Vad är Ragnarök? Har det redan varit?

Inledning.

Man kan se på Ragnarök, världsundergången, på många sätt. (Citaten är från Den poetiska Eddan eller från Snorres Edda, om inte annat anges.)

1) Som ett uttryck för ett indoeuropeiskt cykliskt världsförlopp. 2) Som en slagskugga från den annalkande kristendomens kulturomvandling. (Redan när Hjälte-eddans händelser skedde hade kristendomen börjat utbreda sig på kontinenten.) 3) Som en inhemskt uppkommen föreställning om att motsatserna i världen är så stora att den måste förgås före en förbättring. 4) Som en aktualiserad hågkomst av den massiva klimatförsämringen efter 536 års vulkanutbrott med ”fimbulvintern” i släptåg.

Kort-beskrivning.

Ordet Ragnarök är en försvenskning av fornnordiskt ”ragna rög”, (= makternas öde) (använt i eddakvädena) eller ”ragna røkkr”, (= gudarnas skymning) (använt av Snorre; varav Wagners Götterdämmerung). Var skedde Ragnarökskampen? Enligt de flesta kvädena, ex. Vaftrudnesmål, på Vigrids vall, men enligt Fafnesmål på ön Óskópnir i havet. Gudarna (och människorna) stred mot jättarna och andra kaosodjur som Midgårdsormen och Fenrisulven (jämte Loke, som leder alla dessa). Fenrisulven kämpar mot Odin, Midgårdsormen mot Tor, Garm mot Tyr, Surt mot Frej, medan Njord dessförinnan flyttat hem till Vanaheim enl. Vaftrudnesmål. Allt förgås: gudar, jättar, människor, världsträdet och världen.

Hur gick världen under? Enligt Völvans spådom 58: Solen svartnar, sänks jord i hav, kastas från himlen, klara stjärnor. Upp ångar imma, eldar lågar (við aldurnara), hettan slår högt mot, himlen själv. Alltså genom eld och vatten och Snorre följer efter i detta. Men det finns en alternativ bild av Ragnarök, våggåtans: hav går i stormar mot himlen själv, löper över landen, men luften viker (enl. Hyndluljóð 42). Alltså att bara havet höjs och slukar land och luft. Ett ex. på en våggåta är den fjärde frågan i Balders drömmar: vilka är de mör, som gråter så mycket de vill och till himlen kastar sina halsdukar/hättor? Vågorna med sitt vågskum. Med den indirekta innebörden: leder detta till Ragnarök? Men även i Vaftrudnesmål och kung Heidreks gåttävling i Hervararsagan samt på många ställen i skaldernas kväden förekommer olika våggåtor. Detta är alltså den vanligaste formen för Ragnarök, havet som väller över ön Óskópnir. Men Völuspá är den mest kända och utförliga källan för Ragnarök.

Vi dröjer lite vid Balders drömmar för att förstå sammanhanget för kvädets fjärde fråga. Odin (Vägtam) rider förklädd från asarnas ting för att utröna Balders dåliga drömmar och kommer till Hel, där han möts av en hund med blodig bringa, men rider vidare öster om dess dörr, dit han visste att völvans grav låg. Han väcker upp henne, ovillig är hon, men han frågar ut henne. Vem är Hels hall förberedd åt? Odin vet alltså ännu inte. – Balder.
www.roskva.no/kvasir 2

Vem kommer att döda Balder? – Höder (Balders bror). Vem kommer att hämnas på Höder? – Vale, vilken Rind föder av Odin. Till slut, den fjärde frågan, vilken vi redan utsagt. Völvan känner efter dessa ord igen Odin, säger så, varpå Odin säger att hon inte är en völva, ej heller en vis kvinna. Hon istället är tre tursars moder. Den så kallade völvan ber då Odin dra åt skogen.

Den fjärde frågan är för oss nästan obegriplig men vore för samtiden glasklar sedan den yppats. ”Du är inte en völva” lyder på fornnordiska ”ertattu völva”. Detta betyder grammatikaliskt lika gärna ”du är inte den völvan” (underförstått den som Odin sökte). Varpå denna sjasar bort den bortgjorde guden med att ingen kommer att veta mer, ”förrän Loke är liden, loss ur bojor, i Ragnarök att, röja allt.”

Vem är alltså völvan? Jo Loke själv, som just förnedrat guden, alltså en fientlig handling, och detta innan han i verkligheten låtit egga Höder att skjuta med misteltenen på lek mot Balder och innan Loketrätan (där han erkände sin andel i Balders död), varefter han blev slagen i bojor tills Ragnarök. Loke är inte moder, men väl fader, till trenne tursar som Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel ihop med Angerboda. Guden har blivit sedd på väg till den antagna völvans grav, av en hund med blodig bringa. Så Loke har kunnat genskjuta guden och spela völva. Lägg märke till att Loke redan före Baldersdråpet bestämt sig för Ragnarök (han intar en nyckelroll) och hur tidsförloppet är allt annat än linjärt.

Det inhemskt uppkomna föreställningsalternativet.

Vi är därmed inne på Ragnarök som en inhemsk föreställning. Man gör bäst i att först förklara världens skapelse eller snarare ordnande för att sedan komma in på dess undergång. Undergången är nämligen direkt orsakad av hur världen skapades. Tillståndet före världens ordnande såg enligt Völvans spådom ut så här, det beskrivs som ett antal saker som inte fanns, det var något ginnungt, ofattbart, obeskrivligt. En sak fanns där, Ymir. En jättekraft. ”Arla i urtid, då Ymir levde, fanns ej sand eller hav, ej svala vågor. Jord fanns inte, himmel ej heller, gapet var ginnungt, gräs fanns icke.”

