Färöarna, 2001 – en reseskildring

Resan dit

Vi åkte till Färöarna i juli 2001 för att kolla in landet och inte minst kvaddanserna. Dessa kände vi till att de utgjorde en mycket gammal ringdansform, som dansas in i denna dag till texter, som handlar om vikingatida ämnen. Vi hade börjat översätta Reginsmål till svenska, det första kvädet i Sigurdssagan om drakdödaren Sigurd Fafnesbane från en parallelltext med färöisk förlaga och dansk översättning i frakturstil, stammande från 1800-talet. Vi fick dock reda på att huvudsäsongen för kvaddanser är i januari-februari-mars, så vi undrade om vi skulle få uppleva en färöisk kvaddans.

Vi startade från Köpenhamn och flög några timmar över hav och åter hav. Man såg små, små vita, lysande prickar nere på den vattrade havsytan. Om man såg noga efter, insåg man att prickarna faktiskt rörde sig – de utgjordes av skum från vågor! Enbart avbrutet av drivande molnbankar undfägnades vi under några timmar av vågornas skådespel, men inte av ett enda fartyg. Så småningom tätnade molnbankarna och plötsligt såg man en lodrätt stupande klippa, vars topp utgjordes av svagt sluttande, illgröna ängar, som ledde in mot land. Och så landade vi på Färöarnas internationella flygplats.

Vi möttes av en enda, ganska liten, flygplatsbyggnad samt en snålkall vind. Det var ungefär 9 grader i luften. Flygplatsen ligger på Vágar, den största ön i den västliga delen av Färöarna. De olika öarna ligger tätt ihop åtskilda av trånga sund med ofta mycket starka strömmar. Undantaget Suðuroy, Sydön, som ligger lite för sig. Senare kunde vi konstatera att stället, där flygplatsen ligger, är det enda ställe på hela Färöarna, som överhuvudtaget är tillräckligt platt, vågrätt och stort för att kunna hysa en flygplats! Tur för Färöarna…

Vi åkte sedan buss på goda vägar och tog en färja över till Streymoy, Strömön. Färjeläget på Strömön hette Vestmannabyn och låg rätt över sundet. Men färjan fick hålla en skarp vinkel uppströms för att med avdriften komma tvärs över till Vestmannabyn. Förunderligt. Sedan åkte vi genom några tunnlar genom de värsta bergbranterna och kom småningom genom små dalar med insjöar till huvudstaden Tórshavn, där vi tog in på ett vandrarhem, som hette Blådjupet, Bládýpi.

En berömd (på Färöarna) författare från 1800-talet har karakteriserat Färöarna på följande sätt:

”Färöarna förhåller sig till oceanen

som sandkornet till sandstranden.

Men om man tittar på det i mikroskop,

så framträder en hel värld av

öar och sund, fjäll och bygder,

och människor.”

Allmänt om Färöarna

Det finns fem huvudöar, Vágar, Streymoy, Eysturoy (Österön), Norðuroyar (ett samlingsnamn på ett antal öar i nordöstra delen) och Suðuroy, Sydön samt ett större antal mindre öar. Det högsta berget, (Slættaratindur), ligger på Eysturoy ungefär en kilometer från havet. Det är ungefär 880 meter högt. Så man förstår att landskapet är dramatiskt. I allmänhet stupar landet tvärbrant på nord- och västsidorna ner mot havet, det kan vara fråga om att trilla ner några hundra meter, för att slutta mjukt ner mot syd- och ostsidorna. Det finns en hel del inskurna vikar med dalgångar.

Geologin är vulkanisk med lite porösa bergarter men utan egentlig aktivitet. På ett ställe finns det dock en varm källa. Det är Atlanten, som gnager på öarnas västsidor. Så i en fjärran framtid kommer Färöarna inte att finnas kvar.

Branterna.

De lodräta kustbranterna mot väster är hemvist för myriader av fåglar, som alkor, grisslor, lunnefåglar och måsar. Intill sen tid har det bedrivits fångst av flygande fåglar i dessa branter med hjälp av rep och håvar med långa skaft. Vi lyckades dock inte hitta någon restaurang i Tórshavn som serverade lunnefågel utan förbeställning. På Island kan man lätt äta lunnefågel på restaurang, en mycket god rätt med lite säregen smak.

Att trilla nedför dessa branter utgör den näst vanligaste dödsanledningen för öarnas fårpopulation, som är flerdubbelt talrikare än befolkningen av människor. Anledningen är att gräset är grönast i skrevorna och hyllorna i branterna, gödslat av fågelspillning. Skrevorna tar också upp solvärmen bättre på våren. Den vanligaste dödsanledningen för ett Färö-får är förstås att bli slaktad. Det finns inga ursprungliga däggdjur och därmed inga rovdjur. Färöarna betyder får-öarna.

Grindvalsjakt bedrivs fortfarande, vilket knappast fågelfångst görs. Flockar av grindval simmar under vissa säsonger i sunden genom Färöarna. Med båtar föser man in grindvalarna i grunda vikar, där man slår och sticker ihjäl dem. En kontroversiell fångst, men man bör betänka att färöingarna lever i en hård miljö. Inga grindvalar siktades medan vi var där, såvitt vi fick reda på.

