Völsetåten

Völsetåten. 

Översatt från fornisländska av Hans Lagerhall. Hämtad från www.heimskringla.no.

Min kommentar:

Völsetåten är som text förstås kristen, så det förslår, för att inte säga en ren kristen satir. Det är dock så att vissa av verserna har ett flertal mycket ålderdomliga ord och begrepp, som rimligen går tillbaka på hågkomster av fruktbarhetsblot. De är ytterst intressanta och livligt omdiskuterade i norrön religionsvetenskap. Det citeras ofta ur Völsetåten. Det är nyttigt att stifta bekantskap med själva texten i sin helhet, inte bara delar av den, så att man fullt ut inser att den, som den står, utgör ett stycke illvillig kristen propaganda. Men likväl röjer texten, så att säga mot sin vilja, ingående kunskap om det forna. Samtliga verser är medtagna och genomgångna av mig. I.ö. kan man angående trälens och trälinnans roll se, att de uppges få vara med på, samt delta i, den beskrivna religionsutövningen och alltså behandlas ganska väl. Jag har en hel del långa kommentarer på olika ställen.

1. ”Här börjar Völsedyrkan hos uddnäsfolket.
Efter vad som sägs i ett fornt kväde bodde på ett ”andnäs” (=uddnäs) norrut i Norge, där som under låg en bra långskeppshamn och fjärran de stora bygderna och så även huvudskeppslederna, en bonde och hans något åldrade ”húsfreyja”, (hustru). De hade två barn, en son och en dotter, efter vad början av kvädet säger och så lyder:

Karl hefir búit Karl har byggt ok kona öldruð med kona åldrad á andnesi uti ett uddnäs einu hverju. av nåt slag Átti son hade en son við seima Bil med … (; kan ej tolka) drengr ok dóttur dräng och dotter drjúgskýrliga. drygklartänkta

Där fanns också en träl och en ”ambátt” (trälinna). Bonden var en lugn man som inte blandade sig i, medan ”kerling” (kärringen ; kerling, har inte en nedsättande klang som nuvarande svenska ord, men passar i sammanhanget bra) var högmodig och ställde mycket bland hushållsbestyren. Bondsonen var munter och gladlynt, skämtsam och ”uppivöðslumikill”, (=tokdryg, överlägsen). Bondedottern var äldre, ”nimm” och naturligt klok, trots att hon inte vuxit upp bland mycket folk. Bonden hade en stor ”etjutík” (”busspå”-tik) , som hette Lærir. Ingen kläm hade de på den heliga tron.

Så bar det till en förliden höst, att karlens ”draghäst” (vagnhäst) dog. Denna var mycket fet och eftersom hedna män hade russkött som föda, så kom hästen till nytta. Och först, när den var flådd, ryckte trälen av honom i den lem, som efter naturens skapnad har det slags kvickhet till mättnad som hos andra djur, vilka ökar sin emellan och som vad fornskalder
www.roskva.no/kvasir 2

visar på, kallas vingull hos hästar. Och då som trälen har skurit bort den och ämnar kasta ned den på vallen bredvid sig, löper bondsonen fram leende, griper tag och går in i sittstugan. Där inne var hans moder, hennes dotter och trälinnan. Han riste med lemmen mot dem med många uppeggningsord och kvad en visa:

Hér meguð sjá Här må ni skåda heldr röskligan hellre rask vingul skorinn vinglarn skuren af viggs föður. av Viggs fader. (; okänt vad kenningen åsyftar) Þér er ambátt Dig blir ambátt þessi Völsi denna Völse allódaufligr all-o-sävlig innan læra. innan låren

Trälinnan tjuter till och ler, men bondedottern bad honom bära ut denna ”andstyggð” , (styggelse). Kärringen står upp och omtalar andra krafter och säger, att varken detta eller annat skall de låta förfara av sådant, som må varda till gagn. Hon går sedan fram och torkar den som varligast och sveper in i en linduk och bär lökar till och annat gräs, så att den därför inte måtte ruttna, och lägger ner i sin kista.