Men Snorre återger detta urtillstånd i Gylfaginning (”kung Gylfes förbländelse”) i sin Edda så här: ”Arla i urtid, då intet (!!) fanns, fanns ej sand eller hav” osv. Eddakvädena tecknar på ett förkristet helt riktigt sätt att i urkaoset fanns det något, som gudarna sedan kunde ordna till en värld. Snorre låter alltså de nordiska gudarna likt den kristne guden skapa världen ur ett intet, Ex nihilo, men detta är det faktiskt bara den kristne guden, som gör. Varför låter då Snorre de förkristna gudarna bete sig så? Jo, medeltidsteologerna såg på Gamla testament och dess gärningar (före Kristus alltså) som föregångare eller urtyper för gärningarna i Nya Testamentet, vilka utgör kristendomen.

Snorre tolkar därför in kristna tankar som typer, vilka inte ursprungligen fanns i kvädena. Detta förhållande till icke-kristna religioner kallas för typologi. Enligt kristen teologi hade ju den kristne guden skapat hela världen och därmed även alla hedningar. Ja, just det. Typologin är ett sätt att förklara varför ”hedningar” skapats. ”Hedningarna” tilläts en sorts begränsad insikt, men enligt Guds plan var det ännu inte tid för dem, att undfå den fulla kristna uppenbarelsen.

Vad betyder namnet Ymir? ”Ymr” betyder skrik, ”ymja” betyder skrika och bland Snorres
www.roskva.no/kvasir 3

”þulur” (thuler) finns Ymir som ett heitte för ”hök”, en rovfågel som skriker. Så i urtiden fanns i så fall ett oartikulerat urtidskri i form av en jätte. Nå, hur gudarna uppkom är det bara Snorre, som anger klart. Ymir hade en urko, Audhumla, av vilken Ymir diade. Den tvekönade Ymir alstrade under tiden nya jättar av sig själv, ur sin ena armhåla samt med båda fötterna. Namnet Ymir kan språkmässigt härledas ur ett urindoeuropeiskt ”*iemo” med betydelsen tvilling, men på fornnordiska betyder namnet skrik. – Vi återkommer. Vad betyder namnet ”Auðhumla”? Jo, den mycket mumlande. Vi har ett skri och ett mummel, men inget tal. Audhumla slickade på saltstenar med sin tunga, talets muskel och först kom ett huvud fram och sedan en hel man Bur (som betyder son), vilken tvekönat födde de tre Burs söner, de första gudarna. Eddadikterna bekräftar indirekt denna uppkomst av gudarna, när man har ett facit i hand.

Nu är det dags för världens uppkomst eller ordnande. Völvans spådom säger att urtillståndet varade tills Burs söner ”bjöðum um ypptu”. Vad betyder detta? ”Bjöð” betyder flackt land, alltså tills sönerna yppade länderna. Det fornnordiska verbet ”yppa” hade utöver den nutida betydelsen yppa, uttala, även betydelserna befalla, avslöja, ge liv, men även lyfta, höja. P.g.a. vad som hände med jorden efter att Ragnarök skett i slutet av Völuspá, brukar man översätta ordet med lyfta, höja. Men grundbetydelsen är faktiskt att yppa, uttala, befalla. Så gudarna befallde fram världen med sitt uttalade ord. Völuspá nämner inte närmare hur. Både Grimnismål och Vaftrudnesmål vet däremot att berätta, att Ymir styckas och av hans kött blev jorden, av benen bergen, av skalltaket himlen, av hjärnan molnen, av håret träden, av ögonbrynen Midgård. Samt att havet uppstod ur Ymirs svett! Snorre återger detta med skillnaden att havet uppstod ur Ymirs blod.

På Snorres tid hade ordet ”sveiti”, som entydigt betyder bara svett, fått en bibetydelse blod, genom att skalderna genom århundraden använt svett som omskrivning för blod. Snorre såg en typologisk chans i detta blodbad av sjöar, floder och hav att få in syndafloden, där alla jättarna, som han uppfattade som entydigt onda, dränktes utom Bergelmer jämte fru, som räddades undan i en ”luðr”. Detta ord kan betyda ark som i Noaks ark. Jättarna kunde föröka sig igen. Snorres enda nu kända källa till Bergelmers ”luðr” är Vaftrudnesmal, som berättar om jättarna, som levde vidare efter styckandet av Ymir. Där omtalas kort hur Bergelmer, den förste namngivne jätten efter Ymir, låg ensam (!) i en ”luðr”. Vad betyder ”luðr” mer? Jo, klädkista och vagga. Bergelmer tecknas alltså liggande som den förste naturligt födde jätten i en vagga. Det finns givetvis ingen syndaflod i den poetiska Eddan.

Det återstår kort att förklara resten av skapelsen för att sedan komma till varför denna världsordning måste rämna i Ragnarök. Gudarna skapade så sol och måne samt dvärgarna till att bo i underjorden, alltså Utgård, kanske som motvikt till jättarna. Slutligen människorna i Midgård och världsträdet stod fullväxt i världens mitt.

Ragnarök som inhemsk nödvändighet.

Vi har såpass mycket talat om världsskapelsen, då det direkt framgår av hur gudarna ordnade världen, varför denna ordning var skör eller instabil. Gudarna hade ordnat världen till priset av ett dråp på urjätten, så jättarna var avogt inställda mot gudarna. Världen är lika beroende av den ordnade gudakraften som av jättekraften, vilken ju utgör världens materia och energi. Man kan säga att gudarna hade kontroll över rummet. Men tiden då? Man kan
www.roskva.no/kvasir 4

säga att den ursprungliga, odefinierade kaosenergin till följd av sin natur alstrar slump, alltså slumpvisa händelser. Tiden stod därför på jättekraftens sida. Jättarna stod för den djupare vetskapen, då de oblandat var av världens själva materia. Gudarna var delvis av jätteras, då de första gudarna, som var manliga, varit tvungna att gifta sig med jättekvinnor, därefter höll de sig huvudsakligen till sina egna. – Men vanaguden Frej gifte sig med jättedottern Gerd.

