On Runic Literacy

The Kylverstone

Vadstena

Introduction

The above all-encompassing headline ”On runic literacy” deliberately leaves the space free for all broad, social or basic and pertinent questions about why Germanics / Northerners in contact with the Roman Empire during the late 100’s AD created a separate runic alphabet, the fuþark, instead of simply embracing the already existing and successful Latin alphabet? This text will deal with the literacy of the elder fuþark while the writing in the younger Viking Age fuþark will be dealt with in the text Runic-Literacy-2.txt.

The Germanics / Old Norse had realized that the Latin script was alphabetical, ie. that a script character corresponded to a language sound and that several characters could be written sequentially so that they together formed the language sounds of a spoken word. This is unlike an image and concept-oriented writing system such as hieroglyphs or the Chinese script. A lot of the origin-signs for the new runes can be shown to stem from different Roman scripts, some appear to be novelties and the Roman X, very similar to the Greek chi (drawn roughly as X), recorded their g-sound in the competition against both the Roman G and the Greek gamma, probably due to that the Germanic g-sound was fricative. In addition, they took up both the long and the short Greek ”e”, which in their italics look very similar to the corresponding rune. However, the rune sign, often transcribed as ï, with two points above, corresponding to the short Greek e, came quite early out of use.

To understand, at the outset, that a Latin script sign must correspond to a Latin language sound, it was required bilingualism including the ability to speak Latin among the Germanics or North-born, who invented the runes. Thus, in Germania and Scandinavia there have certainly been people who could also speak Latin during Roman Iron Age and also into the Migration time. We can think of this for example for Uppåkra, the settlement or township just south of Lund in the present Skåne, which has existed during the whole of the Iron Age.

Now the Germanics / Norse had thus created their new alphabet with 24 signs, the elder fuþark, corresponding to the language sounds that they considered necessary. But did they arrange these in something similar to the Roman or Greek alphabets? By no means! Instead, the runic characters come in the so-called fuþark scheme after the first six characters of this order. Extremely mysterious. And in reality, it is true that, according to the Swedish scientist Sigurd Agrell (1930’s), the fuþark scheme seems to be going back to the number-mysticism of Late Antiquity, and especially to the Mithra cult, which was widely spread in the Roman legions of Late Antiquity, where also Germanics and Norse people served. There are many ruins of Mithra monuments along the northern border of the Roman Empire, ie. in military camps, from the 180’s and during the 200’s.

Now let’s ask a simple, straightforward question. What does the word ”rune” mean? The word means secret, hidden, not to say the esoteric or holy, as evidenced by the poetic Edda. In addition, the word has been given the extra meaning of a runic character. We imagine how a Germanic / Nordic mercenary watches the following sequence of events: a significant man (a Roman officer) scratches with his stylus a number of scribbles on a waxen board. A less significant man takes the board and goes (alternatively runs) to a larger group of other men and to whose leader he gives the board. This examines the scribbles. Suddenly he pronounces oral orders and a riot of activity breaks out, the camp is torn, weapons and harness polished a last time and the men get into formation, ready to march.

What was the power, from a distance, to cause all this activity? Did it lie with the letters, the Latin or the later runes? On older runestones, the runes are said to stem from the gods. On the Noleby runestone of Västergötland (from the 400’s, now in the Historical Museum), it says ”Runo fahi raginakundo toj

[e’k]

a …”, the colored god-given runes I ordered … The Sparlösa stone in Västergötland (from around the year 800) says,”Ok ráð rúnar þar regi[n]kuntu”, and interpret the runes, known by the gods. According to these stones, therefore, the runes and their power stem from the powers, the gods as a collective, but according to the Eddic poem Hávamál, the god Odin hung in the windy tree under sufferings and called up the runes. The runes anyhow possessed divine power.

139.Við hleifi mik sældu                 Bröd ej bars mig,

né við horni-gi.                         bjöds ej horn,

Nýsta ek niðr,                           skarpt jag skådar ner

(; bread I wasn’t borne, bidden no horn, sharply I viewed down)                                        

nam ek upp rúnar,                        runor rönte

œpandi nam,                              – ropande kallat –

féll ek aptr þaðan.                      föll jag åter från

(; I took up runes, with great cries, I fell away again)

The literate community of Rome

Let’s examine what literacy or a writing society means. Of course, we look at the example of Rome, which became the mother of the Germanic / Nordic literacy, as it was at the beginning or as it later became during the Viking Age and in the Middle Ages. We have already scrutinized our ”acquaintance” of the German / Norse looking how the Roman officer scratched scribblings on a writing board. Officers we can very much assume themselves being able to read and write. The leader needed to be able to read and write on his own instead of being dependent on a literate slave (was this trustworthy, his word taken for good?). This is almost the same as if the leader were blind and ought to listen to a description of the battlefield position and then give his command. Of course, our sub-officer is described as literate. Do you really need the rest of the crew to be?

Well! Perhaps! Regardless of which, everyone was included in a written society or reality, ie. a literate sub-community, the Roman army. As is known from other sources, the written order has the same validity, with a valid ”signature”, as the pronounced order from the concerned commander. Everyone understood the validity of the written word, irrespective of literacy, and everyone was expected to understand what writing meant, even if not being able to read himself. Now we also have the testimony from a number of tombstones over the fallen ”Roman” centurions (sub-officers), but also over ordinary soldiers. These are with stone-cut Latin letters. Literacy should have been significant in the army.

We also have the testimony from the Vindolanda tablets. Vindolanda was a Roman border posting at Hadrian’s wall in northern England and appears to have been in operation for some decades from around 100 AD according to archaeological datings. From the first excavation of 1973 onwards, in excavations have been found smooth, planed, Latin-written wooden pieces with ”ink” of carbon, gum arabic and water. These form around 1200 small ”wooden boards” with different letters or texts. There are military reports on the situation, inventory lists, camp-organization issues and a large number of personal letters, written by people in the camp: drafts, completed letters ready for the next mailsendings or copies. There are also letters to Vindolanda such as from Gallia. Some letters are written between people who themselves are called slaves. 200 of the names named in the letters (about half) had only one name and were not (yet) Roman citizens. Their name was not genuine Latin but derived from Germanic names. The crew in Vindolanda were Germanic aid troups (Batavians and Tungrians), but seem to have had Latin literacy to a high degree.

We’ll take a few more examples of writing in the Roman army, and then briefly glance at the whole of Roman society. Each unit in the Roman Army regularly sent out scouting patrols, which were replaced after a few hours. Each patrol was provided with a so-called Tessara, a very small board with today’s password, which was often changed and needed to be displayed to serving guards in the camp. On each tessara the old password was erased and the new one was written. Reading and writing skills were often required. Much of the army equipment such as helmets, leather straps, weapons, tools (such as spades to dig a new camp after moving) often contained a text with the name of the soldier and/or a number text corresponding to the number of each legion, the number of its cohorts and their subdivisions. Here, reading skills were needed for the individual soldier to keep track of both his own equipment and that of his unit.

It is likely that the Romans first taught Germanics to read the Roman numerals, which consisted of some major Latin letters like this: I (1), V (5), X (10), L (50), C (100), D (500), M (1000). The number or year 1967 would have been written MCMLXVII (ie. M-CM-LX-VII) and the number 33 XXXIII. It is apparently only partly a positioning system. With the Arabic numbers 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 (notice the 0 as the empty placeholder) we get a true positioning system, suitable for higher mathematics. The number or the year 1015. The numbers 1, 11 and 111, where the common sign for ”one” in the singular position, ten position or hundred position respectively imply different meanings. In this context, it should be noted that neither the older 24-character fuþark nor the younger Viking-16-character fuþark had special signs for numbers: in Old Norse, the number 21 had to be written with its words ”tuttugu ok einn”, twenty and one.

Finally, we take a look at the other forms of literacy in the Roman society. There are few archaeological findings of the kind of occasional writing that the Vindolanda tablets show, despite of frequent mentioning in Roman literature. More lasting texts are found on ceramics, household items and other object types often in the form of a name (the craftsman’s) + ”F.” (fecit = made). On monuments, visible to everyone to read, there is / there was richer text, namely about why the monument was raised. There are also very long texts, intended to be preserved and, for example, copied to get a new copy, that can be called books. These first came in the form of applicably long papyrus rolls and then as appropriately thick parchment handbooks with ”book pages” of prepared animal skin. There were also private and public libraries (from a Greek word meaning ”book house”), where you could read books on all topics. There were also schools where you learned to read, count and write (and at higher level to speak well, ie. eloquence).

Even merchants / craftsmen needed to be able to read and write. From the time of emperor August (around the year 0) written documents were used in connection with money loans. The Roman Empire had a monetary economy, with coins of gold, silver and simpler metal in various denominations with script and images (the metal content could sometimes be reduced despite the fact that the denomination remained, ie. a devaluation). The empire had to tax its own inhabitants in order to be able to build roads to connect the parts of the empire or aqueducts to ensure water supply to the cities. The most important expense item was the large army, expensive in operation, first to create the empire and then to keep away Germanics and others who knocked on the gate. In order to keep track of tax revenues, at provincial and imperial levels, a massive practice of literacy was required (usually by slaves). Without writing, an intricate and organized society can not occur. The Roman Empire was a written society, but it has been estimated that only about 20% of its inhabitants were literate, but probably more in the army.

The Germanics and the runic script

The Germanics / Norse had no organized states in the real sense. They had realms as far as their influence reached over groups of people or kindreds that were linked to them through alliances, gifts / return-gifts and guest feasts. The boundaries between different realms shifted and rested on whom they were currently allied with. You do not receive tax or gild from your own people or allied. If you needed more wealth, you could trade or battle others and take a booty or recurring debt from previously defeated. By ”the others” could be understood the neighbour tribe or the Roman empire. No standing army to pay was available but all free men were included / could be included in the army during war. The society was not quite equal, but had layers, while the kindred, not the individual person, was the smallest legal or criminal entity (as far as you can follow it back). On the thing or assembly (at least from the end of the Migration period) the kindreds had to settle disputes before the chief and everyone else.

This description represents largely the early Germanic society as well as also later, more peripheral Germanic societies such as the Nordic ones. Strangely enough, there is a tie between the Nordic region, in many cases, and the different southwardly wandering Germanic peoples, whose sagas of origin claim descent from the north without essentially the corresponding archeology there. The German people who came to occupy the remnants of the West-Western empire had increased their degree of civilization, while the ”remnants” had lowered their; cf. the term ”the dark Middle Ages”.

The Germanic communities were oral, simple societies without the actual need for writing. Its role became that of a superficial adornment (to show off to others), which gave the nimbus and aura of the written word and to the one who could write and read it and especially if it was written with the older futhark. There were probably quite a few Germanics who could read Latin. One could have been perceived as being too Roman if using Latin script. A people with oral culture can thus invent their own written language and become pseudo-writing only by facing a powerful literate neighbour in order not to be swamped culturally. A later example from the 19th century is the Irokese Indians’ writing in North America.

There is a special feature in Germanic architecture that did not favour writing: the lack of window glass. Thus, for the sake of warmth, it was not possible, especially during the colder seasons, to have actual light-giving windows. This is a significant difference to a Mediterranean climate, where you could sit and read outside in only semi-thatched atriums. The true light source of the Germanics becomes fire. In the meeting rooms or the later large halls it became quite obscure. To fill these with content, it was not texts that were needed, but sound, ie. talking, speaches or skaldic art.

The Germans learned early from the Romans, among others how to circumvent the superiority of the legions on open field by letting them into a narrow, longer passage in the Teutoburg Forest in 9 AD, where Varus lost his three legions. Despite Roman later attempts at reaching Elbe, the Rhine remained the border between Roman and Germanic Europe. Over time, there is clearly a growing presence of weapons in the graves of Germania Libera. The Germans began to feel equal and needed to emphasize their own culture despite the culture loans, and this included the runic writing. We have noticed that there was a lot of Latin writing on Roman objects, this even on those found in the Nordic countries and the earliest elder runes are just on loose objects like fibulas and spearheads. Significantly, many are found in Denmark, which does not necessarily mean that the elder runes were invented there. A great deal of runic finds are found in the Weichsel valley in Poland and elsewhere, and the early runic language carries traits of a koiné language, a standard German, understood by an elite with relations. Already, the proto-Germanic had begun to split apart into different sub-languages ​​and even language groups.

The Germanics also mimicked the Roman Emperor medals, which in the Roman Empire were ceremonially distributed to those deserving them. These became the bracteates of the 4th century and most of all the Migration time, which soon got their very own imagery with Germanic religious ideology. The bracteates were always looped and hence with an inserted ribbon to hang round the neck. They were of gold and precious and in the chieftains’ halls should have been awarded as reward to their own warriors or as signs of alliance to guests. Not a small fraction of the bracteates carries runic script.

The runes of the elder fuþark were applied to metal, especially gold and silver preserving them well, but worse by iron. They were also applied to bones and horns and also to wood, which will become apparent, but, however, are preserved poorly except in an oxygen-free environment like in a marsh. Finally, runes were also applied to more long-lived stone, thus we talk about runestones with the runes of the elder fuþark, including rune slabs. In Norway there are more than 30 so-called proto-nordic runestones and a handful of rock carvings. In Sweden there are just over 10, but in Denmark no one. (One can add to these numbers various minor fragments of runestones.) There is a single stray runestone outside the Nordic region; in Bosnia of all places (KJ 5 Breza). However, as mentioned above, there are runic loose finds both in Denmark and in continental Germania.

We will soon look at inscriptions with the elder fuþark. However, some of the external, further development must first be highlighted. We know that many Roman objects have been brought to Scandinavia during the Roman Iron Age as a result of trade, individual service in Roman legions, or Roman gifts for alliance purposes with northern Germanics in the back of southern and more restless Germanics closer to Rome’s borders (eg. full winedrinking sets with peripherals from the Danish islands). Rome made the mistake during the later empire, that more and more Germanics were taken up as auxiliary troups, full legions or as purely temporarily hired troops during the struggles of power between various emperors, which occasionally arose. Rome began to try to defend themselves using Germans against other Germans!

Have Nordic people participated in this? Yes, from Öland there are archaeologically two large treasures of Roman coins, which seem to be newly minted for certain specific years, when specific pretendent struggles have occurred. They therefore represent payment in newly minted lump sums for performed combat services by inhabitants on Öland towards the end of the 4th century. Coin treasures collected through trade will consist of mixed coins embossed from a variety of coinage centers and widely scattered years. The coins have first been dispersed and circulated through the trade.

Migration period

We know what happened during the Migration time. Driven by the intrusion of the Huns from the east, various continental Germanic people were moving mainly to the southwest, and eventually the result was the expulsion of the Huns, the establishment of a number of Germanic ”states” in the western half of the Roman Empire, and the fall of West-Rome, plentifully bleeding gold into the north (most of which did not end up far north, ie. in Scandinavia). Ostrogots and Langobards ended up in Italy, Visigots in Spain, Vandals in Northwest Africa. Some Germanic tribes from the southeastern North Sea coast wandered shorter, the Franks into Gaul and Anglers and Saxons (at least in part) into Britain. Those who did not emigrate were the Frisians in nowadays Netherlands, a large part of central German tribes, as well as some Saxons and the Nordic tribes.

Did Nordic people participate in among others the disputes of the Goths and Burgundians with the Asian Huns, which had been partially Germanicized (according to the author Procopius of Late Antiquity)? The Migration time is the gold-richest age in the North, purely archaeologically. The heroic epic of the poetical Edda treats those events in its own way (which is hardly to illuminate exact history in our sense). When Gudrun’s husband Sigurd Fafnesbane was killed, she turned to a Queen Tora in (explicitly) Denmark. The Danish island of Læsø (Hlésey) in the Kattegat is also mentioned in the Edda in other purely continental contexts. There have been connections here, the preservation of the tales has taken place in the Nordic region and the Nordic folk migration gold is a reality. (Similar has also been preserved in the Middle German Nibelungenlied with Christian views on the individual’s soul life, while the Edda is ”concrete cast” in a kinship society.)

Connection (and transcending of stories) requires a reasonable understanding between different Germanic peoples, who already spoke different closely related languages, which even could be divided into language groups. These are considered to be three in number, West Germanic languages, the proto-Nordic language, and East Germanic languages with the Gothic language at top, but extinct in the 7th century. Sometimes you only count on two groups, and then it is the last two groups, which have a lot of common features compared to the West Germanic group.

What the term ”folk”, ”people” in the concept of migration (’Völkerwanderung’) really means is widely debated. It is often about armies (of men), Old Norse ’her’, from often allied Germanic tribes. In some cases, in Late Antiquity sources, there are records of how a ”people” of combatable men, elderlies, women and children sought protection inside the Roman border against the Huns. One can also observe how in former Eastern Germania (see, for example, the Gothic former realms from Poland to the Black Sea), Slavic languages ​​spread after the Migration time, which must indicate that ”peoples” really mean peoples. (There was a difference between more nomadizing eastern Germanics and more resident, farming western Germanics.) This was also true throughout the whole of the German Baltic sea coast (except the Schleswig area, which was ”Danish”) in the form of the Slavic Vends, known at the latest from the beginning of the Viking Age. Thus, during Merovingian times, a beginning linguistic barrier between northerners and former ”co-Germanics” of the Migration era is established.

The newly established Germanic realms in former Western Rome took up as the bulk of their culture the remnants of the Roman, which since the mid-300’s officially included Christianity. However, there are preserved Germanic laws that clearly distinguished themselves from Roman law. The ruling class eventually lost (except in England) its Germanic languages ​​in favour of Latin’s daughter languages, the growing Romanesque vernacular languages. The shrinking Latin writings now served only the purposes of the Church. The Church continued to mission. The Franks ”took baptism” in 496, the Frisians and Anglo-Saxons in the 7th century (and here or earlier, southern ”German Germanics” also end up), while the Saxons first made it towards the end of the 700’s. The old southern connections of the Nordic countries were also broken by this growing cultural barrier during the Merovingian period. These general events are of course important for the continued development of runic literacy over time.

The inscriptions of the elder fuþark

Thus, we shall now look at inscriptions with the elder fuþark beginning with the earliest. What did the oral Germanic communities attach to plain scripture? We are here, as we shall see, quite far from the earlier Vindolanda writings.

We can start with a Frisian comb of yew wood, bearing the runic inscription kobu, ie. ”comb”. There are about 40 known objects, which bear their own name in runic script, both with the elder and the younger fuþark, for the latter such as mundlaug ’wash basin’ or spyti ’needle’. What sense does it make, in order to take a contemporary example, tidily to paint the word ”CAR” on your own car? There are few reasons that immediately spring to mind. One of them at that time was the power of the word or the runes and writing the correct title in runic script on the object gave oneself power over it as exhorting to faithful service or not to be lost. A magic if you so want.

We also have some male personal names on items, so also on items in women’s graves. A timeless male presence, which arises when reading the inscription. Somewhat later, female names are reported as on the Himlingøje fibula 1 from the mid-300s: hariso. The Old Norse word ’her’ (army, battle group) is derived from ’hari’ (a female warrior?). Himlingøje is a famous early find place in southeastern Zealand. We have a group of early spearheads with approximate dating around 200 or the 200’s, which appear to bear their own names. We have the spear tip of Mos on Gotland with the inscription gaois with the possible meaning ’Howler’. Ditto an inscription from Dahmsdorf in Germany: ranja and a spearhead from Kowel in southern Poland, with the words tilarids meaning ”goal rider”. The word is pure Gothic with the ending -s in the masculine nominative and with the meaning ”goal”. The forepart of the word is the same as in the preposition til / till (to/wards/) which in Old Norse rules the genitive with the masculine or neutre ending -s. Remains of this in modern Nordic languages ​​are for example ’till havs’, ’till skogs’, ’till sängs’: ’to the sea’, ’to the woods’, ’to the bed’.

In addition, we have a spearhead from a grave in Øvre Stabu in Norway’s ”head” with the inscription raunijaR, Old Norse reynir, ie. / out / tryer, examiner. The same tomb also contained a Roman sword with a picture of the Roman victory goddess Victoria and two Latin letters SF: someone whose name begins with S fecit, made. This Roman sword allows for a dating to 175 – 200 AD. The dead has either obtained his sword from the manufacturer himself or through an intermediary. This is an environment with not only different writing systems, but probably also some bilingualism. Some have been able to understand Latin.

However, we are in a runic literacy, which consists only of nouns such as personal names or names of objects. However, this also occurs in clearly later inscriptions. For example, we can take the Berga stone from around 500, one of Sörmland’s two proto-Nordic stones: saligastiR || fino. A male name with the meaning of ’hall’s guest’ and a female name. On the Skrydstrup bracteate from Denmark we find laukaR || alu, ’onion’, ’beer’. This was probably extremely meaningful. On the proto-Nordic Elgesem stone in Norway from the middle of the 400’s there is the lonely word alu. We will later look at the alu formula. On the flax scraping knife from Floksland on the Norwegian Vestlandet of the mid-400’s, there is Lina laukaR f. If we interpret the lonely ’f’ as a conceptual rune, fehu, we get ’flax, onion, wealth’. On the Darum bracteate 1, we will find ’frohila laþu, ie. possibly Frey’s call / invitation. The god name Freyr comes from a wordstem that means the Master, the ruler and the goddess name Freya means the Mistress, ruler.

We conclude this literacy on a substantive level with the utterly short inscription of the Norwegian Austad bracteate: gt. If you interpret it as concept-runes, then Gebo Tiwaz, that is, ’gift, Tyr’. A much grander rune text on the same level can be found on the Skodborg bracteate from Denmark: auja alawin, auja alawin, auja alawin, j alawid. If you interpret the single J, as the concept of jara with the meaning of ’year, annual plant growth, fertility’, then you will get ’success Alawin (repeated three times), fertility Alawid’. Note the number of three, which is a positive number, and according to the above-mentioned Sigurd Agrell’s interpretation the number of the ansuz-rune, the rune of the gods or the æsir. Also, according to more modern suppositions, one could ward off any threat by saying three times ’tvi’, ie. ’tvi, tvi, tvi’ or three times spit, as when a black cat (the devil!) crosses one’s way. (This at least in Sweden.)

We will now illustrate, by way of examples, the development of runic literacy beyond this noun level and over time by seeing how they began adding verbs and eventually in writing got full sentences with subjects, predicates and objects, etc. According to preserved findings, this took hundreds of years from the invention. This, if you can disregard the wood disc from the moss Vimose in Denmark. This is a level woodpiece with probably ten runewords, put on both sides. The text really can not be interpreted:

        Page A: talijo gisai oj: wiliR – la o —

        Page B: tkbis: hleuno: an-: regu

Talijo would mean ’surface’, wiliR ’you want’ and hleuno possibly belong to a reconstructed Germanic word with the meaning of protection or reputation. As a whole, you cannot put the message of the text together. However, there is a verb. The really exciting thing is that tree rings appear on the disc and you have dendrochronically been able to date it to about the year 160. Now we are astonishingly close to the Vindolanda tablets, but apparently far from their writing features, such as progress reports, inventory lists or personal letters and messages.

The next step is to insert an ’I’ (and an implied ’am’) together with a noun or substantive. The Gårdlösa fibula from the 200’s shows this stage: ek unwodiR, ’I the non-raging’ or ’I the non-ecstased’. The root ’wod’ after the later drop of w before o and u as well as syncopation, constrictions of word ends, corresponds to the forthcoming Old Norse óðr, ’rage, ecstasy’. To this basic word belongs the god-name Óðinn, Odin. The bearer of the Gårdlösa fibula might not have stood for such concepts. We also have the Himlingøje-fibula 2: ek widuhudaR, possibly ’I the forest dog’ (the wolf). Later, the formula ek erilar is common, often but not always with full sentences and longer texts. One example is the lonely ekerilaR on the Bratsberg fibula around 500, very likely an important message. We will go into this formula later.

At the same time they began to add a verb to the noun, eg. *taujan (do, make) and *talgian (Modern Swedish ’tälja’ cut or tell; it is unclear if the word then meant ”to cut [wood] with knife”) as well as *wurkian (work, make). Here we have the Nøvling fibula with the inscription bidawarijaR talgidai. The first word can be seen as a name or be solved as ’wish- (prayer-) warden’ and then ’has cut’. On the Garbølle wooden casket, we find hagiadaR: tawide, ’hagiadaR made’. This corresponds entirely to Roman object signatures such as SILVANVS FECIT.

During the 300’s and 400’s, full sentences begin to appear, as well as image-like, metaphorical rewrites and pure skaldic art, and during this time, bracteates and rune stones begin to appear. Some new verbs like *faihian (colour, paint) and *writan (to write) are added. One of the oldest runestones with the elder fuþark is the Einang stone in Valdres in southern Norway. It is in its original location in an area with many burial mounds dating back to the years 340-400 AD. The stone carries the text, ek godagastiR runo faihido, ’I the guest of gods, the rune painted’. In a nearby grave a Roman sword with the stamp RANVICI was found, probably a name.

The full sentences do not necessarily mean that the inscriptions became more mundane, they might as well become even more clearly magical or esoteric. A fairly straightforward text can be found on the Möjbro stone (mid-400’s from Uppland, now at the National Museum of History). On the stone there is in addition to a rider image the text frawaradaR ana hahai slaginaR, ’FrawaradaR (the quickly insighted) on the horse (in the dative) slain. A more esoteric inscription is found on the Zealand bracteate 2 (near the year 500): hariuha haitika: farauisa: gibu auja: (and a probable same-staved t-rune in three editions, ie. three pairs of auxiliary staves [Swe. bistavar] share the same vertical main stave. The sign resembles a small spruce.). The meaning becomes’ Hariuha I’m called: Travel wise: I give good luck: Tiwaz, Tiwaz, Tiwaz (or Tyr, Tyr, Tyr).

We highlight somewhat the Gallehus horn, which offers something exciting. The dating is for reasons we will come to, unclear, but can roughly be set to ”around the 400’s”. The inscription is: ek hlewagastiR / holtijar / horna / tawido. Let’s put the text as follows:

       ek Hle’wagastiR Ho’ltijar

       ho’rna ta’wido

Now we suddenly realize that this is a quite normal long line in the eddic metre fornyrdislag otherwise known from the Poetical Edda, written down in the late 13th century. What is incredible is that the long-line not is in Old Norse but in proto-Nordic with some sort of age-old time attest! Hlewa – may come from a stem that means glory or honour, so we get: I glory-guest (or Lægest), Holte’s son (or possibly from Holte) the horn made. This sounds like a real, actual message. That would be a big lie. The Gallehus horns were of gold and were found in Denmark. One of the horns had the above text and both were otherwise covered with image ornaments. These are unambiguously of Celtic type, it is only the text itself, which was Germanic / Nordic.

In the early 19th century the horns were grabbed by a thief who had melted down all the gold before being arrested. However, there were fairly accurate image reproductions that allowed today’s reconstructions. The originals are gone, so today’s metallurgical tracer methods, to determine where the gold came from and maybe indirectly when, are no longer available. We also do not know exactly how accurate the images were.

We describe another example of runic literacy, which describes a worldly message, namely a succession of inheritance in proto-Nordic: the Tune stone from Østfold in Norway. The carving is considered to be from around the year 400. The text implies a three-part message. A rune carver is named; a deceased relative (WoduridaR, ’Raging rider’) is described; three daughters get inheritance. We may have some kind of declination of *writan, ’write’, worahto. Some have interpreted the form as of another verb with the meaning of making living or lively. The wording is the following, but how the runes stand on the stone is not exactly reflected:

ek wiwar after woduride

wita(n)da halaiban

worahto r[unoR]???

[þri]R??? woduride staina

þrijoR dohtriR dalidun

arbij(a) arjosteR arbijano

The text is poetic, stave-rhyming and repetitive but not according to an exact later known metre. The allusions as well as the interpretation are a bit unclear, but something like this would be a translation:

I Wiwar after Wodurid (dative), the guardian of the /bread-/loaf (Old Norse hleif n.), wrote runes; three (nominative) to Wodurid (dative) the stone (accusative, direction); three daughters (nominative) shared (Old Norse deila); inheritance (accusative) excellent (nominative, probably alluding to the daughters) heirs’ (genitive plural).

Another example of a proto-Nordic grave-runestone with a factual message is the Norwegian Kjølevik-stone from the mid-400’s:

      C1: hadulaikaR                A name with the meaning of warriors

      C2: I hagustadaR                            I HagustadaR

      C3: hlaiwido magu minimo  buried the son mine

The name HadulaikaR is shaped so that its width adapts to the following lines and has possibly been carved last and possibly represents a kind of ”signature”, perhaps the name of the rune carver.

This representation of inscriptions of the elder fuþark, although it is a selection, aims at giving a true and fair view of the rather limited nature of this writing: it is not necessary for society, as everything could have been spoken orally. For this reason, this part of the text becomes somewhat long. We are now beginning to get into more purely magic carvings.

—–

We are now entering on the ”ek erilar” formula. We have already encountered it alone on the Bratsberg fibula from around the year 500. The proto-Nordic word erilar with regular sound-law transition to Old Norse, with so-called ”Brechung”, breaking, of the e (e -> ja) and end-syncopation, would be jarl. One or more of these are known from both the Viking Age and the Middle Ages, and one knows his role. On the other hand, we are not sure what the erilar was. One hypothesis has been that the Germanic people /h/erules could hide behind ”erilar”. This clearly seems doubtful in terms of language. The breaking of the e should have been influenced by an ”away-syncopated” u in the ending of an imaginary ”erular” having received an u-Umlaut, ie. e -> jö, jörl! Regardless, the history of the Herules has significance for the above-discussed connections between Northerners and southern Germanians during the Migration period.

According to ancient sources, the Herules would have traveled south to the Black Sea from the north, and there, played pirates (or ”vikings”) in the 200’s and 300’s, since later during the turmoil of the Migration age, they were under the protection of the mainly Greek-speaking East-Rome. They have certainly here embraced Southern culture. One half of them decided to return home according to the same sources. They wandered north through Europe and without hostilities past Denmark’s territory (up Jutland?). Then they took the ”boat” over the sea (Kattegat?) and settled near the districts of the ”Göter” (Götaland?). Maybe Svealand??? Previously, the Greek theory of the origin of the elder fuþark from the Greek alphabet has been put fourth. The Herules could have conveyed the runes. However, this is far too late considering the Vimose disc (around the year 160). The same applies for any Gothic mediation (the rune finds of the Weichsel valley). But some kind of influence from the Greek alphabet appears to be on the elder fuþark. Now it is true that Greek teachers and Greek teaching have also existed in the western half of the Roman empire!

Anyway, on the proto-Nordic Järsberg stone in Värmland (the first half of the 5th century), the ”eril” appears as a runecarver. The runestone was found in the 19th century and with a bit of the top gone on a natural mound (proven by a later empty excavation). The top has never been found, but the stone has been raised again in place. The rune stone is not a grave monument, but communicates something else. Through a careful examination of the probable reading order of the rune fields and the estimation of the likely size of the headpiece (the different runic strings have different rune sizes, as if the runecarver towards the end had to make the rune signs smaller), the following text has been obtained:

ekerilaR / ubaR h[a]ite: HarabanaR / hait[e] / runoR w / arit / u

I ”erilaR” battle-ready called: ”Hrafn” (Raven) is called, (I) write runes.

The erilar was not only rune savvy but also combatative. Was he a warrior leader, an earl, a jarl too? There are several ekerilaR findings, but we will only take up one more, the Lindholm amulet. On this, the erilar is not only cunning or wily but also obviously a savvy of number magic.

The Lindholm bone amulet was found during peat digging in a bog in Skåne during the 19th century, thus in a preserving oxygen-free environment. It happened to be divided into two pieces. It is dated to the first half of the 5th century. The n which is written on the B page side in brackets, [], lies just at the break of the cut, but after careful study it is estimated to be an n.

     Page A reads: ek erilaR sa wilagaR ha(i)teka, ie. ’I the erilar, the wily one I’m called’.

     Page B reads: aaaaaaaa RRR nnn [n] bmu ttt: alu

This B page can be analyzed numerologically according to Sigurd Agrell’s scheme of an uþark order for the elder rune-row. Conceptions of number magic (numerology) were widespread during the Late Antiquity. He found out that if you put the f-rune last instead of first, this f-rune fehu, wealth takes the number 24, the number of completeness, as the number of runes in the elder fuþark is 24. The u-rune, ’uroxe’ (aurochs) or origin then becomes 1. In the Nordic creation myth we remember the primordial cow Audhumla, who licked fourth a man who became Bure, who with a giantess bred the gods and in the Mithra religion the conquest and the killing of the world bull was among the most central. The number of the þ-rune, that of thurses or giants, in the uþark order becomes 2, and according to ancient number magic, a clearly demonic number. The giants (thurses) came before the gods and were in many ways enemies to the order of the gods. The number of the ansuz-rune, that of the æsir or gods becomes 3. This is a typical lucky number. We recall ’tvi, tvi, tvi’ pronounced for the purpose of warding off something unfortunate.