Sett från den gångvänliga sidan liknar landskapet en mjukt böljande fjällhed med kullar eller lågfjäll utan snöfläckar. Det som möter en på toppen är dock sannolikt inte mer av samma vara, utan en brant med en ny gren av Atlanten och en ny Färö. Landskapet är helt och hållet utan träd och till och med helt och hållet utan buskar, som vide. Den enda vedartade växt som finns är ljung, som växer ställvis. I övrigt finns bara gräs och blommor. Färggranna blommor.

Tjaldur.

Färöarnas nationalfågel heter tjaldur, dvs. den vanliga strandskatan. Den färöiska varianten är kaxig och högljudd och benägen att göra störtdykningar mot en, om man kommer för nära det, som den betraktar som sitt. Den anses vara en sinnebild för färöingens morska kynne, beredd att värna sig och de sina. Strandskatan finns över allt, även inne bland bergen.

Om klimatet

Luften.

Det mest förbluffande med Färöarna är luften! Den är ren! Den som vandrat i svenska fjällvärlden tycker nog att den luften är ren. Luften där spelar emellertid inte i samma division som luften på Färöarna. Över allt annorstädes tänker man knappast två gånger på att man andas. På Färöarna är varje andetag en sinnets njutning som alltid förundrar. Det är läget mitt ute i Atlanten fjärran från kontinenternas stoft, som gör skillnaden. OK, det sagda gäller kanske inte mitt i Tórshavn när bilar just passerat…

Medeltemperaturen i januari är +5 grader och i juli +11 grader. Det faller snö, men den blir aldrig särskilt långlivad. Det sägs att det är mulet eller faller nederbörd under bortåt 300 av årets dagar! Detta ger dock en missvisande bild. Det gäller inte om man ser över hela dygnet eller hela Färöarna. Det mest typiska är skiftningen av vädertyp från halvdag till annan eller t.o.m från timme till timme. Det sägs att man under en och samma dag kan få uppleva alla de fyra årstiderna! Ibland gassar solen varmt, ibland regnar det. En Färö kan ha strålande väder, på en annan är det tät dimma.

Dimman.

Dimman ja. Den kan verkligen vara tät, så tät att det kan vara farligt att gå i terrängen utan att veta var man är. Förutom stupen vid havskusterna kan det också finnas djupt nedskurna raviner. Vandringslederna utmärks av rösen, så att man kan se var stigen är när det är dimma. I sammanhanget kan sägas att på Färöarna finns ej allemansrätt, då landet länge har rått under Danmark, trots att den mesta landytan är obebodd. Man får dock gå på fjällhedarna, men ej tälta.

För att fortsätta med dimman, så är det vanligt att vindar ibland slår hål i den vid bergskanter, så att ut ur den mjölkiga, grå töckenväggen står plötsligt över en guldgrön och gul, lysande fjällsida en pelare av solljus. Vidunderligt vackert. Fenomenet är vanligt och har ett eget ord i språket, vilket ord vi har glömt. Vi såg ett konstverk, en tavla, som visade en fjällsida som började bli solbelyst på detta sätt. Och i dimtrasorna såg man också ett ansikte uppenbara sig.

Tórshavn

Hamnen.

Vi bekantade oss med Tórshavn, Färöarnas huvudstad med c:a 16.000 invånare. Den gör ett mycket större intryck än vad invånarantalet ger anledning att tro. Den ser ganska trevlig ut med tämligen låg bebyggelse, delvis gammal. Hamnen är rätt stor med plats för större fartyg. När vi var där, låg vid kaj en formlig rostskräckhög i form av ett absolut nedgånget sovjetiskt fartyg, med bistert manskap ombord, möjligen ett tuppfjät från skrotning. (Vi talar här om själva nedgångenhetens princip, inte om nå’gonting mindre. Ungefär som om Platon i sin idélära hade tagit upp nedgångenhetens idé.) Man kan fråga sig om det någonsin kom därifrån. Fartyget var klart sevärt.

Hamninloppet vaktas av en liten skans med gamla kanoner uppe på en smärre klippa. Skansen byggdes på 1600-talet med anledning av angrepp från turkiska piratskepp. Så långt norrut…

Huvudgatan.

Huvudgatan vindlar sig upp mellan husen i hamnkvarteren. Här fann vi Café Natur, ett klart mysigt ställe att dricka öl på. Det blev senare helt fullsatt på kvällen, en måndagskväll. Vi knallade först vidare upp för ströget. Tórshavn är rätt backigt. Det fanns butikskedjor, bankomatautomater, tatuerarverkstad, vanliga butiker av allehanda slag, bibliotek, rätt mysiga myndighetsbyggnader etc. Samt en uppsjö av missionshus och frikyrkor, när man kollade på sidogatorna. Som på andra extrema ställen är folket mycket religiöst.

