Vad är Ragnarök? Har det redan varit?

Inledning.

Man kan se på Ragnarök, världsundergången, på många sätt. (Citaten är från Den poetiska Eddan eller från Snorres Edda, om inte annat anges.)

1) Som ett uttryck för ett indoeuropeiskt cykliskt världsförlopp. 2) Som en slagskugga från den annalkande kristendomens kulturomvandling. (Redan när Hjälte-eddans händelser skedde hade kristendomen börjat utbreda sig på kontinenten.) 3) Som en inhemskt uppkommen föreställning om att motsatserna i världen är så stora att den måste förgås före en förbättring. 4) Som en aktualiserad hågkomst av den massiva klimatförsämringen efter 536 års vulkanutbrott med ”fimbulvintern” i släptåg.

Kort-beskrivning.

Ordet Ragnarök är en försvenskning av fornnordiskt ”ragna rög”, (= makternas öde) (använt i eddakvädena) eller ”ragna røkkr”, (= gudarnas skymning) (använt av Snorre; varav Wagners Götterdämmerung). Var skedde Ragnarökskampen? Enligt de flesta kvädena, ex. Vaftrudnesmål, på Vigrids vall, men enligt Fafnesmål på ön Óskópnir i havet. Gudarna (och människorna) stred mot jättarna och andra kaosodjur som Midgårdsormen och Fenrisulven (jämte Loke, som leder alla dessa). Fenrisulven kämpar mot Odin, Midgårdsormen mot Tor, Garm mot Tyr, Surt mot Frej, medan Njord dessförinnan flyttat hem till Vanaheim enl. Vaftrudnesmål. Allt förgås: gudar, jättar, människor, världsträdet och världen.

Hur gick världen under? Enligt Völvans spådom 58: Solen svartnar, sänks jord i hav, kastas från himlen, klara stjärnor. Upp ångar imma, eldar lågar (við aldurnara), hettan slår högt mot, himlen själv. Alltså genom eld och vatten och Snorre följer efter i detta. Men det finns en alternativ bild av Ragnarök, våggåtans: hav går i stormar mot himlen själv, löper över landen, men luften viker (enl. Hyndluljóð 42). Alltså att bara havet höjs och slukar land och luft. Ett ex. på en våggåta är den fjärde frågan i Balders drömmar: vilka är de mör, som gråter så mycket de vill och till himlen kastar sina halsdukar/hättor? Vågorna med sitt vågskum. Med den indirekta innebörden: leder detta till Ragnarök? Men även i Vaftrudnesmål och kung Heidreks gåttävling i Hervararsagan samt på många ställen i skaldernas kväden förekommer olika våggåtor. Detta är alltså den vanligaste formen för Ragnarök, havet som väller över ön Óskópnir. Men Völuspá är den mest kända och utförliga källan för Ragnarök.

Vi dröjer lite vid Balders drömmar för att förstå sammanhanget för kvädets fjärde fråga. Odin (Vägtam) rider förklädd från asarnas ting för att utröna Balders dåliga drömmar och kommer till Hel, där han möts av en hund med blodig bringa, men rider vidare öster om dess dörr, dit han visste att völvans grav låg. Han väcker upp henne, ovillig är hon, men han frågar ut henne. Vem är Hels hall förberedd åt? Odin vet alltså ännu inte. – Balder.
www.roskva.no/kvasir 2

Vem kommer att döda Balder? – Höder (Balders bror). Vem kommer att hämnas på Höder? – Vale, vilken Rind föder av Odin. Till slut, den fjärde frågan, vilken vi redan utsagt. Völvan känner efter dessa ord igen Odin, säger så, varpå Odin säger att hon inte är en völva, ej heller en vis kvinna. Hon istället är tre tursars moder. Den så kallade völvan ber då Odin dra åt skogen.

Den fjärde frågan är för oss nästan obegriplig men vore för samtiden glasklar sedan den yppats. ”Du är inte en völva” lyder på fornnordiska ”ertattu völva”. Detta betyder grammatikaliskt lika gärna ”du är inte den völvan” (underförstått den som Odin sökte). Varpå denna sjasar bort den bortgjorde guden med att ingen kommer att veta mer, ”förrän Loke är liden, loss ur bojor, i Ragnarök att, röja allt.”

Vem är alltså völvan? Jo Loke själv, som just förnedrat guden, alltså en fientlig handling, och detta innan han i verkligheten låtit egga Höder att skjuta med misteltenen på lek mot Balder och innan Loketrätan (där han erkände sin andel i Balders död), varefter han blev slagen i bojor tills Ragnarök. Loke är inte moder, men väl fader, till trenne tursar som Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel ihop med Angerboda. Guden har blivit sedd på väg till den antagna völvans grav, av en hund med blodig bringa. Så Loke har kunnat genskjuta guden och spela völva. Lägg märke till att Loke redan före Baldersdråpet bestämt sig för Ragnarök (han intar en nyckelroll) och hur tidsförloppet är allt annat än linjärt.