Lider nu så om hösten, att kärringen tar upp honom (;Völsen) varje kväll med allehanda ”formæli” (förmälen ; ”formæli” är den gamla blottermen) till hans dyrkan och det kommer dithän att hon vänder dit all sin ”átrúnaðr” ( tro ; ”átrúnaðr”, som vanligen betecknar den gamla förkristna tron, medan ”trú” alltid betecknar den kristna tron) och håller honom för sin gud och leder med sig in i samma villa sin make, barn och husfolk. Med fiendens kraft växer han så och styrks, att han kan stå hos husfrun om hon vill. Kärringen tar upp den sed, att hon bär in honom i sittstugan var kväll och kväder över honom först av alla en ”visa” (vers), räcker honom till maken och så från den ene till den andre tills det blir trälinnans tur. Var och en läste också en vers över honom.

2. Olaf konung finner uddnäsmännen.
En gång, innan Olaf konung blev landsflyktig inför Knut konung, höll han sina skepp norrut längs landet. Han hade hört talas om detta näs och om den otro, som där for fram. Och därför ville han där, som överallt annars, vända folket till den rätta ”trú” (kristna tron). Han säger inför sina ledsagomän att han vill vika av från leden och till den hamn, som ligger under nämnda uddnäs, då vinden var förlig. Sent på dagen kom de så till denna hamn. Konungen låter tälta över skeppen, men säger att de skall ligga på skeppen över natten. Han själv ämnar sig till gården och ber Finn Árnason och Þormóð Kolbrúnarskáld följa med.

De tar alla en gråhuvkappa och för över sina kläder och går så till gården om kvällen i dis, de viker av mot sittstugan (; och in) och sätter sig på en bänk och fördelar sittutrymmet så, att Finn sitter innerst, sedan Þormóðr, men kungen ytterst. De väntar där till dess det blivit mörkt. Men nu kommer in en kvinna med ljus och det var bondedottern. Hon hälsar männen och frågar efter deras namn, men de kallade sig alla Grímr (; den maskerade, ett Odinsnamn). Hon gör upp ljus i stugan och tittar för jämnan på gästerna och längst vänder hon sig mot den som sitter ytterst. Och då hon börjar gå fram, får hon ljud i munnen och ”mälte” (talade) så:

www.roskva.no/kvasir 3

Ek sé gull á gestum Jag ser guld på gäster ok guðvefjar skikkjur gudsvävda mantlar (; guðvef är ett kostbart kläde, möjligen sammet) Mér fellr hugr til hringa. jag får håg till ringar. Heldr vil ek þing en ljúga Hellre vill tala än ljuga (; ordet þing betyder ting, möte, kärleksmöte, tingest, samtal, þinga samtala) Kenni ek þik, konungr minn. Känner jag dig kungen min. Kominn ertu, Óláfr. Kommen är du Olaf.

Då svarar den nykomne som satt ytterst: ”Låt kort vara med detta, du är en hygglig kvinna.”

De skiftar så icke flera ord. Bondedottern gick fram och lite senare kommer in bonden och hans son och träl. Bonden sätter sig i högsätet och sonen hos honom, men trälen längre bort. De är glada mot gästerna för deras lugn. Sedan vänds bohaget bort och sätts fram bord och mat. Bondedottern sätter sig hos sin bror, men trälinnan hos trälen. ”Grimarna” sitter alla ihop som redan sagts. Sist kommer kärringen in och bär Völse i famnen och steg fram för bonden i högsätet. Det är icke rönt att hon skulle sagt något till gästerna. (; Min kommentar: Kärringen tecknas alltså så förryckt i sin vantro, att hon glömmer bort själva gästfrihetens lagar, sade inte något till gästerna.) Hon rycker av duken från Völse och sätter honom i bondens knä och kvad visa (vers):

Aukinn ertu, Völsi, Ökt är du Völse ok upp of tekinn, upp är du tagen (; obs. användandet av det ålderdomliga utfyllnadsordet ”of”) líni gœddr, med linet gödd en laukum studdr. och lökar stödd. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” (; se nedan för exakt diskussion av vad som kan tänkas menas) þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, bóndi sjálfr, men sjä’lv du bonde (; bóndi betyder både bonde och make) ber þú at þér Völsa. bä’r till dig Völse.”