Gudavärlden (liksom i någon mindre mån jättevärlden) utgjorde ett ättsamhälle. Det fanns två gudaätter, asarna och vanerna, vilka slutit fred samt höll den. Även människorna var indelade i ätter och inom sådana bjöd hedern absolut lojalitet. Gentemot främlingar bjöd hedern gästfrihet, såvida den inte råkade bjuda hämnd eller andra fientligheter. Vidare bjöd hedern absolut att man höll löften, man svek aldrig. Vilken ätt man tillhörde var det mest grundläggande för den enskilde. Då människorna var skapade av gudarna, gällde samma sak för dessa. Människorna blotade (offrade) till gudarna för få kraft, samt(!) för att ge kraft till gudarna (i syfte att hjälpa till att upprätthålla världsordningen).

Gudarna var beroende av Utgård, som omfattade dels jättarnas Jotunheim, dels underjorden där bland andra jättinnan Hel höll ett dödsrike, men där även dvärgarna höll till. De behövde kunskap från jättarna. De behövde kraftföremål från Utgård. Ett typexempel är Tors hammare, dvärgasmidd. Men Tor och Tyr behövde även hämta jätten Hymers stora ölkittel i själva Jotunheim. Man behövde denna kittel för att kunna hålla en gemensam försoningsfest för gudar och jättar i havsjätten Ägirs hall på havets botten. Man gjorde alltså fredsförsök. Men Tor behövde sin hammare för att hålla efter uppstudsiga jättar. Allt som allt reste gudarna mycket i Utgård.

Detta speglar människornas behov av att lämna sin av gudarna beskyddade lilla lokala del av Midgård med gården, åkrarna och den betande boskapen för att bege sig till sitt lokala Utgård. Till fjälls eller skogs för foder, villebråd eller timmer. Till havs för att fiska. Då bjöd hedern att man inte var mindre dådkraftig än sina förfäder.

Men även jättar kunde slumpvist resa till Asgård. Plötslig uppenbarade sig jätten Hrungner i Asgård, där han gjorde sig bred och krävde Freja till maka. Gudarna lyckades lösa detta problem. En annan gång hade jätten Trym lönnligt (i hemlighet) besökt Asgård och stulit Tors hammare. Han krävde Freja till maka för att ge hammaren åter. Gudarna lyckades lösa även detta problem med Lokes hjälp. Förhållandet mellan gudar och jättar var komplext, gudarna var varken allsmäktiga eller allvetande. Gudarna är inte odelat goda, jättarna inte odelat onda, utan tudelningen står mellan ett visst slags ordning och energi/kaos. Jämvikten var skör.

Entré Loke. Vi måste först fråga oss vilken ätt han tillhör? Han är son till jätten Farbaute. Hans moder är Lafey (Löv-ö). Av namnet att döma borde hon vara en gudinna, men inget är sagt härom. I varje fall gör Odin honom till sin fosterbroder och därmed är han definitivt av gudaätt. Därmed måste gudarna vara lojala mot honom. Men vilka är han verkligen lojal mot med sådan kluven härkomst? Vilket speglar ett ättesamhälles dilemma, vad gäller sammanhållning.

Trogen sitt jättearv är han slug men ombytlig, infallsrik men tänker inte efter. Något kaotisk. Ett flertal myter berättar om att han till en början följer med gudarna på resor och hjälper dem lojalt. Vid andra tillfällen leder hans nyfikenhet och ringa eftertänksamhet till problem för gudarna, som de får lösa med eller utan Lokes hjälp. Vid två tillfällen blir det allvarligare. Vid det första är Loke fortfarande lojal mot gudarna.

www.roskva.no/kvasir 5

Snorre berättar att när gudarna hade byggt färdigt Asgård kom en byggmästare och erbjöd sig att bygga en mur, säker mot jättar, runt Asgård med enbart hjälp av sin arbetshingst inom viss tid. Om han lyckades ville han ha sol och måne jämte Freja i lön, om inte ville han ha frid att gå därifrån. Gudarna dryftade förslaget, fann det särskilt på Loke inrådan omöjligt att byggmästaren skulle lyckas, men någon del av en mur skulle de ju få gratis. De slöt avtalet med ed. Men arbetshingsten visade sig vara en hejare på att släpa sten och muren började välvas runt Asgård i oroväckande takt. Tre dagar före utsatt tid återstod i stort bara porten. Inför risken att få sin värld omintetgjord genom förlusten av sol, måne och Freja tvingade gudarna Loke att lösa problemet med arbetshingsten. Loke gjorde så genom att förvandla sig till ett brunstigt sto, som så effektivt lockade bort arbetshingsten, att Loke blev dräktig med ett visst åttabent föl.

Vi kan bortse från detta flagranta brott mot vikingatidens könskodex, där män skulle bete sig manligt och kvinnor kvinnligt. Vi koncentrerar oss på byggmästaren, som inte fick mycket gjort med sin port. När han till slut insåg att han inte skulle hinna klart, blev han till en ursinnig, väldig jätte. Ställda inför detta hot, måste gudarna bryta sin ed om hemfärd i frid. De tillkallade Tor, som slog ihjäl jätten. Men gudarnas edsbrott hade slagit en första sprängkil i deras världsordning.