Det inhemskt uppkomna föreställningsalternativet.

Vi är därmed inne på Ragnarök som en inhemsk föreställning. Man gör bäst i att först förklara världens skapelse eller snarare ordnande för att sedan komma in på dess undergång. Undergången är nämligen direkt orsakad av hur världen skapades. Tillståndet före världens ordnande såg enligt Völvans spådom ut så här, det beskrivs som ett antal saker som inte fanns, det var något ginnungt, ofattbart, obeskrivligt. En sak fanns där, Ymir. En jättekraft. ”Arla i urtid, då Ymir levde, fanns ej sand eller hav, ej svala vågor. Jord fanns inte, himmel ej heller, gapet var ginnungt, gräs fanns icke.”

Men Snorre återger detta urtillstånd i Gylfaginning (”kung Gylfes förbländelse”) i sin Edda så här: ”Arla i urtid, då intet (!!) fanns, fanns ej sand eller hav” osv. Eddakvädena tecknar på ett förkristet helt riktigt sätt att i urkaoset fanns det något, som gudarna sedan kunde ordna till en värld. Snorre låter alltså de nordiska gudarna likt den kristne guden skapa världen ur ett intet, Ex nihilo, men detta är det faktiskt bara den kristne guden, som gör. Varför låter då Snorre de förkristna gudarna bete sig så? Jo, medeltidsteologerna såg på Gamla testament och dess gärningar (före Kristus alltså) som föregångare eller urtyper för gärningarna i Nya Testamentet, vilka utgör kristendomen.

Snorre tolkar därför in kristna tankar som typer, vilka inte ursprungligen fanns i kvädena. Detta förhållande till icke-kristna religioner kallas för typologi. Enligt kristen teologi hade ju den kristne guden skapat hela världen och därmed även alla hedningar. Ja, just det. Typologin är ett sätt att förklara varför ”hedningar” skapats. ”Hedningarna” tilläts en sorts begränsad insikt, men enligt Guds plan var det ännu inte tid för dem, att undfå den fulla kristna uppenbarelsen.

Vad betyder namnet Ymir? ”Ymr” betyder skrik, ”ymja” betyder skrika och bland Snorres
www.roskva.no/kvasir 3

”þulur” (thuler) finns Ymir som ett heitte för ”hök”, en rovfågel som skriker. Så i urtiden fanns i så fall ett oartikulerat urtidskri i form av en jätte. Nå, hur gudarna uppkom är det bara Snorre, som anger klart. Ymir hade en urko, Audhumla, av vilken Ymir diade. Den tvekönade Ymir alstrade under tiden nya jättar av sig själv, ur sin ena armhåla samt med båda fötterna. Namnet Ymir kan språkmässigt härledas ur ett urindoeuropeiskt ”*iemo” med betydelsen tvilling, men på fornnordiska betyder namnet skrik. – Vi återkommer. Vad betyder namnet ”Auðhumla”? Jo, den mycket mumlande. Vi har ett skri och ett mummel, men inget tal. Audhumla slickade på saltstenar med sin tunga, talets muskel och först kom ett huvud fram och sedan en hel man Bur (som betyder son), vilken tvekönat födde de tre Burs söner, de första gudarna. Eddadikterna bekräftar indirekt denna uppkomst av gudarna, när man har ett facit i hand.

Nu är det dags för världens uppkomst eller ordnande. Völvans spådom säger att urtillståndet varade tills Burs söner ”bjöðum um ypptu”. Vad betyder detta? ”Bjöð” betyder flackt land, alltså tills sönerna yppade länderna. Det fornnordiska verbet ”yppa” hade utöver den nutida betydelsen yppa, uttala, även betydelserna befalla, avslöja, ge liv, men även lyfta, höja. P.g.a. vad som hände med jorden efter att Ragnarök skett i slutet av Völuspá, brukar man översätta ordet med lyfta, höja. Men grundbetydelsen är faktiskt att yppa, uttala, befalla. Så gudarna befallde fram världen med sitt uttalade ord. Völuspá nämner inte närmare hur. Både Grimnismål och Vaftrudnesmål vet däremot att berätta, att Ymir styckas och av hans kött blev jorden, av benen bergen, av skalltaket himlen, av hjärnan molnen, av håret träden, av ögonbrynen Midgård. Samt att havet uppstod ur Ymirs svett! Snorre återger detta med skillnaden att havet uppstod ur Ymirs blod.

