaviskt inslag i befolkningen.

Ringborgarnas krigare och det som hände

Som ovan antytts kan delvis även krigarnas familjer ha bott i ringborgarna. Krigarna tycks ha tillhört någon sorts elit och tycks ha varit välnärda och förmögna. Man ser det på gravföremål i gravfälten till ringborgarna. Vid Trelleborg har bl.a. hittats en silveryxa, glaspärlor och tunna guldplattor, något som arkeologiskt kännetecknar (förkristet) gravgods för de högre samhällsklasserna. Skelettmässigt rör det sig om välväxta unga män, vars tänder dessutom är fria från tandröta, vilken annars var vanlig på den tiden. Man har undersökt förekomst av kemiska spårelement i tandemalj från dessa krigare. De exakta halterna av olika spårämnen kommer att skifta mellan olika trakter och dessas grundvatten under individernas uppväxt. I varje fall en del av dessa krigare har kommit utifrån, och tycks det, från Vendland.

En sådan härkomst antyder, att Harald var i behov av krigare, som saknade fränder/släktingar i ringborgens omgivningar (eller möjligen alla ringborgars) och därför enbart hade lojalitet mot honom. Man kan fråga sig hur man livnärde välbärgade och kanske främmande krigare i större antal, vilka inte ägnade sig åt basnäringarna jordbruk och boskapsskötsel? En möjlighet är, att krigarna uppbar gäld eller skatt i naturaprodukter från ringborgarnas omgivningar åt sig själva och åt Harald. Tanken är fullt rimlig ur en rent medeltida synvinkel. Men nu gäller det en fortfarande sent järnålderstida kultur, där man ingick förbund och lojalitet med sina egna genom gåvor och gengåvor/gentjänster. Gäld eller skatt var något man tog från andra folk, inte från det egna folket eller ens egna trohetssvurna.

Kan man således anta, att Harald Blåtand och det som ringborgarna stod för var djupt hatade av danerna i gemen och deras övriga hövdingar?

År 983 hade Haralds son, Sven Tveskägg, återerövrat Hedeby och Danevirke. Hans stjärna bland danerna hade därmed stigit, vartill kan ha bidragit att han ännu var ”gammaltroende” i varje fall enligt Saxo Grammaticus. Han gjorde år 986 (ung. 5 år efter ringborgarnas uppförande) uppror mot sin faders styre, troligen någonstans på Jylland och fadern flydde, dödligt sårad, ombord på ett skepp till Vendland, där han skulle ha dött men förväntat sig skydd. Detta enligt ett antal olikartade källor. Här finns ånyo Haralds anknytning till Vendland. Harald lyckades inte skapa ett geografiskt rike i senare kristen eller nationell bemärkelse, han tänjde sin tids lojalitetsband inom en föreställning om ett välde av och bland människor, tills banden brast och han själv dödades.

Den stora tystnaden

Såsom ovan förklarats måste tvivellöst de danska ringborgarnas byggande och själva existens anses som sin tids märkligaste gärning eller verk. Dessa borgar borde ha gett genljud vida i senare krönikor. Även om politiskt sett ringborgarna övergavs senast inom tjugo år efter sin tillblivelse, så måste ruinerna ha varit synliga och uppseendeväckande i åtminstone hundra år efteråt. Mannaminnet och den muntliga traditionen borde ha bevarat deras minne in i senare krönikor. Det finns enbart omnämnt, som ovan påpekats, att Harald skulle ha befallt sin armé att flytta ett stort stenblock enligt Aggesens krönika. Saxo Grammaticus nämner samma händelse. (Blocket skulle ha varit avsett att pryda hans mors grav, drottning Thyra. Krigarna uppges ha blivit trötta på Harald för detta släpande.) I övrigt råder full tystnad om ringborgarnas existens.

Den kung vi talar om, som lät uppföra ringborgarna, är emellertid ”Danmarks förste kristne kung”. Normalt brukar senare kristna skrivare noggrant redogöra för sådana kungars göranden och låtanden. De norska kristningskungarna Olaf Tryggvason och Olaf den helige (även kallad den digre = fete) har alstrat en hel tidigmedeltida litteratur och t.o.m. ”Sveriges förste kristne kung”, Olof Skötkonung, blir ganska väl belagd i litterära källor. (Norröna bevarade textkällor har inte fokus på just Sverige.) Men om de danska ringborgarna sägs inte ett ljud. Det råder en gräll kontrast mellan ringborgarnas påtagliga närvaro arkeologiskt och deras lika påtagliga litterära frånvaro. Man frestas anta en medveten förträngning. Nu talar vi alltså om något, som skedde i slutet av vikingatiden, nära randen till skriftligheten, inte om något från ett dimhöljt och bortglömt 600-tal.