Det andra edsbrottet begås i myten om Tyr och Fenrisulven. Under förhistorien till denna har Loke bytt lojalitet, ty han har haft samlag med jättinnan (eller rättare urtidsmonstret) Angrboda, vilken födde tre barn: Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel. Gudarna insåg snabbt att dessa kunde hota värdsordningen. De slängde Midgårdsormen i storhavet för att omgjärda jorden. Sen Hel till underjorden för att härska över dödsriket. Men Fenris verkade som valp rätt ofarlig, så gudarna behöll honom i Asgård. Tyr matade honom och Fenris växte förfärande snabbt. De utmanade ulven att slita sig loss ur bojor, som gudarna ville lägga runt honom. Ulven antog utmaningen och bräckte två olika bojor. Nu lät gudarna dvärgarna göra en magisk boja, som såg slät och ofarlig ut. Ulven synade den misstänksamt och tvekade. Så Tyr och gudarna svor en ed på, att om Fenris inte kunde bräcka denna boja, så lovade de att släppa honom, ty då vore han inte farlig för dem.

Men Fenris begärde att en av gudarna som pant också skulle lägga en hand i hans gap. Tyr lade sin svärdshand i ulvgapet. Bojan lades på och höll, så ulven bet av Tyrs högerhand. Världen var tryggad, men falsk-eden drev en andra sprängkil i gudarnas världsordning. Tyr, rättens gud, hade blivit lytt.

Så började Balder drömma illabådande drömmar. I den norröna världen tenderade drömmar verkligen att bli sanndrömmar. Drömmar skapade eller utgjorde framtiden. Enligt Snorre tog därför Frigg löfte av allting i världen att inte skada Balder, vare sig djur, föremål, ämnen eller sjukdomar och fick detta löfte. Gudarna kunde lättade roa sig med att skjuta till måls på Balder. Inga sorters vapen bet på Balder. Men Loke lyckades snoka reda på att Frigg inte tagit löfte av misteltenen, vilken tyckts henne alltför oansenlig. Så Loke hämtade misteltenen och gick fram till Balders blinde bror Höder med misteln och visade, hur även Höder kunde delta i leken. Höder fyrade av, misteltenen genomborrade Balder, som föll död ner. Gudarna kunde inte hämnas på Höder, lika lite som de kunde ingripa mot Loke.

Nu hade en gud dödat en annan gud. Så mycket var gudarnas världsordning värd. Odin våldtog jättinnan Rind, som födde Vale, vilken åtminstone som hämnd kunde döda Höder för att något lindra vanhedern. Till ringa nytta, fast jättarna torde ha blivit mer avoga. Det hände som bekant en del saker till, men saken var egentligen klar. Gudarnas världsordning var m.e.m. sönderslagen. Fast Ragnarök, världsundergången, behövde ännu någon tid för att hinna inträffa. Vi har tidigare skisserat hur gudarnas sista strid mot
www.roskva.no/kvasir 6

jättemakterna gick till och hur själva jorden gick under.

Ragnarök som del av indoeuropeiska cykliska världsskapelser och undergångar.

I de indoeuropeiska religionerna uppstår världen och går under i cykler, men det är hela tiden denna värld det handlar om. Vilka är de indoeuropeiska religionerna? Förutom den fornnordiska/germanska religionen är det grekernas/romarnas religion, den forniranska religionen och den fornindiska Veda-religionen samt en del smärre grannreligioner. Denna värld återkommer cykliskt, men behöver kanske inte vara identiskt likadan varje gång.

För att ta ett exempel på ett linjärt världsförlopp, motsatsen till cykliskt världsförlopp, kan vi gå till kristendomen. Världen skapas vid en enda tidpunkt av den kristne allsmäktige guden ur absolut intet. Sedan löper världshistorien på fram till apokalypsen och den yttersta domens dag och världen upphör för alltid. Det finns dock ett annat ställe, paradiset, där tiden står stilla i evighet. Det finns också dess motsats, helvetet, med samma tidsegenskap. Senast på yttersta domens dag kommer alla människor, som har levt, att hänvisas till ettdera stället. ”I evighet, Amen.” (Som de kristna hävdar.)

Att kristendomens enda apokalyps i beskrivningssätt kan komma att likna ett enskilt Ragnarök, bland många, i någon av de indoeuropeiska religionerna ändrar inte i sak den olikartade världsuppfattningen. Likheter kan bero på begränsningar i mänsklig föreställningsförmåga eller på kulturella lån.

I varje skapelse eller återskapelse i de indoeuropeiska religionerna uppstår världen av något och så även i den norröna. Namnet Ymir betyder alltså skri, men om det återgår på ett urindoeuropeiskt tvilling, och Ymir är ju i varje fall tvekönad, så fås en bättre överensstämmelse med andra indoeuropeiska skapelsemyter. Oavsett detta finns det mycket stora likheter i dessa religioner från strukturer till enskilda gudar, såpass påtagliga att de måste bero på en släktskap. Ämnet är jättelikt, men vi tar som exempel de påtagliga likheterna mellan Tor och den vediske guden Indra. Båda är rödskäggiga och hetlevrade, båda är krigare samt kör vagn i motsats till rider och båda har ett vapen att kasta med, som återvänder efteråt till ägaren, hammaren Mjölner resp. Indras vajra.

De monoteistiska religionerna, kristendomen, judendomen och islam har ingen strukturell mittpunkt, som världen är uppbyggd kring. De har heliga platser där man lättare når sin Gud, ex. för islam Mecka och Kaba, men detta gör då skull inte Kaba till världens mitt. I den kristna Bibeln finns flera träd ex. Livets träd och Kunskapens träd, vilkets frukt är förbjudna att ätas. Ingetdera utgör dock något världsmittsträd.