Vi klev in i en musikaffär för att fråga om kvaddanser. Vi köpte en skiva med färöisk kvaddans och berättade att vi hade översatt Regin Smed till svenska. Expediten och en annan person, sannolikt en annan kund, blev eld och lågor i iver att hjälpa oss att ringa till och komma i kontakt med kvaddansfolk. Dessa verkade dock jobba eller vara bortresta. Vi fick gratis en annan skiva med Sigurdscykeln och Ormen långe med den färöiska texten till. Ormen långe var som bekant den norske kung Olav Tryggvassons skepp vid slaget vid Svolder mot danska och svenska kungar och hövdingar under tidigt 1000-tal. Vi fick också reda på att det kommande lördag skulle hållas en kvaddans i Nordens hus som led i ett kulturutbytesevenemang med Norge.

Det färöiska språket

Färöiskan, ett nordiskt språk, talas av runt 50.000 människor, dvs. befolkningen på Färöarna. Det färöiska skriftspråket skapades under nationalromantiken på 1800-talet. Dessförinnan var färöiskan enbart ett talat språk, undertryckt av danskan, som under hela medeltiden och fram till 1800-talet var det offentligt använda språket, i skolorna, i kyrkan, i domstolarna osv. Skriftspråket skiljer sig en hel del från uttalet och stavningen är medvetet vald för att markera den nordiska språksläktskapen. Talad färöiska låter grötigt och sluddrigt med många diftonger och är i praktiken obegripligt. Skriven färöiska går att förstå sig på, i varje fall med ordbok. Alla talar också danska och det går lätt att göra sig förstådd på svenska över allt.

Regin Smed.

Här följer första versen ur Regin Smed jämte omkvädet i skriven form till vänster, i uttalad form till höger samt i översättning: (U i uttalstranskriberingen som i svenskt ”hus”, o som i svenskt ”ost” eller ”ort” eller ”port”, EJ som i ”borta”; E uttalas som e, inte som ä. Sj i Sjúrður, Sigurd, uttalas som svenskt rs i fors)

Viljið tær nú lýða á — vilji täar nu loja åa

meðan eg man kvøða — mijjan eg mann kvöa

um teir ríku kongarnar — om tair rojko kånganar

sum eg vil nú umrøða — som eg vill nu omröa

Grani bar gullið av heiði — gräani bar golli a hajji

brá hann sínum brandi av reiði — brå han sojnom brandi a rajji

Sjúrður vann av orminum — sjuror vann a årminom

Grani bar gullið av heiði — gräani bar golli a hajji

Observera alltså att i själva verserna slutrimmar jämna rader, kvøða och umrøða; översättningen nedan tar bara sikte på att vara originalet nära och tar ingen hänsyn till melodi och rim.

Viljen I nu lyssna till

medan jag må kväda

om de rika kungarna

som jag vill nu omtala

Omkvädet: (observera att reiði och vrede är samma ord, färöiskan samt isländskan har tappat v framför r)

Grane bar guldet av heden

slet han sitt svärd i vrede

Sigurd vann över ormen

Grane bar guldet av heden

Språket överlevde! Så hur kan ett språk som talas av bara 50.000 människor, under tidigare skeden ännu färre, överleva statsmaktens och kyrkans förtryck? Svaret är enbart danskvädena, som är rimmade på färöiska. Kvaddansen överlevde kyrkans förföljelse, fastän den tidvis var förbjuden. Vad gäller Sigurdskväden, så har dessa under medeltiden även dansats i Sverige, Norge och Danmark. Det finns därifrån oberoende Sigurdståtar som inte återfinns i Färö-materialet.

Befolkningen.

Således ett nordiskt språk och en nordisk kultur. Däremot ser själva befolkningen inte alls särskilt nordisk ut! Blonda personer finns, men är påfallande ovanliga och det beror inte på invandrare. Folket är i allmänhet mörk- till svarthåriga med ljus hy och blå, gråa och gröna ögon. En hel del ser närmast ut som Roald Atkinson. De är nog genetiskt sett huvudsakligen britter och kelter.

Flera hundra år före nordborna tog landet, det så kallade landnamet, bodde här iriska munkar. Färingasagan (bevarad på Island) börjar så här: ”Grimur Kamban hette en man. Han var den förste som bosatte sig på Färöarna.” Grimur är ett nordiskt namn och betyder den med grimma, den med mask. Kamban är det inte; det är ett keltiskt namn!

Köpet av kvaddansbiljetter

Norröna huset ligger i de backiga nordöstra utkanterna av Tórshavn, så vi tog en buss som gick dit. Den körde emellertid glatt iväg en lång sträcka åt sydväst, vände, körde en bit åt öster för att sedan köra en bra bit åt nordväst. Vi kunde nu se Nordens hus på avstånd åt nordost, men bussen ormade sig ner åt sydost mot centrum igen, för att till sist ta av och via serpentinartade gator ta sig upp till Nordens hus. Ytterst märklig busslinje. Men vi fick se alla de utkanter av Tórshavn, som vi inte hade planerat att se.

Tvivel.

Norröna huset låg där på sin höjd, en skapelse av glasat trä med en del arkitektoniska finesser för sig. En vacker utsikt över Tórshavn och Atlanten. På gårdsplanen gick tjaldur omkring, en strandskata. Utanför entrén låg en megalitdösgrav, en gravform från yngre stenåldern, alltså i tiden åtminstone 3000 år före Färöarna blev bebodda. Knappast äkta alltså. Vi gick in och köpte våra biljetter av en kassör som var blind, åtminstone stod det en skylt bredvid honom, som på flera språk sa att det var så. Flinkt avgjorde han vad det var för sedlar vi gav honom och gav oss tillbaka rätt växel. Vi kontrollerade att det blev rätt.