(; Mina kommentarer: Till att börja med: med linet gödd och lökar stödd. Detta kan utmärkt väl vara en gammal formel. Man har hittat en benskrapa, ev. för att rengöra skinn med, norr om Bergen i Norge från 400-talet med runformeln ”linalaukaR”. Ett annat ord för lin är ”hörn”, vilket även är ett binamn på Freja. ”Þiggi mörnir þetta blœti”: ”Blœti” n. skall inte betyda blot utan gudabild. Den man blotar?? Tyvärr är böjningen av detta neutrala ord sådant att det vare sig går att skilja mellan nominativ resp. ackusativ för ental eller flertal, men bestämningen ”þetta”i pluralis, både i nominativ och ackusativ. ”Þiggi” är nutid konjunktiv för 3:e person, i tyvärr antingen ental eller flertal av verbet ”þiggja” ta emot. Vad finns det för tänkbara ord på ”mörn-”? Vi får leta i stora lexikon efter extremt sällsynta, dvs. arkaiska ord. ”Mörn” m. betyder svärd. Frasen betyder i så fall: Må svärden [nominativ!], eller bildligt möjligen fallosarna, mottaga gudabilden ?????? Men ”mörn” f. kan även avse jättekvinna, så ”mörnir” kan betyda jättinnor i antingen nominativ eller ackusativ och vi vet inte riktigt vem som mottar vem. Rimligen i så fall att Frej mottar jättinor i den betydelsen som när Frej mottog Gerd i lunden Barre, kanske ett heligt bröllop. Jag har översatt som ovan för att åtminstone få stavrim.

Redan frasen ”þiggi mörnir þetta blœti” med ordet ”mörnirs” svårförklarlighet signalerar något ålderdomligt men äkta. Men det som avses med begreppet ”blœti”, gudabild, kan ju
www.roskva.no/kvasir 4

faktiskt vara Völse själv! Völse som gudabild eller gud. Vad skulle i så fall offret, blotet, kunna bestå i? Jo Völse är ju vördad, gödd med lin och stödd med lök, dvs. blotad med dito. Dessutom läser man verser för honom. Samt inte minst: Völse vandrar från hand till hand utan att sättas ned under ceremonin på identiskt samma sätt, som det stora ölhornet vandrade från man till man under tagande av var sin klunk i gemenskap och kraftgivande under bloten med/till de gudomar, som förmälet angivit, utan att sättas ner. Som beskrivs i många sagor. Här var den heliga drycken det väsentliga, man drack ju exempelvis jul.

Man skulle kunna ha svårt att tro att något så här ”tvärhedniskt” fortfor i Norge så sent. Men denna kristna satiriska text är faktiskt mycket mer medveten och välunderrättad än vad som framgår av ytan. Völse är ju en bevarad hingstlem. Åt vilken gud helgade man heliga hingstar? – Åt Frej. Lät man heliga hingstar arbeta som vanliga ök? – Aldrig någonsin [enligt vad man kan utlösa av norröna källor samt av Tacitus om germanerna runt år 100]. Från vilken häst stammade Völse? – Från bondens ”arbets”-häst, ja just så, vilken till yttermera visso hade självdött innan. Skulle man i verkligheten i en fruktbarhetsceremoni, som syftar till att stärka livet och livskraften ha använt en lem från ett kadaver? – Skämta inte. Skulle man i.ö. i blotet använt ett blotsdjur, som vore något annat än perfekt, bondens arbetshäst var ju rent ut sagt fet? – Nej, givetvis inte!

Det framgår alltså tydligt att denna text fullt medvetet förhånar hedniska kultbruk, den vet exakt hur den skall smäda så svidande som möjligt. Därmed röjer den också sin exakta kunskap och att tidsavståndet, om alltså något, inte är särdeles stort till verkligheten då texten säges utspelas. Texten sällar sig därmed (på sitt sätt) till de få beskrivningar vi har om förkristet kultbruk, om än aldrig så förvridet.

Åter till texten, husfrun hade just erbjudit Völse åt bonden.)