This is how to hold on, all the time on assuming that the f-rune shall be last in the rune-row. Comparing numerology from the Antiquity, Mithra cult and the significance of the rune-names in the older rune-row, one gets a clear connection between number magic and the order number for the concerned rune counted in uþark order. There are only a few names that appear to be more unclear. Of course, this topic is extremely comprehensive and this text does not intend to try to make it justice. We refer to the text of Sigurd Agrell and to this website’s text about the meaning of the runes. On the other hand, we will of course present the older rune row itself.

We analyze with Agrell the Lindholm amulet B page and begin to set number values: aaaaaaaa (8 x 3 = 24) RRR nnn [n] bmu ttt: alu (3 + 20 + 1 = 24). We have already received the numbers 24, 24. We continue with the R:s, n:s and t:s: aaaaaaaa (24) RRR nnn [n] bmu ttt: alu (24). RRR becomes 3 x 14 = 42 = 6 x 7. The number 6 is the gift-rune’s number (gebo) and the number 7 is the number of gladness or bliss (wunjo). The number 7 in the Mithra cult aimed at the seventh world sphere, which the myste sought to achieve. Four n-runes get the number 4 x 9 (9 is the wonder of the Mithras cult or the rune of necessity, naudiz, with the order number 9 according to the uþark order) = 36. The number 36 and the other numbers greater than 24 lack number-magical meanings apart from prime numbers generally being considered inauspicious. Finally, we have three t-tunes (tiwaz) with the number 3 x 16 = 48 = 2 x 24, ie. two further, but hidden numbers of completeness.

The B-page of the Lindholm amulet with exposed numerals now looks like: aaaaaaaa (24) RRR (42) nnn [n] (36) – bmu – ttt (48): alu (24). We calculate the numerical value of the b-rune (berkana, birch rune, woman rune) and m-rune (mannaz, man rune) and u-rune (uruz, aurochs, origin) and get 37 (17 + 19 + 1). We should certainly also take into account the conceptual meaning of the three runes bmu together. Sigurd Agrell asserts, on various grounds, a special numerical value for punctuation marks namely 5, that of the k-rune (kauna). If we add all the numeric values ​​for the characters on the B page, we get 216 = 9 x 24. The number of necessity is associated with that of completeness. The Lindholms amulet stands for a strong protection and good fortune.

—–

Another case of probable runic magic and the alu formula is the Funen bracteate:

     Page 1: houaR (the high; probably the god Odin)

     Page 2: laþu aaduaaaliia alu (where laþu means calling, invitation and alu ale, beer)

Thus we go to the alu formula, where we can count with reversals, ex. lua, at least if we count numerologically. After that, we intend to round up this section on the inscriptions of the older fuþark to go to the rune row itself.

The alu formula is mainly found on bracteates. Secure cases of alu are available on 19 stampings from 12 different shapes, which contain several preserved copies of some shapes. If you count on reversals and things that can be included in other words or names, thus insecure evidence, you will get up to 22 stampings from 14 shapes. There are a small number of cases from grave contexts that do not consist of bracteates. We have mentioned the Elgesem stone with its single word ”alu”, which belongs to a grave context. The odd bird, which is neither is the Lindholm amulet.

In pure language development, it is almost obvious that the proto-Nordic alu after u-umlaut and syncopation of the ending would evolve into Old Norse ǫl, the öl/øl of modern Nordic languages, ie. ale / beer. A previous theory that alu would be related to Gothic alhs, Old English ealh, alh ’temple’, Old English ealgian ’protect’ as well as Greek alké ’strength’ and alkas ’warding off, protection’ does not hold linguistically. The word should thus have had the meaning of ”protection” and the bracteates be amulets and on the tombstones provide protection and sanctification to the dead. However, an h or k can not evolve into a u. We are stuck with ’beer’, but do not understand the contexts.

We can start with the myth of the skaldic mead when the æsir and the vanir as a sign of peace spat into a vessel in which it fermented. Alcoholic beverages have indeed a sacred origin. Exactly what the drink was called is in literary sources such as northern skaldic art or Beowulf, rather substitutable. In the Beowulf, Hrōðgār’s Hall is called variously the medoærn ’mead house’, medo-heall ’mead hall’, bēorsele ’ale hall’, wīnærn ’wine house’. Similarly, in Eddic and Skaldic poems, the use of Old Norse ǫl, bjórr, veig, mjǫðr, etc. is interchangeable. It appears that it is a ritual drinking when Beowulf, after an initial trial, in the hall of the ruler was allowed to participate in the drinking led by the queen. Likewise one drank ritually at the return giftsgiving at the victory party after the victory over Grendel. Similar beers as a confirmation for the community and for given promises are found in the Eddic poem Atlakviða. Before Gunnar’s departure to the Hunnic court, a common round-drinking was held í miǫðranni ’in the mead hall’, where the golden bowls wandered between men’s hands and Gunnarr in a speech confirming their departure. Similar are also reproduced ex. in the Historia Langobardorum (the history of langobards).

We must follow up with the role of ritual beers in the blóts of the Viking era, according to various Old Norse text sources. These are by no means confined to chieftains or princes. The blót was initiated with a formæli (”fore-speach”), a cultic speach or act by the cult leader. Then the ”beer” took place, where the beer horn wandered hand-to-hand (without being put down) by the community, followed by a sacred meal. Something similar is described for the former continental Germanics in Vita Columbani about a missionary’s life. We have the Old Norse concepts of ǫldr ’drinking-community’, erfis-ǫl ’inheritance ale’ and minnis-ǫl ’memory ale’ (with corresponding stories). In modern times we have the concept of grave ale as well as the Danish-Norwegian concept of barsel < *barns-øl (meaning birth nowadays and it is the normal Danish-Norwegian word for birth, but formerly a celebration in connection with a birth). All these gatherings have the basic word ”öl”, ale.

In southern Scandinavia we have found hall buildings from this time at central places. The finding places for the bracteates are often linked to these centers and one can assume local production. The distribution patterns of the same bracteates can be interpreted as gifts to followers of the chieftain, as well as that of similar bracteates as alliance gifts to rulers at nearby centers. Significantly enough, in these halls, there are shards of glass (beverage glass – not window glass!). In the halls you have promised oaths, gifts such as bracteates have been awarded, victories been celebrated and ”common union-beers” were drunk – more or less in a religious vein. It is natural that bracteates can bear the word alu, the designation of the common beer. Alu, of course, means beer. But in a figurative sense, it can indeed be interpreted as / sanctified / community, ie. protection or defense.

Now we have some cases of the alu formula in a grave context. This can be interpreted as the same. We start with the fact that the dead predecessors were still considered to live on in the kin – though in another form. There are many indications for drinking in the afterlife concepts, such as the often-encountered beverage horns in the Viking-era Birka graves, the Valhall mythology, and for the part of the Roman Iron Age winery sets, which were found as grave goods. Freiya receives half of the dead in her Sessrúmni (”wealth of sitting places”), Hel’s hall is set with ready-made mead for those waiting in Balder’s dreams, and in the Gotlandic picture stones, we often see how a group of (fallen?) warriors are met by a woman with a raised drinking horn. These stones belong to burial fields, often located by highways.

Thus we have listed what we intended for this selection of the inscriptions in the elder fuþark and we have shown that it is a limited writing, usually magically-religious. We can find no signs that the script has been used for practical, everyday purposes such as pure letter notices or to listings such as for example the palace lists of contents in Linear B Script on ancient Crete. We can now turn to the elder fuþark itself.

The elder fuþark

How do we know at all how the fuþark’s rune signs were arranged? Of course, the fuþark has been carved on objects. Thus, we have the full fuþark on the Gotlandic Kylver stone from the beginning of the 400’s as follows: ”fuþarkgwhnijpïRstbemlηdo” (see Kylverstenen.jpg, extern link). Furthermore, it is on the Vadstena bracteate under this appearance ”fuþarkgw: hnijïpRs: tbemlηod:” (see Vadstena.jpg, extern link). [Wikimedia. Ulf Bruxe, 1993, SHM]

The Vadstena bracteate from just before the year 500 differs at some places from the order of the Kylver stone: its pï (ï with two dots) and its do, apparently, have changed their places within themselves. Another significant difference is that the p-rune on the Vadstena bracteate has been replaced by a b-rune. German languages ​​have, in comparison with other Indo-European languages, undergone the Germanic sound-crossing, where the original ”p t k” in many places has become ”f þ h”. One began to run out of words that demanded the p-sound as initial and this is a first hint of the forthcoming transition to the younger fuþark with only 16 runes.

Otherwise, the Vadstena bracteate has clear distinguishing signs between the three different ”kindreds” (a modern designation) or departments within the fuþark. Finally, the elder fuþark is on among others the Thames’ short sword from England as well as on the Charnay brooch from Burgundy and on the aforementioned Bosnian Breza stone. Every case has f, fehu, first in the runic system.

We will go somewhat into the Kylver stone and the Vadstena bracteate. The Kylver stone forms a grave-slab with the carving inwards towards the dead, as if the fuþark formed a compelling protection against a possible ghost. The runes and thus the rune row came from the gods. But the strongest magic should be in the uþark order, which should be considered kept secret to a non-ininitiated. If so, did you have to keep the actual order from an already dead? Yes, surely they were still living but in another form in the kindred and this possible ghost maybe was not initiated.

With the uþark theory, the Vadstena bracteate’s fuþark-order seems logical, bracteates were worn publicly visible for all kinds of people. The so-called Vadstena bracteate constitutes the first found of three stamp-like bracteates found at a little spread in Östergötland and Närke (two neighbouring districts of Sweden). These may have constituted signs of alliance. As other bracteates, the Vadstena bracteate has a central image and an ornamental border, but in addition to the border, it has an outlying fuþark inscription (preceded by the text ”luwatuwa”). (see the picture) In modern times, could you imagine a piece of jewelry with a picture and our alphabet signs a – ö (that is, the tiresome abcdefghijklmnopqrstuvwxyzåäö) lined up around? Hardly. It is clear that the fuþark itself had a charge, which is not found in our modern alphabet row.

Let’s review for example the fuþark runes of the Vadstena bracteate (see the picture). They consist of all vertical and oblique (possibly slightly rounded) lines but never of pure horizontal. The same is characteristic of the runes of the younger fuþark. A logical explanation for such shapes would be if the runes had originally been developed to be engraved by a knife in wood. It is possible to imagine how you, to send a runic message, broke a twig / branch from the nearest tree, faced / leveled it and carved the main staves across the fiber direction but the assistant staves on the slope. This avoids carving along the fiber direction, which tend not to appear clear. As we have seen, we have no firm evidence of such writing for the elder fuþark, and it seems to have taken a few hundred years before you could express in writing what you could say, despite the model of the Vindolanda boards.

However, there are Latin-based references to possible runes on wood. In Tacitus’ Germania from around the year 100 it is mentioned that the Germans threw lots of tree twigs marked with some signs (”notis”: nothing is stated closer than that). During the 6th century, when runic literacy became more similar to the spoken word, a bishop of Poitiers, Venantius Fortunatus, wrote a letter to his friend Flavius ​​(apparently a bad letterist), urging him to answer in any language or way: ”Barbarian runes (Barbara Rhuna) can be painted on the boards of ash-wood, what the papyrus is capable of also the planed tree twig is able to”. However, neither Tacitus nor Fortunatus seems to be eyewitnesses, but seems to have only gone for hearing of rumours.

We shall now get into the names of the older runes. These consist of full words or concepts. We can compare how abcdefghijkl is pronounced / is in Swedish: a :, be :, se :, de :, e :, eff, ge :, hå :, i :, ji :, kå :, ell (or in English: ay :, bee :, see :, dee :, ee :, eff :, dzhee :, aytch :, ai :, dzhay :, kay :, ell). This constitutes some sort of short names of the actual letters, but no pure words other than as a coincidence. Thus, the alphabetic order itself is protected or disconnected from language changes. We can point out the lack of correspondence between spelling and pronunciation in French or English. It was the beginning sound of the rune’s name that was linked to the corresponding writing sign of the rune (in two cases instead of the end sound of the rune’s name: -ng and -R). If the rune names would suffer from language changes to the beginning sound, as at the transition between proto-Nordic and Old Norse, then the rune name / rune word would lose its pointer to the rune sign, although the sound was left in other words, and the rune sign therefore was still needed.

We therefore think that the proto-Nordic rune-carver had a line of words, names or concepts in memory, and a series of runic signs. The runic carver would so to say ”sound” himself among the rune names to get the correct runic sign in writing to his thought or spoken word / sentence. In any case, such a procedure is well evidenced with the younger fuþark with only 16 characters. For common words or phrases the proceding would be directly from memory.

The rune names of the elder pan-Germanic / proto-Nordic fuþark are not preserved, but are linguistically reconstructed from the left over names of the younger fuþark’s runes, and also the names of the Anglo-Saxon runic row. In addition, the extinct Gothic language is very well-evidenced by among others Wulfila’s translation of the New Testament into Gothic, the so-called Silver Bible, a Swedish war booty during the thirty years’ war (17th century) and now preserved in Uppsala and in digital form online. All in all, you have a lot of preserved texts in different ancient Germanic languages, which allow for linguistic reconstructions.

—-

Here come the names of the older runes as well as translations in, reality, Sigurd Agrell’s uþark order as the f-rune is first set, with number 24, but otherwise adapted to the fuþark of Kylver stone. End-z stands for a linguistic pan-Germanic sound; In proto-Nordic, it must be replaced by -R, end-r. During the Viking era, it was replaced with the usual r-sound.

24 fehu (livestock, wealth), 1 uruz (aurochs, origin), 2 þurisaz (thurs, giant), 3 ansuz (áss, god), 4 raido (wagon or ride, according to the Mithra cult the number or symbol of the four-in-hand or quadriga, according to Old Norse interpretations the number of the god Thor, who went in a wagon or wandered but never rode, compare the number of the weekday for his day, thursday = 4), 5 kauna (boil, abscess?! we return), 6 gebo (gift), 7 wunjo (bliss), 8 hagalaz (hail, hailstone) 9 naudiz (distress, need, necessity) 10 isaz (ice, stiffening), 11 jara (year, ering, bloom, fertility), 12 perþa (unclear meaning, possibly cliff; Mithras is said be born from a cliff), 13 ïhwaz (yew, possibly the god Ullr), 14 algiz (through regular sound syncopation, we get the Old Norse word elgr = moose; we will return), 15 sowilo (sun), 16 tiwaz (Tyr, according to Agrell Mithra’s number), 17 berkana (birch rune, woman rune), 18 ehwaz (horse rune = 2 x 9, ie. the numbers of thurs and of necessity, have been interpreted as the god of Odin), 19 mannaz (man), 20 laguz (water, lake; has also been interpreted as laukaz, onion), 21 ingwaz (a Vanir god, later acting as Freyr), 22 dagaz (day), 23 oþila (odal, odal soil, inherited soil).

To further point out the number magic of the elder fuþark we will only point to number 11, jara and number 10, isaz. From the Eddic poem Skírnismál we know how Skírnir, Frey’s servant, while attempting on Frey’s behalf to woo the recalcitrant giant-daughter Gerd attracted her with precisely eleven apples. We take an example but now from a long time later (from Sweden). There is a protection spell against supernatural un-things: ”Do you shoot one, I shoot two, do you shoot two, I shoot three,” … etc. until ”do you shoot ten (isaz = ice, stiffening), I shoot eleven = ering, bloom) and you nothing!”

For the sake of clarity, we’ll reapply the elder fuþark’s rune names, without translations or comments:

24 fehu, 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido, 5 kauna, 6 gebo, 7 wunjo, 8 hagalaz, 9 naudiz, 10 isaz, 11 jara, 12 perþa, 13 ïhwaz, 14 algiz, 15 sowilo, 16 tiwaz, 17 berkana, 18 ehwaz, 19 mannaz, 20 laguz (laukaz), 21 ingwaz, 22 dagaz, 23 oþila.

Of all possible names for their respective language sounds the above names / words are of course remarkable, almost cosmological. You can express this differently. Blinded or captured by its almost cosmological names, the elder fuþark came to an unpredictable, future language trap: the proto-Nordic loss on the transition to Old Norse of the beginning-j in a word like jara and the beginning-w: or -v in front of u or o , but not in front of e, i or a. Both 7 wunjo and 11 jara dropped their pointers to their resp. runic characters. It was certainly not easy to lose their ingrained names in this way. We can highlight the beginning-loss of j in jara by comparison with later Germanic languages: Old Norse ár, Swedish år, but German Jahr and English year.

Before we begin a more detailed assessment of the whole meaning of the elder fuþark’s names, we shall discuss three names: 5 kauna, 8 hagalaz and 14 algiz.

We start with a steep dive against the suspect boil, number 5 kauna. The Anglo-Saxon rune name is cen (pronounced with k) with the meaning of flare, torch (or symbolically just fire). The closest sound-like Old Norse word is kaun with the meaning of boil. The contemplated meaning of the reconstructed *kauna does not match the rest of the names of the elder runes. If we do not want to trust only the torch (with order number 5) of the Anglo-Saxon rune row, then we can move on to the Mithras cult. When Mithras is depicted, he usually appears with two torch bearers, equally equipped as Mithras but smaller, one of which raises his torch and the other lowers it (notice the 3’s).

The number 5 in the Mithras cult then? The significance of this is not known with certainty, but on a series of monuments, the remains of Roman legionares, the torch-raising torch carrier is called upon solely by these warriors. The Roman war god was known as Mars, and to him a certain wandering celestial body was attached with a clearly observable reddish shine, the celestial body we now call the planet Mars. According to astrology from the Late Antiquity, with which the Mithra cult was embroiled, the Mars-heavenly sphere had the order number 5 (and more clearly the Mithras sphere the order number 6; the name of the sixth rune in the uþark order was, as said, ’gift’). With the Indo-Europeans the red colour was for the warriors, but white the sacred colour. This was true for both the ”war caste” and the priesthood in Rome and in the Vedic India, widely different geographically and in time. The fertility colour was darker than that, though not linguistically determinable. We are therefore trying to leave the narrow Mithras-cult perspective in favour of a broader Indo-European. The Mithra cult was essentially a part of the Old Iranian religion with the admixture of foreign elements such as Babylonian-Semitic astrology. The Old Iranian religion was clearly Indo-European, albeit divergent and odd.

With this in mind, we will now scrutinize the ”Älg rune” (Moose rune), No. 14 Algiz / AlgiR. The runic sound is here end-R or end-z. We have another animal rune: the horse’s 18 ehwaz, with possibly a more central significance. On the C-bracteates, however, an isolated human face is closely depicted to the back of an animal, which sometimes has a chin beard and sometimes horns (or ears) and a moose’s posture (and thus can be interpreted) or sometimes has features of a horse (often the animal has a typical horse tail). Sometimes there is some kind of breath (or thought or speech) between the mouth of the human head and the animal. Whether the animal is turned to the right or left is not randomly distributed (and there are clearly many such bracteates), but 73% of the cases are turned to the left. In a number of cases, such bracteates have multiple borders or have hints of small sunrays, suggesting that the whole bracteate would be a sun symbol. In that case (with sun borders), the animal in 93% of the cases is turned to the left.

We compare with the fairly well-explored solar cult of the Bronze Age. This becomes a major section for entering into the 14th rune algiR, which is immediately before 15 sowilo / sun. The Bronze Age culture coincides with the probable time of Indo-European immigration into Europe, bearing several Indo-European language divisions. We have the wagon horse of Trundholm, found in Själland (Zealand, Denmark), from precisely the Bronze Age (1400 BC). It is made of bronze and represents a four-wheeled horse and a large circular disk on two wheels. The circular disc is ornamental on both sides, one side is gilded and the other dark oxidized bronze. When the horse is seen to turn to the right, the gold-plated side is displayed. If you face the sun in the northern hemisphere and follow its path, you will find it raise to the left (east) to go down to the right (west) towards the evening. The sun’s path is to the right. The sun is visible in the southern hemisphere in the north, but is still rising east due to the rotation of the whole globe. If you look at the sun and see the sun’s path, it goes up to the right (east) but down to the left (west).

This section has taken a couple of statements from Anders Andrén, see the literature list. This is not true of the exhibited insights in the sun on the northern resp. southern hemisphere or the coming emfasis on the elder fuþark.

The gold-plated side of the Trundholm disc from Zealand (northern hemisphere!) clearly represents the day side of the sun and the dark side of the disc should represent the invisible, dark night-sun in the other direction through the night sky, underground or under the sea. There seems to be clear signs of a continuation of this solar cult far into the Iron Age, where the stubborn left-sidedness of the aforementioned bracteate animal (horse or moose) may be one, the animal can be seen as a night sunhorse. Dare we point out the above mentioned torch carriers where one pointed his torch up (sunrise) and the other down (sunset)? Another sign is that the elder fuþark showed a distinctive sun-rune, 15 sowilu, and at least one devoted horse rune 18 ehwaz and perhaps this 14 algiz rune under discussion.

We do not only have the Trundholmsvagn itself, but also a further two in a bad condition. In addition, there are sun horses and / or solar signs (circles) aboard some of the many ship pictures on the rock carvings. Now, such sun-displaying ships are only drawn going to the right, and left-hand ships are always missing sun horses and solar signs. To this solar art, also paired figures, images, objects or statuettes seem to belong, hence parity as a symbol. Many of these are known from the Bronze Age, and we point here only to the most famous, the two Danish twin-lurs of bronze. We aim here to make probable that the 14 algiz rune belongs to such a parity.

We have just pointed out that the C-bracteate beast appears to be left-handed and possibly a night sun or sunset horse. Looking at the similarly Migration age Gotlandic picture stones with their central large round swirls, one should consider these as sun symbols, the more as some central swirls along their edges have small triangular sun rays. Next to the swirl you will almost always find one pair of animals, opposed to each other, the sunrise and the sunset animal. You may see these as helpers for the sun at these critical transitions. The most obvious evidence for this is the Migration age gilded silver brooch from Vännebo, Västergötland according to Andrén. At the top you will see a sun with long rays (the midday sun), left and right, a sun with short rays (sunrise, sunset) and at the bottom a sun or circle without rays (night sun). Twined into the ornament there are two pairs of opposed animal heads.

We further look into the literary evidence of Old Norse texts, these seem to be only passive remnants of this solar cult without mythical shaping power. In the poetical Edda it is mentioned that the sun was pulled in a carriage across the sky by a pair of horses, Alsvinn (the very fast) and Árvakr (the early awake, dawn awake), followed by the wolf Sköll. Only with Snorri we find that the day Dagr was pulled in a wagon by a single horse, Skinfaxe. The sun held paired horses but not the day. In the elder fuþark we find both a special sun rune, 15 sowilo and a special day-rune or daylight rune, 22 dagaz. One seems to have distinguished between sunlight and daylight, which may be explained by the fact that during a clouded day you see neither the sun nor any distinct light direction.

We will now examine the possible parity of 14 algiz (which is in the fuþark immediately before 15 sowilo). Tacitus mentions in his Germania the East-Germanic people the naharvales and their cultic use. A priest clad in women’s cloathes leads in a grove the cult of a divine brother couple. Tacitus immediately interprets these as Castor and Pollux, ie. dioscures, claiming that the Germanic name of the god brothers were ”Alcis” (pronounced ”alkis”). We follow somewhat the dioscures before proceeding with ”alkis”.

The dioscures belong to the circle of fertility gods, which in several Indo-European religions usually consist of male twins, attached to horses and accompanied by a single woman. The Greek / Roman Castor and Pollux were followed by Helena, the Indian asvins (horse men) had Sarasvati, the Naharval god-brothers had a women-clad priest, and the later Old Norse vanir Freyr, Freiya and Njǫrðr consisted of a goddess and two gods, thus in another relationship (brother-sister-father). We should also mention that Anglo-Saxons began their conquest of England under the leadership of a legendary brother pair named Hengest and Horsa (Stallion and Horse), perhaps rather to be understood as official titles than historical names.

According to the Germanic sound-crossing, as mentioned, f.ex. Latin k, p and t in many original words turned into Germanic h, f and þ. However, the Latinized name Alcis, quoted by Tacitus, may not have come from an alhiz (cf. Gothic alh’s ’sanctuary’), as the Latin had an h-sound and ditto letter. The Latin k-sound can be a reinterpretation of a foreign Germanic language sound, a frictional g-sound (phonetic ”γ”), giving us a reconstructed *algiz / algiR. However, it is only the Old Norse elgR ’moose’ that is evidenced, which can be derived linguistically from a previous hypothetical *algiR.

This was a long digression to end up in something not quite sure. But we have Tacitus, who denotes the god-brothers of the Naharvales as the dioscures, and puts the Germanic name ”Alcis”, we still have paired sun horses in the poetic Edda and we have the dubious C-bracteate beast, which at times seems like a horse, at times like a moose. And we have the appearance of the algiz rune itself: a vertical main stave with an oblique assistant upward left and a ditto to the right. They are symmetrical and certainly paired! Lastly we have the positions in the elder fuþark: 14 algiz, 15 sowilo. The sunhorse before the sun!

We will now pick up a last rune name, number 8 hagalaz, before we look generally at the names of the elder fuþark. Why just hail? Everyone has experienced a hailstorm, that is, downpouring white hail grains or hailstones, maybe somewhat painful to be struck by but otherwise rather harmless. However, from more recent times there are reports that hail grains may become rather large such as like a golf ball or tennis ball and people have been killed. Thus some kind of ”crystal stones” from the otherwise free sky. This has bearing on Indo-European traditions. In Indo-Iranian and Germanic languages, the reconstructed Indo-European word for stone can also be used for the concept of heaven. In this context one can also notice cognate (of the same root) words from different Indo-European language tribes for the weapons which Indo-European storm gods slung in connection with flashes. The words mean stone or brilliant. What does f.ex. ”hammer” in the term ”Thors hammer” mean? Yes, it does not mean a carpentry hammer, but the word has to do with ”mountain hammer”, thus a protruding mountain ridge. Compare the Swedish place names Hamrafjället (Hammer mountain) and Blåhammaren, which is a mountain in Jämtland. Thus stone.

—–

This allows us to reassemble the rune names of the elder fuþark again, first with its reconstructed word forms and then with translations / concepts.

24 fehu, 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido, 5 kauna, 6 gebo, 7 wunjo, 8 hagalaz, 9 naudiz, 10 isaz, 11 jara, 12 perþa, 13 ïhwaz, 14 algiz, 15 sowilo, 16 tiwaz, 17 berkana, 18 ehwaz, 19 mannaz, 20 laguz (laukaz), 21 ingwaz, 22 dagaz, 23 oþila.

24 wealth, fullness, 1 origin, aurochs, 2 giants, 3 áss, æsir, 4 wagon (Thor), 5 torch, fire, 6 gift, 7 luck, 8 hail, sky, 9 distress, necessity, 10 ice, 11 year, ering, growth, 12 cliff?, 13 yew (Ullr), 14 elk, moose, sunhorses, 15 sun, 16 Tyr, heaven-god, 17 birch, woman, 18 horse (Odin), 19 man, 20 water, 21 fertility (Freyr, Freiya), 22 day, 23 odal soil, inherited land.

One may consider the list of names from many points of view. We have already discussed above, how, if you accept the uþark order by Sigurd Agrell, the Nordic world creation myth is illustrated. First, Ginnungagap ’The Bewildering Gap’, thereafter the giants, then the gods, but closely followed by the guardian god of the organized world (Thor, but not immediately named). We have it in the rune names: 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido. In passing, it should be pointed out that the clearly earlier elder fuþark thereby supports the authenticity of the poetic Edda’s retelling (as well as Snorri’s fuller story somewhat angled from the Christian point of view, which can be sorted out).

In addition, we intend only to raise two other perspectives and begin with the Bronze Age or the Indo-European perspective. To begin with, there is only one clearly named godhead among the elder fuþark’s names: 16 Tiwaz / TiwaR or Tyr. This is as Indo-European as anyone or anything can get. We see it in the cognate words of Sanskrit devas, Latin deus, Lithuanian devas, Old Irish dia and Old Norse plural tivar: god, gods. We also have the cognitive concepts of heavenly god and father in Sanskrit (Dyaus, Pita), Greek (Zeu, Pater), Latin (Ju, Piter, Jupiter!), Illyrian (Dei, Patyros) and the Hittite word of heavenly god d’Sius. Illyrian is part of a poorly known group of Indo-European languages ​​from the Balkans, and Hittite is an early breakaway language from the proto-Indo-European, which was spoken in Minor Asia and which has a preserved rich textual treasure. The recently given cognate words are derived from a variety of language divisions, widely separated in time and space.

However, we also see how the gods, which became known in the later Old Norse mythology, now begin to appear though hiddenly (Tyr became a somewhat faded off god). We thus have 4 raido (Thor), 18 ehwaz (Odin) and 21 Ingwaz (Freyr, Freiya). If we want to see the Bronze Age solar cult in the elder fuþark, we have of course a sun rune, 15 sowilo and a safe horse-rune, 18 ehwaz. As we have gone through, we have mentioned a possible sunhorse pair in the form of 14 algiz.

We then take up our second and last point of view and this is if you can read the early teachings about the four elements into the names of the elder fuþark and we will explain why we address this. The four elements, of which all was built, were of course fire, air, water and earth. You may be able to read these elements. We start with 20 laguz (laukaz). Some have thus thought that the rune name would mean ’onion’ instead of ’lake’. However, both the Anglo-Saxon rune row and the younger fuþark in the corresponding places here indicate words which mean ’lake’. We stop for the term water. Do we have the element earth? At least in the form of 23 oþila, the odal soil, as used and claimed by Man. Do we have the element of fire? If indeed 5 kauna really means a torch. As for the air element, it’s more difficult. We can point to 22 dagaz, the day, which is distinguished from the concept of sun as well as to 8 hagalaz, hail or sky. Both runic names require something intermediate, namely the concept of air.

Whether or not this doctrine or equivalent ideas have come from Antiquity with the elder fuþark we will never learn, since the users of the fuþark as shown above never used it for ”real” literacy or writing. Known is that Christianity in turn took up the doctrine of the four elements and passed it on. Of Indo-European origin, in any case, the concept of fire inside or below water seems to be. We have the myths about the Old Iranian and Vedic so-called napat apam ’nephiews’ and the possibly cognate (though disputed) names of the Roman sea god ’Neptunus’ resp. The Celtic (Irish) Nechtan, who lived in a lake or spring; in both cases without preserved connections to fire. We have Old Norse skaldic kennings like Ägir’s fire = gold (Ägir was the sea giant) or, for that matter, the talk in the poetical Edda about the Rhine gold.

The significance of whether the teaching of the four elements would have come to the North or Iceland first with the teaching of Christianity lies in the dating of one of the oldest skaldic poems, the so-called Ynglingatal and its probationary value for Viking era conditions. It is generally considered (at least to its core, it is harder to distinguish later additions) stemming from around 900 and designated thus by Snorri. Some researchers have observed the occurrence of expressions that require knowledge of the four elements, thus giving a date to the learned Christian 1200’s. We point to the possibility of a clearly earlier origin.

We then finish this section on the elder fuþark with this set of the germanic names of the runes alongside the corresponding rune names from the Anglo-Saxon rune row respectively the younger fuþark.

Old English            Germanic              Old Norse

feoh 24                  *fehu                     fé

ur 1                        *uruz                     úr

þorn 2                    *þurisaz þurs

os 3                        *ansuz          áss

rad 4                      *raido                    reið

cen 5                      *kauna                  kaun

gyfy 6                     *gebo

wynn 7                   *wunjo

hægl 8                    *hagalaz hagall                    

nyd 9                      *naudiz                 nauð(r)

is 10                       *ísaz                      íss

ger 11                    *jára                      ár

peorð 12 *perþu

eoh 13                   *ïhwaz

eolhx 14 *algiz                     ýr

sigel 15   *sowilo                  sól

tir 16                      *tíwaz                    Týr

beorc 17 *berkana bjarkan

eh 18                      *ehwaz

man 19                  *mannaz               maðr

lagu 20                   *laguz                    lögr

Ing 21                     *ingwaz 

dæg 22  *dagaz

eþel 23                   *óþila

The withering away of older runic literacy

We have already pointed out how the Nordic region during the Merovingian period became cut off from former southern contacts, partly through a Slavic language barrier along most of the southern coast of the Baltic Sea, and partly through an increasing cultural barrier through an increasing Christianity on the continent. We shall scrutinize the runic literacy in the elder fuþark in the light of this. Of the more than 300 preserved such runic inscriptions, just over 50 of cases are in / on stone (almost exclusively in Norway and Sweden) and the rest is on loose objects (about 250). More than 200 of these are on runic C-bracteates (as described above, and which, in total, with or without runes, constitute about 400 of the total close to 1000 bracteates found). An almost as numerous group of bracteates are the so-called D-bracteates, whose time date from 500 to 550, meaning the very last part of the Migration era before the Merovingian period. These represent ornamental animals in the transition to the later animal ornamental style (Salin’s style II). The real significance for our purpose is that these last bracteates all lack runes. Runic literacy appears to become irrelevant.