Vi kan väl inte säga att vi var helt upprymda inför tanken på den kommande kvaddansen. ”Kvaddanstillställning som led i ett kulturutbytesevenemang med Norge.” I Norröna huset. Turistifikt jippo?? Det var vad vi frågade oss.

Tillbaka.

Vi beslöt att för tillbakavägen inte anförtro oss åt busslinjens nycker. Det var ju nedförsbacke till centrum och vi såg klart vart vi skulle. Vi knallade tillbaka till fots. Vi tog vägen genom stadsparken, Lydarlunden, med mängder av planterade träd som granar, lärkar, bokar och oxlar. En del av de stora barrträden låg omkullvräkta, förmodligen stormfällda. Genom stadsparken rinner stadsbäcken, som bildar små dammar med gräsänder. Och vid stadsbäcken står Sigurd drakdödaren staty. Vi pustade till sist ut nere vid hamnen på en uterestaurang. Just då var det soligt och varmt. Det kom förbi ett par i färöisk nationaldräkt samt en moder i nationaldräkt och diverse män i mörka kostymer. Det verkade som om det var ett bröllopsfölje. En av de mörkklädda männen såg prästaktig ut.

Utflykt till Kirkjubø

Vi tog bussen från Tórshavn över fjällheden upp mot en bergskam och nu såg vi själva för första gången det vi sagt i inledningen. På toppen ser man oftast en ny vik av Atlanten och en ny Färö. Så här också nu, i form av några mindre utliggande öar vid sydvästsidan av Strömön. Branten ner var just brant, men inte alls något stup och nere vid havet låg ett litet slättland där Kirkjubø ligger. Det var de utliggande öarna som tog emot Atlanten. De hade små slättland på insidorna, östsidorna, vilka var bebodda.

Fornlämningar.

Väl framme i Kirkjubø, bekådade vi ruinen av landets äldsta stenkyrka, vilken är ganska ståtlig. På 1200-talet var här landets ärkebiskopssäte. Alltinget i Tórshavn antog ju runt år 1000 kristendomen. Den svarta, långa träbyggnad med grästak, som ligger upphöjt på kullen Tinganes vid hamnen i Tórshavn, hette om vi inte minns fel just Tingshuset. Vid Kirkjubø fanns under vikingatid några gårdar. Man har på Färöarna enbart hittat små vikingagårdar men inga stora hallar. Det finns inte några runstenar heller. Gårdarna var huvudsakligen byggda av torv och sten. Det var mest småbönder som bosatte sig här – vi befinner ju oss i den nordiska kulturens utmarker med hårda livsvillkor och på grund av stormar och strömmar ibland isolering. Man har beräknat att befolkningen under vikingatiden som mest var c:a 4000 personer. Det är först i modernare tid, när storhavsfisket utvecklades, som färöingarna blev fler.

Drivtimmer.

Kirkjubø har en av landets bästa drivtimmerstränder, vilket var värdefullt i ett land utan skog. Och mycket riktigt den största gården, några hundra år gammal, är byggd av svarttjärade, liggande timmerstockar. Vi gick ner till strandkanten och kände på vattnet. Det verkade klart svalt, men måhända badbart för den orädde. Några drivtimmerstockar såg vi dock inte.

Förbindelser.

Samtliga småbyar eller bygder som Kirkjubø på de större öarna har numera väg, utom en enda västerut på Vágar, flygplatsön. Den byn ligger i en av höga berg avskärmad dal. Den har istället fått en helikopterlandningsplats, vilket samtliga bebodda utliggande öar också har. I gammal tid kunde man bara fotvandra eller åka båt. Det ställdes stora krav på färöbåtarna. De måste dels vara lätta så att man kunde dra upp dem långt på land i skydd mot vinterstormarna, dels sjövärdiga nog för att klara de hårda farvattnen runt Färöarna med sin strömmar. Det var och är ont om bra hamnar.

Vad lever man av idag i en sådan liten by som Kirkjubø med ett tiotal hus, ett stort växthus, en stor lagård med ett antal råmande kor samt en liten hamn, där vi såg två båtar ligga inne? Vi fann en äng som var nyslagen. Några traktorer och slåtterredskap. Vi fick veta att i byn är det tre som är bönder. Några har fiske som levebröd och resten arbetar i Tórshavn.

Vandring.

Efter lunch intagen på restaurangen vid kyrkoruinen vandrade vi tillbaka till Tórshavn, en sträcka på knappt två mil. Den kraftiga branten ovanför Kirkjubø sög musten ur en fullständigt. Trampa uppåt tjugo meter, vila, trampa igen, vila. Man fick vara ganska försiktig på de brantaste ställena för att inte riskera att rulla ner igen. När man väl kom upp, hade man en vidunderlig utsikt.

Vi gick över en grusig, ganska slät fjällhed lite grann som ett månlandskap. En labb störtdök efter oss. Luften var underbart ren och angenäm och vädret var ganska milt om än ett lätt molntäcke. I fjärran såg vi Tórshavn. Fötterna började värka, det blev mödosamt att gå. Slutligen kom vi till Tórshavns utkanter och till sist till vårt vandrarhem, Blådjupet.