”Bonden lät sig föga fägnas, men tog dock vid och kvad visa:

Mundi eigi, Månde icke ef ek um réða, om ja’g om rådde (; réða konj. dåtid av ráða råda. Ålderdomligt utfyllnadsord ”um”.) blœti þetta ”blotet” detta borit í aftan. bära i afton. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, sonr bónda, men du so’nen bo’ndens (; obs. betoningen) sé þú við Völsa. se’ du till Völse. (; alt. var du med Völse, ordet sé är dubbeltydigt)

Bondesonen grep om honom och höjde Völse och vänder mot sin syster och kvad visa:

Beri þér beytil, Bäre dig ”beytil” (; återigen ett ålderdomligt ord, som syftar på lemmen) fyrir brúðkonur. för brudekvinnor Þær skulu vingul de skola vinglarn væta í aftan. väta i afton. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, dóttir bónda, men du do’ttern bo’ndens (; betoningen, en fornyrðislagsupprullning före) drag þú at þér Völsa. dra’g åt dig Völse.
www.roskva.no/kvasir 5

Hon gör sig inte mycket av det, men vaktar dock på att följa hushållssederna och tog bara knappt på honom och kvad visa:

Þess sverk við Gefjun Svär jag vid Gefjon (; en Freja-hypostas? för unga kvinnor) ok við goðin önnur, och gudar andra at ek nauðig tek att nödgad jag tar við nosa rauðum. vid ”nosen” röda. (; nosi, böjd form nosa, okänt ord) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en, þræll hjóna, men träl hos hjonen (; hjón betyder makar i flertal, men tjänare i ental) þríf þú við Völsa. tag du vid Völse.

Þrællinn tekr við ok kvað:

Hleifr væri mér Leven mig vore (; brödlev alltså: jfr. engelskans loaf) hálfu sæmri, lämpad halv þykkir ok ökkvinn tjock och mastig ok þó víðr, mera vid, än en Völsi þessi eviga Völse á verkdögum. på arbetsdagar. (; en extra långrad i halvstrofen. Fullt möjligt på fornyrdislag) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, þý hjóna, men trälakvinna (; ”þý” ett annat ord för trälinna) þrýstu at þér Völsa. tryck mot dig Völse.

Trälkvinnan tar emot honom mycket blitt, klamrar sig vid honom och klappar honom.”

(; Mina kommentarer. Så här långt i ”Völsekvädet”, vilket ju texten påstår har ”funnits”, kan man beteckna husfruns vers som avspeglande något äkta jämte förstås ”omkvädet”, ”þiggi mörnir þetta blœti”. Utöver husfrun tecknas överlag kvinnorna som mer drivande, männen mindre. Detta är i linje med att gydjor kunde leda Frejskulten. Bondsonens hållning tycks ligga inom en fruktbarhetsrits ram, han tecknas nog ta det på allvar trots sin skämtsamhet. Bonddottern däremot avbildas som en s.k. ”ädel hedning”, som trots att hon ännu inte är kristen, egentligen är det i all sin ovetskap, med en sådans värderingar. Hon är föredömligt pryd och anser att Völsen är en styggelse. Dessutom är det hon som känner igen Olaf ”den helige”.

Trälens hållning som en hungrig, gudlös pragmatiker kan betecknas som ett skämtsamt, kristet förlöjligande. Men skulle i denna kristna norska miljö kunna ha ett visst verklighetsunderlag, nämligen om trälen vore same och sålunda kunde anses kristet gudlös, och samtidigt ointresserad av just dessa ”hedniska” riter. Att jag framhävt trälens och trälinnans deltagande i religionsutövningen som tecken på, att de blev någorlunda väl behandlade, är i linje med detta samhälles småskalighet. Man bodde tätt ihop och kunde inte undgå att ha personliga relationer. Jag återkommer om trälinnans hållning.

Lägg märke till att kristendomen inte kan misstänkas för att förlöjliga den gamla religionen med att t.o.m. trälar fick dyrka gudarna. Så, säger denna kristna text, att trälar fick vara med och dyrka gudarna, så fick de nog det. (Kristendomen själv lär ju att vi alla är lika inför
www.roskva.no/kvasir 6

gudomen, icke jude eller grek, icke fri eller ofri enligt Paulus, även om den historiskt sett inte verkligen gjort alltför många knop för att utrota slaveriet.)