If we now consider the known inscriptions with the elder fuþark on loose objects, ie c:a 250, including C-bracteates, you can note that the Merovingian ones from graves make up a very small number. We may know four from Norway, one from Denmark and three from Sweden. From a compilation of Denmark’s and Norway’s old recordings on loose objects from all sorts of finds, Denmark has the only one from Merovingian time but 35 from the Roman Iron Age and the Migration time. In Norway, the Merovingian inscriptions are somewhat more numerous with 8 finds against 25 from previous periods. The data can be obtained from Arild Hauges website on runic records. However, regardless of the completeness, the picture will be clear: Rune-writing seems to become irrelevant.

As far as rune stones are concerned, the picture is somewhat more favourable for the Merovingian period, ie. in some areas. However, we first intend to review one of Sweden’s three loose runic findings, in a fire grave; Most runic findings in the Nordic region are just fire grave findings. We talk about the ”rinker grave” in Rickeby in Vallentuna (ie. not the famous Stockholm suburb of Rinkeby at Spånga). In Uppland (and, in principle only here), there is a greater number of ”Rinke villages” (Rinkebyar) in terms of place names. The word rinc is found in Beowulf, but not in Snorri’s Heimskringla, though the word rekkr (with the so-called nasal assimilation of the n and corresponding to an Eastern Old Norse rinkR) is known from the Old Norse literature with the meaning of fighter, warrior. However, the meaning in the context of Svealand does not appear to be clear.

There are according to the Swedish researcher Svante Fischer (see reference list) two excavated rinkeby graves, Rinkeby in Spånga and Rickeby in Vallentuna. They are moderately big burial mounds, about 15m in diameter and 1.5m high, sword and helmet-clad graves, otherwise with a moderate amount of finer grave goods, but unbelievably large amounts of burned animal bones, a total of 32 liters, in addition to the rider himself of all kinds of animal species. The amount of burned bones applies to Rickeby. If we talk about the highest division, so-called royal mounds, like the old Uppsala three royal mounds and Anundshögen outside of Västerås, we talk about mounds beyond and around 65 m and a height up to 9 m (Anundshögen). One of the king’s mounds, Ottarshögen in Vendel contained only 1-2 liters of burned animal bones. A King’s mound is at the center of its settlement/district, and contains much finer and older, most commonly imported, objects from the Eastern Roman empire (rarely from the Merovingian realm of the former Western Rome) but moderate amounts of burned animal bones and not runic literacy.

The Rinker graves do not constitute the center of the district according to burial fields or settlements, and the local settlement has not been able to afford its rinker grave. These are clearly different from other local graves and are a one time only phenomenon in the first part of the Merovingian period, and the rinkers appear to have been in the service of an overlord, who paid for the rinker grave (noting the horrible amount of burned animal bones of all kinds). By place names, the rinker graves seem to have had a rather small farm attached to it.

In the Rickeby grave in Vallentuna there was a die of bone. Dice (or other remnants of board games) are not uncommon in richer graves, and they correspond to recent dice with circles corresponding to numbers 1-6 on the six sides of the cube (this means numerical literacy, which we have been into above). Just this die had a runic script: h(l)AhA-hAukR, ’Laugh-Hawk’, where hAukR < habukaR. The syncopation has apparently taken place and the jara rune has been transformed into a special A-rune, which looks like the latter long-twig-h in the younger fuþark, ie. a main stave and two crossing assistants in a cross. Jara has become an ”ár” (year) and the rune name has lost its initial j-sound. This is so-called transitional runes which we will talk about later.

After that, the Vallentuna area is empty in runes up to the about 165 rune stones here from the late Viking era. We reiterate this again: a single lonely early-Merovingian runic writing on a rinker die against 165 Viking rune stones with the younger fuþark. Merovingian runic literacy was in stand-by or shut-down mode, but apparently survived until the Viking era’s boost with the writing in the younger fuþark. The immense in this boom will be the subject of the text Runic-Literacy-2.txt. Here we will probe more into the decline of Merovingian times in writing and its causes. First, however, we must complete the discussion about who the rinker or fighter was.

We make the most of the Rickeby grave, which is most apparent. We have the rinker himself with a helmet, armour and sword or in the Rinkeby case helmet, shield and spear (as well as a blue clover, dice and other gaming equipment for entertainment, though no runes). In addition, both rinker graves contained lots of different animal bones. In the Rinkeby grave there were among others three horses, three dogs, two cows, two pigs, two geese, one hen and a dove and an owl. In the Rickeby grave animal bones were found of 12 different species, among others again an owl, a number of birds of prey, of which three hawks. In both of the tombs there was a large set of different edible wild birds, some of which are difficult to shoot down. Hunting for black grouse for instance requires high-level archery and trained dogs that can give a standstill. Live owls can be used to attract crows and ravens, which can then be shot down with arrows or let loose trained hawks against. You may also have had special dogs trained to ”put” wild boar, elk or deer.

Svante Fischer (see the list of literature) has interpreted the role of the rinker as not only the ”fighter” or man of the ”king” (or petty-king or chieftain) in the local district but also breeder of hunting dogs, hunting hawks or hunting falcons serving as game guardian for the purpose of mediating hunting pleasure for his chief and for his guests. Keeping track of the training of a number of hunting dogs or hunting birds is costly as it takes time. So costly, in fact, that rinkers became a one-off event. The rinkers certainly had a lot to keep up with both their dogs or falcons and their different guests’ different wishes. He may have had a reason to maintain runic literacy for this purpose. The hunting rinker was a cultural trait, which had been copied from the contemporary continent. As we saw, they did not manage to maintain it over time. There were no subsequent rinker graves.

As a result, we are discussing the more general decline during the Merovingian period. This is mainly evidenced archaeologically. The gold flow northwards was cut off and hencefourth gold plating was used, a thin layer of gold over bronze objects in stead of real gold. There is a clear decrease in imports of status goods, except for beverage glass and after the 5th century there is little evidence that Eastern Roman (or Frankish) splendour objects or solidii reaches the Nordic region. Army raids southward which were performed during the Migration time were no longer feasible. According to the Beowulf and Historia Francorum, the army of the geatic King Hygelacs (Chlochilaich) was defeated in Frisland by a Frankish army around the year 520.

During Migration times or earlier, Germanic tribes (including the North-born) had been able to gather under charismatic leaders on the continent with ”force of luck” or ”king’s luck” and eventually became equal to the Romans. They had learned advanced warfare, diplomacy, foreign languages ​​like Latin as well as writing skills, both their own Runic and the Latin. On these happenings, the poetical Edda speaks, but in almost legendary form, with symbolism like dragons, and emphasizing moral questions about what is honour and conflicts with it rather than actual historical writing. Thus, the poetical Edda is more a reflection of ”good old days” than a practical manual for the Merovingian youth to repeat the deeds. They had lost their continental connections.

According to archaeological and place name evidence, you get the image of f.ex. the Merovingian Mälar valley as a patchwork of petty kingdoms, where occasionally there seems to have been kindreds trying to get hegemony against the background of conservative assembly meetings. The name Uppsala seems less responsible for the seat of a central authority than for an ideological-religious center in common. There is also a semi-legendary historical writing about the Merovingian Mälar valley in the form of the Ynglinga saga, which is the first part of Snorri’s Heimskringla. Snorri says among other things ”þá váru þar margir heraðskonungar”, there were then many petty kings there. We will stay here. How could Snorri possibly know this, which completely matches archeology and place name research. The easiest way is to assume that Snorri encountered genuine oral traditions, claiming this.

Snorri not only was a Christian chieftain, writer and poet in the early 13th century Iceland. Through several visits to Norway, he was also familiar with King Hakon and Earl Skuli, as well as involved in various intrigues aimed in the end at the Norwegian ”Machtübernahme” over its free colony, Iceland, in 1264 (We are fully aware of the Nazi occupation of Norway during World War II). Snorri has also visited Eskil Lagman in Sweden in the early 1200’s in Västergötland and has been on Visingsö an island in Lake Vättern. Does anyone doubt that Snorri may have picked up genuine Swedish traditions? The Ynglinga saga seems semi-legendary. Some things can be proved. The place names exist in reality and are such that they should not have been widely known throughout the Nordic region. The place names as such are carriers of relevant archeology. Such is semi-legendary historical writing. Like a sponge. If you squeeze it, then you will not come up with solid, proven history. Truth comes of some kind, to be interpreted by the one who is capable of it.

We are now somewhat reviewing (or conjecturing) those who returned from the Migration age battles, ”enlightened” by Roman civilisation, practiced in advanced warfare, diplomacy and social art, foreign languages ​​such as Latin as well as writing skills, both their own Runic and Latin. They met with their more small-minded homestaying tribe kins with their ”heraðskonungar” and their thing meetings with their claiming of the importance of the odal soil and the old birth-rights for which ”the art of war” stopped at recurrent cattle raids against the neighbouring tribe. Archeologically, the new cultural traits with runic literacy as a marker seem to have been marginalized as we have seen. The assertion of the importance of the odal soil took in the early days of the Merovingian period outraged, landscaping expressions in the form of giant graves, the so-called royal mounds and in the form of widely visible funeral pyres. Such funerals were hardly used later. We are talking about some kind of social crisis.

Somewhere here during late Migration times to early Merovingian times we have signs of a change of religion from earlier outdoor cult or wetlands cult or even Vanir cult to an indoors cult in the main hall of the chief with subsequent Valhalla mythology. Alongside this, the use of burning funerals spread, which Snorre called the brennuöld (the burning age, however Snorri knew about this). However, during the Viking era, the cult of Thor seems to be predominant according to the rune-stone evidence and written later sources.

We also have the signs of the early Merovingian population crisis in the form of the Ragnarök catastrophe, a likely volcanic eruption in 536, reflected in Greenland ice-core kernels, and pollen-based in a clear reduction of cultivated area in the Nordic region. This latter (but only this) could also have been due to the contemporary Justinian plague. During the Merovingian period, the population gradually recovered with new cultivation as a consequence and still so during the Viking era without archaeological signs of overpopulation. This gave rise to the upswing of the Viking era, commercially and in writing. We now get a clear impression of a very widespread writing in addition to the sparse magical one, thus a Vindolanda writing. We round up this text about the literacy of the elder fuþark with the transition stones.

Transitional rune-stones

Sweden’s runestones with the elder fuþark can be counted. We start with the true proto-Nordic stones. The two Rö and Kalleby in Bohuslän, Vg 63 Noleby and Vg 65 Vånga in Västergötland and KJ 70 Järsberg and the rather newfound Skramlesten in Värmland. In the Mälar valley there are four, in Södermanland KJ 85 Berga and KJ 86 Skåäng, as well as in Uppland KJ 99 Möjbro and KJ 100 Krogsta. On Gotland there are three, KJ 1 Kylver, KJ 99 Martebo and KJ 102 Roes. Together we get thirteen pure proto-Nordic stones. In addition, we have rune stone fragments from a fire pit in Tomteboda in the Solna parish in Uppland and from Strängnäs in Södermanland. This fragment carries the captivating inscription ”-rilaR: wodinR”, with an early syncopation and a possible ekerilaR formula, the only one from the Mälar valley.

We transfer to the transition stones. In eastern Östergötland there is the Söderköping stone. All others are from western Blekinge, especially Listerland, and thus constitute a completely local accumulation of Merovingian transitional stones. These are five: KJ 95 Gummarp, KJ 96 Stentoften, KJ 97 Björketorp, KJ 98 Istaby, and KJ 98 Anm. Sölvesborg. In total, there are six transition stones in Sweden. We take the liberty of briefly mentioning the Eggjum stone from the Norwegian Vestlandet. This is carved with transitional runes, exhibiting a long-driven transition to age-old, but understandable Old Norse and constitutes, with its rather precisely 200 runes, the world’s longest inscription with the elder fuþark. The somewhat uncertain timeframe is around 650.

We go into the West Blekinge transition stones. Their somewhat insecure time is the first half of the 7th century. Four of them are in the so-called Listerlandet, a peninsula in the westernmost Blekinge, which is protected from Skåne by the north-south running beech-clad mountain Ryssberget. The Björketorp stone is the separate, odd, though entirely related stone within the group, in that it is located 60 km to the east, which enters the eastern half of Blekinge. We will return. Listerlandet, a fertile agricultural area, is archaeologically apart from the surrounding eastern Blekinge, Skåne, Bornholm, Öland and Gotland. The other areas are characterized during Migration and Merovingian times of bracteates (such as eastern Blekinge’s Tjurkö bracteate), Roman gold coins (solidi) – for Blekinge, the five found solidii are all from East Blekinge, imported weapons or Merovingian boat graves. In Listerland, all this is missing, which is a negative archaeological evidence: something unsure, the evidence may not yet have been found.

Instead, as a visible cultural expression, there is a peculiar runic literacy from Merovingian times. Even during the Viking era, Listerlandet distinguishes itself through distinctive burial customs. It is something of a cultural enclave in a different environment. We start by looking at these runic texts.

Istaby runestone:

AfatR hAriwulafa

hAþuwulafR hAeruwulafiR

warAit runAR þAiAR

”After Hariwulaf HaþuwulafR, (a) ’Hjörylfing’, wrote runes these”. There is at least one syncopation in that hAeruwulafiR should have called hAeruwulafi-ja-R. The sign big A stands for the new a-rune, (ár) year from jara, while small ”a” stands for the ansuz rune. The rune A is drawn on this stone with a character that corresponds completely to the later, lightning-like long-twig s and actually resembles the jara-runan. On other stones, A is drawn with the a rune, which is quite similar to the latter long-twig h, as already mentioned above. In hAeruwulafiR, the A-rune really seems to stand for the j-sound ’Hjeruwulafir’ ’of Hjörulf’s. Note also that the wunjo-rune is used and that the Old Norse loss of w or v in front of u or o has not yet taken place.

There are three male names: Hariwulafr (Old Norse Herulfr with the meaning of ’Army wolf’), Haþuwulafr (Höðulfr ’Battle wolf’) and Haeruwulafr (Hjörulfr ’Sword wolf’). The stone is about death and kinship. In any case, Höðulfr and Hjörulfr are clearly related. The Swedish religious historians Sundqvist and Hultgård have thought that these wolf names can go back to religious war groups such as the ”ulvhednar”. A better known warrior community in the sources is the berserkir, still active during early Viking times. The first part of the word is interpreted as coming from a Germanic stem with the meaning of ’bear’. See the German ’das Bähr’. Already on linguistic grounds, the berserkir appear to be far older than the Viking age, before the Old Norse ’Brechung’ of e to jö.

Gummarp stone:

(H) AþuwolAfA sAte

(s)tA(b)A þr(i)a

 fff

”To (?) Haþuwolfa [R] [is put] staves three, fff (fehu, fehu, fehu = wealth in three)”. There seems to be no nominal-R after the name. One can notice the distinctly different spelling compared with the Istaby stone, and that for A the long-twig ”h” is used. The Gummarp stone is no longer available. It had been moved early to Copenhagen and disappeared in the city’s fire in 1728. An image remains.

Stentoften stone:

niu hAborumR niu hagestumR hAþuwolAfR gAf j hAriwolAfR (m)A–u snuh-e hideRrunono fe(l)(A)h ekA h ed|erA ginoronoR herAmAlAsAR ArAgeu we(l)Adud sA þAt bAriutiþ

”With nine bucks (Old Norse hafr), nine stallions Höðulfr gave j (jara, ering, good year). Herulfr … something.” Then a nearly identical representation of the Björketorp stone’s single curse formula follows with among others changed spellings. We will return.

In addition to the curse formula, the Stentoften stone and the Björketorp stone share the property that they are part of a larger monument with several bauta stones (for the Stentoften stone this applies in past time, as the actual stone is moved). Rune-wise, we notice that the concept rune j is actually the real proto-Nordic jara rune. Furthermore, in the word ”hagestumR” ’a’ really consists of the ansuz rune, which according to recent research findings gives the above reading (hangestumr).

Culturally, you get the following picture. It is obvious that there are several different rune carvers who carved their different stones and tried to express themselves orally as to which runic sign to carve. This despite the fact that the stone texts are about the same named persons who are relatives to each other. The interpretation is that these people or chieftains have been able to command the various stone carvers. The chieftains have, with their recommended rune-stone art, been able to manifest a funeral and also official cultic acts, such as putting staves three, fff or with nine bucks and nine stallions giving a good year. As we have seen, the number 9 has been the naudiz-rune number, the rune of necessity. The chiefs have also threatened with the curse formulas to destroy those who break the monuments at Stentoften and Björketorp.

We have already seen how Listerland is a secluded cultural enclave. The Swedish scientists Nerman and von Friesen have dared to suggest that the Listerlanders originally came from without, more specifically from Rogaland in southwestern Norway, around modern Stavanger and with immigration around the year 600. They suggest two hints. First, the unusual form of the k-rune, found in the two curse formulas. K is like a large, modern Y. Such k-s one has to search for, but they are found on transitional stones in precisely Rogaland. Also, the Istaby stone’s name pair (in Old Norse Höðulfr and Hjörulfr) can be found together throughout the fornaldar saga of Hálfs saga ok Hálfsrekka, which deals with early conditions in precisely Rogaland. Finally, you can highlight the strange place name ’Norje’ on the coast in the middle of Listerlandet. The village is in modern times the seat of the annual Sweden Rock Festival. We have been there and joked with visiting Norwegians – but you are still in Norje (= Norge; same pronunciation). However, we have not seen a place name survey of the name.

Björketorp Stone:

hAidR runo ronu

fAlAhAk hAiderA g

inArunAR ArAgeu

hAerAmAlAusR

utiAR welAdAude

sAR þAt bArutR

uþArAbA sbA

HaidR runo ronu, falh’k haidera ginnarunaR. Argeu hermalausR, utiaR weladaude, saR þat brutR. Uþarba spa.

A possible translation reads: ”The rune line of the shining sky I concealed haidera? Bewildering runes.” With vileness (Old Norse ergi) constant, utiaR? with withcraft’s death, (for) the one that breaks. Bad times I foretell.

It is quite obvious that transition stones with their small overall text mass can be difficult to understand. Rune-wise, it can be noted that the p-sound in ’uþarba spa’ is reproduced with the rune b (sba) as on the Vadstena bracteate, not with the perþa-rune of the Kylver stone. What does the A-rune actually mean in all of these occurrences? The researchers believe that A in many text cases constitutes an mute supportive vowel between two consonants, a so-called svarabhakti vowel. Compare the original transcription with the imaginary rendering in proto-Nordic. A particularly clear case is the word bArutR or as the Stentoften stone puts it: bAriutiþ. The Old Norse verb for breaking, destroying is called brjóta with the inflection pattern; brýt; braut, brutum; brotinn. Germanic, proto-Nordic and Old Norse words are always emphasized at the first syllable, it is the wordendings that are blurred over, that is, syncopated. The big A in ’bArutR’ must reasonably be a svarabhakti vowel. It can be said further on the A-rune, that some researchers believe that it may also designate an ”æ” sound. Though we so to say ”break” here.

What are the cultural implications from the Björketorp stone? It is extremely related to the Stentoften stone in Listerlandet, but stands 60 km eastwards, ie. into Blekinge’s eastern half in the later Listerby parish on the border of two neighbouring parishes. ”Lister” like in Listerland? The stone puts fourth a very threatening message with its single curse formula. The interpretation would be that the good Listerland boys (alternatively the ancient Rogaland’s men or rygir) thought to extend their ruling area to the east.

Hereby we have put forward what we wanted to say about the writing in the elder fuþark. In order to follow the script development with the younger fuþark, please see the text Runic-Literacy-2.txt.

Reference list

Anders Andrén: Tracing Old Norse Cosmology. Vägar till Midgård, 16. ISSN 1650-5905. Nordic Academic Press, Lund, 2014

Sigurd Agrell: Runornas talmystik och dess antika förebild (;In swedish. The number mysticism of the runes and its roots in Antiquity.). Projekt Runeberg.

Svante Fischer: Roman Imperialism and Runic Literacy. The Westernization of Northern Europe (150-800 AD). Aun 33, 2005. Uppsala.

Tacitus: Germania

Terje Spurkland: The Older Fuþark and Roman Script Literacy. Futharc, 2010

Ute Zimmermann: Bier, Runen und Macht: Ein Formelwort im Kontext. Futharc, 2014

Om runskriftlighet

Kylverstenen
Vadstena

Inledning

Den ovanstående allomfattande rubriken ”Om runskriftlighet” lämnar medvetet utrymmet fritt åt allehanda vida, samhälleliga resp. grundläggande och närgångna frågor om varför germaner/nordbor i kontakt med Romarriket under sent 100-tal eKr. skapade ett eget runalfabet, fuþarken, istället för att helt enkelt anamma det redan befintliga och framgångsrika latinska alfabetet? Denna text kommer att behandla den äldre fuþarkens skriftlighet medan den yngre vikingatida fuþarkens skriftlighet kommer att behandlas i texten Runskriftlighet-2.txt.

Germanerna/nordborna hade insett, att latinskriften var alfabetisk, dvs. att ett skrifttecken motsvarade ett språkljud och att flera tecken kunde skrivas efter varandra så att de tillsammans bildade språkljuden hos ett talat ord. Detta till skillnad mot hos ett bild- och begreppsinriktat skrivsystem som hieroglyferna eller det kinesiska. En hel del av förlagorna till de nya runtecknen kan visas återgå på olika romerska skriftsorter, en del tycks vara nybildningar och det romerska X, som mycket liknar det grekiska chi (tecknat ung. X) upptog de för sitt g-ljud i tävlan mot både det romerska g:et och det grekiska gamma, troligen pga. att det germanska g:et var frikativt. Därtill upptog de både det långa och det korta grekiska e:et, vilka i sina kursivstilar ytterst liknar motsvarande runtecken. Det runtecken, ofta transskriberat som ï, i med två punkter över, som motsvarade det korta grekiska e:et, kom dock ganska tidigt ur bruk.

För att överhuvudtaget förstå, att ett latinskt skrifttecken måste motsvara ett latinskt språkljud, så krävdes det tvåspråkighet innefattande förmågan att tala latin hos den/de germaner eller nordbor, som uppfann runskriften. Således har det i Germanien och Skandinavien med säkerhet funnits människor, som även kunnat tala latin under romersk järnålder och även in i folkvandringstiden. Detta kan vi tänka oss för ex. Uppåkra, den boplats eller stadsbildning strax söder om Lund i nuvarande Skåne, som funnits till under m.e.m. hela järnåldern.

Nu hade germanerna/nordborna alltså skapat sitt nya alfabet med 24 runtecken, den äldre runraden, svarande mot de språkljud, som de ansåg sig behöva. Men ordnade de det i något som liknade vare sig den romerska eller den grekiska alfabetsordningen? Ingalunda! I stället kommer runtecknen i den s.k. fuþark-ordningen efter de första sex runorna i denna ordning. Ytterst mystiskt. Och i verkligheten är det nog så, fuþark-ordningen tycks enligt den svenske forskaren Sigurd Agrell (1930-talet) återgå på senantik talmystik och särskilt på Mithraskulten, vilken gud vida dyrkades i de romerska senantika legionerna, där även germaner och nordbor tjänstgjorde. Det finns många ruiner av Mithrasmonument längs romarrikets nordgräns, alltså i härläger f.o.m. år 180 och under 200-talet.

Låt oss nu ställa en enkel, simpel fråga. Vad betyder ordet ”runa”? Ordet betyder hemlighet, det fördolda, för att inte säga det esoteriska eller heliga, vilket rikt framgår av den poetiska Eddan. Därjämte har ordet fått bibetydelsen runtecken. Vi föreställer oss hur en germansk/nordisk legosoldat åser följande händelseförlopp: en betydande man (en romersk officer) kratsar med sin stylus ett antal krumelurer på en vaxtavla. En mindre betydande man tar vaxtavlan och går (alternativt löper) till en större grupp andra män och till vars ledare han ger vaxtavlan. Denne granskar krumelurerna. Plötsligt uttalar han muntliga befallningar och en rungandes aktivitet utbryter, lägret rivs, vapen och harnesk putsas en sista gång och männen ställer upp på led, redo att marschera.

Vad var det för kraft, som från ett avstånd åstadkom all denna aktivitet? Låg den hos skrifttecknen, de latinska eller de senare runorna? På äldre runstenar sägs runorna stamma från gudarna. På Nolebystenen från Västergötland (från 400-talet, nu på Historiska muséet), står det ”Runo fahi raginakundo toj[e’k]a…”, de färgade gudastammande runorna redde jag… Sparlösastenen i Västergötland (från runt år 800) säger ”Ok ráð rúnar þar regi[n]kuntu”, och tyd runorna de gudakända. Enligt dessa stenar stammar sålunda runorna och deras kraft från makterna, gudarna som kollektiv, men enligt eddakvädet Hávamál hängde guden Oden i det vindpinta trädet under umbäranden och kallade upp runorna. Runorna besatt hur som helst gudomlig kraft.

139.Við hleifi mik sældu                 Bröd ej bars mig,

né við horni-gi.                         bjöds ej horn,

Nýsta ek niðr,                           skarpt jag skådar ner

nam ek upp rúnar,                        runor rönte

œpandi nam,                              – ropande kallat –

féll ek aptr þaðan.                      föll jag åter från

Det skriftliga samhället Rom

Låt oss något granska vad skriftlighet eller ett skriftligt samhälle innebär. Självklart ser vi på exemplet Rom, vilken ju blev till moder åt den germanskt/nordiska runskriftligheten, sådan som den i början var eller som den senare blev under vikingatid och in i medeltiden. Vi har redan ovan skärskådat vår fåvitske german/nordbo skådandes hur den romerske officeren krafsade krumelurer på en skrivtavla. Officerare kan vi med stor fördel anta själva vara läs- och skrivkunniga. Ledaren behövde med egen förmåga kunna läsa och skriva i stället för att ex. vara beroende av en skrivkunnig slav (var denne trovärdig, att lita på?). Detta är i det närmaste samma sak, som om befälhavaren vore blind och muntligen behövde åhöra beskrivningen av läget på slagfältet för att sedan ge sin befallning. Självfallet tecknas vår underbefälhavare som läs- och skrivkunnig. Behöver verkligen resten av manskapet vara det?

Jaha! Måhända! Oavsett vilket, så ingick samtliga i ett skriftligt samfund eller verklighet, alltså ett skriftligt delsamhälle, den romerska härens. Om denna vet man från annat håll, att den skriftliga befallningen ägde samma giltighet, med giltig ”underskrift”, som den yttrade befallningen från vb. befälhavare. Alla förstod det skrivna ordets giltighet, oavsett läskunnighet och alla förväntades förstå vad skrift innebar om än ej själva kunna läsa. Nu har vi också vittnesbörden från en mängd gravstenar över fallna ”romerska” centurioner (underofficerare) men även meniga soldater. Dessa är med stenhuggna latinska bokstäver. Läskunnigheten bör i armén ha varit betydande.

Vi har vidare de vittnesbörd som Vindolandabrädena lämnar. Vindolanda var en romersk gränspostering vid Hadrianus mur i norra England och tycks ha varit i drift under några tiotal år från runt år 100 eKr. enligt arkeologiska dateringar. Från första grävåret 1973 och framåt har man under utgrävningar funnit glättade, planade trästycken med latinsk skrift på med ”bläck” av kol, gummi arabicum och vatten. Dessa bildar runt 1200 små ”trätavlor” med olika brev eller texter. Det finns militära rapporter om läget, inventarieförteckningar, lägerorganisationsfrågor samt ett stort antal personliga brev, skrivna av folk i lägret: utkast, färdiga brev redo för nästa postgång eller kopior. Det finns även brev till Vindolanda ex. från Gallien. Några brev är skrivna mellan människor, som själva betecknar sig som slavar. 200 av i breven namngivna personer (ungefär hälften) hade bara ett enda namn och var därmed inte (ännu) romerska medborgare. Deras namn var inte äkta latinska utan härledda från germanska namn. Manskapet i Vindolanda var germanska hjälptrupper (batavier och tungrier), men tycks i hög grad ha varit latinskt skriftkunniga.

Vi tar några fler ex. på skriftlighet i den romerska armén, för att sedan kort lyfta blicken mot hela det romerska samhället. Varje enhet i den romerska armén sände regelbundet ut spaningspatruller, som byttes om efter några timmar. Varje patrull var försedd med en s.k. tessara, en helt liten tavla med dagens lösenord, som skiftades ofta och behövde uppvisas för tjänstgörande vakter i lägret. På varje tessara suddades gammalt lösenord ut och det nya skrevs dit. Läs- och skrivförmåga fick uttövas ganska ofta. På den mesta armeutrustningen som hjälmar, läderstroppar, vapen, verktyg (som spadar att kunna gräva ett nytt läger efter förflyttning) fanns ofta en text med soldens namn samt en siffertext, som motsvarade numren för varje legion, dess ingående kohorters nummer och dessas underavdelningars nummer. Här behövdes läsförmåga t.o.m. för den enskilde soldaten för att hålla reda på såväl hans egen utrustning som hans enhets.

Det är troligt att romarna först av allt lärde germaner läsa de romerska siffertecknen, som bestod av vissa stora latinska bokstäver så här: I (1), V (5), X (10), L (50), C (100), D (500), M (1000). Talet eller årtalet 1967 skulle ha skrivits MCMLXVII (dvs. M-CM-LX-VII) och talet 33 XXXIII. Det är som synes endast delvis ett positionssystem. Med de arabiska siffrorna 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 (lägg märke till 0:an som den tomma platshållaren) får vi ett äkta positionssystem, lämpat för högre matematik. Talet eller årtalet 1015. Talen 1, 11 och 111, där det gemnsamma tecknet för ”ett” i entalsposition, tiotalsposition resp. hundratalsposition medför olika betydelser. I sammanhanget bör påpekas att varken den äldre fuþarken med 24 tecken eller den yngre, vikingatida fuþarken med 16 tecken hade särskilda tecken för siffror: på fornnordiska fick talet 21 skrivas med sina ord som ”tuttugu ok einn”, tjugo och ett.

Vi lyfter så till sist blicken mot det romerska samhällets övriga skriftlighet. Den sorts tillfällighetskriftlighet, som Vindolandabreven belägger, finns det få arkeologiska fynd av trots flitigt omnämnande i den romerska litteraturen. Mer bestående texter återfinns på keramik, husgeråd m.fl. föremålstyper ofta i form av ett namn (hantverkarens) + ”F.” (fecit = gjorde). På monument, synliga för alla att läsa, finns/fanns rikare text, nämligen om varför monumentet restes. Det finns även mycket långa texter, avsedda att bevaras och v.b. skrivas av för att få ett nytt exemplar, det som kan kallas böcker. Dessa kom först i form av tillämpligt långa papyrusrullar och sedan som lämpligt tjocka pergamenthandskrifter med ”boksidor” av beredd djurhud. Det fanns vidare privata och publika bibliotek (från ett grekiskt ord som betyder ”bok-hus”), där man kunde läsa böcker om allehanda ämnen. Det fanns också skolor, där man bla. lärde sig läsa, räkna och skriva (samt på högre nivå att tala väl, dvs. vältalighet).

Även köpmän/hantverkare behövde kunna läsa och skriva. Från Augustus tid (runt år 0) användes skriftliga handlingar bla. i samband med pengalån. Romarriket hade ju en pengaekonomi, med mynt av guld, silver och enklare metall i olika valörer med skrift och bilder (metallhalten kunde ibland minskas trots att valören blev kvar, dvs. en devalvering). Imperiet behövde skattlägga sina egna invånare för att ex. kunna bygga vägar för att knyta samman riksdelarna eller akvedukter för att trygga städernas vattenförsörjning. Den viktigaste utgiftsposten var den digra armén, dyr i drift, först för att skapa imperiet och sedan för att hålla borta germaner och andra, som bankade på porten. För att hålla reda på skatteintäkterna, på provinsnivå och på kejserlig nivå krävdes en massivt utövad skriftlighet (oftast av slavar). Utan skriftlighet kan inte ett invecklat och ordnat samhälle uppkomma. Romarriket var ett skriftligt samhälle, men man har beräknat att endast omkring 20% av dess invånare var skriftkunniga, men troligen mer i armén.

Germanerna och runskriften

Germanerna/nordborna hade inga organiserade riken i egentlig mening. De hade välden så långt deras inflytande sträckte sig över grupper av människor eller ätter, som knutits till dem genom förbund, gåvor/gengåvor och gästabud. Gränserna mellan olika välden skiftade och vilade på vilka man just nu stod i förbund med. Man uppbar inte skatt eller gäld från sina egna eller förbundna. Behövde man mer rikedom kunde man idka handel eller bekriga andra och ta krigsbyte eller återkommande gäld från förut besegrade. Med ”de andra” kunde förstås grannstammen eller romarriket. Någon stående här, att betala, fanns inte utan alla fria män ingick/kunde ingå i hären vid krig. Samhället var inte helt jämlikt utan hade en skiktning, samtidigt som ätten, inte den enskilda människan var minsta straffrättsliga, juridisk enhet (så långt man kan följa det bakåt). På tingen (i varje fall från folkvandringstidens slut) fick ätterna göra upp inför hövding och alla andra.