På Snorres tid hade ordet ”sveiti”, som entydigt betyder bara svett, fått en bibetydelse blod, genom att skalderna genom århundraden använt svett som omskrivning för blod. Snorre såg en typologisk chans i detta blodbad av sjöar, floder och hav att få in syndafloden, där alla jättarna, som han uppfattade som entydigt onda, dränktes utom Bergelmer jämte fru, som räddades undan i en ”luðr”. Detta ord kan betyda ark som i Noaks ark. Jättarna kunde föröka sig igen. Snorres enda nu kända källa till Bergelmers ”luðr” är Vaftrudnesmal, som berättar om jättarna, som levde vidare efter styckandet av Ymir. Där omtalas kort hur Bergelmer, den förste namngivne jätten efter Ymir, låg ensam (!) i en ”luðr”. Vad betyder ”luðr” mer? Jo, klädkista och vagga. Bergelmer tecknas alltså liggande som den förste naturligt födde jätten i en vagga. Det finns givetvis ingen syndaflod i den poetiska Eddan.

Det återstår kort att förklara resten av skapelsen för att sedan komma till varför denna världsordning måste rämna i Ragnarök. Gudarna skapade så sol och måne samt dvärgarna till att bo i underjorden, alltså Utgård, kanske som motvikt till jättarna. Slutligen människorna i Midgård och världsträdet stod fullväxt i världens mitt.

Ragnarök som inhemsk nödvändighet.

Vi har såpass mycket talat om världsskapelsen, då det direkt framgår av hur gudarna ordnade världen, varför denna ordning var skör eller instabil. Gudarna hade ordnat världen till priset av ett dråp på urjätten, så jättarna var avogt inställda mot gudarna. Världen är lika beroende av den ordnade gudakraften som av jättekraften, vilken ju utgör världens materia och energi. Man kan säga att gudarna hade kontroll över rummet. Men tiden då? Man kan
www.roskva.no/kvasir 4

säga att den ursprungliga, odefinierade kaosenergin till följd av sin natur alstrar slump, alltså slumpvisa händelser. Tiden stod därför på jättekraftens sida. Jättarna stod för den djupare vetskapen, då de oblandat var av världens själva materia. Gudarna var delvis av jätteras, då de första gudarna, som var manliga, varit tvungna att gifta sig med jättekvinnor, därefter höll de sig huvudsakligen till sina egna. – Men vanaguden Frej gifte sig med jättedottern Gerd.

Gudavärlden (liksom i någon mindre mån jättevärlden) utgjorde ett ättsamhälle. Det fanns två gudaätter, asarna och vanerna, vilka slutit fred samt höll den. Även människorna var indelade i ätter och inom sådana bjöd hedern absolut lojalitet. Gentemot främlingar bjöd hedern gästfrihet, såvida den inte råkade bjuda hämnd eller andra fientligheter. Vidare bjöd hedern absolut att man höll löften, man svek aldrig. Vilken ätt man tillhörde var det mest grundläggande för den enskilde. Då människorna var skapade av gudarna, gällde samma sak för dessa. Människorna blotade (offrade) till gudarna för få kraft, samt(!) för att ge kraft till gudarna (i syfte att hjälpa till att upprätthålla världsordningen).

Gudarna var beroende av Utgård, som omfattade dels jättarnas Jotunheim, dels underjorden där bland andra jättinnan Hel höll ett dödsrike, men där även dvärgarna höll till. De behövde kunskap från jättarna. De behövde kraftföremål från Utgård. Ett typexempel är Tors hammare, dvärgasmidd. Men Tor och Tyr behövde även hämta jätten Hymers stora ölkittel i själva Jotunheim. Man behövde denna kittel för att kunna hålla en gemensam försoningsfest för gudar och jättar i havsjätten Ägirs hall på havets botten. Man gjorde alltså fredsförsök. Men Tor behövde sin hammare för att hålla efter uppstudsiga jättar. Allt som allt reste gudarna mycket i Utgård.

Detta speglar människornas behov av att lämna sin av gudarna beskyddade lilla lokala del av Midgård med gården, åkrarna och den betande boskapen för att bege sig till sitt lokala Utgård. Till fjälls eller skogs för foder, villebråd eller timmer. Till havs för att fiska. Då bjöd hedern att man inte var mindre dådkraftig än sina förfäder.