I de indoeuropeiska religionerna däremot har världen en tydlig strukturell mittpunkt. Vi har redan stött på det norröna världsträdet, Lärad, Yggdrasil eller ”Mjötvið” (Måtträdet), som rymde de nio hemmen för olika makter och som stod i Midgårds mitt med Utgård utanför till världsranden. I det forna Iran utgjorde det kosmiska trädet världen och inrymde de nio världsbergen. Hinduismen har ett världsberg, Mehru. De gamla grekerna hade Omfalos, navelstenen. De förkristna saxarna hade världspelaren, Irminsul.

Men det norröna världsträdet deltar även i världsförloppet, i tid. Innan världen var fullt skapad låg det som ett frö i mullen, som Völuspá uttrycker det: ”Måtträd märkligt i mullen
www.roskva.no/kvasir 7

djupt lagd.” Därefter står det fullt utväxt, men när Ragnarök närmar sig, åldras trädet, en mängd djur/varelser gnager på det och dess grenar börjar skälva. Det forniranska världsträdet deltar också i världsförloppstiden. I det forniranska Bahman Yasht får Zaratustra en dröm om ett väldigt träd med fyra grenar, en av guld, en av silver, en av koppar och slutligen en av uppblandat järn. Ahura Mazda, den högste guden, förklarade för Zaratustra, att trädet var den av honom skapade världen och grenarna var de fyra tidsåldrarna. Fyra tidsåldrar, som världen måste genomlöpa, innan det var dags för undergång och nyskapelse, beskrivs även i det indiska Mahabharata, fast med andra ord. De gamla grekerna kände olika tidsåldrar med en ursprunglig guldålder.

Frågan är om ett något eko finns om olika tidsåldrar i norrön mytologi? Svaret är delvis ja, i varje fall för en ursprunglig guldålder. Enligt Völvans spådom hade gudarna en lycklig tid, sedan de skapat färdigt världen och sitt eget Asgård. De tävlade glatt på tunet i brädspel och dem fattades inget av guld, deras brädspelsbrickor var av guld och allt var frid ett tag.

Man bör påpeka att endast i de forniranska och fornindiska religionerna finns det belagt att man tänkte sig många återkommande cykler av världsskapelser och världsundergångar. I den norröna mytologin har man bara avverkat en enda världscykel i vars Ragnaröksfas man befinner sig och två visionära Eddadikter, Völuspá och Hyndluljóð, söker skåda den nya jord, som sedan skall uppstå.

Vi skall se lite på hur en världsundergång nalkas i andra indoeuropeiska religioner, dvs. under den uppblandade järntidsåldern med Bahman Yashts begrepp. Man möter i Mahabharata och Bahman Yasht ett sammelsurium av undergångseländen som krig, farsoter, jordbävningar, klimatförsämringar, överbefolkning, sedligt förfall, uppslitning av familjeband, försvagade, kortlivade och förminskade människor, vällukt förvandlas till stank och maten saknar smak. Beskrivningarna är inte identiska med dem inför det nordiska Ragnarök. Men man ser klart ett gemensamt underliggande tema, att i takt med och p.g.a. världens försämring och åldrande, blir även mänskligheten sämre.

Detta underliggande tema ser man även i Völvans spådom: ”Bröder må brottas, bane sig giva, släkten spills av systrars barn…det är kling-tid och yxtid, kluvna sköldar, VINDTID och vargtid, förrn världen störtas”.

I Bahman Yasht beskrivs dessutom mycket tydligt en kraftig klimatförsämring av Fimbulvinterkaraktär: solen blir mindre och syns sämre, året kortare, sådden nästan utan skörd, boskapen förökar sig föga. Dessutom blir människorna svaga och svekfulla.

Ragnarök som världsundergång p.g.a. kristendomens slagskugga.

Mycket av vad som kan sägas om detta har redan blivit belyst i avsnittet om Indoeuropeisk cyklisk världsordning. Man kan förvisso hävda att kristendomens ankomst och övertagande innebar ett Ragnarök för den gamla tron, världsbilden och livsstilen. Men specifika Ragnarökstankar har definitivt inte skapats av den annalkande kristendomens slagskugga. De låg alltså redan inbyggda i den egna världsbilden och dess indoeuropeiska arv. Däremot har de klart kunnat aktualiseras. Man har hävdat att en befolkning, ättsbunden och i huvudsak jordbrukande, som huvudsakligen styrs av årets och äringens kretslopp, inte skulle ha behov av eskatologiskt apokalyptiska tankar. I
www.roskva.no/kvasir 8

normalfallet nej. Men kristendomens engångsapokalysm predikades ju under vikingatid med tonvikt på den enskilda individens själs eviga frälsning. De mest eskatologiska eddakvädena är historiskt uppkomna under denna tid.

Så vad alstrar den gamla norröna tron efter det kristet aktualiserade Ragnarök? Jo, på indoeuropeiskt återkommande sätt skapas jorden ånyo genom höjas ur havet (den skapas inte nu genom att en urjätte dödas, så den är denna gång motspänningsfri och skön och åkrarna skola växa osådda), de av gudarna som var oskyldiga återvänder, både Balder och Höder. Höner kommer, det var en av de gudar som förra gången skapade människorna. Han ger Balder och Höder lott-trä (en ”prästerlig” handling tillhörig den första funktionen i Dumezils indoeuropeiska trefunktionsteori). Och efter Höner kommer människorna. Mer utsäger inte Völvans spådom i sak om den nya jorden. Men enligt andra Eddakällor kommer även Tors söner Magne och Mode (i den andra funktionen, krigarens). Fruktbarhetsguden Njord har också bidat Ragnaröks utgång i Vanaheim och finns tillgänglig för den tredje funktionen, den närande.