Tillbaka till texten:

”Víst eigi mættak Visst icke mäktat við of bindask mot mig hindra í mik at keyra, i mig köra ef vit ein lægim om ensam i kättja. (; eg. står det ”om vi två ensamma låge i kättja”) í andkætu. ———————— (; halvstrofslängd?) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, Grímr, gestr várr, men Grímr vår gäst gríp þú við Völsa. grip du Völse. (; Mina kommentarer: Trälinnans hållning, som dock är drivande, är förmodligen också ett exempel på kristet förlöjligande. Vi talar ju om att rent fysiskt köra en jättelik hingstlem i sig. Häri ligger nog förlöjligandet. För många kyrkomän särskilt Saxo Grammaticus, men även Adam av Bremen, framstod uppenbarligen vanakulten och särskilt Freja som en ”andstyggð”, (styggelse). Saxo missar i sina historier aldrig ett tillfälle att racka ner på just Freja. Adam säger om Frejskulten i Uppsala att man där sjöng oanständiga sånger, vars innehåll är bäst att förtiga. Det råder om kultbruk en kristet betingad nästan total tystnad och i synnerhet om vanakulten. Det finns bara små korn här och var i den norröna litteraturen.

Kunde man i de oanständiga sångerna i Uppsala skämta om att köra hingstlemmen i sig? Ingen vet. Vi får nog särskilja skämtkättja, rituell kättja och verklig kättja. Kunde man ha samlag i vanakulten? Jag håller det personligen för klart sannolikt. Vi talar inte minst om den indoeuropeiska mikrokosmos- och makrokosmos-tanken. Det som sker i det lilla, sker samtidigt i det stora. Denna tanke genomsyrar beskrivningarna av de stora bloten, där det heliga ölhornet gick runt. Det gällde ju att säkerställa boskapens och grödans tillväxt av vilka man var beroende. Genom ”rituella samlag” eller verkliga samlag säkrade man i det lilla mänsklighetens eller snarare släkternas tillväxt och i det stora, samtidigt, boskapens och grödans tillväxt. Man stärkte och hjälpte gudarna att säkra världens bestånd.

Nu kommer så de tre ”Grímarnas” verser. Redan av textsammanhanget framgår att de bara låtsades hänga med och hittade på, deras verser har alltså aldrig hängt ihop med ett ev. synnerligen hypotetiskt, ursprungligt, ”Völsekväde”.)

”Finnr tog vid och höll, han kvad visa:

Legit hefk víða Legat har jag vida fyrir andnesjum, för uddnäsen, (; Obs. i flertal, kanske självupplevt, bildligt. Långraden är f.ö. inte ens stavrimmad) snævgum höndum med snöiga händer segl upp dregit. seglet hissat. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta, en þú, Grímr, griði minn, men Grímr min gridsvän (; fredsvän) gríp þú við Völsa. grip du i Völse.
www.roskva.no/kvasir 7

Han gav den då till Þormóðr. Tog denne vid och tänkte klarsynt på hur Völse var skapad. Bröt han då och kvad visa:

Sakat forðum, Ej klandrat fordom (; berättelsen skildrar förhållanden något 10-tal år efter år 1000.) þó hefk farit víða, fast farit vida, (; Kristningen hade då brett ut sig vida i Norden, + Island, Grönland, där T. Varit; = självupplevt?) flennt reðr fyrri ….. fara með bekkjum. ….. (; får inte ihop betydelsen.) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta, en þú, Aðal-Grímr, men du, Ädel-Grim tak enn við Völsa. emottag Völse.

Konungen tog vid och kvad visa:

Verit hefk stýrir Varit styrman
ok stafnbúi och stävbo (; förstävsman på krigsskepp.) ok oddviti och ”uddveta” (; oddviti = ledare) allra þjóða. för alla folk. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta, en þú, hundr hjóna, men hjonens hund tag hirtu bákn þetta. hårt i tecknet. (; hirta = bestraffa, nog ett kristet ord då att hämnas är inte samma sak.)

Han kastade då ner Völse på golvet, men hunden grep den genast. När kärringen såg det, blev hon alldeles till sig. Hon slog till mot den och kvad visa:

Hvat er þat manna Vad för en man som mér ókunnra, mig är okänd, som er hundum gefr hunden giver heilagt blœti? heliga ”blotet”? Hefi mik of hjarra Häve mig från järnen ok á hurðása, till åsen på dörren vita ef ek borgit fæ veta om jag bärgar blœtinu helga. ”blotet” helgat.