Den här tecknade bilden gäller i hög grad det tidiga germanska samhället jämte även mer perifera, senare germanska samhällen som de nordiska. Märkligt nog finns en återanknytning till Norden i många fall genom de olika nedvandrande germanska folk, vars stamsagor knöt sig till Norden utan väsentligen motsvarande arkeologi där. De germanfolk, som kom att inta resterna av det västromerska riket, hade höjt sin civilsationsgrad, medan ”resterna” hade sänkt sin; jfr. uttrycket ”den mörka medeltiden”.

De germanska samhällena var muntliga, enkla samhällen utan egentligt behov för skrift. Dennas roll blev en ytlig prydnad (att uppvisa för andra), som gav nimbus och aura av det skrivna ordet och åt den, som kunde skriva och tyda den och särskilt då om den var skriven med äldre futharken. Det var förmodligen ganska många germaner, som kunde läsa latin. Man kunde säkert bli uppfattad som alltför romersk om man nyttjade latinsk skrift. Ett folk med muntlig kultur kan alltså uppfinna ett eget skriftspråk och bli pseudoskriftligt enbart genom att ställas inför en mäktig skriftlig granne för att inte uppslukas kulturellt. Ett senare exempel från 1800-talet är irokes-indianernas skrift i Nordamerika.

Det finns ett särskilt drag i germansk byggnadskonst som inte gynnade skriftligheten: avsaknaden av fönsterglas. Därmed kunde man för värmens skull inte,  särskilt under de kallare årstiderna, hålla sig med egentliga ljusgluggar. Det är en väsentlig skillnad mot ett medelhavsklimat, där man kunde sitta och läsa ute i endast halvtäckta atriegårdar. Den egentliga ljuskällan hos germanerna blir eld. I mötesrum eller de senare stora hallarna blev det därmed ganska dunkelt. För att fylla dessa med innehåll var det inte texter som behövdes utan ljud, dvs. samtal, tal eller skaldekonst.

Germanerna lärde tidigt av romarna, bla. hur de skulle upphäva legionernas överlägsenhet på öppet fält genom att locka in dem i en trång längre passage i Teutoburgerskogen år 9 eKr., där Varus förlorade sina tre legioner. Trots romerska senare försök att nå Elbe förblev Rhen gräns mellan det romanska och det germanska Europa. Man finner över tid klart ökande vapenförekomst i gravar i Germania libera. Germanerna började känna sig jämnbördiga och behövde betona sin egen kultur trots inlånen och häri ingick runskriftligheten. Vi har lagt märke till att det fanns åtskilligt med latinsk skrift på romerska föremål, så även på sådana funna i Norden och de tidigaste äldre runorna finns just på lösfyndsföremål som fibulor och spjutspetsar. Påtagligt många är funna i Danmark, vilket inte nödvändigtvis betyder att den äldre runraden uppfunnits där. En hel del fynd finns i Weichseldalen i Polen och på annat håll och det tidiga runiska språket bär drag av koinéspråk, en standardgermanska, förstådd av en elit med förbindelser. Redan hade urgermanskan börjat glida isär i olika språk och t.o.m. språkstammar.

Germanerna efterapade även de romerska kejsarmedaljongerna, vilka i romarriket vid högtidliga sammanhang ceremoniellt utdelades till förtjänta. Detta blev till brakteaterna från 300-talet och framför allt folkvandringstid, vilka snart fick ett alldeles eget bildspråk med germansk religiös ideologi. Brakteaterna var alltid ögleförsedda och alltså snodditrädda avsedda att hängas om halsen. De var av guld och värdefulla och torde i hövdingahallarna ha utdelats som belöning till de egna krigarna eller som förbundstecken till gäster. En inte ringa andel av brakteaterna bär runskrift.

Den äldre fuþarkens runor anbringades på metall, där särskilt guld och silver bevarar dem väl, men järn sämre. De anbringades även på ben och horn och även på trä, vilket kommer att framgå, men som dock bevaras illa utom i syrefri miljö som i en sumpig mosse. Slutligen anbringades runor även på beständigare sten, vi talar alltså om runstenar med den äldre futharkens runor, inbegripet runhällar. I Norge finns drygt 30 s.k. urnordiska runstenar jämte en handfull klipprunristningar. I Sverige finns drygt 10, men i Danmark ingen. (Man kan till dessa antal foga diverse smärre brottstycken av runstenar.) Det finns en enda strörunsten utanför Norden; i Bosnien av alla ställen (KJ 5 Breza). Dock som sagt finns det runförsedda lösfynd såväl i Danmark som i kontinentala Germanien.

Vi kommer snart att titta på inskrifter med den äldre fuþarken. Något av den yttre, vidare utvecklingen måste dock belysas. Vi vet att många romerska föremål hamnat i Skandinavien under romersk järnålder som resultat av handel, enskild tjänstgöring i romerska legioner eller av romerska gåvor i förbundssyfte med nordliga germaner i ryggen på sydliga och rastlösare germaner närmare Roms gränser (ex. fynd av fulla vindrickningsuppsättningar med kringutrustning från de danska öarna). Rom gjorde misstaget att under det senare kejsardömet ta in allt fler germaner som hjälptrupper, fulla legioner eller som rent tillfälligt inhyrda trupper under de maktkamper mellan olika kejsarpretender, som tidvis uppstod. Rom började försöka försvara sig med hjälp av germaner mot andra germaner!

Har nordbor deltagit i detta? Ja, från Öland finns arkeologiskt två stora skattgömmor av romerska mynt, som tycks nypräglade för vissa specifika årtal, då specifika pretendentstrider förekommit. De utgör alltså betalning i nymyntad klumpsumma för utförda stridstjänster av ölänningar mot 300-talets slut. Myntskattgömmor som samlats genom handel kommer att bestå av blandade mynt präglade från en massa olika myntningsställen och vitt spridda årtal. Mynten har först spritts och cikulerats genom handeln.

Folkvandringstiden

Vi vet vad som hände under folkvandringstiden. Pådrivna av hunnernas intrång österifrån kom diverse kontinentala germanfolk i rörelse i huvudsak åt sydväst och slutresultatet blev så småningom fördrivningen av hunnerna, upprättandet av ett antal germanriken i den västromerska rikshalvan och Västroms fall, ymnigt blödande guld norröver (varav huvudparten inte hamnade allra längst norrut, dvs. i Skandinavien). Ostrogoter hamnade liksom langobarder i Italien, visigoter i Spanien, vandaler i Nordvästfrika. Vissa germanska stammar från sydöstra Nordsjökusten vandrade kortare, frankerna in i Gallien och angler och sachsare (i varje fall delvis) över till Britannien. Kvar stannade friserna i nuv. Holland, en stor del av centrala germanska stammar, liksom vissa sachsare samt de nordiska stammarna.

Deltog nordborna i bla. goternas och burgundernas stridigheter mot de asiatiska hunnerna, vilka delvis blivit germanicerade (enl. vad den senantike författaren Procopius anger)? Folkvandringstiden är Nordens guldrikaste ålder rent arkeologiskt. Den poetiska Eddans hjältedel behandlar de nyss nämnda händelserna på sitt eget sätt (vilket knappast är att belysa den exakta historien med våra mått mätt). När Gudruns make Sigurd Fafnesbane dödats beger hon sig bort till en drottning Tora i (uttryckligen) Danmark. Den danska ön Läsö (Hlésey) i Kattegat omnämns också i Eddan i annars kontinentala sammanhang. Här har funnits anknytningar, bevarandet av skildringen har skett i Norden och det nordiska folkvandringsguldet är en verklighet. (Liknande har även bevarats i det medelhögtyska Nibelungenlied fast med kristna synsätt på den enskilda människans själsliv, medan Eddan är ”betonggjuten” i ett ättesamhälle.)

Anknytning (och övervandring av historier) förutsätter en rimlig förståelse mellan olika germanfolk, som redan talade olika närbesläktade språk, vilka  t.o.m. kunde delas i språkgrupper. Dessa anses vara tre till antalet, västgermanska språk, det urnordiska språket och östgermanska språk med den på 600-talet utdöda gotiskan i spetsen. Ibland räknar man bara med två grupper och då är det de två sistnämnda grupperna, som har en hel del säregenheter gemensamma jämfört med den västgermanska gruppen.

Vad beteckningen ”folk” i begreppet folkvandring eg. betyder är omdryftat. Det rör sig ofta om härar (av män) från ofta förbundna olika germanstammar. I något fall beläggs i senantika källor hur ett ”folk” med stridbara män, åldringar, kvinnor och barn sökte få skydd innanför den romerska gränsen gentemot hunnerna. Man kan även iaktta hur i det forna Östgermanien (se ex. på goternas forna vistelserum från Polen till Svartahavet) slaviska språk bredde ut sig efter folkvandringstiden, vilket nog måste tydas som att ”folk” verkligen innebär folk. (;Det fanns en skillnad mellan mer nomadiserande östgermaner och mer bofasta, jordbrukande västgermaner.) Detta gällde även hela nuv. tyska östersjökusten (utom Schleswig-området som var ”danskt”) i form av de slaviska venderna, kända från som senast vikingatidens början. Således upprättas under vendeltiden en begynnande språklig barriär mellan nordbor och tidigare folkvandringstida ”medgermaner”.

De nyupprättade germanrikena i det forna Västrom upptog som huvuddelen av sin kultur resterna av den romerska, vari sedan mitten av 300-talet officiellt ingick den kristna religionen. Dock finns det bevarade germanska lagar som till sin kärna skiljde sig klart från de romerska. Härskarklassen tappade (utom i England) så småningom sina germanska språk till förmån för latinets dotterspråk, de växande romanska folkspråken. Den krympande latinska skriftligheten tjänade nu enbart kyrkans syften. Kyrkan missionerade sig vidare. Frankerna ”tog dopet” år 496, friserna och anglosaxarna under 600-talet (och här eller tidigare hamnar också sydligare ”tyskgermaner”) medan sachsarna först gjorde det mot 700-talets slut. Nordens gamla sydliga förbindelser bröts allteftersom under vendeltiden även av denna växande kulturbarriär. Dessa allmänna förlopp är givetvis av betydelse för runskriftlighetens vidare utveckling över tid.

Den äldre fuþarkens inskrifter

Således skall vi nu titta på inskrifter med den äldre runraden med början hos de tidigaste. Vad var det de muntliga germanska samhällena fäste i just skrift? Vi befinner oss här, som vi skall se, ganska långt från den i tiden näraliggande Vindolanda-skriftligheten.

Vi kan börja med en frisisk kamm av idegran, som bär runinskriften kobu, dvs. ”kamm”. Det finns ett fyrtiotal kända föremål, som bär sin egen benämning i runskrift, såväl med den äldre som den yngre fuþarken, för den sistnämnda ex. mundlaug ’handfat’ eller spyti ’nål’. Vad är det för mening med, kan man tycka, att för att ta ett nutida exempel på sin bil prydligt måla ordet ”BIL”? Det är få anledningar, som genast anmäler sig. En av dem i dåtid vore ordets eller runornas kraft och det att skriva den rätta benämningen i runskrift på föremålet gav en själv makt över det såsom manande till trogen tjänst eller att inte bli borttappat. En magi om man så vill.

Vi har också en del manliga personnamn på föremål, så även på föremål i kvinnogravar. En tidlös manlig närvaro, som väcks vid läsning av inskriften. Något senare anmäler sig kvinnliga namn som på Himlingøje-fibulan 1 från mitten av 300-talet: hariso. Ordet är härlett av här, skara (en kvinnlig krigare?). Himlingøje är en berömd tidig fyndplats på sydöstra Själland. Vi har en grupp tidiga spjutspetsar med ungefärlig datering runt år 200 eller 200-talet, som tycks bära sina egna benämningar eller namn. Vi har spjutspetsen från Mos på Gotland med inskriften gaois med möjlig betydelse ’ylaren’. Dito en inskrift från Dahmsdorf i Tyskland: ranja och en spjutspets från Kowel i södra Polen med texten tilarids med betydelsen ’målridaren’. Ordet är ren gotiska med ändelsen -s i maskulinum nominativ och med betydelsen ”mål”. Förledsordet är det samma som i prepositionen til/till som i fornnordiskan styr genitiv med i maskulinum eller neutrum ändelsen -s. Rester av detta på moderna nordiska språk är ex. ’till havs’, ’till skogs’, ’till nöds’.

Vi har vidare en spjutspets från en grav i Øvre Stabu i Norges ”huvud” med inskriften raunijaR, fornnordiskt reynir, dvs. /ut/rönaren, prövaren. Samma grav innehöll även ett romerskt svärd med en bild av den romerska segergudinnan Victoria samt två latinska bokstäver SF: någon vars namn börjar på S fecit, gjorde. Detta romerska svärd medger en tidfästning till 175 – 200 eKr. Den döde har antingen skaffat sig sitt svärd hos tillverkaren själv eller genom en mellanhand. Det här är en miljö med inte bara olika skriftsystem utan sannolikt även viss tvåspråklighet. Vissa har kunnat göra sig förstådda på latin.

Vi befinner oss emellertid i en runisk skriftlighet, som enbart består av substantiv som personnamn eller benämningar. Sådant förekommer dock även i klart senare inskrifter. Vi kan ta som exempel Bergastenen från runt år 500, den ena av Sörmlands två urnordiska stenar: saligastiR || fino. Ett mansnamn med betydelsen ’salgäst’, ’hallgäst’ och ett kvinnonamn. På Skrydstrup-brakteaten från Danmark finner vi laukaR || alu, ’lök’, ’öl’. Detta var förmodligen ytterst betydelsebärande. På den urnordiska Elgesemstenen i Norge från 400-talets mitt står bara inskriften alu. Vi kommer att senare titta på alu-formeln. På linskrapningskniven från Floksland på det norska Vestlandet från 400-talets mitt står det lina laukaR f. Om vi tolkar det ensamma f:et som en begreppsruna, fehu, så får vi ’lin, lök, rikedom’. På Darum-brakteat 1 finner vi frohila laþu, dvs. troligen Frejs åkallan/inbjudan. Gudanamnet Freyr kommer från en ordstam, som betyder herren, härskaren och gudinnenamnet Freya betyder frun, härskarinnan.

Vi avrundar denna skriftlighet på substantivsnivå med den norska Austadbrakteatens ytterst korta inskrift: gt. Tolkar man det som begreppsrunor, så fås Gebo Tiwaz, alltså ’gåva, Tyr’. En mycket vidlyftigare runtext på samma nivå finner vi på Skodborgbrakteaten från Danmark: auja alawin, auja alawin, auja alawin, j alawid. Om man tolkar det ensamma j:et som begreppsrunan jara med betydelsen ’år, årsväxt, äring’, så får man välgång Alawin (upprepat tre gånger), äring Alawid. Lägg märke till tretalet, som är ett positivt tal och enligt den ovan omnämnde Sigurd Agrells tolkning ansuz-runans tal, talet hos gudarnas, asarnas runa. Också enligt nära nutida föreställningar kunde man avvärja något hotande genom att tre gånger säga tvi, dvs. ’tvi, tvi, tvi’ eller tre gånger spotta, typ när en svart katt (djävulen!) korsar ens väg.

Vi skall nu med exempel belysa runskriftlighetens utveckling utöver denna substantivnivå och över tid genom att se hur man började tillägga verb och så småningom i skrift få fulla meningar med subjekt, predikat och objekt m.m. Enligt bevarade fynd tog detta flera hundra år från runornas uppfinnande. Detta såvida man kan borträkna träskivan från mossen Vimose i Danmark. Denna är ett plant trästycke med troligen sammanlagt tio runord, satta på båda sidor. Texten går egentligen inte att tolka:

   Sida A: talijo gisai oj: wiliR –la o—

   Sida B: tkbis: hleuno: an-: regu

Talijo skulle betyda ’yta’, wiliR ’du vill’ och hleuno ev. höra till ett rekonstruerat urgermanskt ord med betydelsen beskydd eller rykte. Som helhet får man inte ihop textens budskap. Det finns dock ett verb. Det verkligt spännande är att det syns trädårsringar i skivan och man har dendrokronoliskt kunnat tidfästa den till ung. år 160. Nu befinner vi oss i tid ruggigt nära Vindolandatavlorna men ändå uppenbart mycket långt från dessas skriftfunktioner, som lägesrapporter, inventarieförteckningar eller personliga brev och meddelanden.

Nästa steg är att det införs ett ’jag’ (och ett underförstått ’är’) ihop med ett substantiviskt begrepp. Härom vittnar Gårdlösafibulan, 200-talet: ek unwodiR, ’jag icke-rasande’ eller ’jag icke-hänryckte’. Grundstammen wod efter det senare tappet av w före o och u samt synkopering, sammandragningar av ordsluten motsvarar det kommande fornnordiska óðr, ’raseri, extas’. Till detta grundord hör gudanamnet Óðinn, Oden. Bäraren av Gårdlösafibulan ansåg sig kanske inte stå för sådana begrepp. Vi har vidare Himlingøje-fibulan 2: ek widuhudaR, möjligen ’jag vede-hunden’ (skogshunden, vargen). Senare blev formeln ek erilar vanlig, ofta men inte alltid med fulla meningar och längre texter. Ex. det ensamma ekerilaR på Bratsbergsfibulan runt år 500, ett sannolikt mycket betydelsefullt budskap. Vi kommer att gå in på denna formel senare.

Samtidigt börjar man tillfoga ett verb till substantivet, ex. *taujan (göra) och *talgian (tälja; det är oklart om ordet då betydde ’att tälja [trä] med kniv’) samt *wurkian (verka, tillverka). Här har vi Nøvlingfibulan med inskriften bidawarijaR talgidai. Det första kan man se som ett namn eller lösa upp det som ’önsknings- (böne-?) värjare’ och sedan ”har täljt”. På träskrinet från Garbølle finner vi hagiadaR : tawide, ’hagiadaR gjorde’. Detta motsvarar helt romerska föremålsinskrifter som SILVANVS FECIT.

Under 300- och 400-talen börjar fullständiga meningar att uppträda, liksom bildlika omskrivningar och ren skaldekonst och det är under denna tid som brakteater och runstenar börjar komma. Vissa nya verb som *faihian (färga, måla) och *writan (skriva) tillkommer. En av de äldsta runstenarna med den äldre fuþarken är Einangstenen i Valdres i Sydnorge. Den står på ursprunglig plats i ett område med många gravhögar med datering till år 340-400 eKr. Stenen bär texten ek godagastiR runo faihido, ’jag Gudagästen runan målade’. I en närbelägen grav hittades ett romersk svärd med stämplingen RANVICI, troligen ett namn.

De fullständiga meningarna betyder inte nödvändigtvis att inskrifterna blev mer världsligt faktiska, de kan lika gärna bli än mer tydligt magiska eller esoteriska. En ganska rakt beskrivande text finns på Möjbrostenen (mitten av 400-talet från Uppland, nu på Statens historiska museum). På stenen finns utöver en ryttarbild texten frawaradaR ana hahai slaginaR, ’FrawaradaR (den snarrådige) på hästen (i dativ) slagen’. En mer esoterisk inskrift finns på Själlands-brakteat 2 (nära år 500): hariuha haitika: farauisa: gibu auja: (samt en sannolikt samstava t-runa i tre upplagor, dvs. tre par bistavar samsas om samma lodräta huvudstav. Tecknet liknar en liten gran.). Betydelsen blir ’Hariuha heter jag: färdvise: jag ger välgång: Tiwaz, Tiwaz, Tiwaz (eller Tyr, Tyr, Tyr).

Vi belyser något Gallehushornet, som erbjuder något spännande. Dateringen är av skäl, som vi kommer in på, oklar, men kan ungefärligt sättas till ”runt 400-talet”. Inkriften lyder: ek hlewagastiR / holtijar / horna / tawido. Låt oss ställa upp texten så här:

               ek Hle’wagastiR Ho’ltijar

               ho’rna ta’wido

Nu inser vi plötsligt att detta är en alldeles normal långrad på det eddiska versmåttet fornyrdislag, annars känt från den Poetiska Eddan, nedskriven på 1200-talet. Det oerhörda är att långraden inte är på fornnordiska utan på urnordiska med därmed något slags åldrig tidfästning! Hlewa- kan komma från en ordstam, som betyder ära, så vi får: Jag äregäst (eller Lægest), Holtes son (möjligen från Holte), hornet gjorde. Detta låter som ett sakligt, faktiskt meddelande. Det torde dock vara en lögn. Gallehushornen var av guld och hittades i Danmark. Det ena hornet bar ovanstående text och båda var i övrigt täckta av bildornamentik. Denna är otvetydigt av keltisk typ, det är bara själva texten, som var germansk/nordisk.

Tidigt på 1800-talet stals hornen av en tjuv, som hade hunnit smälta ner allt guldet innan han greps. Det fanns dock rätt noggranna avbildningar, som medgivit dagens rekonstruktioner. Originalen är borta, så dagens metallurgiska spårämnesmetoder, att fastslå varifrån guldet kommit och kanske indirekt när, står inte längre till buds. Vi vet inte heller exakt hur noggranna avbildningarna var.

Vi tar upp ett annat exempel på runskriftlighet, som beskriver ett värdsligt meddelande, nämligen en arvsföljd på urnordiska: Tunestenen från Østfold i Norge. Ristningen anses vara från runt år 400. Texten innebär ett treledat meddelande. En runristare namnges; en avliden släkting (WoduridaR, ’raseriryttare’) beskrivs; tre döttrar ärver. Vi har kanske någon sorts böjning av *writan, ’skriva’, worahto. Vissa har tolkat formen som av något annat verb med betydelsen levandegjort. Lydelsen är följande, men hur runorna står på stenen speglas inte exakt:

ek wiwar after woduride

wita(n)da  halaiban

worahto r[unoR]???

[þri]R??? woduride staina

þrijoR dohtriR dalidun

arbij(a) arjosteR arbijano

Texten är poetisk, stavrimmande och upprepande men inte enligt ett exakt, senare känt versmått. Syftningarna liksom tolkningen är lite oklara, men ungefär så här skulle en översättning kunna lyda:

Jag Wiwar efter Wodurid (dativ),

brödens (levens; ’brödlev’, fornnordiskt hleif n.) väktare,

skrev runor; tre (nominativ) åt Wodurid (dativ) stenen (ackusativ, riktning);

tre döttrar (nominativ) delade;

arvet (ackusativ) utmärkta (nominativ trol. syftande på döttrarna) arvingars (genitiv pluralis).

Ytterligare ett exempel på en urnordisk gravrunsten med ett sakligt meddelande är den norska Kjølevikstenen från mitten av 400-talet:

     C1: hadulaikaR                 Ett namn med betydelsen stridslekare

     C2: ek hagustadaR                          Jag HagustadaR

     C3: hlaiwido magu minimo   begravde sonen min

Namnet HadulaikaR är ristat så att dess bredd anpassar sig efter de följande raderna och har möjligen ristats sist och utgör möjligen en sorts ”underskrift”, kanske namnet på runristaren.

Den här framställningen av den äldre fuþarkens inskrifter syftar, trots att den är ett urval, till att ge en rättvisande bild av denna skriftlighets mycket begränsade art: den är inte nödvändig för samhället, då allt kunde ha framställts muntligt. Av detta skäl blir denna del av texten något lång. Vi börjar nu komma in mer renodlat på magiska synpunkter.

—–

Vi går nu in på ”ek erilar”-formeln. Vi har redan stött på den ensam på Bratsbergsfibulan från runt år 500. Det urnordiska ordet erilar blir med ljudlagsenlig övergång till fornnordiskan, med s.k brytning av e:et (e -> ja) och ändelse-synkopering, helt regelrätt till ’jarl’. En eller flera sådana är kända från såväl vikingatid som medeltid och man vet hans roll. Däremot vet vi icke säkert vad en erilar var för något. En hypotes har varit att bakom ”erilar” den germanska folkstammen /h/eruler skulle kunna dölja sig. Detta synes språkligt klart tveksamt. Brytningen av e:et borde under inflytande från ett bortsynkoperat u i ändelsen hos ett tänkt ”erular” ha fått ett u-omljud, alltså e -> jö, jörl! Oavsett, så har herulernas historia betydelse för de ovan diskuterade anknytningarna mellan nordbor och sydligare germaner under folkvandringstiden.

Enligt antika källor skulle herulerna norrifrån ha vandrat ner till Svarta havet och där lekt sjörövare (eller ”vikingar”) under 200- och 300-talen för att senare under folkvandringstidens oreda ha ställt sig under det huvudsakligen grekisktalande östromerska rikets beskydd. Därunder har de säkert inympats med sydlig kultur. Ena hälften av dem bestämde sig enligt samma källor för att återvända hem. De vandrade norrut genom Europa och utan fientligheter förbi danernas område (uppför Jylland?). Sedan tog de ”båten” över havet (Kattegat?) och bosatte sig nära götarnas område (Götaland?). Kanske Svealand??? Tidigare har man förfäktat den grekiska teorin om den äldre fuþarkens upphov ur det grekiska alfabetet. Herulerna kunde ha förmedlat runorna. Detta är dock alldeles för sent med tanke på Vimoseträskivan (runt år 160). Det samma gäller ev. gotisk förmedling (Weichseldalens runfynd). Men något slags påverkan från det grekiska alfabetet tycks ju finnas på den äldre fuþarken. Nu är det ju så, att grekiska lärare och grekisk undervisning har funnits även i den västra halvan av romarriket!

Hur som helst, på den urnordiska Järsbergsstenen i Värmland (första halvan av 500-talet) uppträder ”erilen” som runristare. Runstenen hittades på 1800-talet omkullfallen och med en bit av toppen borta på en natur-hög (bevisat genom en senare fyndtom utgrävning). Toppen har aldrig återfunnits, men stenen är återrest på plats. Runstenen utgör inget gravmonument, utan meddelar något annat. Genom en noggrann undersökning av runfältens sannolika läsordning och bedömning av trolig storlek av toppstycket (de olika runsträngarna har olika runstorlek, som om runristaren mot slutet har måst göra runtecknen mindre) har man fått fram följande textlydelse:

ekerilaR / ubaR h[a]ite : HarabanaR /hait[e] / runoR w / arit / u

Jag ”erilaR” stridsberedd kallas : ”Hrafn” (Korpen) kallas, (jag) skriver runor.

Erilen inte bara var runkunnig utan dessutom stridsberedd. Var han en stridsledare, härförare, en jarl också? Det finns ett flertal ekerilaR-fynd, men vi kommer bara att ta upp ett enda till, Lindholmsamuletten. På denna uppträder erilen inte bara som listig utan även som uppenbart talmagiskt kunnig.

Lindholms benamulett blev funnen under torvtäkt i en mosse i Skåne under 1800-talet, alltså i bevarande syrefri miljö. Den råkade därvid bli delad i två stycken. Den är daterad till första halvan av 500-talet. Det n, som på återgivningen av B-sidan tecknas inom klammer, [], ligger precis vid brottet, men har efter noggrant studium bedömts vara ett n.

     Sida A lyder: ek erilaR sa wilagaR ha(i)teka, dvs. ’jag erilen den listige heter jag’.

     Sida B lyder: aaaaaaaa RRR nnn[n] bmu ttt : alu

Denna B-sida kan analyseras talmagiskt enligt Sigurd Agrells tänkta uþark-ordning av runraden. Talmagiska föreställningar var utbredda under senantiken. Han fann ut att om man satte f-runan sist istället för först, så kommer f-runan, fehu, rikedom att få talet 24, fullständighetens tal, då antalet runor i den äldre runraden är 24. U-runans, uroxens eller ursprungets tal blir då 1. I den nordiska skapelsemyten minns vi urkon Audhumla, som slickade fram en man, som blev till Bure, som med en jättinna avlade gudarna och i Mithrasreligionen var besegrandet och dödandet av världstjuren bland det mest centrala. Þ-runans, thursarnas eller jättarnas tal blir i uþarkpordningen 2, enligt antik talmagi ett klart demoniskt tal. Jättarna (þursarna) blev till före gudarna och var i mångt fiender till gudarnas ordning. Ansuz-runans, asarnas eller gudarnas tal blir 3. Detta är ett typiskt lyckobringande tal. Vi minns ’tvi, tvi, tvi’ uttalat i avvärjande syfte inför något olycksbådande.

Så här kan man hålla på, hela tiden under antagandet att f-runan eg. skall stå sist i runraden. Om man jämför antik talmagi, Mithraskulten och betydelserna hos runnamnen i den äldre runraden, så får man hela tiden klara samband mellan talmagi och ordningstalet för vb. runa räknat i uþark-ordning. Det är enbart några få runnamn, som ter sig otydligare. Självfallet är detta ämnesområde ytterst omfattande och denna text tänker inte försöka göra det rättvisa. Vi hänvisar till Sigurd Agrells text och till denna hemsidas text om runornas innebörd. Vi kommer däremot att presentera själva den äldre runraden.

Vi analyserar med Agrell Lindholmsamulettens B-sida och börjar sätta ut talvärden: aaaaaaaa (8 x 3 = 24) RRR nnn[n] bmu ttt : alu (3 + 20 + 1 = 24). Vi har redan två gånger fått fullständighetens tal, 24. Vi fortsätter med R-en, n-en och t-na: aaaaaaaa (24) RRR nnn[n] bmu ttt : alu (24). RRR blir 3 x 14 = 42 = 6 x 7. Talet 6 är gåvorunans tal (gebo) och talet 7 är glädjerunans tal (wunjo). Talet 7 i Mithraskulten syftade på den sjunde världssfären, vilken mystikern strävade efter att uppnå. Fyra n-runor får talet 4 x 9 (9 är undrets tal enligt Mithras-kulten eller nödvändighetens runa, naudiz, med ordningstalet 9 enligt uþark-ordningen) = 36. Talet 36 och övriga tal högre än 24 saknar talmagisk innebörd utöver att primtal allmänt ansågs olycksbådande. Slutligen har vi tre t-tunor (tiwaz) med talvärdet 3 x 16 = 48 = 2 x 24, dvs. två ytterligare, fast dolda fullständighetstal.

Lindholmsamulettens B-sida med utsatta talvärden ser nu ut så här: aaaaaaaa (24) RRR (42) nnn[n] (36) bmu ttt (48) : alu (24). Vi beräknar talvärdet för b-runan (berkana, björkrunan, kvinnorunan) och m-runan (mannaz, mansrunan) samt u-runan (uruz, uroxen, ursprunget) och får 37 (17 + 19 + 1). Vi bör förvisso även beakta begreppsinnebörden hos de tre runorna bmu ihop. Sigurd Agrell åsätter på olika grunder ett särskilt talvärde på skiljetecken nämligen 5, k-runans tal (kauna). Lägger vi ihop samtliga talvärden för tecknen på B-sidan får vi 216 = 9 x 24. Nödvändighetens tal förenat med fullständighetens. Lindholmsamuletten är en stark skydds- och välgångsamulett.

—–

Ytterligare ett fall av trolig bokstavsmagi samt aluformeln utgörs av Fynbrakteaten:

     Sida 1: houaR                                  (den höge; troligen guden Oden)

     Sida 2: laþu aaduaaaliia alu            (där laþu betyder åkallan, inbjudan och alu öl)

Därmed går vi över till alu-formeln, vari vi kan inräkna omkastningar, ex. lua, i varje fall om vi räknar talmagiskt. Efter det ämnar vi avrunda detta avsnitt om den äldre fuþarkens inskrifter för att gå över på själva runraden.

Aluformeln finns främst på brakteater. Säkra belägg för alu finns på 19 präglingar från 12 olika formar, där det alltså finns flera bevarade kopior av några formar. Räknar man in omkastningar och sådant, som kan ingå i andra ord eller namn, alltså osäkra belägg, kommer man upp till 22 präglingar från 14 formar. Det finns ett mindre antal fall från gravsammanhang som inte utgörs av brakteater. Vi har ovan nämnt Elgesemstenen med sitt enda ord ”alu”, som hör till ett gravsammanhang. Den udda fågeln, som är vare sig eller, är Lindholmsamuletten.

Rent språkutvecklingsmässigt är det närmast självklart att det urnordiska alu efter u-omljud och synkopering av slutändelsen -u blivit till fornnordiskt ǫl, nutida öl. En tidigare teori om att alu skulle vara besläktat med got. alhs, feng. ealh, alh ’tempel’, feng. ealgian ’beskydda’ liksom grek. alké ’styrka’ och alkas ’avvärjelse, skyddsmedel’ stämmer inte språkligt. Ordet skulle alltså ha betydelsen ”skyddsmotstånd” och brakteaterna vara amuletter och på gravstenar ge skydd och helgd åt den döde. Ett h eller k kan emellertid inte språkligt bli till ett u. Vi sitter med betydelsen ”öl”, men förstår inte fyndsammanhangen.