Vad händer efter Ragnarök i Hyndluljod? Här berättas det enbart om en, som kommer mäktiggjord genom jordmakt, den främste av furstar, släkt med alla ätter, han är mäktigare än alla, jag törs ej nämna hans namn. Detta låter nästan som Kristus. Men tidigare i kvädet har berättats om samme mäktige från urtiden, född av nio mödrar (jättinnor) och som stärkts förutom av jordmakt även av svalkallt hav och svinofferblod. Ej heller här nämns han vid namn, men man inser att det i själva verket talas om Heimdal, gudarnas väktare som bor uppe vid Bifrost, regnbågen, vid Himmelsberget (alltså himlen) och vakar över vägen till Asgård. Han är också människosamhällets skapare enligt Rigstula. Han har ett helt annat ättursprung än de andra gudarna och är inte medskyldig. Han kommer att inta platsen som höggud. I en senare textversion av den poetiska Eddan finns ett inskott i Völuspá mot slutet: den mäktige kom då till makters domar, starke från ovan, styr över alla. Detta har också av eftervärlden tolkats som en Kristusbild, men är alltså Heimdal.

Så i en åldrad, sprickande värld sker Ragnarök och en ny normal indoeuropeisk värdsskapelsecykel sker, med människor och hedniska gudar. Men den nygamle högste guden, Heimdal, representerar ren jättekraft, som nu därför står i harmoni med gudakraften. Heimdals utveckling till högste gud torde möjligtvis ses som ett svar till den annalkande kristendomen, den mäktige från ovan.

Ragnarök har redan varit till följd av ett vulkanutbrott år 536.

Om vi till att börja med utgår från att ett mycket stort vulkanutbrott skett år 536, och beläggen för detta skall vi komma till, så måste vi först fråga oss om det är möjligt att komma ihåg och muntligen överföra minnen därifrån fram till bortåt år 1150, då nedskrivande tagit fart på Island. Våra bevarade handskrifter kan mycket väl vara senare, det kan ha funnits tidigare handskrifter, som inte bevarats. Sedan kan vi läsa skildringar och beskåda konstverk om Krakatoas utbrott 1883 och tiden därefter, vars verkningar är mycket välbeskrivna. Till slut kan vi studera vad den poetiska eddan och Snorre säger om Fimbulvintern och Ragnarök och jämföra.

Man kan kulturellt definiera ett släktled som kanske 30 år, man kan anta att detta är tidsrymden för att ex. en fader kan berätta ett kväde för ex. sin son, så att denne är fullt i
www.roskva.no/kvasir 9

stånd att förstå det. Men en fader kan även berätta för sin sonson och därmed får vi en dubblering av tidsrymden. Vi kan definiera denna tidsrymd som en berättargeneration och för enkelhets skull sätta denna till femtio år. Resonemanget har inget med aktuell medellivslängd att göra, det räcker med att ett tillräckligt antal fäder blir så gamla, att deras sonsöner fullt kan förstå kvädet.

Mellan år 550 och år 800, vikingatidens början, är det alltså bara 5 berättargenerationer och det är under vikingatiden som ex. Völvans spådom börjat skaldas. Från 550 till 1150 är det 13 berättargenerationer, kanske inte oöverstigligt. Nu är under muntlighetens villkor det en halv vetenskap om hur ett tillräckligt intressant ämne ev. stabilt kan vidarebefordras. Vi undviker att utvidga detta ämne, vilket vi väckt. Vi nöjer oss med att fastslå, att vad gäller Sigurdscykeln i den poetiska eddan, från samma isländska handskrift, så säger andra historiska källor att samma personer och folk hör till folkvandringstidens början. Alltså runt år 400, och nu blir det i16 berättargenerationer som berättelserna har bevarats.

Bevisen för vulkanutbrottet 536 är många. Man har funnit ytterst kraftiga sulfatutfällningar i borrkärneprov från isarna på Grönland och i Antarktis. Dendrokronologiska undersökningar av årsringar i fossilt trä visar så gott som ingen tillväxt för åren 536 till 545. Klimatstudier från norra Sverige har visat en sänkning av sommarmedeltemperaturen med 3-4 grader. Historiska senantika källor som Prokopios, Cassiodorus, Zachariah från Mytilene, Johannes Lydos och Johannes av Efesos vittnar om att solen/solskivan inte var synlig under nästan två år i Medelhavsområdet, från mars 536 till året ut 537. Dagsljus fanns förstås.

Om vi går till arkeologiska undersökningar i Sverige, får vi en bild för mitten och andra halvan av 500-talet, som förvisso kan tydas som en kraftig befolkningsminskning. Paleobotaniskt får man fram att stora tidigare öppna marker, åkrar och beteshagar, växte igen med skog. För östra Mellansverige övergavs ett stort antal byar för att i förminskad storlek flyttas till vissa lite högre och torrare marker. Allmänt sett för Sverige gäller för perioden att man finner färre bosättningsspår, färre gravar och färre fornsaksfynd. För vissa sämre lottade områden gäller för de nämnda sakerna inga alls, typ norr om Hälsingland och sydsvenska höglandet. Man bör förstås notera att det är dåliga somrar med missväxt, som knäcker en befolkning, inte smällkalla vintrar. Man bör också notera att liknande arkeologiska bild skulle ha kunnat bero på en smittsam farsot.

Parentetiskt förefaller det lämpligt att i detta arkeologiska sammanhang kort påpeka att arkeologer brukar sätta tidsgränsen mellan den äldre järnåldern och den yngre järnåldern med vendeltid och sedan vikingatiden till just runt 550. Ett ordentligt kulturellt brott har alltså skett.