Utflykt till Gjógv

Vi hade ytterligare några dagar till kvaddansen, så vi flyttade till Gjógv längst norrut på Österön ett tag. Det var dimmigt medan vi åkte buss längs det smala sundet mellan Strömön och Österön. Bebyggelse fanns på det mesta av den platta marken vid sundet. En hel del fiskodlingar i sundet, dvs. tio meter stora flytande nätkassar, som förankrats. Vi åkte över bron till Österön och sedan genom en tunnel. Vi undrade hur alla cyklisterna for igenom dessa tunnlar med all övrig trafik som dundrar igenom. För det mesta tas de ombord av passerande bussar. Överallt finns det får som betar, så även huvudvägarna avbryts ibland av färister. Man vaknar upp garanterat, när bussen passerar över en sådan.

Vi bytte till den helt lilla bussen mot Gjógv. Uppför små serpentinvägar och på toppen tog man ombord en vandrare utan betalning som bara skulle till det högsta berget (Slættaratindur). Det var tydligen helt i sin ordning att bli bjuden på skjuts en liten bit över den värsta sträckan. Han steg av vid bergets fot, medan vi åkte vidare till Gjógv. Väl framme installerade vi oss på ortens mycket mysiga vandrarhem.

Byn och hamnen.

I själva byn Gjógv gick det in en klyfta från havet med en smal vik som tjänstgör som byns hamn. Det fanns bara ganska små båtar, några större fiskebåtar, som man ser i Bohuslän, hade inte fått plats. Trots att hamnen såg mycket skyddad ut, så fanns det en lång uppfartsramp med räls upp till platån där själva byn låg. När vinterstormarna kommer, kan det nog vara illa värre i den trånga klyftan. Idag var det dock ganska soligt och lugnt.

Byn hade ett tjugotal hus samt två smärre industribyggnader av något slag. En del större odlade vallar och så hamnen. Man såg en hel del barn. Vi fick reda på att det fanns en hel del pensionärer, som bara lever på sin pension. Övriga fiskar eller ägnar sig åt fårskötsel.

Bortom bergen.

Bredvid byn, bortom den odlade marken, låg en kittelformad dal omgiven av bergskammar, som var ganska låga i mitten. En dag blev vi lockade att se vad som månne fanns på andra sidan. Sagt och gjort. Vi knallade förbi ”åkrarna” och gick upp mot dalen. Hur kan man nu särskilja odlad mark, som man inte får gå på, från den vilda marken? Allt är ju i princip bara gräs. Buskar och träd har aldrig funnits vilt på Färöarna. Enkelt! Den odlade marken är helt homogen och illgrön till färgen, medan den vilda marken syns skiftande i nyanserna och med mer dämpade färgtoner, sedd på lite avstånd.

Uppe i dalen såg vi en flock gäss som gick omkring fritt. Vi smög oss närmare utan att de flög sin väg. Och närmare. Till sist var vi inpå dem och då först gick de undan rätt så raskt. Men de flög inte. Således tama, vingklippta gäss, som var lämnade alldeles på egen hand i fjälldalen. Det finns ju som sagt inga rovdjur på öarna.

Vi kom utan större besvär upp på hängkammen mellan topparna och nu såg vi en flikig fjord nedanför och berg på andra sidan. Det stupade mycket brant nedåt om än inte lodrätt. Nedifrån fjorden kom det en kraftig uppvind, som slet i våra kläder och vi fick hålla hårt i våra saker. En dramatisk plats.

Fågelberget.

Alldeles väster om hamnen i Gjógv finns några låga fågelberg, bara 25 – 50 meter höga. Det var bara att gå upp på det gräsbevuxna krönet och titta ner i stupet. Det stupade verkligen lodrätt och där nere i avgrunden hävde sig havet och slogs till skum mot urgröpningarna i klippans fot vid vattenlinjen. Det skriades och skränades, i luften virvlade diverse fåglar. Lunnefåglarna trivdes även på hyllorna nära krönet, så dem såg vi på nära håll. Måsarna och grisslorna bodde i skrevor längre ner.

Nu ville vi beskåda de stora, höga fågelbergen. Ett av de lättast tillgängliga ligger norr om Vestmannabyn på Strömösidan vid sundet mellan Strömön och Vágar. Det går båtturer från Vestmannabyn. Problemet med den tanken var att det väntades styv vind från nordnordväst, som sannolikt skulle medföra att båtturerna ställdes in. Vi beslöt att flytta en dag tidigare från Gjógv, trots att vi redan hade betalt för en dag till. Personalen på vandrarhemmet var dock som alla färöingar hjälpsamma och förstående, så vi fick tillbaka kostnaden för den dagen.

Utflykt till Vestmannabyn

Vi åkte tillbaka till Tórshavn och tog en ny buss till Vestmannabyn. Väl komna över halva Strömön mulnade det på med låga dimmor och ett fint strilregn, som tog bort nästan all sikt. Men plötsligt fick vi själva beskåda det tidigare beskrivna väderfenomenet att ett dimmoln kan haka fast mot en bergstopp och lämna en blå fläck av bar himmel. Ur det jämngrå diset trädde plötsligt fram en lysande fjällsida, skarpt avgränsad från resten av sitt sammanhang av dimman, i all sin färgprakt. Solen hade hittat ner. Ett ljuvligt skådespel.