Vi kan börja med myten om skaldemjödet när asar och vaner som tecken till fred ihop spottade i ett kar, vari det jäste. Rusdrycker har ett heligt upphov så det förslår. Exakt vad drycken kallades är i litterära källor som norrön skaldekonst eller Beowulfkvädet tämligen utbytbart. I Beowulfkvädet kallas Hrōðgārs hall omväxlande för medoærn ’mjödhus’, medo-heall ’mjödhall’, bēorsele ’ölsal’, wīnærn ’vinhus’. På motsvarande sätt är i eddisk och skaldisk diktning bruket av fnord. ǫl, bjórr, veig, mjǫðr osv. utbytbart. Det framgår att det är ett rituellt drickande som när Beowulf, efter en inledande prövning, i härskarens hall fick deltaga i det rituella dryckeslaget lett av drottningen. Man drack vidare rituellt vid segerfestens gåvogivande efter segern över Grendel. Liknande dryckeslag som bekräftelse för gemenskapen och för avlagt löfte återfinns i eddakvädet Atlakviða. Före Gunnars avresa till hunnerhovet höll man en gemensam runddrickning í miǫðranni ’i mjödsalen’, där de gyllene skålarna vandrade mellan männens händer och Gunnarr i ett tal bekräftade sin avresa. Liknande återges även ex. i Historia Langobardorum (langobardernas historia).

Vi måste följa upp med det rituella dryckeslagets roll i de vikingatida bloten enligt diverse norröna textkällor. Dessa är ingalunda knutna enbart till hövdingar eller furstar. Bloten inleddes med ett förmäle (formæli), ett kultiskt tal eller handling utfört av kultledaren. Därefter vidtog ”ölet”, där ölhornet vandrade från hand till hand (utan att sättas ner) hos gemenskapen, följt av en sakral måltid. Något liknande beskrivs för de tidigare kontinentalgermanerna i Vita Columbani om en missionärs levnad. Vi har de fornnordiska begreppen ǫldr ’dryckes-lag’, erfis-ǫl ’arvöl’ och minnis-ǫl (med motsvarande berättelser). I modernare tid har vi begreppet gravöl samt det dansk-norska begreppet barsel < *barns-øl (med betydelsen födsel i nutid, det normala dansk-norska ordet för födsel, men förut betecknande en festlighet i samband med en födsel). Alla dessa sammankomster har grundordet ”öl”.

I södra Skandinavien har vi fynd av hallbyggnader från denna tid på centralorter. Fyndplatserna för brakteaterna är många gånger knutna till dessa centralorter och man får anta en lokal tillverkning. Utbredningsmönstren för likadana brakteater kan tydas som gåvor till följesmän från hövdingen, liksom att mönstret för liknande brakteater kan tydas som förbundsgåvor till härskarna på närliggande centralplatser. Betecknande nog finner man ofta i dessa hallar skärvor av glas (dryckesglas – inte fönsterglas!). I hallarna har eder avlagts, gåvor som brakteater utdelats, segrar firats och ”gemensamhetsöl” druckits – m.e.m. religiöst präglat. Det är naturligt att brakteater kan bära ordet alu, beteckningen för gemensamhetsölet. Alu betyder självklart öl i grunden. Först i överförd bemärkelse kan det tydas som /helgad/ gemenskap, dvs. skydd eller värn.

Nu har vi några fall av aluformeln i gravsammanhang. Detta kan tolkas som samma sak. Vi har till att börja med det faktum, att de döda anförvanterna fortfarande ansågs leva med i ätten – fast i en annan form. Det finns många belägg för dryck i hinsidesföreställningarna såsom ofta påträffade dryckeshorn i de vikingatida Birkagravarna, Valhallmytologin och för den romerska järnålderns del vinuppsättningar som gravgods. Freja mottar hälften av de döda i sitt Sessrúmni, Hels hall står dukad med färdigt mjöd för de väntade i Baldrs draumar och på gotländska bildstenar ser vi ofta hur en grupp /fallna/ krigare möts av en kvinna med höjt dryckeshorn. Bildstenarna hör till gravfält, ofta belägna vid farvägar.

Därmed har vi tagit upp det som vi här ämnade för detta urval av den äldre fuþarkens inskrifter och vi har visat, att det rör sig om en begränsad skriftlighet, oftast magisk-religiös. Vi finner inga tecken till att skriften använts till rena brevmeddelanden eller till ägodelsförteckningar som ex. Linear-B-skriftens palatsförrådslistor på det gamla Kreta. Vi kan nu gå in på själva den äldre runraden.

Den äldre runraden

Hur vet vi till att börja med hur fuþarkens runtecken var ordnade? Självfallet genom att fuþarken har ristats in på föremål. Vi har sålunda den fulla fuþarken på den gotländska Kylverstenen från 400-talets början så här: ”fuþarkgwhnijpïRstbemlηdo” (se Kylverstenen.jpg, extern länk). Vidare finns den på Vadstenabrakteaten under detta utseende ”fuþarkgw: hnijïpRs: tbemlηod:” (se Vadstena.jpg, extern länk). [Wikimedia. Ulf Bruxe, 1993, SHM]

Vadstenabrakteaten från strax före år 500 skiljer sig på några ställen från Kylverstenens ordning: dennas pï (ï med två prickar) resp. do har som synes var för sig skiftat plats inbördes. En annan väsentlig skillnad är att p:et på Vadstenabrakteaten har ersatts med en b-runa. Germanska språk har jämfört med övriga indoeuropeiska språk genomgått den germanska ljudskridningen, där ursprungliga ”p t k” i många lägen blivit till ”f þ h”. Man började få ont om ord, som krävde p-ljudet och detta är en första antydan till den kommande övergången till den yngre fuþarken med bara 16 runor. I övrigt har Vadstenabrakteaten tydliga skiljetecken mellan de tre olika ingående ätterna (en modern benämning) eller avdelningarna inom fuþarken. Slutligen finns den äldre fuþarken på bla. Themsen-kortsvärdet från England liksom på Charnay-spännet från Burgund och på den omnämnda bosniska Breza-stenen. Alla har f, fehu, först i runordningen.

Vi går något in på Kylverstenen och Vadstenabrakteaten. Kylverstenen utgör en gravhäll med ristningen in mot den döde, som om den inristade fuþarken utgjorde ett tvingande skydd mot en ev. gengångare. Runorna och därmed nog runraden härstammade från gudarna. Men den starkaste magin skulle ligga i uþark-ordningen, som bör tänkas som hemlighållen för icke-invigda. Behövde man i så fall hemlighålla den egentliga ordningen för en redan död? Jo, förvisso levde de döda kvar fast i annan form och denne ev. gengångare var måhända icke invigd.

Med uþark-teorin ter sig Vadstenabrakteatens fuþark-ordning logisk, brakteater kan/bör ha burits synliga för människor. Den s.k. Vadstenabrakteaten utgör den först hittade av tre stämpelidentiska brakteater funna lite spritt i Östergötland och Närke. Dessa kan ihop ha utgjort tecken till förbundsingående. Vadstenabrakteaten har som andra brakteater en mittbild och en ornamenterad bård, men har i tillägg till bården en randstående fuþarkinskrift (föregånget av texten ”luwatuwa”). (Se bilden) Kunde man i modern tid tänka sig ett smycke med någon bild och våra alfabetstecken a – ö (alltså det närmast tröttsamma abcdefghijklmnopqrstuvwxyzåäö) uppradade runt om? Svårligen. Det är tydligt att fuþarken i sig bar en laddning, som inte återfinns i vår moderna alfabetsrad.

Låt oss granska ex. Vadstenabrakteatens fuþarkradsrunor (se bild). De består samtliga av lodräta och snedställda (möjligen något rundade) streck men aldrig av rent vågräta. Detsamma kännetecknar i stort f.ö. den yngre fuþarkradens runor. En logisk förklaring till sådana former vore om runorna ursprungligen hade utvecklats för att inristas med kniv i trä. Det går att föreställa sig hur man för att skicka ett runmeddelande bröt sig en kvist/gren från närmaste träd, fasade av den och ristade huvudstavarna tvärs fiberriktningen men bistavarna på snedden. På så sätt undvek man skåror längs fiberriktningen, vilka inte blir tydliga. Som vi har sett har vi inga handfasta belägg för sådan skriftlighet för den äldre fuþarkens del och det tycks ha tagit några hundra år innan man i skrift lärde sig uttrycka vad man kunde i tal, trots Vindolandabrädenas förebild.

Dock finns det latinskriftliga hänsyftningar på möjliga runor på trä. I Tacitus’ Germania från runt år 100 omnämns att germanerna kastade lott med trädkvistar märkta med vissa tecken (”notis”; det står inget närmare än så). Under 500-talet, alltså när runskriftligheten blivit mer lik det talade ordet, skrev en biskop i Poitiers, Venantius Fortunatus, ett klagobrev till sin vän Flavius (som tydligen var en klen brevsvarare) och uppmanade denne att svara på valfritt språk eller sätt: ”barbariska runor (barbara rhuna) kan målas på tavlor av askträ, vad papyrusen förmår, mäktar även den avplanade trädkvisten”. Emellertid tycks vare sig Tacitus eller Fortunatus vara ögonvittnen utan verkar enbart ha gått efter hörsägen.

Vi skall nu gå in på de äldre runornas namn. Dessa utgörs av fulla ord eller begrepp. Vi kan jämföra med hur abcdefghijkl uttalas/är på svenska: a:, be:, se:, de:, e:, eff, ge:, hå:, i:, ji:, kå:, ell. Detta utgör någon sorts kortnamn på själva bokstäverna, men inga rena ord annat än som ett sammanträffande. Därmed är själva alfabetsordningen skyddad eller frikopplad från språkförändringar. Vi kan peka på den bristande överensstämmelsen mellan uttal och stavning på franska eller engelska. Det var runnamnens begynnelseljud som var knutet till motsvarande runas skrivtecken (i två fall istället runnamnets slutljud; -ng och -R). Om runnamnen skulle drabbas av språkförändringar till begynnelseljudet och så skedde vid övergången mellan urnordiska och fornnordiska, så skulle runnamnet/runordet tappa sin pekare mot runtecknet, trots att ljudet fanns kvar i andra ordställningar och runtecknet därför behövdes här ändå.

Vi tänker oss alltså att den urnordiske runristaren dels hade en räcka ord, namn eller begrepp i minnet, dels en rad runtecken. Runristaren skulle så att säga ”ljuda” sig fram bland runnamnen för att få fram riktiga runtecken i skrift till sin tänkta eller talade ordsats/mening. Ett sådant förfarande är i varje fall väl belagt för den yngre fuþarken med bara 16 tecken. Vad gäller vanliga ord och fraser kan man tänka sig att förfarandet var inlärt direkt i minnet.

Den äldre samgermanska/urnordiska fuþarkens runnamn finns inte belagda utan är språkligt rekonstruerade från dels kvarvarande namn på den yngre fuþarkens runor, dels den anglosaxiska runradens runnamn. Därutöver är det utdöda gotiska språket mycket välbelagt genom bla. Wulfilas översättning av Nya testamentet till gotiska, den s.k. Silverbibeln, ett svenskt krigsbyte under det trettioåriga kriget (1600-talet) och nu bevarad i Uppsala samt i digital form på nätet. Sammantaget har man en hel del av bevarade texter på olika forngermanska språk, vilka medger språkliga rekonstruktioner.

Här kommer nu de äldre runornas namn jämte översättningar i eg. Sigurd Agrells uþarkordning i och med att f-runan sätts först, fast med nummer 24, men annars anpassade efter Kylverstenens fuþarkrad. Slut-z står för ett språkligt samgermanskt ljud; på urnordiska skall det ersättas med -R, slut-r:et. Under vikingatiden kom detta att ersättas med det vanliga r-ljudet.

24 fehu (fä, fänad, rikedom), 1 uruz (uroxe, ursprung), 2 þurisaz (turs, jätte), 3 ansuz (ase, gud), 4 raido (vagn eller ritt, enligt Mithraskulten fyrspannets eller quadrigans tal/symbol, enligt norröna tolkningar guden Tors tal, han som gick eller åkte i vagn, men aldrig red; jämför veckodagnumret för hans dag torsdag = 4), 5 kauna (böld?!; vi återkommer), 6 gebo (gåva), 7 wunjo (glädje), 8 hagalaz (hagel, hagelkorn), 9 naudiz (nöd, nödtvång), 10 isaz (is, det tillfrusna, förstelnade), 11 jara (år, äring, växt), 12 perþa (oklar betydelse, möjligen klippa; Mithras sägs vara född ur en klippa), 13 ïhwaz (idegran, möjligen guden Ull), 14 algiz (genom ljudlagsenlig synkopering fås det fornnordiska ordet elgr = älg; vi återkommer), 15 sowilo (sol), 16 tiwaz (Tyr, enligt Agrell Mithras tal), 17 berkana (björkrunan, kvinnorunan), 18 ehwaz (hästrunan som är = 2 x 9, dvs. turstalet jämte nödvändigheten, har tytts som guden Odens tal), 19 mannaz (man), 20 laguz (vatten, fornnordiskt lögr, insjö, engelskans lake; har även tytts som laukaz, lök), 21 ingwaz (en vanagud, som senare uppträder som Frej), 22 dagaz (dag), 23 oþila (odal, odalsjord, arvejord).

För att ytterligare påpeka talmagin hos den äldre fuþarken skall vi bara peka på nummer 11, jara och nummer 10, isaz. Från eddakvädet Skírnismál känner vi till hur Skírnir, Frejs tjänare, under sina försök att för Frejs räkning gilja den motsträviga jättedottern Gerd lockade henne med just elva äpplen. Vi tar ett exempel till men nu från långt senare folktro. Det finns belagt en skyddsramsa mot övernaturligt oknytt: ”Skjuter du ett, skjuter jag två, skjuter du två, skjuter jag tre,” … o.s.v fram till ”skjuter du tio (isaz = is, förstelning), skjuter jag elva (jara = äring, uppblomstring) och du intet!”

För tydlighetens skull tar vi igen den äldre fuþarkens runnamn, fast utan översättningar eller kommentarer:

24 fehu, 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido, 5 kauna, 6 gebo, 7 wunjo, 8 hagalaz, 9 naudiz, 10 isaz, 11 jara, 12 perþa, 13 ïhwaz, 14 algiz, 15 sowilo, 16 tiwaz, 17 berkana, 18 ehwaz, 19 mannaz, 20 laguz (laukaz), 21 ingwaz, 22 dagaz, 23 oþila.

Av alla tänkbara runnamn för sina resp. språkljud är ovanstående namn/ord givetvis anmärkningsvärda, nästan kosmologiska. Man kan uttrycka detta på annat sätt. Bländad eller fångad av sina nästan kosmologiska runnamn kom den äldre fuþarken att gå mot en oförutsedd, kommande språkfälla: urnordiskans tapp vid övergången till fornnordiska av begynnelse-j:et i ord som jara och begynnelse-w:et eller -v:et framför u eller o, men inte framför e, i eller a. Både 7 wunjo och 11 jara tappade sina pekare till resp. runtecken. Det var säkert inte lätt att förlora sina invanda runnamn på detta sätt. Vi kan belysa begynnelse-tappet av j i jara genom jämförelse med senare germanska språk: Fornnordiskt ár, svenskt år, men tyskt Jahr och engelskt year.

Innan vi påbörjar en närmare bedömning av hela innebörden hos den äldre fuþarkens runnamn, så tänkte vi gå in på tre runnamn: 5 kauna, 8 hagalaz och 14 algiz.

Vi börjar med en störtdykning mot den misstänkta bölden eller varbölden nummer 5 kauna. Det anglosaxiska runnamnet är cen (uttalat med k) med betydelsen eldbloss, fackla (eller symboliskt bara eld). Närmast ljudlika fornnordiska ord är kaun med just betydelsen böld. Den tänkta betydelsen av det rekonstruerade *kauna stämmer inte med resten av runnamnens betydelser. Om vi inte vill lita enbart på den anglosaxiska runradens fackla (med ordningstalet 5), så kan vi gå vidare in i Mithraskulten. När Mithras avbildas framvisas han oftast ihop med två fackelbärare, likadant utstyrda som Mithras fast mindre, varav den ene höjer sin fackla och den andre sänker den (lägg märke till 3-talet).

5-talet i Mithras-kulten då? Dettas betydelse vet vi inte med säkerhet, men på en rad monument, resta av romerska legionärer, åkallas den fackelhöjande fackelbäraren ensam av dessa krigare. Den romerske krigsguden hette som bekant Mars och till honom knöts en viss vandrande himlakropp med ett klart iakttagbart rödaktigt sken, den himlakropp som vi nu kallar planeten Mars. Enligt senantik astrologi, som Mithraskulten var bemängd med, hade Mars-himmelssfären ordningstalet 5 (samt mer tydligt Mithras-sfären ordningstalet 6; runnamnet för den sjätte runan i uþarkordningen var som sagt Gebo, ’gåva’). Indoeuropeiskt sett var rött färgen för krigarna, men vitt den sakrala färgen. Detta gällde både för ”krigarkasten” resp. prästerskapet i Rom och i det vediska Indien, vitt skilda geografiskt och i tid. Fruktbarhetsfärgen var mörkare än så, fast inte språkligt bestämbar. Vi försöker därmed lämna det trängre Mithraskultsperspektivet till förmån för ett bredare indoeuropeiskt. Mithraskulten var i grunden en del av den forniranska religionen med tillblandning av främmande element som babylonisk-semitisk astrologi. Den forniranska religionen var klart indoeuropeisk om än avvikande och udda.

Med detta för ögonen tänker vi nu skärskåda älgrunan, nr 14 algiz/algiR. Runljudet är här slut-R eller slut-z. Vi har en annan djurruna: hästens, 18 ehwaz, med möjligen en mer central betydelse. På C-brakteaterna avbildas emellertid ett isolerat människoansikte tätt intill ryggen på ett djur, som ibland har hakskägg och ibland horn (eller öron) och en älgs hållning (och sålunda kan tydas så) eller ibland har drag av en häst (ofta har djuret en typisk hästsvans). Ibland finns någon sorts andedräkt (eller tanke eller tal) mellan människohuvudets mun och djuret. Huruvida djuret är vänt mot höger eller vänster är inte slumpmässigt fördelat (och det finns klart många sådana brakteater), utan är i 73% av fallen vänt mot vänster. I ett antal fall har sådana brakteater flertaliga bårder eller har antydningar till små solstrålar, antydande att hela brakteaten vore en solsymbol. I så fall (med solbårder) är djuret i 93% av fallen vänt mot vänster.

Vi jämför med bronsålderns rätt väl utforskade solkult. Detta blir ett större avsnitt för att komma in i nr 14 algiR, som i fuþarkraden står omedelbart före 15 sowilo/sol. Bronsålderskulturen sammanfaller med den troliga tidpunkten för indoeuropéernas invandring i Europa, bärande på flera indoeuropeiska språkstammar. Vi har den på Själland funna Trundholmsvagnhästen från just bronsåldern (1400 fKr.). Den är utförd i brons och föreställer en häst på fyra hjul dragandes en stor cirkelskiva på två hjul. Cirkelskivan är ornamenterad på bägge sidor, den ena sidan är förgylld och den andra mörkoxiderad brons. När hästen synes dra åt höger uppvisas den förgyllda sidan. Om man står vänd mot solen på norra halvklotet och följer dess rundel, så finner man den gå upp till vänster (öster) för att mot kvällen gå ner till höger (väster). Solens gång är åt höger. Solen syns på södra halvklotet stå i norr, men går fortfarande upp i öster pga. hela jordklotets rotation. Om man där och vänd mot solen skådar solens bana, så går den upp till höger (öster) men ner till vänster (väster).

Det här sagda är i viss utsträckning återgivet efter Anders Andrén, se litteraturlistan. Detta gäller vare sig de uppvisade insikterna i solens gång på norra resp. södra halvklotet eller den kommande tyngdpunkten på den äldre fuþarken.

Den förgyllda sidan av Trundholmsskivan från Själland (norra halvklotet!) föreställer uppenbart solens dagsida och den mörka sidan av Trundholmsskivan bör föreställa den osynliga, mörka nattsolen färdandes åt andra hållet genom nattskyn, underjorden eller under havet. Det tycks finnas klara tecken på en fortsättning av denna solkult långt fram i järnåldern, varpå det nyss nämnda brakteatdjurets (häst eller älg) envisa vänstervändhet kan utgöra ett, djuret kan ses som en nattsolhäst. Törs vi påpeka att den ene tidigare nämnde fackelbäraren pekade sin fackla uppåt (soluppgång) och den andre nedåt (solnedgång). Ett ytterligare tecken är att den äldre fuþarken uppvisade en särkild solruna, 15 sowilu, samt åtminstone en hängiven hästruna 18 ehwaz och kanske denna 14 algiz-runa under diskussion.

Vi har inte bara själva Trundholmsvagnen, två till finns kända fast i klart sämre skick. Därtill finns solhästar och/eller solar (cirklar) tecknade ombord på en del av de många skeppsbilderna på hällristningarna. Nu tecknas sådana solförsedda skepp enbart som färdandes mot höger och vänstergående skepp saknar alltid solhästar och solar. Till denna solbildkonst tycks även pariga gestalter, bilder, föremål eller statyetter höra, alltså parighet som symbol. Många sådana finns kända från bronsåldern och vi pekar här endast på de mest kända, de två danska tvillingbronslurarna. Vi åsyftar här att troliggöra, att 14 algiz-runan hör till en sådan parighet.

Vi har nyss pekat på att C-brakteatdjuret tycks envist vänstervänt och möjligen utgör en nattsolhäst eller solnedgångshäst. Tittar vi på de likaledes folkvandringstida tidiga gotländska bildstenarna med sina centrala stora runda virvlar, så bör man nog anse dessa som solsymboler, så mycket hellre som vissa centralvirvlar längs sin kant har små triangelformade solstrålar. Intill virveln finner man nästan alltid två pariga djur, motställda varandra, soluppgångsdjuret och solnedgångsdjuret. Man kan måhända se dessa som hjälpare åt solen vid dessa kritiska övergångar. Allra tydligast belägg utgör det folkvandringstida förgyllda silverspännet från Vännebo, Västergötland enligt Andrén. Högst upp ser man en sol med långa strålar (middagssolen), till vänster och höger var sin sol med korta strålar (soluppgång, solnedgång) samt längst ned en sol eller cirkel utan strålar (nattsolen). Invävt i ornamentiken finns två pariga motställda djurhuvuden.

Vi lyfter vidare blicken mot de fornnordiska litterära beläggen, dessa tycks enbart vara passiva rester av denna solkult utan mytisk nyalstringskraft. I den poetiska Eddan nämns att solen drogs i vagn över himlen av ett par av hästar, Alsvinn (den allsnabbe) och Árvakr (den arla vakne, gryningsvakne) under förföljande av vargen Sköll. Enbart hos Snorre finner vi uppgiften om att dagen, Dagr, drogs i vagn av en enda häst, Skinfaxe. Solen höll sig med pariga hästar men inte dagen. I den äldre fuþarken finner vi både en särskild solruna, 15 sowilo och en särskild dag-runa eller dagsljusruna, 22 dagaz. Man tycks ha skiljt mellan solljus och dagsljus, vilket torde kunna förklaras av att under en genommulen dag ser man vare sig solen eller någon distinkt ljusriktning.

Vi går nu in på den möjliga parigheten hos 14 algiz (som alltså i fuþarken står omedelbart före 15 sowilo). Tacitus nämner i sin Germania den östgermanska folkstammen naharvalernas kultbruk. En i kvinnlig skrud klädd präst leder i en lund kulten av ett gudomligt brödrapar. Tacitus tolkar omgående dessa som Castor och Pollux, dvs. dioskurerna samt hävdar att gudabrödernas germanska namn vore ’Alcis’ (uttalat ”alkis”). Vi följer något dioskurerna innan vi går vidare med ”alkis”.

Dioskurerna hör till fruktbarhetsgudarnas krets, vilka i ett flertal indoeuropeiska religioner vanligen utgörs av tvillingar, knutna till hästar och åtföljda av en enda kvinna. De grekisk/romerska Castor och Pollux följdes av Helena, de indiska asvins (hästmän) hade Sarasvati, de naharvaliska gudabröderna hade en kvinnoklädd präst och de senare fornnordiska vanerna Frej, Freja och Njord bestod av en gudinna och två gudar, fast med annat inbördes förhållande. Vi bör här även omnämna att anglosaxarna inledde sin erövring av England under ledning av ett legendariskt brödrapar vid namn Hengest och Horsa (Hingst och Häst), kanske snarare att förstås som ämbetstitlar än som historiska egennamn.

Enligt den samgermanska ljudskridningen blev som sagt ex. latinskt k, p och t i många ursprungliga ord till germanskt h, f och þ. Det av Tacitus angivna latiniserade namnet Alcis kan emellertid inte gärna ha kommit från ett alhiz (jfr gotiskt alhs ’helgedom’), då latinet hade h-ljud och dito bokstavstecken. Det latinska k-ljudet kan vara en omtolkning av ett främmande germanskt språkljud, ett frikativt g-ljud (fonetiskt ”γ”), varvid vi får ett rekonstruerat *algiz/algiR. Det är emellertid enbart det fornnordiska elgr ’älg’ som är belagt, varur man språklagmässigt kan härleda ett tidigare hypotetiskt *algiR.

Detta var en lång utvikning för att hamna i något inte helt säkert.

Men vi har Tacitus som betecknar naharvalernas gudabröder som dioskurerna och anger det germanska namnet ”Alcis”, vi har ännu i den poetiska Eddan pariga solhästar och vi har det tveksamma C-brakteatdjuret, som än tycks som en häst, än som en älg. Samt vi har själva algiz-runans utseende: en lodrät huvudstav med en snedställd bistav uppåt vänster och en dito åt höger. De är symmetriska och förvisso pariga! Slutligen har vi ordningsföljden i fuþarken: 14 algiz, 15 sowilo. Solhästen före solen!

Vi tar nu upp ett sista runnamn, nummer 8 hagalaz, innan vi översiktligt beskådar den äldre fuþarkens runnamn. Varför just hagel? Alla har vi väl upplevt en hagelskur, alltså störtande vita hagelkorn, kanske något smärtsamma att bli träffad av men annars tämligen harmlösa. Från nyare tider finns emellertid rapporter om att hagelkorn kan bli påtagligt stora typ en golfboll eller tennisboll och folk har dödats. Alltså någon sorts ”kristallstenar” ur den annars fria himlen. Detta har bärighet för indoeuropeiska traditioner. På indoiranska och germanska språk kan det rekonstruerade urindoeuropeiska ordet för sten även användas för begreppet himmel. I detta sammanhang kan man även lägga märke till kognata (ur samma rot) ord ur olika indoeuropeiska språkstammar för de vapen indoeuropeiska stormgudar slungade i samband med blixtar. Orden betyder sten eller lysande. Vad betyder ex. ”hammare” i uttrycket Tors hammare? Ja inte betyder det en snickarhammare, utan ordet har med bergshammare att göra, således en utskjutande bergsås. Jämför ortnamnen Hamrafjället och Blåhammaren, som är ett jämtländskt fjäll. Således sten.

—–

Därmed kan vi ställa upp den äldre fuþarkens runnamn igen, först med sina rekonstruerade ordformer och sedan med översättningar/begrepp.

24 fehu, 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido, 5 kauna, 6 gebo, 7 wunjo, 8 hagalaz, 9 naudiz, 10 isaz, 11 jara, 12 perþa, 13 ïhwaz, 14 algiz, 15 sowilo, 16 tiwaz, 17 berkana, 18 ehwaz, 19 mannaz, 20 laguz (laukaz), 21 ingwaz, 22 dagaz, 23 oþila.

24 rikedom, fullständighet, 1 ursprung, uroxe, 2 jättar, 3 asar, 4 vagn (Tor), 5 fackla, eld, 6 gåva, 7 lycka, 8 hagel, himmel, 9 nödtvång, 10 is, förstelning, 11 år, äring, tillväxt, 12 klippa?, 13 idegran (Ull), 14 älg, solhästar, 15 sol, 16 Tyr, himmelsgud, 17 björk, kvinna, 18 häst (Oden), 19 man, 20 vatten, 21 fruktbarhet (Frej, Freja), 22 dag, 23 odalmark.

Man kan begrunda namnräckan ur många synvinklar. Ovan har vi redan berört hur, om man godtar Sigurd Agrells uþarkordning, den norröna världsuppståelsemyten åskådliggörs. Först Ginnungagap ’det förvillande, gäckande gapet’, sedan jättarna, sedan gudarna, men tätt följd av den ordnade världens väktargud (Tor, men ej omedelbart namngiven). Vi har det i runnamnen: 1 uruz, 2 þurisaz, 3 ansuz, 4 raido. I förbigående bör pekas på att den klart tidigare äldre fuþarken härmed stödjer äktheten hos den poetiska Eddans återgivning (samt Snorres fylligare berättelse något vinklad från kristen synpunkt, vilken dock går att sortera bort).

Vi ämnar bara därutöver ta upp två synvinklar och börjar med bronsålders- eller det indoeuropeiska perspektivet. Till att börja med så finns det bara en enda klart namngiven gudom bland den äldre fuþarkens runnamn: 16 Tiwaz/TiwaR eller Tyr. Denne är så urindoeuropeisk som någon kan bli. Vi ser det i de kognata orden sanskrit devas, latinskt deus, lithauiskt dievas, forniriskt dia och fornnordiskt pluralis tivar: gud, gudar. Vi har även de kognata begreppen himmelsgud och fader på sanskrit (dyaus, pita), grekiska (zeu, pater), latin (Ju, piter; Jupiter!), illyriska (Dei, patyros) samt det hettitiska ordet för himmelsgud d’Sius. Illyriska ingår i en dåligt känd grupp av indoeuropeiska språk från Balkan och hettitiska är ett tidigt utbrytarspråk från urindoeuropeiskan, vilket talades i Mindre Asien och som har en bevarad rik textskatt. De nyss angivna kognata orden är hämtade från ett flertal olika språkstammar, vitt skiljda i tid och rum.

Vi ser emellertid också hur de gudar, som blir kända i den senare fornnordiska mytologin, nu börjar framträda fast dolt (Tyr blev där en något förbleknad gud). Vi har således 4 raido (Tor), 18 ehwaz (Oden) och 21 ingwaz (Frej, Freja). Vill vi se den bronsålderstida solkulten i den äldre fuþarken, så har vi självklart en solruna, 15 sowilo samt en säker hästruna, 18 ehwaz. Vi har som vi har gått igenom en minst sagt möjlig solhästpar-runa i form av 14 algiz.

Vi tar så upp vår andra och sista synvinkel och den är om man kan inläsa den tidigantika läran om de fyra elementen i den äldre fuþarkens runnamn och vi kommer att förklara varför vi tar upp detta. De fyra elementen, varav allt var uppbyggt, var som bekant eld, luft, vatten och jord. Måhända kan man inläsa dessa element. Vi har till att börja med 20 laguz (laukaz). Vissa har alltså tänkt sig att runnamnet skulle betyda ’lök’ istället för ’lake’, ’insjö’. Dock är det så, att både den anglosaxiska runraden och den yngre fuþarken på motsvarande ställen här anger ord, som betyder ’insjö’. Vi stannar för begreppet vatten. Har vi elementet jord? I varje fall i form av 23 oþila, odalmarken, som man brukade och hävdade. Har vi elementet eld? Såvida 5 kauna verkligen står för fackla. Vad gäller elementet luft, så är det vanskligare. Vi kan peka på 22 dagaz, dagrunan, som är skiljd från begreppet sol samt på 8 hagalaz, hagel- eller himmelsrunan. Båda runnamnen förutsätter något mellanliggande, nämligen begreppet luft.

Huruvida denna lära eller motsvarande tankegods har inkommit från antiken med den äldre fuþarken lär vi aldrig få veta, eftersom fuþarkens nyttjare som ovan påvisats aldrig använde den för egentlig skriftlighet. Känt är att kristendomen i sin tur upptog läran om de fyra elementen och vidareförde den. Av indoeuropeiskt ursprung tycks i varje fall begreppet eld inuti eller nere under vatten vara. Vi har myterna om de forniranska och vediska s.k. napat apam ’brorsönerna’ och de möjligen kognata (fast omdiskuterade) namnen på den romerske havsguden ’Neptunus’ resp. den keltiske (irländske) Nechtan, som bodde i en sjö eller källa; i båda fallen utan bevarade kopplingar till eld. Vi har norröna skaldekenningar som Ägirs eld = guld (Ägir var havsjätten) eller för den delen den poetiska Eddans tal om Rhenguldet.

Betydelsen av om läran om de fyra elementen skulle ha kommit till Norden eller Island först med kristendomens lärdom ligger i dateringen av ett av de äldsta skaldekvädena, det s.k. Ynglingatal och dess bevisvärde. Det anses allmänt (i varje fall till sin kärna; det är svårare att urskilja senare tillskott) stamma från runt år 900 och utpekas av Snorre sålunda. En del forskare har iakttagit förekomst av uttryck, som förutsätter kännedom om de fyra elementen och därmed ge tidfästning till det lärda, kristna 1200-talet. Vi pekar på möjligheten av ett klart tidigare ursprung.

Vi avslutar så detta avsnitt om själva den äldre fuþarken med denna uppställning av de urgermanska namnen på runorna jämsides med motsvarande runnamn från den anglosaxiska runraden resp. den yngre fuþarken.