Vi tar upp vulkanutbrott i modern tid. Det kraftigaste var Tambora 1815, som ledde till att sommaren året därpå blev kall, med missväxt och svält i Europa och Nordamerika. Vulkaniska sulfatpartiklar i atmosfären hindrade solvärmen att tränga igenom. Men solen var normalt synlig. Krakatoas utbrott 1883 var mindre, men är mycket väldokumenterad. Krakatoa är en liten ö i sundet mellan Sumatra och Java. Smällen hördes och kändes i Saigon och Bangkok. Utbrottet sände en flodvåg eller tsunami jorden runt, vilken vid Engelska kanalen syntes som en meterhög, plötslig havsytehävning. Sulfatpartiklarna i atmosfären orsakade ilsket blodröda kvällshimlar.

Den norske konstnären Edvard Munch har i sin dagbok beskrivit hur han under en kvällspromenad i Oslo upplevde en sådan kvällshimmel strax efter utbrottet. ”-så gick solen ned, himlen blev plötsligt blodröd, jag stannade och lutade mig mot staketet trött till
www.roskva.no/kvasir 10

döden. Över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldstungor. Mina vänner gick vidare, men jag blev stående skälvande av ångest. Och jag kände att det gick ett stort oändligt skrik genom naturen.” Först tio senare började han måla av sig sin hemska upplevelse. 1893 kom den berömda målningen Skriet. Sedan följde fler på liknande tema, varav en hette Förtvivlan. Alla hade ilsket blodröda himlar.

Man kan titta på de antika beskrivningarna om hur det uppges att under vulkanutbrottet år 536 man inte kunde urskilja solskivan dagtid under nästan två år. Man kan jämföra med Krakatoa och Tambora, då solen syntes helt normalt dagtid. Och man kan försöka föreställa sig storleksordningen hos 536 års utbrott. Forskare misstänker på olika grunder att det var just Krakatoa som small även 536. I så fall kanske man kan föreställa sig hur den flodvågen såg ut. Många av de danska småöarna är påtagligt låglänta, kanske 10-15 meter höga. Blev de helt och hållet översköljda? Spekulativt. Men vi får en utsökt förklaring till den alternativa Ragnaröksföreställningen, våggåtans.

Det naturliga förloppet för verklighetens Ragnarök orsakad av vulkanutbrottet blir då:

1) En eventuell flodvåg 2) Solen försvinner. En s.k. Fimbulvinter. 3*) Stora strider om brödfödan med befolkningsminskning. Sannolikt ordentlig.

Vi skall åter titta lite mer på vad de norröna källorna säger i ljuset av detta. Snorre beskriver väl fimbulvintern: ”…fimbulvintern kommer. Då yr snö från alla håll, då blir det mycket kallt och vassa vindar. Solen har ingen verkan (ekki nýtr sólar). Tre vintrar kommer i följd och ingen sommar emellan.” Det blir två förlorade somrar, vilket stämmer med de antika uppgifterna. Han anger att Fimbulvintern förebådar Ragnarök.

Völuspás tidsföljd i Ragnaröksdramat är: Balders död, Loke blir kedjad. Diverse onda förebud. Och så kommer att sol och måne försvinner. Ordet fimbulvinter nämns inte i kvädet. Vi återger dessa strofer om sol och måne:

40.Austur sat in aldna Östan i Järnskog í Járnviði åldriga sitter, (;Angerboda med Loke som far) og fæddi þar föder däri Fenris kindir. Fenris släkte Verður af þeim öllum en blir mest av (;en ur Fenris släkte) einna nokkur alla mäktig, tungls tjúgari tunglet tuggar (;slukar månen. Tungel är ett äldre svenskt ord för måne) í trölls hami. i trolle-hamn (;dvs. nu kan inte månen ses längre) —- —- 41.Fyllist fjörvi Mättas av lik från (;samma ulv som slök månen) feigra manna, män som dött, rýður ragna sjöt gudars gårdar (;rödgör gudarnas hem med rött blod) rauðum dreyra. garvar i blod (;den blodröda himmelen, som skildrats av Edvard Munch) Svört verða sólskin svart blir solsken (;solen försvinner under flera somrar. Det specificeras inte just två)
www.roskva.no/kvasir 11

um sumur eftir, om somrar efter, veður öll válynd. vädret vrånglynt Vituð ér enn eða hvað? – Ve’t ni nog eller vad? –

Så följer nya dystra förebud. Striden om brödfödan börjar: ”Bröder må brottas, bane sig giva, släkten spills av systrars barn.” Så följer den stora slutstriden i Ragnarök mellan gudar och jättemakter. Och världen går under: ”Solen svartnar, sänks jord i hav, kastas från himlen, klara stjärnor. Upp ångar imma, eldar lågar (við aldurnara), hettan slår högt mot, himlen själv.” Så stiger den nya jorden upp. ”Sänks jord i hav” kan förstås ses som en flodvåg.

Hyndluljod handlar om mycket annat. Mot slutet kommer Ragnaröksanknutet material. Ordet fimbulvinter nämns inte. Heimdal beskrivs. Angerboda föder Fenrisulven med Loke som far. Loke äter ett halvsvett kvinnohjärta och blir själv med barn och föder ännu mer vidunder. Så kommer helt kort hela Ragnaröksdramat:

Haf gengr hríðum Hav går i stormar (;flodvågen kommer) við himin sjalfan, mot himlen själv, líðr lönd yfir, löper över landen, en loft bilar; men luften viker;

þaðan koma snjóvar därav snöfall, (;fimbulvintern) ok snarir vindar; snabba vindar. þá er í ráði, gudars undergång at rögn of þrjóti. ödesbestäms. (;detta är tydligen enda antydan om världundergången)

Sedan avslutas kvädet med hur Heimdal träder fram.