(; Mina kommentarer: Här är förstås beskrivet något äkta igen. Först något om orden. ”Hjarri” som betyder ungefär gångjärn, men då var skänklarna mycket längre, kanske över hela dörrbladet [och en bit av väggen] och inte infällda i dörrsida och dörrkarm. ”Áss”, plur. ”ásar” betyder en horisontell bjälke, samma ord som i takås, men även bergsryggen, åsen i terrängen. Det ligger något vågrätt, men upphöjt i begreppet. ”Hurðáss” betecknar alltså närmast den övre vågräta delen av dörrkarmen, inte de lodräta delarna av dörrkarmen. Jämför med verbet häva, upphäva. Man måste föreställa sig att husfrun med händer och fötter ämnar klamra sig fast vid dörrjärnen och vill ha knuffhjälp uppåt, så att hon kan skåda ÖVER dörren. Ordet ”áss”, plur. ”æsir” betyder förstås ase, asarna. Huruvida de två áss-begreppen skulle kunna hänga ihop, vill jag inte sia om. Efter ordsammandragningarna, synkoperingarna vid övergången till fornnordiska kan ju två ursprungligen olikljudande ord ha kommit att låta lika och orden böjs ju olika.
www.roskva.no/kvasir 8

Versinnehållet handlar om föreställningen att kunna skåda in i den andra världen, eller i framtiden, över ex. en dörröppning. Det skall finnas andra norröna belägg. Det finns också en liknande scen, fast inte med en dörröppning utan över något annat vågrätt, i beskrivningen av ruserhövdingens begravning vid Volga enligt Ibn Fadhlan, se Ibn Fadlan sve.txt. Kvinnan fortsätter så att kväda:)

”Legg þú niðr, Lærir, Lägg ner Lærir ok lát mik eigi sjá, låt mig ej se ok svelg eigi niðr svälj icke ner, sártíkin rög. sårs-tiken raggig.

Konungen kastar då av sig sina döljande kläder. Det täcktes honom då. Han förtäljer så ”trú” (den kristna tron) för dem och husfrun var ovillig till tron, men bonden något snabbare. Med Guds kraft och Olafs hängivenhet blev det till slut, att de alla tar tron och blir ”skírð” (döpta) av kungens (kristne) hirdpräst. De höll sedan tron väl när de blivit varse, vem de skulle tro på och erkände sin skapare. De insåg hur illa och omänskligt de hade levt och hur olikt alla andra goda människor. Man må i dylikt se att kung Olaf lade all sin håg i att ”eyða” (ödelägga) alla oseder, hedendom och ”fordæðuskap” (trollkonster) såväl i de yttersta utskogarna i Norges välde som mitt i huvudlandets härader. Det har nu också blivit uppenbart, att han så gjort dessa saker, vilka behagat Gud.”

(; Mina slutord: Må man betvivla existensen av en dåtida ”Völse”? – Nej, det må man icke. Varför? – Först må man utpeka den ytterliga logiken hos en Völse inom en, törhända frustande, fruktbarhetsrits ram, men detta är inte det mest väsentliga. Det är den ovanstående påvisade räckan av uppenbart medvetna, kunniga, kristna förlöjligandena av Völse: en arbetshäst [Sic!], därtill ett smällfett djur, dvs. icke perfekt djur [Sic!], som hade självdött, inte blotats primärt [Sic!] och av vars kadaverlem man gjort en livskraftsbild [Sic!]. Detta är det väsentliga.

Är ovanstående saga, som ingår som en tåt i den större sagan om Olaf den helige, en sannsaga eller en s.k. ”lygisaga”, dvs. äkta historia eller lögnsaga, erkänt fantasipåhitt? Med dåtidens mått var det emellertid definitivt en sannsaga. Så ovanstående har verkligen hänt? – Jaha. Det finns här och var i berättelsen stänk av sanning, utöver ovanstående väsentligheter. Åtminstone på något plan skildrar berättelsen absolut en verklighet. Något kämpade definitivt de nitiska norska kristningskungarna mot.