Fornengelska         Urgermanska        Fornnordiska

feoh 24                  *fehu                     fé

ur 1                        *uruz                     úr

þorn 2                    *þurisaz þurs

os 3                        *ansuz          áss

rad 4                      *raido                    reið

cen 5                      *kauna                  kaun

gyfy 6                     *gebo

wynn 7                   *wunjo

hægl 8                    *hagalaz hagall                    

nyd 9                      *naudiz                 nauð(r)

is 10                       *ísaz                      íss

ger 11                    *jára                      ár

peorð 12 *perþu

eoh 13                   *ïhwaz

eolhx 14 *algiz                     ýr

sigel 15   *sowilo                  sól

tir 16                      *tíwaz                    Týr

beorc 17 *berkana bjarkan

eh 18                      *ehwaz

man 19                  *mannaz               maðr

lagu 20                   *laguz                    lögr

Ing 21                     *ingwaz 

dæg 22  *dagaz

eþel 23                   *óþila

Den äldre runskriftlighetens borttynande

Vi har redan pekat på hur Norden under vendeltiden avskars från tidigare sydliga kontakter, dels genom en slavisk språkbarriär längs det mesta av Östersjöns sydkust, dels genom en stigande kulturbarriär genom en tilltagande kristning på kontinenten. Vi skall syna runskriftligheten med den äldre fuþarken i ljuset av detta. Av de drygt 300 bevarade sådana runinskrifter utgörs drygt 50 av ristningar i/på sten (nästan enbart i Norge och Sverige) och resten är på lösföremål (ung. 250 st). Drygt 200 av dessa utgörs av runförsedda C-brakteater (vilka ovan beskrivits och vilka sammanlagt, med eller utan runskrift, utgör c:a 400 av de sammanlagt nära 1000 brakteater som återfunnits). En nästan lika talrik grupp av brakteater är de så kallade D-brakteaterna, vilka till tiden stammar från 500 till 550, alltså folkvandringstidens allra sista del före Vendeltiden. Dessa föreställer ornamentala djur i övergången till den senare djurornamentikstilen (Salins stil II). Det riktigt betydelsefulla för vårt ankommande är att dessa sista brakteater samtliga saknar runor. Runskrift tycks börja bli ovidkommande.

Om vi nu betraktar de kända inskrifterna med den äldre fuþarken på lösföremål, alltså c: 250 st inbegripet C-brakteater, så kan man notera, att de vendeltida från gravar utgör ett mycket litet fåtal. Vi känner kanske fyra från Norge, en från Danmark och tre från Sverige. Ur en sammanställning av Danmarks och Norges äldre runinskrifter på lösföremål från alla typer av fynd finner man i Danmark den enda från vendeltid men 35 från romersk järnålder och folkvandringstid. I Norge är de vendeltida inskrifterna något talrikare med 8 fynd mot 25 från tidigare tidsrymder. Uppgifterna kan räknas fram från Arild Hauges hemsida om runinskrifter. Oavsett fullständigheten så blir ändå bilden klar: Runskrift börjar bli ovidkommande.

Vad gäller runstenar är bilden något gynnsammare för vendeltiden, dvs. i enstaka områden. Vi ämnar emellertid först något granska ett av Sveriges tre lösföremålsrunfynd, i en brandgrav; de flesta rungravfynd i Norden är just brandgravsfynd. Vi talar om ”rinkergraven” i Rickeby i Vallentuna (alltså inte den kända Stockholmsförorten Rinkeby vid Spånga). I Uppland (och i princip bara här) finns ett större antal ”rinkebyar” vad gäller ortnamn. Ordet rinc återfinns i Beowulfkvädet men inte i Snorres Heimskringla, själva ordet rekkr (med s.k. nasalassimilation av n:et och motsvarande ett östfornnordiskt rinkR) är känt från den fornisländska litteraturen med betydelsen kämpe, krigare. Betydelsen i ett svealändskt sammanhang framträder dock inte helt klart.

Det finns enligt den svenske forskaren Svante Fischer (se litteraturlistan) två utgrävda rinkebygravar, Rinkeby i Spånga samt Rickeby i Vallentuna. Det är måttligt stora gravhögar, ung. 15m i diameter och 1,5 m höga, svärds- och hjälmbestyckade gravar, i ö. med en del finare gravgods men ohyggligt stora mängder brända djurben, hela 32 liter, utöver rinkern själv av allehanda olika djurslag. Mängden brända ben gäller Rickeby. Om vi talar om den högsta divisionen, s.k. kungshögar, typ Gamla Uppsala tre kungshögar och Anundshögen utanför Västerås, så talar vi om diametrar bortåt och runt 65 m och höjder upp till 9 m (Anundshögen). En av kungshögarna, Ottarshögen i Vendel innehöll bara 1-2 l brända djurben. Kungshögar utgör centrum av sin bygd och innehåller mycket finare och äldre, oftast importerade föremål från det östromerska riket (sällan från merovingerväldet i det forna Västrom) men måttliga mängder brända djurben och ej runskriftlighet.

Rinkergravarna utgör inte centrum av bygden gravfältsmässigt eller bebyggelsemässigt och den lokala bosättningen har inte kunnat bekosta sin rinkergrav. Dessa skiljer sig klart från övriga lokalgravar och är engångsförekomster under den första delen av vendeltiden och rinkarna tycks ha varit i tjänst hos en överherre, som bekostat rinkergraven (lägg märke till den ohyggliga mängden brända djurben av allehanda arter). Ortnamnsmässigt tycks rinkergravarna ha haft en ganska liten gård knuten till sig.

I Rickebygraven i Vallentuna fanns en tärning av ben. Tärningar (eller andra rester av brädspel) är inte alls ovanliga i rikare bestyckade gravar och de motsvarar helt senare tiders tärningar med cirklar motsvarande siffrorna 1-6 på kubens sex sidor (detta innebär en numerisk skriftlighet, vilken vi ovan har tittat på). Just denna tärning hade därtill en runinskrift: h(l)AhA-hAukR, ’Skratt-Hök’, där hAukR < habukaR. Synkoperingen har som synes ägt rum och runteckenmässigt har jararunan ombildats till en särskild A-runa, som ser ut som det senare långkvist-h:et i den yngre fuþarken, dvs. en huvudstav och två korsande bistavar i ett kryss. Jara har blivit till ár och runnamnet har tappat sitt inledande j-ljud. Detta är s.k. övergångsrunor varom mer strax.

Därefter är det runmässigt fyndtomt i Vallentunaområdet fram till de ung. 165 senvikingatida runstenarna här. Vi stryker under detta igen: en enda ynka tidigvendeltida runinskrift på rinkertärningen gentemot 165 vikingatida runstenar med den yngre fuþarken. Vendeltida runskriftlighet var på sparlåga, men har uppenbarligen överlevt fram till vikingatidens uppsving med den yngre fuþarkens skriftlighet. Det oerhörda i detta uppsving kommer att bli ämnet för texten Runskriftlighet-2.txt. Här kommer vi att dvälja vid vendeltidens nedgång i skriftlighet och dess orsaker. Först måste vi dock slutföra dryftandet om vem rinkern eller kämpen var.

Vi utgår mest från Rickebygraven, som framträder tydligast. Vi har rinkern själv med hjälm, brynja och svärd eller i Rinkebyfallet hjälm, sköld och spjut (samt en blå klobägare, tärningar och annan spelutrustning för underhållning; dock ingen runskriftlighet). Därutöver innehöll båda rinkergravarna mängder med olika sorters djurben. I Rinkebygraven fanns bla. tre hästar, tre hundar, två kor, två grisar, två gäss, en höna samt duva och en uggla. I Rickebygraven hittades djurben av 12 olika arter, bla. återigen en uggla, ett flertal rovfåglar varav tre hökar. I båda gravarna fanns en stor uppsättning av olika ätliga vilda fåglar, varav några är svåra att nedlägga. Orrjakt ex. kräver högt utvecklad pricksäkerhet med pilbåge och tränade hundar som kan ge ståndskall. Levande ugglor kan användas för att locka till sig kråkor och korpar, som man sedan kan nedlägga med pil och båge eller släppa loss tränade hökar mot. Man kan säkert också ha haft särskilda hundar som tränats att ”ställa” vildsvin, älg eller rådjur.

Den svenske forskaren Svante Fischer (se litteraturlistan) har uttytt rinkerns roll som inte bara ”kungens” (eller småkungens eller hövdingens) kämpe eller man i den lokala bygden utan även jakthunds-, jakthöks- eller jaktfalksuppfödare, vilt- och jaktmarksvårdare i syfte att förmedla jaktförströelser åt sin hövding och åt dennes gäster. Att hålla på att träna ett antal jakthundar eller jaktfåglar är kostsamt emedan det tar tid. Så kostsamt i själva verket att rinkrarna blev en engångsföreteelse. Rinkern hade säkert mycket att hålla reda på med såväl sina hundar eller falkar som sina olika gästers olika önskemål. Han kan ha haft anledning att upprätthålla runskriftlighet i detta syfte. Jaktrinken var en kulturyttring, som man hade apat efter från den samtida kontinenten. Som vi sett mäktade man inte över tid upprätthålla den. Det blev inga efterföljande rinkergravar.

Därmed dryftar vi mer den allmänna nedgången under vendeltiden. Detta är huvudsakligen arkeologiskt belagt. Guldinflödet söderifrån ströps och hädanefter nyttjade man förgyllning, ett tunt lager guld över bronsföremål istf. äkta guld. Man ser ett avtynande av importen av statusvaror, undantaget dryckesglas och efter 500-talet finns föga belägg för att östromerska (eller frankiska) praktföremål eller solidi når Norden. Härnadståg söderut som utförts under folkvandringstiden var inte längre möjliga. Enligt Beowulfskvädet samt Historia Francorum blev geaterkungen Hygelacs (Chlochilaichs) härtåg gruvligt besegrat i Frisland av en frankisk här runt år 520.

Under folkvandringstid eller tidigare hade germanska stammar (däribland nordbor) kunnat samla sig under karismatiska ledare på kontinenten med ”lyckokraft” eller ”kungalycka” och så småningom blivit jämbördiga med romarna. Man hade lärt sig avancerad krigskonst, diplomati, främmande språk som latin samt skriftkunnighet, både den egna runiska och den latinska. Om dessa skeenden talar den poetiska Eddan men i närmast legendform med symbolik som drakar och med betoning på moraliska frågeställningar om vad som är heder och konlikter med densamma snarare än faktisk historieskrivning. Därmed utgör den poetiska Eddan mer en återblick på ”fornstora dagar” än en praktisk bruksanvisning för vendeltidens ungdom att upprepa dåden. Man hade då förlorat sina kontinentala anknytningar.

Enligt arkeologiska och ortnamnsmässiga belägg får man bilden av ex. det vendeltida Mälardalen som ett lapptäcke av småkungadömen, där enstaka ätter då och då tycks ha försökt skaffa sig hegemoni mot bakgrunden av konservativa tingsmenigheter. Namnet Uppsala tycks mindre stå för ett centralmaktens säte än för ett gemensamt (!) ideologiskt-religiöst centrum. Det finns även en halvlegendarisk historieskrivning över det vendeltida Mälardalen i form av Ynglingasagan, vilken är den första delen av Snorres Heimskringla. Snorre säger bla. ”þá váru þar margir heraðskonungar”, då fanns där många häradskungar, småkungar. Vi stannar upp här. Hur kunde Snorre ev. veta detta, vilket helt och fullt stämmer med arkeologin och ortnamnsforskningen. Enklast antar vi att Snorre stött på äkta muntliga traditioner, som hävdat detta.

Snorre var inte bara en kristen hövding, skriftställare och skald på det tidiga 1200-talets Island. Han var genom flera besök i Norge även välbekant med kung Håkon och jarl Skule samt insyltad i diverse intriger ytterst syftande till det norska ”Machtübernahme” över sin frikoloni, Island, år 1264 (Vi är fullt medvetna om nazisternas härtagning av Norge under andra världskriget). Snorre har även under tidigt 1200-tal besökt Eskil lagman i det svenska Västergötland jämte varit på ön Visingsö i Vättern. Är det någon som tvivlar på att Snorre kan ha snappat upp äkta svenska traditioner? Ynglingasagan ter sig halvlegendarisk. Somt går att påvisa. Nämnda ortnamn finns i verkligheten och är sådana att de inte kan ha varit allmänt kända i hela Norden. Ortnamnen som sådana är bärare av relevant arkeologi. Sådan är halvlegendarisk historieskrivning. Som en svamp. Kramar man den, så kommer inte fram vederhäftigt, bevisat historiesubstrat. Fram kommer sanning av någon typ, att tydas av den som så förmår.

Vi granskar något (de tänkta) återvändarna från folkvandringsstriderna, ”upplysta” av romanitas, övade i avancerad krigskonst, diplomati och samhällskonst, främmande språk som latin samt skriftkunnighet, både den egna runiska och den latinska. De mötte sina mer småskaligt tänkande kvarblivna stamfränder med deras ”häradskungar” och deras ting med sitt hävdande av odaljordens och den gamla bördens betydelse för vilka ”krigskonst” stannade vid återkommande boskapsräder mot grannstammen. Arkeologiskt sett tycks nymodigheterna med runskriftligheten som markör ha blivit marginaliserade som vi sett. Hävdandet av odaljordens betydelse tog sig under tidig vendeltid utrerade, landskapsomdanande uttryck i form av jättegravhögar s.k. kungshögar och i form av vida synliga eldbegängelser. Sådana begravningar skedde knappast senare. Vi talar om någon typ av samhällskris.

Någonstans här under sen folkvandringstid till tidig vendeltid har vi tecken till ett religionsskifte från tidigare utomhuskult eller våtmarkskult eller t.o.m. vanakult till kult inomhus i hövdingens stora hall med påföljande Valhallsmytologi. Därjämte spred sig brandgravsskicket, vilket Snorre kallade brennuöld (brännåldern, hur nu Snorre visste om den). Under själva vikingatiden tycks däremot Torskulten blivit mest annammad enligt runstensbelägg och skriftliga senare källor.

Vi har dessutom tecknen på den tidiga vendeltidens befolkningskris i form av Ragnarökskataskrofen, ett sannolikt vulkanutbrott år 536, avspeglat i isborrkärnor från Grönland samt pollenmässigt i klar minskning av odlad areal i Norden. Detta sistnämnda (fast enbart detta) kunde ha berott på den samtida justinianska pesten. Under vendeltiden återhämtade sig befolkningen successivt med nyodling till följd och fortsatt så under vikingatid utan arkeologiska tecken till överbefolkning. Detta gav grunden till vikingatidens uppsving, handelsmässigt och skriftmässigt. Vi får nu klara avtryck av en mycket vida spridd skriftlighet utöver det punktvisa magiska, således en Vindolanda-skriftlighet. Vi avrundar denna text om den äldre fuþarkens skriftlighet med övergångsrunstenarna.

Övergångsrunstenar

Sveriges runstenar med den äldre fuþarken kan räknas upp. Vi börjar med de äkta urnordiska stenarna. De två Rö och Kalleby i Bohuslän, Vg 63 Noleby och Vg 65 Vånga i Västergötland samt KJ 70 Järsberg och den ganska nyfunna Skramlestenen i Värmland. I Mälardalen finns fyra, i Södermanland KJ 85 Berga och KJ 86 Skåäng samt i Uppland KJ 99 Möjbro och KJ 100 Krogsta. På Gotland finns tre, KJ 1 Kylver, KJ 99 Martebo och KJ 102 Roes. Tillsammans får vi tretton rent urnordiska stenar. Vi har därutöver runstensfragment från en brandgrav i Tomteboda i Solna socken i Uppland och från Strängnäs i Södermanland. Detta fragment bär den fängslande inskriften ”-rilaR: wodinR”, med en tidig synkopering samt en möjlig ekerilaR-formel, den enda i så fall från Mälardalen.

Vi övergår till övergångsstenarna. I det östligaste Östergötland finns Söderköpingsstenen. Alla övriga är från västra Blekinge, särskilt Listerlandet och utgör alltså en helt lokal anhopning av vendeltida övergångsrunstenar. Dessa är fem stycken: KJ 95 Gummarp, KJ 96 Stentoften, KJ 97 Björketorp, KJ 98 Istaby, and KJ 98 Anm. Sölvesborg. Det handlar alltså totalt sett om sex stycken övergångsstenar i Sverige. Vi tar oss friheten att här kort omnämna Eggjumstenen från det norska Vestlandet. Denna är ristad med övergångsrunor, uppvisar en långt driven övergång till åldrig, men förståelig fornnordiska och utgör med sina ganska precist 200 runtecken världens längsta inskrift med den äldre fuþarken. Den något osäkra tidsfästningen är till runt år 650.

Vi går in på de västblekingska övergångsstenarna. Deras något osäkra tidsfästning är första halvan av 600-talet. Fyra av dem ligger på det s.k. Listerlandet, en halvö i det västligaste Blekinge, som skyddas mot Skåne av det nordsyd-gående bokskogsbeklädda Ryssberget. Björketorpsstenen är den aparta, fast helt besläktade stenen inom gruppen i.o.m. att den ligger hela sex mil österut, vilket innebär in i den östra halvan av Blekinge. Vi återkommer. Listerlandet, en bördig jordbruksbygd, är arkeologiskt väsensskild från det omgivande östra Blekinge, Skåne, Bornholm, Öland och Gotland. De andra områdena kännetecknas under folkvandringstid och vendeltid av fynd av brakteater (som för östra Blekinges del Tjurköbrakteaten), romerska guldmynt (solidi) – för Blekinges del är de fem funna solidi samtliga från östra Blekinge, importerade vapen eller vendeltida båtgravar. På Listerlandet saknas allt detta, vilket är ett negativt arkeologiskt bevis: något vanskligt, beläggen kanske ännu inte har blivit funna.

Istället finns som synlig kulturyttring en säregen runskriftlighet från vendeltid. Ännu under vikingatid utmärker sig Listerlandet genom ett särpräglat begravningsskick. Det rör sig om något av en kulturell enklav i en annorlunda omgivning. Vi börjar med att titta på dessa runtexter.

Istabystenen:

AfatR hAriwulafa

hAþuwulafR hAeruwulafiR

warAit runAR þAiAR

”Efter Hariwulaf HaþuwulafR (en) ’Hjörylfing’ skrev runor dessa”. Det finns åtminstone en synkopering i.o.m. att hAeruwulafiR borde ha hetat hAeruwulafi-ja-R. Tecknet stort A står för den nya a-runan, ár från jara, medan litet a står för ansuz-runan. Runan A tecknas på just denna sten med ett tecken som helt motsvarar det senare, blixtlika långkvist-s:et och faktiskt något liknar jara-runan. Annars tecknas A med en runa, som helt liknar det senare långkvist-h:et, vilket ovan redan påpekats. I hAeruwulafiR tycks A-runan verkligen stå för j-ljud ’Hjeruwulafir’ ’av Hjörulfs ätt’. Notera i.ö. att wunjo-runan används och att det fornnordiska tappet av w eller v framför u eller o ännu inte ägt rum.

Det framträder tre mansnamn: Hariwulafr (fnord. Herulfr med betydelsen ’Här-ulv’), Haþuwulafr (Höðulfr ’Strids-ulv’) samt Haeruwulafr (Hjörulfr ’Svärds-ulv). Stenen handlar om dödsfall och släktskap. I varje fall är Höðulfr och Hjörulfr klart besläktade. De svenska religionshistorikerna Sundqvist och Hultgård har tänkt sig att de här ulv-namnen kan återgå på religiösa krigarsällskap typ s.k. ulvhednar. Ett i källorna bättre belagt krigarsällskap är bärsärkarna (fnord. berserkir), ännu verksamma under tidig vikingatid. Förledet ber- tyds som återgående på en urgermansk stam med betydelsen ’björn’. Jfr det tyska ’das Bähr’. Redan på språkliga grunder framträder bärsärkarna som långt åldrigare än vikingstiden, före den fornnordiska brytningen av e till jö.

Gummarpsstenen:

(h)AþuwolAfA

sAte

(s)tA(b)A þr(i)a

fff

”Åt (?) Haþuwolfa[R] satte[s] stavar tre, fff (fehu, fehu, fehu = rikedom i tretal)”. Det tycks inte stå något nominativ-R efter namnet. Man kan lägga märke till den klart annorlunda stavningen gentemot Istabystenen samt att för A används långkvist-h:et. Gummarpsstenen finns inte längre till. Den hade tidigt flyttats till Köpenhamn och försvann i stadens brand 1728. En avbildning finns kvar.

Stentoftenstenen:

niu hAborumR niu hagestumR hAþuwolAfR gAf j hAriwolAfR (m)A–u snuh-e hideRrunono fe(l)(A)h ekA h ed|erA ginoronoR herAmAlAsAR ArAgeu we(l)Adud sA þAt bAriutiþ

”Med nio bockar (fnord. hafr), nio hingstar Höðulfr gav j (jara, äring, gott år). Herulfr … något.” Sedan följer en nära identisk återgivning av Björketorpsstenens ensamma förbannelseformel med bla. skiftande stavningar. Vi återkommer.

Utöver förbannelseformeln delar Stentoftenstenen och Björketorpsstenen den egenskap att de är en del av ett större monument med bla. flera bautastenar (för Stentoftenstenen gäller dåtid, då själva runstenen är flyttad). Runmässigt lägger vi märke till att begreppsrunan j faktiskt utgörs av den äkta urnordiska jara-runan. Vidare att i ordet ”hagestumR” ’a’ verkligen utgörs av ansuz-runan, varmed man enligt senaste forskningsrön får ovanstående läsning (hangestumr).

Kulturellt sett får man följande bild. Det är uppenbart att det är flera olika runristare, som ristat sina olika stenar och som enskilt försökt ljuda sig fram till hur de skulle rista. Detta trots att stentexterna handlar om samma namngivna personer, vilka står i släktledsförhållande till varandra. Tolkningen blir att det är dessa personer eller hövdingar, som kunnat befalla de olika stenristarna. Hövdingarna har med sin anbefallna runstenskonst kunnat stadfästa dels en begravning, dels officiella kulthandlingar såsom att sätta stavar tre, fff eller att med nio bockar och nio hingstar ge gott år. Talet 9 har som vi sett enligt uþarkteorin varit naudiz-runans tal, nödtvångets runa. Hövdingarna har också med förbannelseformlerna på Stentoften och Björketorp kraftfullt hotat dem som bryter dessa monument.

Vi har redan sett hur Listerlandet utgör en avskild kulturell enklav. De svenska forskarna Nerman och von Friesen har dristat sig att föreslå att Listerlandsborna ursprungligen kommit utifrån, närmare bestämt från Rogaland i sydvästra Norge med centralorten Stavanger och med invandring runt år 600. De anför två antydningar. Dels den ovanliga formen på k-runan, som finns i de två förbannelseformlerna. K:et liknar helt ett modernt stort Y. Sådana k:n får man leta efter, men de återfinns på övergångsrunstenar i just Rogaland. Dels finner man Istabystenens namnpar (i fornnordisk språkdräkt Höðulfr och Hjörulfr) genomgående nämnda tillsammans i fornaldarsagan Hálfs saga ok Hálfsrekka, vilken behandlar tidiga förhållanden i just Rogaland. Slutligen kan man lyfta upp det besynnerliga ortnamnet ’Norje’ vid kusten mitt på Listerlandet. Byn är i modern tid säte för den årliga Sweden Rock Festival. Vi har själva på plats skämtat med gästande norska besökare – men dere er jo fortsatt i Norje. Vi har dock inte sett någon ortnamnsundersökning av namnet.

Björketorpsstenen:

hAidR runo ronu

fAlAhAk hAiderA g

inArunAR ArAgeu

hAerAmAlAusR

utiAR welAdAude

sAR þAt bArutR

uþArAbA sbA

HaidR runo ronu, falh’k haidera ginnarunaR. Argeu hermalausR, utiaR weladaude, saR þat brutR. Uþarba spa.

En möjlig översättning lyder: ”Himmelglansrunräckan dolde jag haidera? villande runor. Med arghet (fnord. ergi) ständig, utiaR? med trolldomsdöd, (åt) den som det bryter. Ofärd spår jag.”

Det är ganska självklart att övergångsrunstenar med sin ringa sammantagna textmassa kan vara svårtydda. Runmässigt kan man notera att p-ljudet i ’uþarba spa’ återges med runan b (sba) som på Vadstenabrakteaten inte med Kylverstenens perþa-runa. Vad betecknar egentligen A-runan i alla dessa förekomster? Forskarna anser att A i många textfall utgör en i talet stum stödvokal mellan två samstående konsonanter, en så kallad svarabhaktivokal. Jämför urprungstranskriptionen med den tänkta återgivningen på urnordiska. Ett särskilt tydligt fall är ordet bArutR eller som Stentoftenstenen uttrycker det: bAriutiþ. Det fornnordiska verbet för bryta, förstöra heter brjóta med böjningsmönstret brýt; braut, brutum; brotinn. Germanska, urnordiska och fornnordiska ord betonas alltid på första stavelsen, det är ordändelserna som sluddras över d.v.s. synkoperas. Det stora A:et i ’bArutR’ måste rimligen vara en svarabhaktivokal. Ytterligare om A-runan kan sägas att en del forskare anser att den även kan beteckna ett ä-ljud. Vi så att säga ”bryter” dock här.

Vad finns det för kulturella synpunkter på Björketorpsstenen? Den är ytterst besläktad med Stentoftenstenen på Listerlandet, men står hela sex mil österut, dvs. in i Blekinges östra halva i det senare Listerby socken på gränsen till två grannsocknar. ”Lister-” som i Listerlandet? Stenen framför ett mycket hotande budskap med sin ensamma förbannelseformel. Tolkningen torde bli att de goda Listerlandsborna (alt. de forna rogalänningarna eller rygerna) tänkt sig utvidga sitt landområde österut.

Härmed har vi framfört det vi ville säga om den äldre fuþarkens skriftlighet. För att vidare följa skriftutvecklingen med den yngre fuþarken gå till texten Runskriftlighet-2.txt.

Litteraturlista

Anders Andrén: Tracing Old Norse Cosmology. Vägar till Midgård, 16. ISSN 1650-5905. Nordic Academic Press, Lund, 2014

Svante Fischer: Roman Imperialism and Runic Literacy. The Westernization of Northern Europe (150-800 AD). Aun 33, 2005. Uppsala.

Sigurd Agrell: Runornas talmystik och dess antika förebild. Projekt Runeberg.

Tacitus: Germania

Terje Spurkland: The Older Fuþark and Roman Script Literacy. Futharc, 2010

Ute Zimmermann: Bier, Runen und Macht: Ein Formelwort im Kontext. Futharc, 2014

Färöarna, 2001 – en reseskildring

Resan dit

Vi åkte till Färöarna i juli 2001 för att kolla in landet och inte minst kvaddanserna. Dessa kände vi till att de utgjorde en mycket gammal ringdansform, som dansas in i denna dag till texter, som handlar om vikingatida ämnen. Vi hade börjat översätta Reginsmål till svenska, det första kvädet i Sigurdssagan om drakdödaren Sigurd Fafnesbane från en parallelltext med färöisk förlaga och dansk översättning i frakturstil, stammande från 1800-talet. Vi fick dock reda på att huvudsäsongen för kvaddanser är i januari-februari-mars, så vi undrade om vi skulle få uppleva en färöisk kvaddans.

Vi startade från Köpenhamn och flög några timmar över hav och åter hav. Man såg små, små vita, lysande prickar nere på den vattrade havsytan. Om man såg noga efter, insåg man att prickarna faktiskt rörde sig – de utgjordes av skum från vågor! Enbart avbrutet av drivande molnbankar undfägnades vi under några timmar av vågornas skådespel, men inte av ett enda fartyg. Så småningom tätnade molnbankarna och plötsligt såg man en lodrätt stupande klippa, vars topp utgjordes av svagt sluttande, illgröna ängar, som ledde in mot land. Och så landade vi på Färöarnas internationella flygplats.

Vi möttes av en enda, ganska liten, flygplatsbyggnad samt en snålkall vind. Det var ungefär 9 grader i luften. Flygplatsen ligger på Vágar, den största ön i den västliga delen av Färöarna. De olika öarna ligger tätt ihop åtskilda av trånga sund med ofta mycket starka strömmar. Undantaget Suðuroy, Sydön, som ligger lite för sig. Senare kunde vi konstatera att stället, där flygplatsen ligger, är det enda ställe på hela Färöarna, som överhuvudtaget är tillräckligt platt, vågrätt och stort för att kunna hysa en flygplats! Tur för Färöarna…

Vi åkte sedan buss på goda vägar och tog en färja över till Streymoy, Strömön. Färjeläget på Strömön hette Vestmannabyn och låg rätt över sundet. Men färjan fick hålla en skarp vinkel uppströms för att med avdriften komma tvärs över till Vestmannabyn. Förunderligt. Sedan åkte vi genom några tunnlar genom de värsta bergbranterna och kom småningom genom små dalar med insjöar till huvudstaden Tórshavn, där vi tog in på ett vandrarhem, som hette Blådjupet, Bládýpi.

En berömd (på Färöarna) författare från 1800-talet har karakteriserat Färöarna på följande sätt:

”Färöarna förhåller sig till oceanen

som sandkornet till sandstranden.

Men om man tittar på det i mikroskop,

så framträder en hel värld av

öar och sund, fjäll och bygder,

och människor.”

Allmänt om Färöarna

Det finns fem huvudöar, Vágar, Streymoy, Eysturoy (Österön), Norðuroyar (ett samlingsnamn på ett antal öar i nordöstra delen) och Suðuroy, Sydön samt ett större antal mindre öar. Det högsta berget, (Slættaratindur), ligger på Eysturoy ungefär en kilometer från havet. Det är ungefär 880 meter högt. Så man förstår att landskapet är dramatiskt. I allmänhet stupar landet tvärbrant på nord- och västsidorna ner mot havet, det kan vara fråga om att trilla ner några hundra meter, för att slutta mjukt ner mot syd- och ostsidorna. Det finns en hel del inskurna vikar med dalgångar.

Geologin är vulkanisk med lite porösa bergarter men utan egentlig aktivitet. På ett ställe finns det dock en varm källa. Det är Atlanten, som gnager på öarnas västsidor. Så i en fjärran framtid kommer Färöarna inte att finnas kvar.

Branterna.

De lodräta kustbranterna mot väster är hemvist för myriader av fåglar, som alkor, grisslor, lunnefåglar och måsar. Intill sen tid har det bedrivits fångst av flygande fåglar i dessa branter med hjälp av rep och håvar med långa skaft. Vi lyckades dock inte hitta någon restaurang i Tórshavn som serverade lunnefågel utan förbeställning. På Island kan man lätt äta lunnefågel på restaurang, en mycket god rätt med lite säregen smak.

Att trilla nedför dessa branter utgör den näst vanligaste dödsanledningen för öarnas fårpopulation, som är flerdubbelt talrikare än befolkningen av människor. Anledningen är att gräset är grönast i skrevorna och hyllorna i branterna, gödslat av fågelspillning. Skrevorna tar också upp solvärmen bättre på våren. Den vanligaste dödsanledningen för ett Färö-får är förstås att bli slaktad. Det finns inga ursprungliga däggdjur och därmed inga rovdjur. Färöarna betyder får-öarna.

Grindvalsjakt bedrivs fortfarande, vilket knappast fågelfångst görs. Flockar av grindval simmar under vissa säsonger i sunden genom Färöarna. Med båtar föser man in grindvalarna i grunda vikar, där man slår och sticker ihjäl dem. En kontroversiell fångst, men man bör betänka att färöingarna lever i en hård miljö. Inga grindvalar siktades medan vi var där, såvitt vi fick reda på.

Sett från den gångvänliga sidan liknar landskapet en mjukt böljande fjällhed med kullar eller lågfjäll utan snöfläckar. Det som möter en på toppen är dock sannolikt inte mer av samma vara, utan en brant med en ny gren av Atlanten och en ny Färö. Landskapet är helt och hållet utan träd och till och med helt och hållet utan buskar, som vide. Den enda vedartade växt som finns är ljung, som växer ställvis. I övrigt finns bara gräs och blommor. Färggranna blommor.

Tjaldur.

Färöarnas nationalfågel heter tjaldur, dvs. den vanliga strandskatan. Den färöiska varianten är kaxig och högljudd och benägen att göra störtdykningar mot en, om man kommer för nära det, som den betraktar som sitt. Den anses vara en sinnebild för färöingens morska kynne, beredd att värna sig och de sina. Strandskatan finns över allt, även inne bland bergen.

Om klimatet

Luften.