Reservfågelberget.

Framme i Vestmannabyn fick vi fatt på en turbåt, som skulle gå ut. Dock inte till det stora fågelberget, där väderförhållanden redan idag hade blivit för dåliga. Utan till ett litet fågelberg på ostsidan av Vágar, som hade lä. Vi delade båtturen med ett gäng schweiziska ungdomar. Pga. att vi inte kunde gå till det höga berömda fågelberget, trots att turen var planerad att gå dit, fick vi rabatt på avgiften.

Under båtturen mot sydostsidan av Vágar satt vi en lång stund och betraktade hur de låga drivande dimmolnen kom in med god fart mot baksidan av en 300 – 400 meter hög bergskam på Vágar. Molnen orkade dock inte upp över krönen utan liksom stockade sig och blev hängande svullna och bulliga. Då och då blev trycket för starkt och de blev avlänkade sydvart, nyframsläppta i ilmarsch söder över.

Själva vattnet i sundet var också det ett skådespel. Vågorna gick inte rätt fram åt ett bestämt håll med regelbundna, jämna mellanrum. Istället nästan sjöd vattenytan och trycktes åt all möjliga håll samtidigt. Det bildades girlanger av vågor från vinden, vilka ormade sig åt andra håll än den som vindriktningen ville. Det var verkligen strömt! Men vår utflyktsbåt hade goda motorer och tog oss tryggt till reservfågelberget. Här fanns det en grotta in i berget, som bara var kanske 20 meter högt. Vattnet och vinden var här lugna, så in i den kunde man åka en bit. Vid mynningen satt en del tretåiga måsar och bligade mot oss. Något av en antiklimax jämfört med Gjógv!

Blåsigt i Vestmannabyn.

Nästa dag var det rejält blåsigt, ibland regn och ibland solsken. Vi hade installerat oss på ett vandrarhem. Vi fick nöja oss med att gå omkring i Vestmannabyn, som kanske är Färöarnas tredje el. fjärde största ort. Den har en stor hamn med stora havsgående fiskefartyg. En hel del bilar såg man, samtliga flång nya. Inte en enda gammal rishög som i Sverige. Internetcafé fanns förstås.

I viken, där Vestmannabyn ligger, fanns det en del fiskodlingar, vilka är viktiga för Färöarnas ekonomi. Landets fiskodlingar ger ungefär 25 % av bruttonationalprodukten. Fiskodlingarna hade ett system av automatisk utfodring med små pellets genom flytande slangar från land. Efter två år blir småfiskarna fullvuxna och färdiga att skördas. Inkomsterna från djuphavsfisket runt Färöarna har däremot dalat pga. allmänt överfiske i Nordatlanten av en mängd nationer. Som privatperson får man fiska fritt var som helst i havet, utom efter laxfiskar. Bra fiskeplatser för sådana är där sötvatten rinner ut i havet, eftersom de gärna ställer sig där för att bli av med alla ytliga parasiter, vilka inte överlever sötvattentillblandningen. Laxarna själva går ju upp i sötvatten när de skall leka.

Vi blev inspirerade att äta middag på en rätt fin restaurang och vi tog en mycket god fiskrätt.

Fram på kvällen mojnade det och det roddes kapprodd i hamnen. Båtrodd är en populär sport på Färöarna och man har diverse mästerskap i olika klasser, olika huggare, dvs. antal roddpar per båt. Två vattenskotrar pilade omkring hela tiden också.

Nattlig dåre.

På natten blev det svårt att sova, då det bodde en sannolikt mentalsjuk färöing på vandrarhemmet. Han gick omkring och hummade och pratade för sig själv hela natten. Då och då försökte han ”väcka” någon av de redan vakna gästerna, för att ha någon att prata med eller bjuda på sprit. Hysjningar om att man behövde sova hjälpte bara några minuter. När det blev vår tur att ”väckas” och han hörde att vi kom från Göteborg, berättade han att han hade en alkoholiserad bror i Nästved i Danmark och två brorsbarn, som studerade i Göteborg. Han påstod att han då och då sände pengar till dem. Han gick på någon typ av mediciner och hade därför svårt att sova. Klockan sju på morgonen lommade han äntligen iväg för att få sig lite gratis kyrkkaffe någonstans. Han hade väl reda på sig på så sätt.

Kvaddansen

Och därmed grydde lördagen och på kvällen skulle det bli kvaddans i Tórshavn. Det blev jättefint solsken hela dagen lång. På förmiddagen fick vi dock sova ut efter nattens sömnbrist. Klockan 12 tog vi middagsbussen tillbaka till Tórshavn och klockan 20 stod vi vid Norröna huset i någorlunda form. Vi gick in.

Det var ganska glest med besökande. Vi undfägnades med ett spelmanslag från Vestfold i Norge, som lämnade oss relativt kallsinniga, uppfödda som vi är med rockmusik. Så småningom kom det mer och mer folk. En hel del turister, mest danskar, men också färöingar. Mest medelålders, men också en inte ringa andel yngre.