Men den katastrofala befolkningsminskningen? Den framgår visserligen indirekt av stridsskildringarna i Völuspá och av att världen går under. Men på ett ställe i den poetiska Eddan nämns uttryckligen en befolkningskatastrof, i Vaftrudnesmål. Odin frågar jätten Vaftrudner:

44.Fiölð ek fór, Mycket for jag fiölð ek freistaðak, mångt jag frestat fiölð ek reynda regin; mången makt jag rönt hvat lifir manna, vem lever av mänskor (;i själva frågan ligger att det har varit en befolkningskatastrof!) þá er inn mæra líðr när liden är stora fimbulvetr með firom? fimbulvinter i värld Vaftrudner svarar: 45.Líf ok Lifþrasir, 45.Liv och Livtras en þau leynaz muno leva ska’ll de í holti Hoddmímis; gömda i Hoddmim’s hult morgindöggvar mo’rgonda’gg till þau sér at mat hafa; mat de har, þaðan af aldir alaz. åldrar alstra skall (;ordet ald = ålder, tidsålder, liv)
www.roskva.no/kvasir 12

När befolkningskatastrofer beskrivs mytiskt eller i folktro talas det oftast om att ett enda människopar, som återbefolkar området. Nå, har denna befolkningskatastrof varit eller kommer den att ske? Det är för gudakvädena i den poetiska eddan alltid vanskligt att avgöra. Vaftrudnesmål är en vishetstävling med livet som insats och handlar mest om världens ursprung. Svaret på frågan må lämnas öppet.

Man kan föreställa sig järnåldersmänniskornas ångest inför blodröda himlar och hungersnöd. Hur de blotade och bad till gudarna förgäves. Dessa svarade inte. De kanske hade lämnat människorna eller själva dött? Kan det faktum att norröna gudar varken är allsmäktiga eller allvetande eller att de kan dö bottna i detta minne? I myter världen runt finns nu, som man kan förvänta, berättelser om hur sol och/eller måne försvann för en längre tid och behövde letas upp av gudar eller mänskliga hjältar. Ämnet är för stort för att här närmare gås in på.

Slutord.

Egentligen finns det sanning i alla ovanstående teorier om det norröna Ragnarök. Min egen upplevelse efter en medveten djupdykning i de norröna myterna är att de speglar ett äkta inhemskt problem eller bekymmer, vilket alltså måste vara huvudförklaringen. Världen är instabil så som den är uppbyggd. Enligt myterna söker gudarna ytterst medvetet skaffa sig så mycket kunskap, som möjligt, för att motverka detta. De står därmed i direkt motstats till den kristne guden, som definitionsmässigt är såväl allsmäktig som allvetande.

Inträffandet av det verkliga Ragnarök, utlöst av ett vulkanutbrott år 536 (med världsomgripande följder), har färgat i varje fall forniranska och fornnordiska myter. Kan detta vulkanutbrott ha skapat de indoeuropeiska religionernas cykliska världsförlopp? Nej, men det har förstås förstärkt den redan befintliga tanken på sådana cykliska världsförlopp. I, i varje fall, Veda-religionen hade uppfattningen om återkommande världscykler uppstått långt tidigare. De norröna föreställningarna röjer klart sitt beroende av de indoeuropeiska. Efter Ragnarök återuppstår denna (!) värld på nytt – och detta trots kontakt sedan hundratals år med kristen missionering om paradiset, ett hinsides rike, ej av denna värld.

De monoteistiska religionerna med sin linjära historieuppfattning har inte kunnat införliva 536 års Ragnarök i sin struktur. Världen har ett enda och slutligt slut, sedan vidtar något annat, paradiset/helvetet. Att den nya jord, som stiger upp i slutet av Völvans spådom, tecknas så skön, kan bero på minnet av den lättnad människor kände, när Fimbulvintern äntligen tog slut. Eller på kristna löften/beskrivningar om paradiset, om man lydde.

Det finns några saker jag inte tagit upp i beskrivningen av de inhemska tankarna ovan. Dråpet på Balder har tidigare setts som mytiska minnen av dels en initiationsrit, dels en vegetationsguds cykliska döende och återuppstående. Båda teorierna är sedan länge vederlagda och ter sig nu irrelevanta. Om Loke finns teorier om att han skulle vara en trickster/kulturbringarfigur, som de är kända från indianreligioner. Nog har Loke sina upptåg för sig, men någon kultur har han inte bringat mänskligheten, vilket det i så fall varit fråga om. Vi kan jämföra med en indoeuropeisk kulturbringarfigur, den grekiska mytens Prometeus. Denne hade olovligen gett människorna elden, för vilket Zeus straffade honom genom att binda honom vid en klippa, där en örn satt och hackade i hans lever. Även Loke
www.roskva.no/kvasir 13

blev bunden vid klippor av gudarna och en orm droppade etter över honom intill Ragnarök. Men hans hustru Sigyn höll en skål emellan. Skålen behövde dock då och då tömmas och då skalv Loke som en jordbävning. Här finns därför ytliga likheter men inte till det underliggande verkliga skälet för straffet. Även denna teori ses därför nu som irrelevant.

Litteraturförteckning:

Angående naturkatastrofen 536:
Från Sagakonferensen 2009: Ekki nýtr sólar. När himlen färgades röd av gudarnas blod Bo Gräslund, Dept. of Archaeology and Ancient History, Uppsala University, Sweden

Angående våggåtan och den alternativa Ragnaröksbilden:
Recognizing Mythic Images in Fantastic Literature: Reading Baldrs draumar 12-14, av ”Frog”, University College London. Från Sagakonferensen 2006. (Men tanken på en verklig flodvåg som sköljer över låglänta danska öar är min egen)

Angående Ymir och en del tankar om den norröna världena uppkomst:
In the beginning was the Scream, Conceptual thought in the Old Norse myth of creation. Av Henning Kure. Ur Sagakonferensen 2003.

Angående Bahman Yasht m.m.:
Världsundergång och världsförnyelse av Anders Hultgård