Det mest förbluffande med Färöarna är luften! Den är ren! Den som vandrat i svenska fjällvärlden tycker nog att den luften är ren. Luften där spelar emellertid inte i samma division som luften på Färöarna. Över allt annorstädes tänker man knappast två gånger på att man andas. På Färöarna är varje andetag en sinnets njutning som alltid förundrar. Det är läget mitt ute i Atlanten fjärran från kontinenternas stoft, som gör skillnaden. OK, det sagda gäller kanske inte mitt i Tórshavn när bilar just passerat…

Medeltemperaturen i januari är +5 grader och i juli +11 grader. Det faller snö, men den blir aldrig särskilt långlivad. Det sägs att det är mulet eller faller nederbörd under bortåt 300 av årets dagar! Detta ger dock en missvisande bild. Det gäller inte om man ser över hela dygnet eller hela Färöarna. Det mest typiska är skiftningen av vädertyp från halvdag till annan eller t.o.m från timme till timme. Det sägs att man under en och samma dag kan få uppleva alla de fyra årstiderna! Ibland gassar solen varmt, ibland regnar det. En Färö kan ha strålande väder, på en annan är det tät dimma.

Dimman.

Dimman ja. Den kan verkligen vara tät, så tät att det kan vara farligt att gå i terrängen utan att veta var man är. Förutom stupen vid havskusterna kan det också finnas djupt nedskurna raviner. Vandringslederna utmärks av rösen, så att man kan se var stigen är när det är dimma. I sammanhanget kan sägas att på Färöarna finns ej allemansrätt, då landet länge har rått under Danmark, trots att den mesta landytan är obebodd. Man får dock gå på fjällhedarna, men ej tälta.

För att fortsätta med dimman, så är det vanligt att vindar ibland slår hål i den vid bergskanter, så att ut ur den mjölkiga, grå töckenväggen står plötsligt över en guldgrön och gul, lysande fjällsida en pelare av solljus. Vidunderligt vackert. Fenomenet är vanligt och har ett eget ord i språket, vilket ord vi har glömt. Vi såg ett konstverk, en tavla, som visade en fjällsida som började bli solbelyst på detta sätt. Och i dimtrasorna såg man också ett ansikte uppenbara sig.

Tórshavn

Hamnen.

Vi bekantade oss med Tórshavn, Färöarnas huvudstad med c:a 16.000 invånare. Den gör ett mycket större intryck än vad invånarantalet ger anledning att tro. Den ser ganska trevlig ut med tämligen låg bebyggelse, delvis gammal. Hamnen är rätt stor med plats för större fartyg. När vi var där, låg vid kaj en formlig rostskräckhög i form av ett absolut nedgånget sovjetiskt fartyg, med bistert manskap ombord, möjligen ett tuppfjät från skrotning. (Vi talar här om själva nedgångenhetens princip, inte om nå’gonting mindre. Ungefär som om Platon i sin idélära hade tagit upp nedgångenhetens idé.) Man kan fråga sig om det någonsin kom därifrån. Fartyget var klart sevärt.

Hamninloppet vaktas av en liten skans med gamla kanoner uppe på en smärre klippa. Skansen byggdes på 1600-talet med anledning av angrepp från turkiska piratskepp. Så långt norrut…

Huvudgatan.

Huvudgatan vindlar sig upp mellan husen i hamnkvarteren. Här fann vi Café Natur, ett klart mysigt ställe att dricka öl på. Det blev senare helt fullsatt på kvällen, en måndagskväll. Vi knallade först vidare upp för ströget. Tórshavn är rätt backigt. Det fanns butikskedjor, bankomatautomater, tatuerarverkstad, vanliga butiker av allehanda slag, bibliotek, rätt mysiga myndighetsbyggnader etc. Samt en uppsjö av missionshus och frikyrkor, när man kollade på sidogatorna. Som på andra extrema ställen är folket mycket religiöst.

Vi klev in i en musikaffär för att fråga om kvaddanser. Vi köpte en skiva med färöisk kvaddans och berättade att vi hade översatt Regin Smed till svenska. Expediten och en annan person, sannolikt en annan kund, blev eld och lågor i iver att hjälpa oss att ringa till och komma i kontakt med kvaddansfolk. Dessa verkade dock jobba eller vara bortresta. Vi fick gratis en annan skiva med Sigurdscykeln och Ormen långe med den färöiska texten till. Ormen långe var som bekant den norske kung Olav Tryggvassons skepp vid slaget vid Svolder mot danska och svenska kungar och hövdingar under tidigt 1000-tal. Vi fick också reda på att det kommande lördag skulle hållas en kvaddans i Nordens hus som led i ett kulturutbytesevenemang med Norge.

Det färöiska språket

Färöiskan, ett nordiskt språk, talas av runt 50.000 människor, dvs. befolkningen på Färöarna. Det färöiska skriftspråket skapades under nationalromantiken på 1800-talet. Dessförinnan var färöiskan enbart ett talat språk, undertryckt av danskan, som under hela medeltiden och fram till 1800-talet var det offentligt använda språket, i skolorna, i kyrkan, i domstolarna osv. Skriftspråket skiljer sig en hel del från uttalet och stavningen är medvetet vald för att markera den nordiska språksläktskapen. Talad färöiska låter grötigt och sluddrigt med många diftonger och är i praktiken obegripligt. Skriven färöiska går att förstå sig på, i varje fall med ordbok. Alla talar också danska och det går lätt att göra sig förstådd på svenska över allt.

Regin Smed.

Här följer första versen ur Regin Smed jämte omkvädet i skriven form till vänster, i uttalad form till höger samt i översättning: (U i uttalstranskriberingen som i svenskt ”hus”, o som i svenskt ”ost” eller ”ort” eller ”port”, EJ som i ”borta”; E uttalas som e, inte som ä. Sj i Sjúrður, Sigurd, uttalas som svenskt rs i fors)

Viljið tær nú lýða á — vilji täar nu loja åa

meðan eg man kvøða — mijjan eg mann kvöa

um teir ríku kongarnar — om tair rojko kånganar

sum eg vil nú umrøða — som eg vill nu omröa

Grani bar gullið av heiði — gräani bar golli a hajji

brá hann sínum brandi av reiði — brå han sojnom brandi a rajji

Sjúrður vann av orminum — sjuror vann a årminom

Grani bar gullið av heiði — gräani bar golli a hajji

Observera alltså att i själva verserna slutrimmar jämna rader, kvøða och umrøða; översättningen nedan tar bara sikte på att vara originalet nära och tar ingen hänsyn till melodi och rim.

Viljen I nu lyssna till

medan jag må kväda

om de rika kungarna

som jag vill nu omtala

Omkvädet: (observera att reiði och vrede är samma ord, färöiskan samt isländskan har tappat v framför r)

Grane bar guldet av heden

slet han sitt svärd i vrede

Sigurd vann över ormen

Grane bar guldet av heden

Språket överlevde! Så hur kan ett språk som talas av bara 50.000 människor, under tidigare skeden ännu färre, överleva statsmaktens och kyrkans förtryck? Svaret är enbart danskvädena, som är rimmade på färöiska. Kvaddansen överlevde kyrkans förföljelse, fastän den tidvis var förbjuden. Vad gäller Sigurdskväden, så har dessa under medeltiden även dansats i Sverige, Norge och Danmark. Det finns därifrån oberoende Sigurdståtar som inte återfinns i Färö-materialet.

Befolkningen.

Således ett nordiskt språk och en nordisk kultur. Däremot ser själva befolkningen inte alls särskilt nordisk ut! Blonda personer finns, men är påfallande ovanliga och det beror inte på invandrare. Folket är i allmänhet mörk- till svarthåriga med ljus hy och blå, gråa och gröna ögon. En hel del ser närmast ut som Roald Atkinson. De är nog genetiskt sett huvudsakligen britter och kelter.

Flera hundra år före nordborna tog landet, det så kallade landnamet, bodde här iriska munkar. Färingasagan (bevarad på Island) börjar så här: ”Grimur Kamban hette en man. Han var den förste som bosatte sig på Färöarna.” Grimur är ett nordiskt namn och betyder den med grimma, den med mask. Kamban är det inte; det är ett keltiskt namn!

Köpet av kvaddansbiljetter

Norröna huset ligger i de backiga nordöstra utkanterna av Tórshavn, så vi tog en buss som gick dit. Den körde emellertid glatt iväg en lång sträcka åt sydväst, vände, körde en bit åt öster för att sedan köra en bra bit åt nordväst. Vi kunde nu se Nordens hus på avstånd åt nordost, men bussen ormade sig ner åt sydost mot centrum igen, för att till sist ta av och via serpentinartade gator ta sig upp till Nordens hus. Ytterst märklig busslinje. Men vi fick se alla de utkanter av Tórshavn, som vi inte hade planerat att se.

Tvivel.

Norröna huset låg där på sin höjd, en skapelse av glasat trä med en del arkitektoniska finesser för sig. En vacker utsikt över Tórshavn och Atlanten. På gårdsplanen gick tjaldur omkring, en strandskata. Utanför entrén låg en megalitdösgrav, en gravform från yngre stenåldern, alltså i tiden åtminstone 3000 år före Färöarna blev bebodda. Knappast äkta alltså. Vi gick in och köpte våra biljetter av en kassör som var blind, åtminstone stod det en skylt bredvid honom, som på flera språk sa att det var så. Flinkt avgjorde han vad det var för sedlar vi gav honom och gav oss tillbaka rätt växel. Vi kontrollerade att det blev rätt.

Vi kan väl inte säga att vi var helt upprymda inför tanken på den kommande kvaddansen. ”Kvaddanstillställning som led i ett kulturutbytesevenemang med Norge.” I Norröna huset. Turistifikt jippo?? Det var vad vi frågade oss.

Tillbaka.

Vi beslöt att för tillbakavägen inte anförtro oss åt busslinjens nycker. Det var ju nedförsbacke till centrum och vi såg klart vart vi skulle. Vi knallade tillbaka till fots. Vi tog vägen genom stadsparken, Lydarlunden, med mängder av planterade träd som granar, lärkar, bokar och oxlar. En del av de stora barrträden låg omkullvräkta, förmodligen stormfällda. Genom stadsparken rinner stadsbäcken, som bildar små dammar med gräsänder. Och vid stadsbäcken står Sigurd drakdödaren staty. Vi pustade till sist ut nere vid hamnen på en uterestaurang. Just då var det soligt och varmt. Det kom förbi ett par i färöisk nationaldräkt samt en moder i nationaldräkt och diverse män i mörka kostymer. Det verkade som om det var ett bröllopsfölje. En av de mörkklädda männen såg prästaktig ut.

Utflykt till Kirkjubø

Vi tog bussen från Tórshavn över fjällheden upp mot en bergskam och nu såg vi själva för första gången det vi sagt i inledningen. På toppen ser man oftast en ny vik av Atlanten och en ny Färö. Så här också nu, i form av några mindre utliggande öar vid sydvästsidan av Strömön. Branten ner var just brant, men inte alls något stup och nere vid havet låg ett litet slättland där Kirkjubø ligger. Det var de utliggande öarna som tog emot Atlanten. De hade små slättland på insidorna, östsidorna, vilka var bebodda.

Fornlämningar.

Väl framme i Kirkjubø, bekådade vi ruinen av landets äldsta stenkyrka, vilken är ganska ståtlig. På 1200-talet var här landets ärkebiskopssäte. Alltinget i Tórshavn antog ju runt år 1000 kristendomen. Den svarta, långa träbyggnad med grästak, som ligger upphöjt på kullen Tinganes vid hamnen i Tórshavn, hette om vi inte minns fel just Tingshuset. Vid Kirkjubø fanns under vikingatid några gårdar. Man har på Färöarna enbart hittat små vikingagårdar men inga stora hallar. Det finns inte några runstenar heller. Gårdarna var huvudsakligen byggda av torv och sten. Det var mest småbönder som bosatte sig här – vi befinner ju oss i den nordiska kulturens utmarker med hårda livsvillkor och på grund av stormar och strömmar ibland isolering. Man har beräknat att befolkningen under vikingatiden som mest var c:a 4000 personer. Det är först i modernare tid, när storhavsfisket utvecklades, som färöingarna blev fler.

Drivtimmer.

Kirkjubø har en av landets bästa drivtimmerstränder, vilket var värdefullt i ett land utan skog. Och mycket riktigt den största gården, några hundra år gammal, är byggd av svarttjärade, liggande timmerstockar. Vi gick ner till strandkanten och kände på vattnet. Det verkade klart svalt, men måhända badbart för den orädde. Några drivtimmerstockar såg vi dock inte.

Förbindelser.

Samtliga småbyar eller bygder som Kirkjubø på de större öarna har numera väg, utom en enda västerut på Vágar, flygplatsön. Den byn ligger i en av höga berg avskärmad dal. Den har istället fått en helikopterlandningsplats, vilket samtliga bebodda utliggande öar också har. I gammal tid kunde man bara fotvandra eller åka båt. Det ställdes stora krav på färöbåtarna. De måste dels vara lätta så att man kunde dra upp dem långt på land i skydd mot vinterstormarna, dels sjövärdiga nog för att klara de hårda farvattnen runt Färöarna med sin strömmar. Det var och är ont om bra hamnar.

Vad lever man av idag i en sådan liten by som Kirkjubø med ett tiotal hus, ett stort växthus, en stor lagård med ett antal råmande kor samt en liten hamn, där vi såg två båtar ligga inne? Vi fann en äng som var nyslagen. Några traktorer och slåtterredskap. Vi fick veta att i byn är det tre som är bönder. Några har fiske som levebröd och resten arbetar i Tórshavn.

Vandring.

Efter lunch intagen på restaurangen vid kyrkoruinen vandrade vi tillbaka till Tórshavn, en sträcka på knappt två mil. Den kraftiga branten ovanför Kirkjubø sög musten ur en fullständigt. Trampa uppåt tjugo meter, vila, trampa igen, vila. Man fick vara ganska försiktig på de brantaste ställena för att inte riskera att rulla ner igen. När man väl kom upp, hade man en vidunderlig utsikt.

Vi gick över en grusig, ganska slät fjällhed lite grann som ett månlandskap. En labb störtdök efter oss. Luften var underbart ren och angenäm och vädret var ganska milt om än ett lätt molntäcke. I fjärran såg vi Tórshavn. Fötterna började värka, det blev mödosamt att gå. Slutligen kom vi till Tórshavns utkanter och till sist till vårt vandrarhem, Blådjupet.

Utflykt till Gjógv

Vi hade ytterligare några dagar till kvaddansen, så vi flyttade till Gjógv längst norrut på Österön ett tag. Det var dimmigt medan vi åkte buss längs det smala sundet mellan Strömön och Österön. Bebyggelse fanns på det mesta av den platta marken vid sundet. En hel del fiskodlingar i sundet, dvs. tio meter stora flytande nätkassar, som förankrats. Vi åkte över bron till Österön och sedan genom en tunnel. Vi undrade hur alla cyklisterna for igenom dessa tunnlar med all övrig trafik som dundrar igenom. För det mesta tas de ombord av passerande bussar. Överallt finns det får som betar, så även huvudvägarna avbryts ibland av färister. Man vaknar upp garanterat, när bussen passerar över en sådan.

Vi bytte till den helt lilla bussen mot Gjógv. Uppför små serpentinvägar och på toppen tog man ombord en vandrare utan betalning som bara skulle till det högsta berget (Slættaratindur). Det var tydligen helt i sin ordning att bli bjuden på skjuts en liten bit över den värsta sträckan. Han steg av vid bergets fot, medan vi åkte vidare till Gjógv. Väl framme installerade vi oss på ortens mycket mysiga vandrarhem.

Byn och hamnen.

I själva byn Gjógv gick det in en klyfta från havet med en smal vik som tjänstgör som byns hamn. Det fanns bara ganska små båtar, några större fiskebåtar, som man ser i Bohuslän, hade inte fått plats. Trots att hamnen såg mycket skyddad ut, så fanns det en lång uppfartsramp med räls upp till platån där själva byn låg. När vinterstormarna kommer, kan det nog vara illa värre i den trånga klyftan. Idag var det dock ganska soligt och lugnt.

Byn hade ett tjugotal hus samt två smärre industribyggnader av något slag. En del större odlade vallar och så hamnen. Man såg en hel del barn. Vi fick reda på att det fanns en hel del pensionärer, som bara lever på sin pension. Övriga fiskar eller ägnar sig åt fårskötsel.

Bortom bergen.

Bredvid byn, bortom den odlade marken, låg en kittelformad dal omgiven av bergskammar, som var ganska låga i mitten. En dag blev vi lockade att se vad som månne fanns på andra sidan. Sagt och gjort. Vi knallade förbi ”åkrarna” och gick upp mot dalen. Hur kan man nu särskilja odlad mark, som man inte får gå på, från den vilda marken? Allt är ju i princip bara gräs. Buskar och träd har aldrig funnits vilt på Färöarna. Enkelt! Den odlade marken är helt homogen och illgrön till färgen, medan den vilda marken syns skiftande i nyanserna och med mer dämpade färgtoner, sedd på lite avstånd.

Uppe i dalen såg vi en flock gäss som gick omkring fritt. Vi smög oss närmare utan att de flög sin väg. Och närmare. Till sist var vi inpå dem och då först gick de undan rätt så raskt. Men de flög inte. Således tama, vingklippta gäss, som var lämnade alldeles på egen hand i fjälldalen. Det finns ju som sagt inga rovdjur på öarna.

Vi kom utan större besvär upp på hängkammen mellan topparna och nu såg vi en flikig fjord nedanför och berg på andra sidan. Det stupade mycket brant nedåt om än inte lodrätt. Nedifrån fjorden kom det en kraftig uppvind, som slet i våra kläder och vi fick hålla hårt i våra saker. En dramatisk plats.

Fågelberget.

Alldeles väster om hamnen i Gjógv finns några låga fågelberg, bara 25 – 50 meter höga. Det var bara att gå upp på det gräsbevuxna krönet och titta ner i stupet. Det stupade verkligen lodrätt och där nere i avgrunden hävde sig havet och slogs till skum mot urgröpningarna i klippans fot vid vattenlinjen. Det skriades och skränades, i luften virvlade diverse fåglar. Lunnefåglarna trivdes även på hyllorna nära krönet, så dem såg vi på nära håll. Måsarna och grisslorna bodde i skrevor längre ner.

Nu ville vi beskåda de stora, höga fågelbergen. Ett av de lättast tillgängliga ligger norr om Vestmannabyn på Strömösidan vid sundet mellan Strömön och Vágar. Det går båtturer från Vestmannabyn. Problemet med den tanken var att det väntades styv vind från nordnordväst, som sannolikt skulle medföra att båtturerna ställdes in. Vi beslöt att flytta en dag tidigare från Gjógv, trots att vi redan hade betalt för en dag till. Personalen på vandrarhemmet var dock som alla färöingar hjälpsamma och förstående, så vi fick tillbaka kostnaden för den dagen.

Utflykt till Vestmannabyn

Vi åkte tillbaka till Tórshavn och tog en ny buss till Vestmannabyn. Väl komna över halva Strömön mulnade det på med låga dimmor och ett fint strilregn, som tog bort nästan all sikt. Men plötsligt fick vi själva beskåda det tidigare beskrivna väderfenomenet att ett dimmoln kan haka fast mot en bergstopp och lämna en blå fläck av bar himmel. Ur det jämngrå diset trädde plötsligt fram en lysande fjällsida, skarpt avgränsad från resten av sitt sammanhang av dimman, i all sin färgprakt. Solen hade hittat ner. Ett ljuvligt skådespel.

Reservfågelberget.

Framme i Vestmannabyn fick vi fatt på en turbåt, som skulle gå ut. Dock inte till det stora fågelberget, där väderförhållanden redan idag hade blivit för dåliga. Utan till ett litet fågelberg på ostsidan av Vágar, som hade lä. Vi delade båtturen med ett gäng schweiziska ungdomar. Pga. att vi inte kunde gå till det höga berömda fågelberget, trots att turen var planerad att gå dit, fick vi rabatt på avgiften.

Under båtturen mot sydostsidan av Vágar satt vi en lång stund och betraktade hur de låga drivande dimmolnen kom in med god fart mot baksidan av en 300 – 400 meter hög bergskam på Vágar. Molnen orkade dock inte upp över krönen utan liksom stockade sig och blev hängande svullna och bulliga. Då och då blev trycket för starkt och de blev avlänkade sydvart, nyframsläppta i ilmarsch söder över.

Själva vattnet i sundet var också det ett skådespel. Vågorna gick inte rätt fram åt ett bestämt håll med regelbundna, jämna mellanrum. Istället nästan sjöd vattenytan och trycktes åt all möjliga håll samtidigt. Det bildades girlanger av vågor från vinden, vilka ormade sig åt andra håll än den som vindriktningen ville. Det var verkligen strömt! Men vår utflyktsbåt hade goda motorer och tog oss tryggt till reservfågelberget. Här fanns det en grotta in i berget, som bara var kanske 20 meter högt. Vattnet och vinden var här lugna, så in i den kunde man åka en bit. Vid mynningen satt en del tretåiga måsar och bligade mot oss. Något av en antiklimax jämfört med Gjógv!

Blåsigt i Vestmannabyn.

Nästa dag var det rejält blåsigt, ibland regn och ibland solsken. Vi hade installerat oss på ett vandrarhem. Vi fick nöja oss med att gå omkring i Vestmannabyn, som kanske är Färöarnas tredje el. fjärde största ort. Den har en stor hamn med stora havsgående fiskefartyg. En hel del bilar såg man, samtliga flång nya. Inte en enda gammal rishög som i Sverige. Internetcafé fanns förstås.

I viken, där Vestmannabyn ligger, fanns det en del fiskodlingar, vilka är viktiga för Färöarnas ekonomi. Landets fiskodlingar ger ungefär 25 % av bruttonationalprodukten. Fiskodlingarna hade ett system av automatisk utfodring med små pellets genom flytande slangar från land. Efter två år blir småfiskarna fullvuxna och färdiga att skördas. Inkomsterna från djuphavsfisket runt Färöarna har däremot dalat pga. allmänt överfiske i Nordatlanten av en mängd nationer. Som privatperson får man fiska fritt var som helst i havet, utom efter laxfiskar. Bra fiskeplatser för sådana är där sötvatten rinner ut i havet, eftersom de gärna ställer sig där för att bli av med alla ytliga parasiter, vilka inte överlever sötvattentillblandningen. Laxarna själva går ju upp i sötvatten när de skall leka.

Vi blev inspirerade att äta middag på en rätt fin restaurang och vi tog en mycket god fiskrätt.

Fram på kvällen mojnade det och det roddes kapprodd i hamnen. Båtrodd är en populär sport på Färöarna och man har diverse mästerskap i olika klasser, olika huggare, dvs. antal roddpar per båt. Två vattenskotrar pilade omkring hela tiden också.

Nattlig dåre.

På natten blev det svårt att sova, då det bodde en sannolikt mentalsjuk färöing på vandrarhemmet. Han gick omkring och hummade och pratade för sig själv hela natten. Då och då försökte han ”väcka” någon av de redan vakna gästerna, för att ha någon att prata med eller bjuda på sprit. Hysjningar om att man behövde sova hjälpte bara några minuter. När det blev vår tur att ”väckas” och han hörde att vi kom från Göteborg, berättade han att han hade en alkoholiserad bror i Nästved i Danmark och två brorsbarn, som studerade i Göteborg. Han påstod att han då och då sände pengar till dem. Han gick på någon typ av mediciner och hade därför svårt att sova. Klockan sju på morgonen lommade han äntligen iväg för att få sig lite gratis kyrkkaffe någonstans. Han hade väl reda på sig på så sätt.

Kvaddansen

Och därmed grydde lördagen och på kvällen skulle det bli kvaddans i Tórshavn. Det blev jättefint solsken hela dagen lång. På förmiddagen fick vi dock sova ut efter nattens sömnbrist. Klockan 12 tog vi middagsbussen tillbaka till Tórshavn och klockan 20 stod vi vid Norröna huset i någorlunda form. Vi gick in.

Det var ganska glest med besökande. Vi undfägnades med ett spelmanslag från Vestfold i Norge, som lämnade oss relativt kallsinniga, uppfödda som vi är med rockmusik. Så småningom kom det mer och mer folk. En hel del turister, mest danskar, men också färöingar. Mest medelålders, men också en inte ringa andel yngre.

Hänförelsen.

Sedan gick alla ner i en källarlokal. En enda stor ring bildades, folk tog varandra i händerna. Försångaren som stod med i ringen, började med kraftig stämma sjunga verserna, dansen började och de dansande svarade med omkvädet. Fler och fler kom, stämningen steg och ringen veckade sig först en gång, sedan många. Till sist bildade den pulserande ringlor som täckte hela golvet. Vilket tryck! Med nära till skratt sjöng några ur dansledet vissa verser i duett med försångaren.

Det blev omöjligt att stå emot suggestionen, så vi var inte panelhöns särskilt länge. Vi kastade oss in i dansledet och skrålade med i ett omkväde, som vi inte förstod. Man hade sagt före dansen vad för kväde som skulle dansas. Men färöiskan var alltför grötig för att till oss förmedla vilket kväde som dansades. Melodien var i alla fall inte den, som Sigurdskvädena går på.

Efter någon timme började man bli andfådd av ansträngningen, men kvädet var ju inte slut bara för det. Det var normalt att ta lite paus då och då, koppla av med någon öl, för att sedan med förnyade krafter kasta sig in i kvädesdansen igen. Även försångare byttes utan att kvädet var slut.

Vi blev till slut mycket imponerade av det hela. Det är helt uppenbart ett äkta kulturarv, som är fortsatt levande. Det torde vara den unika kombinationen av en lång spännande berättelse och rytmisk gemensamhetsdans, som gjort det hela så populärt. Vi lade bla. märke till en ung asiatisk pojke på kanske tio år, en av de få invandrade vi såg på öarna, som hemtamt och självklart deltog i något som för oss var mäkta exotiskt: en levande kulturtradition (i princip vår egen) som sträcker sina rötter ner till vikingatid. Det fanns en hälsosam blandning av unga och gamla. Dansandet höll på från kl. nio på kvällen till klockan halv två.

Samtal.

Under en av våra pauser stötte vi på vår bekant expediten i musikaffären, en kvinna runt trettio år. Vi pratade med henne. Danserna handlar inte bara om gamla ämnen, utan det finns en hel del modernare kväden också, typ Hamnjäntans visa. Dock det är inte så mycket nydiktning numera. Det brukar vara så att olika personer är olika traditionsbärare och kan sina resp. kväden och förmår vara försångare. En försångare måste kunna sitt kväde fullständigt, oavsett vad som distraherar. En del kväden är mycket långa. Att dansa hela Sigurdskvädet med sina bortåt 900 verser och med omkväde mellan varje vers torde ta något dygn eller två i sträck.

Långkväden tenderar att mer dansas av hängivna danssällskap, medan man på allmänna danser med allmänheten hellre kör kortare kväden. Det är definitivt så att vanligt folk också dansar och många i publiken kan verserna utantill och sjunger med, inte bara försångarna. Det finns skillnader mellan öarna, fick vi reda på, på Strömön och Österön dansar man gärna Sigurdskvädet och Ormen långe, medan man på Sydön hellre kör visor.

Under lång tid sökte kyrkan utrota kvaddansen, men den lyckades inte och därför finns det fortfarande ett färöiskt språk. Numera är praktisk kvaddansundervisning en obligatorisk del av historieämnet i skolorna. Kvaddans anses som en omistlig del av kulturarvet och man kan bara hålla med. I större orter är det vanligt med en massa ungdomar vid kvaddanser, så ej i mindre orter, då ungdomarna ofta befinner sig i större orter för studier eller i Danmark i samma syfte.

Funderingar.

Bland kväden med gammalt innehåll läste vi om ett sådant udda kväde som Veraldar Goð. Världens gud alltså och kvädet handlar om guden Frej, som kallas för Odins son, inte om den kristne guden. Frej tar farväl av sin far och beger sig ut i världen. Så småningom kommer Frej till en kungahall, där han blir dränkt i ett ölkar precis som vissa kungar i Sveariket blev i Gamla Uppsala enligt Yngligasagan, den första av Snorres Norska kungasagor. Forskarna anser dock att kvädet bara är några hundra år gammalt och inte går ner mot vikingatid. Hur kommer det sig att man gör ett nytt danskväde med ett sådant innehåll? Hur kommer det sig att man överhuvudtaget har kvar kvaddansen, i princip utdöd i resten av Norden?

Man får nog peka på Färöarnas isolerade läge, på deras vrånga havsströmmar och likaledes vrånga vinterstormar. Man tog tillvara de traditioner man redan hade, parade ihop dem med de få nya impulser man fick utifrån och snickrade vidare. Med nya impulser kan här förstås själva ringdansformen, som tros härstamma från hovet i Burgund under tidig medeltid. Men vad som är tidig medeltid i Burgund i östra Frankrike är ju snarare vikingatid i Norden.

Det är möjligt att kvaddansen når ända ner i vikingatid. Några av de isländska sagorna talar om danslekar på Island i samband med bröllop. De är dock nedskrivna c:a 200 år efter vikingatidens slut, så om de sociala skildringarna i sagorna verkligen speglar vikingatid och inte saganedskrivarens samtid ter sig oklart. Som framgått dansar man kvaddans utan någon musik, bara sång. Så fynd av stränginstrument från vikingatid i Hedeby i södra Danmark stödjer inte i sig kvaddansens existens på vikingatid, däremot någon form av musik.

Vi kan lämna därhän att danskvädena är slutrimmade, medan all vikingatida skaldekonst är stavrimmad, dvs. begynnelserimmad. Det fanns ex. s.k. runhändor, som förutom stavrim även hade ”moderna” slutrim. Den väsentligaste invändningen är att danskvädenas texter, som de föreligger nu, till sin stil bortsett från innehållet är klart medeltida, lite charmigt naiva och formelartade som andra medeltida ballader. Eddadiktningen är nyktert rak på sakt och skarpt genomträngande i sin ordknapphet.

Tillbaka.

Efter ytterligare ett antal vistelser i dansens virvlar, gick vi, när det hela hade slutat, den långa vägen ned från Nordens hus och vi var något lite stjärnögda, det måste medges. På vägen hem till Blådjupet träffade vi på en hel del fulla och glada ungdomar. Ännu fler än på dansen förstås. Det lät ungefär i Torshavn som i vilken annan stad som helst med alla rockklubbar och så. Det var ju lördagkväll.

Vágar

Vi hade nu kvar en tre, fyra dagar på Färöarna innan flyget gick hem. Vi tänkte tillbringa dem med att utforska Vágar, flygplatsön. Hur uttalas nu Vágar? ”Våavar!”, suck! Det fanns enligt kartan en del spännande insjöar, som man kanske kunde fiska i. Vi kanske kunde fotvandra till den isolerade, bergsomgjärdade byn utan väg på nordvästra Vágar. Terrängen runt såg spännande ut. Vi bytte alltså residens från Tórshavn till en liten by, vars namn vi inte minns, på Vágars sydkust där vi tog in på ett nytt vandrarhem. Det blev dock några dagar med genomtrist dimma och stabilt(!) regnande, som i stort sett förtog lusten att vistas ute. Det är nog därför vi inte minns namnet på vare sig byn eller vandrarhemmet. Vi låg mest och läste. Ibland tog vi en nypa luft, när det inte regnade eller inte regnade så mycket. Ibland lagade vi mat.

Torskfisket.

En dag kom vi dock åt att fiska med våra fiskespön från hamnpiren i byn och vi fick faktiskt en del små torskar, som vi tillagade. Havsfisket på Färöarna sades enligt turistguiden vara enastående och det skall ju mycket till innan vi får fisk. Det fanns arrangerade fiskeutflykter, men vädret var för bedrövligt för att försöka komma ut på en sådan.

Vad dimman dolde.

En annan dag med samma täta dimma, men med färre och mindre regndroppar, ja till och med frånvarande regndroppar, gjorde vi en utflykt längs Färöarnas största insjö fram till dess utlopp i havet. Ibland lättade dimman lite, så man hade skaplig sikt och kunde se något av landskapet. Detta var dock bara ibland, så vi fick nöja oss med glimtar av ett förmodligen väldigt vackert landskap.

Det var lite svårt att hitta rätt, då sikten var så usel. Vi anade till slut i dimman en lite spetsig klippa mitt i en kulle. Lite närmare kullen såg man hur det ibland kom fåglar upp bakom ”kullen” i en skum, nästan lodrät vinkel. Försiktigt, mycket försiktigt gick vi närmare upp på kullen. Det fanns förstås ett bråddjup ner till havet på ”kullens” topp. Bebodd av massor av fåglar. Inte mer än kanske 30 meter, men dock. Vi gick tillbaka ner samma väg och stötte på sjön igen.

Småningom kom vi fram till själva utloppet, där en liten å till sist kastade sig ner i havet. En del måttligt lutande stenpartier fanns runt åbädden, med små saltvattenspölar, vi testade genom att smaka, mer än 20 meter över själva havsytan. Det måste storma ordentligt ibland. En svart algbeläggning täckte stenen runt pölarna och små, små röda kvalster kröp omkring där. Den svarta algbeläggningen var lite hal och i pölarna växte gröna havsalger.

Med hälsning från Tjaldur.