Hänförelsen.

Sedan gick alla ner i en källarlokal. En enda stor ring bildades, folk tog varandra i händerna. Försångaren som stod med i ringen, började med kraftig stämma sjunga verserna, dansen började och de dansande svarade med omkvädet. Fler och fler kom, stämningen steg och ringen veckade sig först en gång, sedan många. Till sist bildade den pulserande ringlor som täckte hela golvet. Vilket tryck! Med nära till skratt sjöng några ur dansledet vissa verser i duett med försångaren.

Det blev omöjligt att stå emot suggestionen, så vi var inte panelhöns särskilt länge. Vi kastade oss in i dansledet och skrålade med i ett omkväde, som vi inte förstod. Man hade sagt före dansen vad för kväde som skulle dansas. Men färöiskan var alltför grötig för att till oss förmedla vilket kväde som dansades. Melodien var i alla fall inte den, som Sigurdskvädena går på.

Efter någon timme började man bli andfådd av ansträngningen, men kvädet var ju inte slut bara för det. Det var normalt att ta lite paus då och då, koppla av med någon öl, för att sedan med förnyade krafter kasta sig in i kvädesdansen igen. Även försångare byttes utan att kvädet var slut.

Vi blev till slut mycket imponerade av det hela. Det är helt uppenbart ett äkta kulturarv, som är fortsatt levande. Det torde vara den unika kombinationen av en lång spännande berättelse och rytmisk gemensamhetsdans, som gjort det hela så populärt. Vi lade bla. märke till en ung asiatisk pojke på kanske tio år, en av de få invandrade vi såg på öarna, som hemtamt och självklart deltog i något som för oss var mäkta exotiskt: en levande kulturtradition (i princip vår egen) som sträcker sina rötter ner till vikingatid. Det fanns en hälsosam blandning av unga och gamla. Dansandet höll på från kl. nio på kvällen till klockan halv två.

Samtal.

Under en av våra pauser stötte vi på vår bekant expediten i musikaffären, en kvinna runt trettio år. Vi pratade med henne. Danserna handlar inte bara om gamla ämnen, utan det finns en hel del modernare kväden också, typ Hamnjäntans visa. Dock det är inte så mycket nydiktning numera. Det brukar vara så att olika personer är olika traditionsbärare och kan sina resp. kväden och förmår vara försångare. En försångare måste kunna sitt kväde fullständigt, oavsett vad som distraherar. En del kväden är mycket långa. Att dansa hela Sigurdskvädet med sina bortåt 900 verser och med omkväde mellan varje vers torde ta något dygn eller två i sträck.

Långkväden tenderar att mer dansas av hängivna danssällskap, medan man på allmänna danser med allmänheten hellre kör kortare kväden. Det är definitivt så att vanligt folk också dansar och många i publiken kan verserna utantill och sjunger med, inte bara försångarna. Det finns skillnader mellan öarna, fick vi reda på, på Strömön och Österön dansar man gärna Sigurdskvädet och Ormen långe, medan man på Sydön hellre kör visor.

Under lång tid sökte kyrkan utrota kvaddansen, men den lyckades inte och därför finns det fortfarande ett färöiskt språk. Numera är praktisk kvaddansundervisning en obligatorisk del av historieämnet i skolorna. Kvaddans anses som en omistlig del av kulturarvet och man kan bara hålla med. I större orter är det vanligt med en massa ungdomar vid kvaddanser, så ej i mindre orter, då ungdomarna ofta befinner sig i större orter för studier eller i Danmark i samma syfte.

Funderingar.

Bland kväden med gammalt innehåll läste vi om ett sådant udda kväde som Veraldar Goð. Världens gud alltså och kvädet handlar om guden Frej, som kallas för Odins son, inte om den kristne guden. Frej tar farväl av sin far och beger sig ut i världen. Så småningom kommer Frej till en kungahall, där han blir dränkt i ett ölkar precis som vissa kungar i Sveariket blev i Gamla Uppsala enligt Yngligasagan, den första av Snorres Norska kungasagor. Forskarna anser dock att kvädet bara är några hundra år gammalt och inte går ner mot vikingatid. Hur kommer det sig att man gör ett nytt danskväde med ett sådant innehåll? Hur kommer det sig att man överhuvudtaget har kvar kvaddansen, i princip utdöd i resten av Norden?

Man får nog peka på Färöarnas isolerade läge, på deras vrånga havsströmmar och likaledes vrånga vinterstormar. Man tog tillvara de traditioner man redan hade, parade ihop dem med de få nya impulser man fick utifrån och snickrade vidare. Med nya impulser kan här förstås själva ringdansformen, som tros härstamma från hovet i Burgund under tidig medeltid. Men vad som är tidig medeltid i Burgund i östra Frankrike är ju snarare vikingatid i Norden.

Det är möjligt att kvaddansen når ända ner i vikingatid. Några av de isländska sagorna talar om danslekar på Island i samband med bröllop. De är dock nedskrivna c:a 200 år efter vikingatidens slut, så om de sociala skildringarna i sagorna verkligen speglar vikingatid och inte saganedskrivarens samtid ter sig oklart. Som framgått dansar man kvaddans utan någon musik, bara sång. Så fynd av stränginstrument från vikingatid i Hedeby i södra Danmark stödjer inte i sig kvaddansens existens på vikingatid, däremot någon form av musik.