Likväl finns det något i den norröna litteraturen, som tycks utgöra ett eko av de danska ringborgarna och det handlar om jomsvikingarnas Jómsborg. Detta Jomsborg går enligt olika källor att förlägga till (märk väl!) vendiskt område, till Wollin vid Odermynningen. Det handlar alltså inte om några ringborgar eller befästningar i själva Danmark. Det finns arkeologiskt en skandinavisk närvaro under denna tid vid Wollin, dock inte av en art, som antyder dominans. Jómsvíkinga saga (författad under sent 1100-tal, d.v.s. när korstågen till ”det heliga landet” hade börjat) tecknar bilden av att jomsvikingarna i sitt Jomsborg skulle ha varit en egen politisk enhet i höjd med danska eller slaviska kungar, ungefär som korsfararordnarna var på sin tid.

Jomsborg skildras som en stenborg vid havsstranden med en port, som kunde öppnas och släppa in gästande skepp inuti borgen; efter underhandling med jomsvikingarna och deras ledare. Jomsvikingahövdingen tecknas som en envåldshärskare genom de stränga krigarlagar, som rådde där. Dessa påminner i innehåll om ordensreglerna i en korsfararorden. Det som nyss påtalats om Jomsborg är förstås en anakronistisk fantasiberättelse och något sådant arkeologiskt Jomsborg finns inte. Likväl skall den sårade Harald ha flytt just hit. Adam av Bremen säger att Harald flydde med ett skepp till den slaviska stad, som kallas Jumne och dog där av sina sår. Saxo säger att Harald flydde till ”Jullin”. Enligt Ágrip af sögu Danakonunga fick Harald sår av sin egen son och ”flýði til Jómsborgar í Vindland”, flydde till Jomsborg i Vendland. Och en oberoende källa, Encomium Emmae Reginae, säger att Harald blev besegrad av sin son och fick sårad fly till slaverna.

Det står helt klart att Harald hade vänskapliga förbindelser med Jumne/Wollin, men också att det var vender/slaver, som härskade här, inte några specifika jomsvikingar eller ens daner. En avvikande röst om Wollin är dock Svend Aggesens krönika, som tycks antyda, att det vore Harald Blåtand, som skulle ha grundat Wollin.

Jomsvikingasagan berättar vidare, att daner och jomsvikingar ihop skulle ha dragit till Norge och här utkämpat (och förlorat) slaget 986 vid Hjörungavåg, vilket anses som ett historiskt slag. Två här namngivna jomsborgsledare, Sigvaldi och Búi, omnämns även i andra norröna skildringar av detta slag, dock inte som just jomsvikingar utan som daner. Därutöver finns spridda uppgifter i norröna texter om att enstaka vender skulle ha vistats i Norge. Vender och nordmän från Norge är nu inte just nära grannfolk, samt talar inte samma språk.

Det finns föga andra möjligheter än att jomsvikingasagans (och enstaka andra norröna texters) Jomsborg som förvrängd verklighetsbakgrund och modell har Blåtands danska ringborgar. Själva ”jomsvikingarnas” verklighetsbakgrund vore då de vendiska krigare, som enligt tandemaljanalyser i varje fall delvis befolkade dessa danska ringborgar. De kan förvisso ha haft särskilda lägerregler och Saxo Grammaticus omtalar allmänt särskilda danska härlagar. Dock knappast just de ”ordensregler”, som anges av jomsvikingasagan.

Om vi särskilt skall utpeka en enskild ringborg som förebild för sagans Jomsborg, så måste vi lyfta fram Aggersborg. Detta är den nordligaste ringborgen med tanke på ”jomsvikingars” deltagande i slaget vid det norska Hjörungavåg. Aggersborg kunde ha betjänat danska intressen i södra Norge. Aggersborg avviker från övriga ringborgar. Den är mångdubbelt större än de övriga, den är den nordligaste och den tycks genom sitt läge ha haft fullt tillträde åt större skepp. Den vore alltså mer maritimt offensivt inriktad än övriga ringborgar. Dessa tycks defensivt inriktade och gällande härskande över land.

Vi kunde ha utvecklat många temata mer. Dock att den danske Harald blåtand verkligen hade landintressen i södra Norge vid denna tid framgår av hans runsten: ”den Harald som vann sig hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna”. Liknande framgår egentligen av Snorre Sturlasons Heimkringla eller de norska kungasagorna. Denna uppsats’ syfte är emellertid enbart, att belysa vad de danska ringborgarna innebar lokalt. Vi stannar helt enkelt med detta konstaterande och lämnar dåtida ev. storpolitik därhän jämte dennas senare historiska (norröna) tolkningar.

Litteraturförteckning

Facts and Fancy in Jómsvíkinga saga, av Leszek P. Słupecki (Polish Academy of Sciences, Institute of Archaeology and Ethnology), Saga Conference 2006

Illustrerad vetenskap och historia, en specialutgåva: Årsbok 2014 från januari 2015

Jómsvíkinga saga i lämplig översättning, på nätet, pröva www.heimskringla.no

Saxo Grammaticus Danmarks Krønike – Saxonis Grammatici Historia Danica blev tryckt i Paris 1514 av Kristjern Pedersen.
   Oversat af Fr. Winkel Horn till moderna danska från latin. Finns att söka på nätet.

Vikinger i krig, av Kim Hjardar och Vegard Vike, Spartacus Forlag, 2011. ISBN 978-82-430-0475-7