Vi gick tillbaka mot byn över fjällängarna längs sjön, där tärnor och labbar då och då gjorde sina störtdykningar mot oss, tjaldur, också, icke att förglömma. Sens moralen av dagens utfärd är ju, dels att man helst inte skall överväga att gå ner på något ställe, där man inte redan gått upp, dels att god karta och god navigering är ett måste. Särskilt vid dimmig väderlek, denna kan ju förvärras. Det är inte alltid kartan kan visa mycket små stup, som dock gör att man inte kan gå vidare. Raviner runt bla. bäckar kan finnas i inlandet. Detta att branter kan hindra en färd trots till synes mjuka kullar gäller förutom på Färöarna även ex. på Island pga. att de gemensamma lite porösa vulkaniska bergarterna lätt kan bli urgröpta av vattendrag eller av inlandsis.

Så kom sista dagen och vi tog bussen till flygplatsen. I suvenirbutiken på flygplatsen köpte vi var sin tekopp med tjaldur på. Och så flög vi hem.

Faroe Islands, 2001 – a travel document

The journey there

We went to the Faroe Islands in July 2001 to check out the country and not least the ”kvaddanser” (ring dances). These we knew that they formed a very old ring dance form, which is danced into this day on texts dealing with Viking topics. We had started translating Reginsmål into Swedish, the first Sigurd’s saga story about the dragon slayer Sigurd Fafnesbane from a parallel text with a Faroese original and Danish translation in fracture style, dating from the 19th century. However, we learned that the main season for ring dances is January-February-March, so we wondered if we would experience a Faroese ring dance.

We started from Copenhagen and flew a few hours over sea and ever sea. You saw small, small white, shining dots down on the watery sea surface. If you looked closely, you realized that the dots actually moved – they consisted of foam from waves! Only interrupted by driving cloud banks, we were entranced for a couple of hours by the waves, but not by a single ship. Eventually, the cloud banks became sealed and suddenly you saw a sheer vertical cliff, whose peak was made up of slightly upsloping, turquoise meadows that led into the land. And so we landed at the Faroe Islands International Airport.

We were met by a single, rather small airport building and a rather icy wind. It was about 9 degrees in the air. The airport is located on Vágar, the largest island in the western part of the Faroe Islands. The different islands are closely spaced by narrow channels with often very strong currents. The exception is Suðuroy, the south island, which lies a bit apart. Later we would find that the place where the airport is located is the only place on the Faroe Islands, which is flat enough, horizontal and big enough to accommodate an airport! Luckily for the Faroe Islands …

We then went on a good road and took a ferry to Streymoy, Stream Island or Strömön. The ferry position on Strömön was called Vestmannabyn and was right across the strait. But the ferry had to keep a sharp angle upstream, so that the drift pushed us straight over to Vestmannabyn. Wondrous. Then we drove through some tunnels through the worst mountain ranges and eventually came through small valleys with lakes to the capital Tórshavn, where we entered a hostel called Blådjupet, Bládýpi (The Blue Deep).

A famous (in the Faroe Islands) writer of the 19th century has characterized the Faroe Islands as follows:

”The Faroe Islands relate to the ocean

like the sand-grain to the sandy beach.

But if you look at it in a microscope,

a whole world appears with

islands and straits, mountains and villages,

and people. ”

In general about the Faroe Islands

There are five main islands, Vágar, Streymoy, Eysturoy (Eastern Island), Norðuroyar (a collective name on a number of islands in the northeast) and Suðuroy, Sydön and a larger number of smaller islands. The highest mountain (Slættaratindur) is located on Eysturoy about one kilometer from the sea. It is about 880 meters high. So you understand that the landscape is dramatic. In general, the land dips on the north and west sides down to the sea, there may be a precipice down a few hundred meters to end sloping down softly towards the south and east sides. There are a lot of penetrating inlets with valleys.

The geology is volcanic with some porous rocks but without actual activity. In one place, however, there is a hot spring. It is the Atlantic, which gnaws on the western sides of the islands. So in the distant future, the Faeroe Islands will not be there.

Precipices.

The vertical coastlines to the west are home to myriads of birds, such as auks, guillemots, puffins and gulls. Until lately, catching flying birds in these rocks have been carried out using rope and landing nets on long rods. However, we did not manage to find any restaurant in Tórshavn that served puffin without pre-order. In Iceland, you can easily eat puffin in a restaurant, a very good dish with a somewhat peculiar taste.

Falling down these precipices is the second most common death-cause for the island’s sheep population, which is more numerous than the population of people. The reason is that the grass is greenest in the crevices and shelves of the precipices, fertilized by bird droppings. The crevices also take up the solar heat better in the spring. The most common death-cause for a Faroese sheep is of course to be slaughtered. There are no original mammals and hence no predators. Faroe Islands means the sheep islands.

Hunting pilot whales is still being carried out, which bird-catching hardly is. Flocks of the rather small whales swim during some seasons in the straits through the Faroe Islands. With boats, the whales are driven into shallow coves, there striking and killing them. A controversial catch, but one should perceive that the Faroese live in a tough environment. No pilot whales were sighted while we were there, as far as we learned.

Viewed from the walking-friendly, sloping side, the landscape looks like a smooth rolling mountain heath with hills or low mountains without snow spots. What meets one at the top, however, is probably not more of the same, but rather a precipice with a new branch of the Atlantic and a new Faroe island. The landscape is entirely without trees and even completely without bushes, such as willows. The only woody plant that is found is heather or ling, which grows in some places. Otherwise, there are only grass and flowers. Colourful flowers.

Tjaldur.

The Faroe Islands’ National Bird is called Tjaldur, ie. the usual oystercatcher. The Faroese variant is cocky and loudmouthed and prone to make steep attacks against you, if you get too close to what it regards as its own. It is considered to be a symbol of the bold and steadfast personality of the Faroese, preparing to protect themselves and their families. The oystercatcher is found everywhere, even in the mountains.

About the climate

Air.

The most amazing thing about the Faroe Islands is the air! It’s clean! Anyone who has walked in the Swedish mountain world would think the air there to be clean. However, this air does not play in the same division as the air in the Faroe Islands. Anywhere else, you hardly think twice about breathing. In the Faroe Islands, every breath is a sensual enjoyment that always marvels. Breathing is exhilarating. The Faroe Islands are located in the middle of the Atlantic far from the dust of the continents, which makes the difference. Okay, the said might not apply in the middle of Tórshavn when cars have just passed …

The average temperature in January is +5 degrees and in July +11 degrees. Snow falls, but it never gets very long-lived. It is said that it is cloudy or falling rain or snow over 300 days of the year! This, however, gives a misleading picture. It does not apply if you see to all day or all of the Faroe Islands. The most typical is the weather-change shift from half-day to another or even from hour to hour. It is said that in one single day

you may experience all four seasons! Sometimes the sun gazes hot, sometimes it rains. A Faroe Island can have spectacular weather, on another there is dense fog.

The fog.

The fog yes. This can really be dense, so dense it might be dangerous to walk in the terrain without knowing where you are. In addition to the precipices on the seashores, there may also be deeply cutting ravines inland. The hiking trails are distinguished by cairns, so you can see where the path is when it’s foggy. In this context, it should be said that in Faroe Islands there is no ”allemansrätt” (just to be explained), as the country has long been under Denmark, despite the fact that most land is uninhabited. However, you may walk in the mountain ranges but not pitch a tent, nor kindle a fire from dead wood.

To continue on the mist, it is common for winds sometimes to bore holes at rocky edges, so that there suddenly stands a pillar of sunlight out of the milky gray fog wall over a gold-green and yellow, brilliant mountain side. Wonderfully beautiful. The phenomenon is common and has its own word in the language, which word we have forgotten. We saw a work of art, a painting that showed a mountain side that began to be sunlit in this way. And in the fog, one also saw a face revealed.

Torshavn

The harbor.

We got acquainted with Tórshavn, the capital of the Faroe Islands with about 16,000 inhabitants. It makes a much greater impression than the number of inhabitants gives reason to believe. It looks quite nice with fairly low buildings, partly old. The harbor is quite large with room for larger vessels. When we were there, at the quayside lay a formal rust horror in the form of an absolutely fallen-in Soviet ship, with a mean-faced crew aboard, possibly a single step from scraping. (We are here talking about the very principle of decline, nothing less, as if Plato had included the idea of ​​decline in his idea theory.) One might ask if it ever got from there. The ship was clearly worth the sight.

The harbor entrance is guarded by a small fortlet with old cannons on a small cliff. The fortlet was built in the 17th century to ward off attacks by Turkish pirate ships. So far north …

The main street.

The main street winds between the houses in the port. Here we found Café Natur, a clearly cozy place to drink beer. It was later fully packed in the evening, a Monday evening. We first mooched about on the ”Ströget” (Main street). Tórshavn is rather undulating. There were store chains, ATM machines, tattoo shops, regular stores of all kinds, libraries, rather cozy government buildings, etc. As well as a wealth of missionary houses and churches, looking in at the side streets. As in other extreme places, people are very religious.

We stepped into a music store to ask about ring dances. We bought a disc with Faroese ring dances and we told them that we had translated Regin Smith into Swedish. The shop-keeper and another person, probably another customer, became fire and flames in eagerness to help us call and get in touch with ring dance people. However, these seemed to work or be out of town. We got another disc for free with the Sigurd’s cycle and the Ormen Lange with Faroese text. The Ormen Lange (Long Serpent) was known as the Norwegian King Olav Tryggvasson’s ship at the Battle of Svolder against Danish and Swedish Kings and other chiefs in the early 1000’s. We also learned that the coming Saturday a ring dance would be held in the Nordic House as part of a cultural exchange event with Norway.

The Faroese language

Faroese, a Nordic language, is spoken by around 50,000 people, ie. the population of the Faroe Islands. The Faroese scriptural language was created during the 19th century national romance. Before that, Faroese was only a spoken language, suppressed by the Danish, which throughout the Middle Ages and until the 19th century was the publicly used language, in schools, in church, in the courts, etc. The written language differs a lot from the pronunciation and the spelling is deliberately chosen to mark the Nordic language affinity. Spoken Faroese sounds ”porridgy” and slurring with many diphthongs and is in practice incomprehensible. Written Faroese can be understood, at least with a dictionary. Everyone also speaks Danish, and it’s easy to be understood in Swedish everywhere.

Regin Smiður.

Here are the first verses of Regin the Smith and the words in the written form to the left, in pronounced form to the right and in translation: (U in the pronunciation as in Swedish ”hus” (a vowel sound without English equivalent), o as in English ”put” E is pronounced as e, as in ”get”. Ä is like the first vowel sound in ”bear”. Å as in English ”or”. Ö as in French ”bleu”, blue. Sj in Sjúrður, Sigurd, is pronounced as in English ”she”)

Viljið tær nú lýða á — vilji täar nu loja åa

meðan eg man kvøða — mijjan eg mann kvöa

um teir ríku kongarnar — om tair rojko kånganar

sum eg vil nú umrøða — som eg vill nu omröa

Grani bar gullið av heiði — gräani bar golli a hajji

brá hann sínum brandi av reiði — brå han sojnom brandi a rajji

Sjúrður vann av orminum — sjuror vann a årminom

Grani bar gullið av heiði — gräani bar golli a hajji

Notice, therefore, that the verses themselves end-rhyme on even lines, cf. kvøða och umrøða; The translation below only seeks to be close to the original and does not take into account melody and rhyme.

Do you want to listen to

While I’m singing on

all about the kings so rich

as I want to tell you

The refrain:

Grani bore the gold from heath

in anger struck his sword

Sigurd won over the snake

Grani bore the gold from heath

The language survived! So how can a language spoken by only 50,000 people, during the earlier stages even fewer, survive the oppression of state power and church? The answer is only the ring dance songs, which are rhymed in Faroese. The ring dances survived the church’s persecution, although they were sometimes forbidden. In the case of the Sigurd songs, these have also been danced in Sweden, Norway and Denmark during the Middle Ages. There are independent Sigurd songs that are not found in the Faroese material.

Population.

Thus, a Nordic language and a Nordic culture. On the other hand, the people themselves do not look particularly Nordic! Blonde people exist, but are rather unusual and this is not due to immigrants. The people are generally brown to black-haired with light complexion and blue, gray and green eyes. A lot looks almost like Roald Atkinson. They are probably genetically mainly brits and celts.

Several hundred years before the Norse took the country, the so-called landnamet, Irish monks lived here. The Färinga saga (preserved in Iceland) begins as follows: ”Grimur Kamban was called a man. He was the first to settle in the Faroe Islands.” Grimur is a Nordic name and means the one with a mask. Kamban is not; it’s a celtic name!

The purchase of ring dance tickets

The Nordic House is located in the rugged northeastern outskirts of Tórshavn, so we took a bus that went there. However, it ran smoothly a long distance straight to the southwest, turned, drove a bit to the east and then drove a good way up north-west. We could now see the Nordic house at a distance to the northeast, but the bus wormed down to the southeast towards the center again, to finally take off and through the serpentine streets reaching the Nordic House. Extremely strange bus route. But we got to see all the outskirts of Tórshavn, that we had not planned to see.

Doubt.

The Nordic house stood on its hill, a creation of glass and wood with some architectural features added. A beautiful view of Tórshavn and the Atlantic Ocean. In the yard, Tjaldur walked around poking, an oystercatcher. Outside the entrance was a megalith grave, a grave form from the younger Stone Age, ie. at least 3000 years before the Faroes were inhabited. Hardly authentic, therefore. We went in and bought our tickets by a cashier who was blind, at least there was a sign next to him, which in several languages ​​told he was. He was well aware of the banknotes we gave him and gave us the right return. We checked that it was correct.

We can not say that we were completely excited about the idea of ​​the upcoming ring dance. ”Ring dance performance as part of a cultural exchange event with Norway.” In the Nordic house. A ”touristy” publicity stunt?? That was what we asked.

Back.

We decided not to trust the bus line’s cheek for our return. It was downhill to the center and we realized where we were going. We trotted back on foot. We took the road through the town park, Lydarlunden, with lots of planted trees like pines, larchs, beechtrees and whitebeams. Some of the large coniferous trees were uprooted and fallen, probably by some storm. Through the city park, the city stream flows, forming small ponds with ducks. And at the city pond, Sigurd the dragon killer is statue. We finally breathed out at the harbor in an outdoor restaurant. Just then it was sunny and hot. There was a pair in Faroese national costumes and a mother in national costume and various men in dark costumes. It seemed like it was a wedding. One of the dark-clad men looked priestish.

Excursion to Kirkjubø

We took the bus from Tórshavn across the mountain heath to a mountain ridge and now we saw for the first time what we said in the introduction. At the top you will usually see a new bay of the Atlantic and a new Faroe Island. Here too, in the form of a few smaller outlying islands on the southwest side of the Streymoy. The slope down was just steep, but no precipice and down by the sea lay a small plain where Kirkjubø is located. It was the outlying islands that received the Atlantic. They had small plain lands on the insides, the eastern sides, which were inhabited too.

Ancient monuments.

Duly arrived in Kirkjubø, we saw the ruin of the country’s oldest stone church, which is quite stately. In the 13th century, here was the archbishop of the country. The allthing in Tórshavn assumed Christianity around the year 1000. The black long wooden building with grass roofs, which is elevated on Tinganes hill at the harbor in Tórshavn, was called the Thing House, if we do not remember wrongly. At Kirkjubø there were some farms during the Viking Age. In the Faroe Islands you have only found small Viking farms but no large halls. There are no runic stones either. The farms were mainly built of peat and stone. It was the lowish farmers who settled here – we are on the outskirts of Nordic culture with harsh living conditions and due to storms and currents sometimes isolation. It has been estimated that the population during the Viking Age was at most about 4000 persons. It is only in a modern era when the great sea fishing developed, as the Faroese became more.

Drifting timber.

Kirkjubø has one of the country’s best beaches for drifting timber, which was valuable in a country without forests. And, indeed, the largest farm, a few hundred years old, is built of black-tarred, horizontal logs. We went down to the beach and felt the water. It seemed clearly cool, but perhaps batheable for the intrepid. However, we did not see any drift logs.

Communications.

All small villages or settlements such as Kirkjubø on the larger islands now have a road, except one west on Vágar, the airport island. This village is located in one by high mountains shielded valley. It has instead received a heliport landing site, which all inhabited outlying islands also have. In old times you could just go hiking or go by boat. There were great demands on the Faroese boats. They must be lightweight so that they could be pulled far on to shore in shelter from the winter storms and also seaworthy enough to cope with the hard waters around the Faroe Islands with their currents. There is and was shortage of good ports.

What do you live from today in such a small place like Kirkjubø with about ten houses, a big greenhouse, a large barn with a number of mooing cows and a small harbor, where we saw two boats lying? We found a meadow that was newly cropped. Some tractors and mowers. We were told that in the village there are three farmers. Some have fishing as livelihood and the rest work in Tórshavn.

Hiking.

After lunch at the restaurant at the church ruin we walked back to Tórshavn, a distance of just under twenty kilometers. The mighty slope above Kirkjubø sucked all strength from you. Step up twenty meters, rest, step some further, rest. You should be quite careful in the steepest places to avoid risk of rolling down again. Once you got up, you had a wonderful view.

We walked over a gravelly, rather smooth mountain heath, a little bit like a lunar landscape. A skua dived after us. The air was wonderfully clean and pleasant and the weather was rather mild, except a light cloud cover. In the distance we saw Tórshavn. Our feet began to ache, it became laborious to walk. Finally, we came to Tórshavn’s outskirts and finally to our hostel, Blådjupet.

Excursion to Gjógv

We had a few more days until the ring dance, so we moved to Gjógv far north on Eysturoy for a while. It was foggy while we were riding a bus along the narrow strait between Streymoy and Eysturoy. Settlements were found on most of the flat ground by the strait. A lot of fish farms in the strait, ie. ten-meter floating net bags, which are anchored. We crossed the bridge to Eysturoy and then through a tunnel. We wondered how all the cyclists went through these tunnels with all the other traffic thundering through. Most of the time they are taken on board by passing buses. Everywhere there are sheep that graze, so even the main roads are sometimes interrupted by sheep bars, ie. a ditch in the road covered by separate transverse steel bars. You wake up guaranteed when the bus passes over one.

We switched to the very small bus towards Gjógv. Up the small serpentine roads and on the top a biker boarded without payment that would only go to the highest mountain (Slættaratindur). It was apparently quite in order to be invited to a little fare over the worst part. He got off at the foot of the mountain, as we continued to Gjøgv. Newly arrived we settled in the very cozy hostel of the city.

The village and the harbor.

In the village of Gjógv there entered a gorge from the sea with a narrow bay serving as the harbor of the village. There were only quite small boats, any major fishing boats, as seen in Bohuslän in Sweden, had not been able to go inside. Although the harbor looked very sheltered, there was a long drive ramp with rails up to the plateau where the village itself lay. When the winter storms come, there would be a hell of waves in the narrow gap. Today, however, it was quite sunny and quiet.

The village had about twenty houses and two small industrial buildings of some kind. Some larger cultivated fields and saw the harbor. You saw a lot of children. We found out that there were a lot of retired people who only live on their retirement. Others fish or do sheep husbandry.

Beyond the mountains.

Next to the village beyond the cultivated land lay a cauldron-shaped valley surrounded by rocks, which were quite low in the middle. One day we were enticed to see what wight be on the other side. Said and done. We walked past the ”fields” and went up towards the valley. Now, how can you distinguish cultivated land, which you may not walk on, from the wild land? Everything is basically just grass. Bushes and trees have never been wild in the Faroe Islands. Easy! The cultivated field is completely homogeneous and starkly green to the colour, while the wild soil appears to be changing in the shades and with more subdued colour tones, seen at some distance.

Up in the valley we saw a flock of geese that went around freely. We noved up closer without them flying their way. And closer. Finally, we were upon them and then they walked away quite briskly. But they did not fly. Thus, tame, wingclipped geese, which were left entirely on their own in the mountain valley. There are, as mentioned, no predators on the islands.

We came to the saddle between the peaks without much trouble and now we saw an incutting fjord below and mountains on the other side. It dropped very steeply downwards, though not vertically. Down from the fjord, there was a huge upsurge of wind, tearing at our clothes, and we had to hold tight on our belongings. A dramatic place.

The bird mountain.

Just west of the harbor in Gjógv are some low bird mountains, only 25-50 meters high. It was just going up the grassy crest and looking down into the precipice. It descended really vertically, and down there in the abyss, the sea was seized and fouled against the gorges of the cliff’s foot at the waterline. There were screams and screeches, in the air swirled various birds. The puffins also enjoyed the shelves near the crest, so they could be viewed close up. The seagulls and guillemots lived in crevices further down.

Now we wanted to see the big, tall bird mountains. One of the easiest available is located north of the town Vestmannabyn on Streymoy on the strait between the Streymoy and Vágar. There are boat trips from Vestmannabyn. The problem with that thought was that it was expected that winds from the north and north west would be expected to cause boat trips to be cancelled. We decided to move one day earlier from Gjógv, even though we had already paid for one more day. However, the staff at the hostel were like all the Faroese helpful and understanding so we got back the cost of that day.

Excursion to the Vestmannabyn

We went back to Tórshavn and took a new bus to Vestmannabyn. Once across half of the Streymoy, it overcasted with low fogs and a fine drizzle, which took away almost all sight. But suddenly we were exposed to the view of the previously described weather phenomenon that a fog cloud can cling to a mountain peak and leave a blue spot of bare sky. Suddenly a bright mountain side emerged out of the grey haze, sharply bounded from the rest of its surrounding fog, in all its colour schemes. The sun had found its way down. A lovely spectacle.

The Reserve Bird Mountain.

On our arrival at Westmannabyn we caught a tour boat that was setting out. However, not to the big bird mountain, where weather conditions had already become too bad. Instead to a small bird’s mountain on the eastern side of Vágar, which had lee. We shared the boat trip with a bunch of Swiss youths. Because of that we could not go to the tall famous bird mountain, even though the trip was scheduled to go there, we got a discount on the fee.

During the boat trip towards the southeastern side of Vágar we sat for a long while watching how the low drifting clouds came in at a good speed towards the back of a 300-400 meter high mountain ridge on Vágar. However, the clouds did not scurry over the crown but ascended and became hanging swollen and bulky. Every now and then the pressure became too strong, and they were dislodged southwards, newly released in a high speed march to the south.

The water itself was also a spectacle. The waves did not go straight on at a regular basis at even intervals. Instead, the seasurface almost seethed and pushed in every direction at the same time. Garlands of waves formed from the wind and current, which wormed in other directions than the wind direction alone wanted. It was really gushy! But our excursion boat had good engines and took us safely to the reserve bird mountain. Here there was a cave into the mountainside, which was only maybe 20 meters high. The water and the wind were calm here, so you could go into it. At the mouth were some three-toed gulls who glared at us. Something of an anti-climax compared to Gjógv!

Windy in the Vestmannabyn.

The next day there was a lot of windy weather, sometimes rain and sometimes sunshine. We had settled in a hostel. We had to content oureselves with walking around in Vestmannabyn, which may be the third or fourth largest city of the Faroe Islands. It has a large harbor with large sea-going fishing vessels. You saw a lot of cars, all brand new. Not a single old scrapready one like in Sweden. Of coarse there was an Internetcafé.

In the bay of Vestmannabyn, there are some fish farms, which are important to the economy of the Faroe Islands. The country’s fish farms yield about 25% of gross domestic product. The fish farms had a system of automatic feeding with small pellets through floating hoses from land. After two years, the small fish are grown and ready to be harvested. However, revenues from deep-sea fishing around the Faroe Islands have fallen due to general overfishing in the North Atlantic by a variety of nations. As an individual, you may fish freely anywhere in the sea, except for salmonids. Good fishing places for those are where freshwater flows into the ocean, as they like to get there to get rid of all superficial parasites that do not survive the freshwater mix. The salmon themselves wander into fresh water when they are to spawn.

We felt inspired to have dinner at a nice restaurant and we took a very good fish dish.

In the evening it slackened and there was rowinging in the harbor. Boat rowing is a popular sport in the Faroe Islands and there are various championships in different classes, ie. number of rowing pairs per boat. Two aqua-scooters ”arrowed” their way around all the time as well.

Nightly fool.

At night it became difficult to sleep as there was a likely mentally ill Faroese staying at the hostel. He walked around and mumbled talking to himself all night. Every now and then he tried to ”wake up” some of the already woken guests, to have someone to talk to or give alcohol to. Hushing about having to sleep helped just a few minutes. When it became our turn to ”wake up” and he heard that we came from Gothenburg, he told us he had an alcoholic brother in Nästved in Denmark and two grandsons who studied in Gothenburg. He claimed that he occasionally sent money to them. He went on some kind of medicine and therefore had difficulty sleeping. At seven o’clock in the morning he finally dropped off to get some free church coffee somewhere. He was well oriented in that sense.

The Ring Dance

And thus Saturday struck and in the evening there would be a ring dance in Tórshavn. There was great sunshine all day long. In the morning, however, we got to sleep on after the night’s sleep deprivation. At 12 o’clock we took the mid-day bus back to Tórshavn and at 20 o’clock we stood at the Nordic house in passable shape. We went in.

It was quite sparsely populated by visitors. We were treated to a team of musicians of folk music from Vestfold, Norway, who left us relatively cold-minded, bred up as we are with rock music. Eventually, more and more people came. A lot of tourists, mostly Danish, but also Faroese. Mostly middle-aged, but also a small proportion of younger people.

Rapture.

Then everyone went down to a basement. A single big ring was formed, people took hands. The singer who was in the ring began to sing the verses loudly, the dance began and the dancers responded with the refrain. More and more came, the mood rose and the ring folded first once, then many times. Finally, the pulsating convoluted rings filled the entire floor. Such an extasis! Near to laughs, some of the dancers sang some verses in duet with the singer.

It became impossible to resist the enchantment, so we were not wallflowers for a very long time. We threw ourselves into the whirls of the dance and bawled along a refrain, which we did not understand. It was said before the dance which ring dance they would be dancing. But the Faroese was too terrible to convey to us which one. The melody certainly was not the one that accompanies the Sigurd dances.

After an hour, one began to be exacerbated by the effort, but the dance was not over because of that. It was normal to take a break every now and then, relax with some beer, then re-enter the dance with renewed energy. Even the singer was exchanged without the end of dancing.

In the end, we were very impressed with it all. It is clearly a genuine cultural heritage, which is still alive. It would be the unique combination of a long exciting story and rhythmic community dance that made it all so popular. We noticed a young boy from India of maybe ten years, one of the few immigrants we saw on the islands, who homely and matter-of-factly participated in something that was exotic to us: a living culture tradition (basically our own) that stretches its roots down to the Viking era. There was a healthy mix of young and old. The dancing went on from 9 p.m. until half past 1 a.m.

Talking.

During one of our breaks, we encountered our acquaintance the shopkeeper in the music store, a woman around thirty years. We talked to her. The dances are not just about old topics, but there are a lot of more modern songs too, such as Hamnjäntans visa (the ditty of the harbor girl). However, there is not much new songmaking nowadays. It is usual that different people are different tradition bearers and know by heart their respective song to be able to be a singer. A singer must be able to complete his song, no matter what distracts. Some of the songs are very long. To dance the whole Sigurd cycle with its over 900 verses and with a refrain between each verse, would take a day or two.

Long songs tend to be more danced by dedicated dance societies, while in general dancing with the general public, it is preferable to perform the shorter songs. It is definitely so that ordinary people also dance and many in the audience know the verses by heart and sing along, not only the singers. There are differences between the islands, we found out that on Streymoy and Eysturoy you prefer to dance the Sigurd cycle and Ormen Lange, while you are more likely to perform ditties on Suðuroy.

For a long time, the church sought to eradicate the ring dance, but it did not succeed and therefore there is still a Faroese language. Nowadays, practical ring dance education is a compulsory part of the subject matter of History in schools. Ring dancing is considered an indispensable part of the cultural heritage and one can only agree. In larger cities, it is common with a lot of young people at dancings, not so in smaller towns, as the young people are often in larger places for studies or in Denmark for the same purpose.

Musings.

Among songs with old contents we read about such an odd song as Veraldar Goð. Thus the god of the world and the song is about the god Frej, called the son of Odin, not about the Christian god. Frej takes leave of his father and goes out into the world. Eventually, Frej arrives at a royal hall, where he drowns in a vat of beer, just like some kings of Old Sweden did at Old Uppsala, according to the Ynglinga saga, the first of the Norwegian kings’ sagas by Snorri. Researchers, however, consider that the song is only a few hundred years old and does not go down to Viking times. How come that you make a new ring dance song with such contents? How come that you still have the ring dances, in principle extinct in the rest of the Nordic countries?

You can probably point to the isolated location of the Faroe Islands, to their harsh sea currents and similarly to the harsh winter storms. You took advantage of the traditions you already had, pairing them with the few new impulses you got from outside and building on that. With new impulses, here is understood the actual ring dance form, which is believed to originate from the court of Burgundy in the early Middle Ages. But what is early Middle Ages in Burgundy in eastern France is rather Viking Age in the Nordic countries.

It is possible that the ring dance songs reach all the way down to Viking times. Some of the Icelandic stories speak of dance games in Iceland in connection with weddings. However, these are written down about 200 years after the end of the Viking era, so if the social depictions in the sagas really reflect Viking times and not the times of the saga writer appears unclear. As you can see, you dance with no music, just singing. So finding lyres from the Viking Age in Hedeby in southern Denmark does not in itself support the existence of ring dances in Viking times, but only some form of music.

We can leave out that the songs are end-rhymed, while all Viking-era poetry is stave rhymed, ie. rhymes are on the beginning of words. There were f.ex. so-called ”runhändor”, which besides the stave rhyme also had ”modern” end rhymes. The most important objection is that the texts of the ring dances, as they are now, in their style (apart from the contents) are clearly medieval, a little charmingly naive and formal as in other medieval ballads. Eddic poetry is soberly straightforward and sharp penetrating in its thoughts.

Back.

After another number of stays in the dance whirls, when we were finished, we went the long way down from the Nordic House and we were somewhat starry-eyed, it must be admitted. On our way home to Blådjupet we met a lot of intoxicated and happy young people. Even more than at the dance of course. The sounds of Tórshavn were like in any other city with all the rock clubs and so on. It was a Saturday night.

Vágar

We had left three or four days on the Faroe Islands before the flight home. We were going to spend them exploring Vágar, the airport island. Now, how is Vágar pronounced? ”Våavar”, sigh! According to the map, there were some exciting lakes that you might be able to fish in. We might be able to walk to the isolated mountain-settled village without a road on the northwest of Vágar. The surrounding terrain looked exciting. We changed our residence from Tórshavn to a small town, whose name we do not remember, on the south coast of Vágar where we entered a new hostel. However, there came a few days with penetrating fog and stable (!) raining, which basically took away all urge to be outside. That’s probably because we do not remember the name of the village nor the hostel. We lay mostly in bed and read. Sometimes we took a pinch of air when it did not rain or did not rain so much. Sometimes we cooked food.

Cod fishing.

One day, however, we came to fish with our fishing rods from the harbor pier in the village and we actually got some small cods that we cooked. Sea fishing in the Faroe Islands was said to be outstanding, according to the tourist guide, and it takes a lot for us to get fish. There were arranged fishing trips, but the weather was too terrible to try to get onboard one of those.

What the fog hides.

Another day of the same dense fog, but with fewer and smaller raindrops, yes even absent raindrops, we went on a walk along the Faroe Islands’ largest lake to its discharge into the sea. Sometimes the fog dispersed a little, so you had a clear view and could see some of the landscape. However, this was only occasionally, so we had to settle for glimpses of a probably very beautiful landscape.

It was a little difficult to find the right way, because the visibility was so bad. In the mist we eventually caught sight of a little pointed rock in the middle of a hill. A little closer to the hill you saw how sometimes birds came up behind the ”hill” in a foul, almost vertical angle. Carefully, very carefully we went closer to the hill. There was, of course, a steep drop down to the sea at the top of the ”hill”. Nestled by lots of birds. Not more than maybe 30 meters, but still. We went back down the same road and encountered the lake again.

Little by little we reached the very outlet, where a small rivulet finally threw itself into the sea. Some moderately sloping parts of stone were found around the opening, with small saltwater pools, we tested by tasting, more than 20 meters above sea level. It must be stormy sometimes. A black algae coating covered the stone around the puddles and small, small red mites crept around there. The black algae coating was a bit slippery and green sea algae grew in the pools.

With greetings from Tjaldur.

We went back to the village over the mountain meadows along the lake, where terns and skuas occasionally made their dives against us, Tjaldur, too, not forgetting. The sense of morale of today’s excursion is that one should not consider going down any place, where one has not gone up and that a good map and good navigation is a must. Especially in foggy weather conditions, the mist can be exacerbated. It’s not always the map can show very small precipices, which, however, make you unable to move on. Ravines around brooks can be found in the interior. This in turn can prevent a journey despite the seemingly soft hills, apart from in the Faroe Islands, also in Iceland because the slightly porous volcanic rocks in common can easily be gouged out by watercourses or inland glaciers.

Then came the last day and we took the bus to the airport. In the souvenir shop at the airport we bought two cups of tea with the imprint of Tjaldur. And then we flew home.