Vi kan lämna därhän att danskvädena är slutrimmade, medan all vikingatida skaldekonst är stavrimmad, dvs. begynnelserimmad. Det fanns ex. s.k. runhändor, som förutom stavrim även hade ”moderna” slutrim. Den väsentligaste invändningen är att danskvädenas texter, som de föreligger nu, till sin stil bortsett från innehållet är klart medeltida, lite charmigt naiva och formelartade som andra medeltida ballader. Eddadiktningen är nyktert rak på sakt och skarpt genomträngande i sin ordknapphet.

Tillbaka.

Efter ytterligare ett antal vistelser i dansens virvlar, gick vi, när det hela hade slutat, den långa vägen ned från Nordens hus och vi var något lite stjärnögda, det måste medges. På vägen hem till Blådjupet träffade vi på en hel del fulla och glada ungdomar. Ännu fler än på dansen förstås. Det lät ungefär i Torshavn som i vilken annan stad som helst med alla rockklubbar och så. Det var ju lördagkväll.

Vágar

Vi hade nu kvar en tre, fyra dagar på Färöarna innan flyget gick hem. Vi tänkte tillbringa dem med att utforska Vágar, flygplatsön. Hur uttalas nu Vágar? ”Våavar!”, suck! Det fanns enligt kartan en del spännande insjöar, som man kanske kunde fiska i. Vi kanske kunde fotvandra till den isolerade, bergsomgjärdade byn utan väg på nordvästra Vágar. Terrängen runt såg spännande ut. Vi bytte alltså residens från Tórshavn till en liten by, vars namn vi inte minns, på Vágars sydkust där vi tog in på ett nytt vandrarhem. Det blev dock några dagar med genomtrist dimma och stabilt(!) regnande, som i stort sett förtog lusten att vistas ute. Det är nog därför vi inte minns namnet på vare sig byn eller vandrarhemmet. Vi låg mest och läste. Ibland tog vi en nypa luft, när det inte regnade eller inte regnade så mycket. Ibland lagade vi mat.

Torskfisket.

En dag kom vi dock åt att fiska med våra fiskespön från hamnpiren i byn och vi fick faktiskt en del små torskar, som vi tillagade. Havsfisket på Färöarna sades enligt turistguiden vara enastående och det skall ju mycket till innan vi får fisk. Det fanns arrangerade fiskeutflykter, men vädret var för bedrövligt för att försöka komma ut på en sådan.

Vad dimman dolde.

En annan dag med samma täta dimma, men med färre och mindre regndroppar, ja till och med frånvarande regndroppar, gjorde vi en utflykt längs Färöarnas största insjö fram till dess utlopp i havet. Ibland lättade dimman lite, så man hade skaplig sikt och kunde se något av landskapet. Detta var dock bara ibland, så vi fick nöja oss med glimtar av ett förmodligen väldigt vackert landskap.

Det var lite svårt att hitta rätt, då sikten var så usel. Vi anade till slut i dimman en lite spetsig klippa mitt i en kulle. Lite närmare kullen såg man hur det ibland kom fåglar upp bakom ”kullen” i en skum, nästan lodrät vinkel. Försiktigt, mycket försiktigt gick vi närmare upp på kullen. Det fanns förstås ett bråddjup ner till havet på ”kullens” topp. Bebodd av massor av fåglar. Inte mer än kanske 30 meter, men dock. Vi gick tillbaka ner samma väg och stötte på sjön igen.

Småningom kom vi fram till själva utloppet, där en liten å till sist kastade sig ner i havet. En del måttligt lutande stenpartier fanns runt åbädden, med små saltvattenspölar, vi testade genom att smaka, mer än 20 meter över själva havsytan. Det måste storma ordentligt ibland. En svart algbeläggning täckte stenen runt pölarna och små, små röda kvalster kröp omkring där. Den svarta algbeläggningen var lite hal och i pölarna växte gröna havsalger.

Med hälsning från Tjaldur.

Vi gick tillbaka mot byn över fjällängarna längs sjön, där tärnor och labbar då och då gjorde sina störtdykningar mot oss, tjaldur, också, icke att förglömma. Sens moralen av dagens utfärd är ju, dels att man helst inte skall överväga att gå ner på något ställe, där man inte redan gått upp, dels att god karta och god navigering är ett måste. Särskilt vid dimmig väderlek, denna kan ju förvärras. Det är inte alltid kartan kan visa mycket små stup, som dock gör att man inte kan gå vidare. Raviner runt bla. bäckar kan finnas i inlandet. Detta att branter kan hindra en färd trots till synes mjuka kullar gäller förutom på Färöarna även ex. på Island pga. att de gemensamma lite porösa vulkaniska bergarterna lätt kan bli urgröpta av vattendrag eller av inlandsis.

Så kom sista dagen och vi tog bussen till flygplatsen. I suvenirbutiken på flygplatsen köpte vi var sin tekopp med tjaldur på. Och så flög vi hem.