Men även jättar kunde slumpvist resa till Asgård. Plötslig uppenbarade sig jätten Hrungner i Asgård, där han gjorde sig bred och krävde Freja till maka. Gudarna lyckades lösa detta problem. En annan gång hade jätten Trym lönnligt (i hemlighet) besökt Asgård och stulit Tors hammare. Han krävde Freja till maka för att ge hammaren åter. Gudarna lyckades lösa även detta problem med Lokes hjälp. Förhållandet mellan gudar och jättar var komplext, gudarna var varken allsmäktiga eller allvetande. Gudarna är inte odelat goda, jättarna inte odelat onda, utan tudelningen står mellan ett visst slags ordning och energi/kaos. Jämvikten var skör.

Entré Loke. Vi måste först fråga oss vilken ätt han tillhör? Han är son till jätten Farbaute. Hans moder är Lafey (Löv-ö). Av namnet att döma borde hon vara en gudinna, men inget är sagt härom. I varje fall gör Odin honom till sin fosterbroder och därmed är han definitivt av gudaätt. Därmed måste gudarna vara lojala mot honom. Men vilka är han verkligen lojal mot med sådan kluven härkomst? Vilket speglar ett ättesamhälles dilemma, vad gäller sammanhållning.

Trogen sitt jättearv är han slug men ombytlig, infallsrik men tänker inte efter. Något kaotisk. Ett flertal myter berättar om att han till en början följer med gudarna på resor och hjälper dem lojalt. Vid andra tillfällen leder hans nyfikenhet och ringa eftertänksamhet till problem för gudarna, som de får lösa med eller utan Lokes hjälp. Vid två tillfällen blir det allvarligare. Vid det första är Loke fortfarande lojal mot gudarna.

www.roskva.no/kvasir 5

Snorre berättar att när gudarna hade byggt färdigt Asgård kom en byggmästare och erbjöd sig att bygga en mur, säker mot jättar, runt Asgård med enbart hjälp av sin arbetshingst inom viss tid. Om han lyckades ville han ha sol och måne jämte Freja i lön, om inte ville han ha frid att gå därifrån. Gudarna dryftade förslaget, fann det särskilt på Loke inrådan omöjligt att byggmästaren skulle lyckas, men någon del av en mur skulle de ju få gratis. De slöt avtalet med ed. Men arbetshingsten visade sig vara en hejare på att släpa sten och muren började välvas runt Asgård i oroväckande takt. Tre dagar före utsatt tid återstod i stort bara porten. Inför risken att få sin värld omintetgjord genom förlusten av sol, måne och Freja tvingade gudarna Loke att lösa problemet med arbetshingsten. Loke gjorde så genom att förvandla sig till ett brunstigt sto, som så effektivt lockade bort arbetshingsten, att Loke blev dräktig med ett visst åttabent föl.

Vi kan bortse från detta flagranta brott mot vikingatidens könskodex, där män skulle bete sig manligt och kvinnor kvinnligt. Vi koncentrerar oss på byggmästaren, som inte fick mycket gjort med sin port. När han till slut insåg att han inte skulle hinna klart, blev han till en ursinnig, väldig jätte. Ställda inför detta hot, måste gudarna bryta sin ed om hemfärd i frid. De tillkallade Tor, som slog ihjäl jätten. Men gudarnas edsbrott hade slagit en första sprängkil i deras världsordning.

Det andra edsbrottet begås i myten om Tyr och Fenrisulven. Under förhistorien till denna har Loke bytt lojalitet, ty han har haft samlag med jättinnan (eller rättare urtidsmonstret) Angrboda, vilken födde tre barn: Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel. Gudarna insåg snabbt att dessa kunde hota värdsordningen. De slängde Midgårdsormen i storhavet för att omgjärda jorden. Sen Hel till underjorden för att härska över dödsriket. Men Fenris verkade som valp rätt ofarlig, så gudarna behöll honom i Asgård. Tyr matade honom och Fenris växte förfärande snabbt. De utmanade ulven att slita sig loss ur bojor, som gudarna ville lägga runt honom. Ulven antog utmaningen och bräckte två olika bojor. Nu lät gudarna dvärgarna göra en magisk boja, som såg slät och ofarlig ut. Ulven synade den misstänksamt och tvekade. Så Tyr och gudarna svor en ed på, att om Fenris inte kunde bräcka denna boja, så lovade de att släppa honom, ty då vore han inte farlig för dem.

Men Fenris begärde att en av gudarna som pant också skulle lägga en hand i hans gap. Tyr lade sin svärdshand i ulvgapet. Bojan lades på och höll, så ulven bet av Tyrs högerhand. Världen var tryggad, men falsk-eden drev en andra sprängkil i gudarnas världsordning. Tyr, rättens gud, hade blivit lytt.

Så började Balder drömma illabådande drömmar. I den norröna världen tenderade drömmar verkligen att bli sanndrömmar. Drömmar skapade eller utgjorde framtiden. Enligt Snorre tog därför Frigg löfte av allting i världen att inte skada Balder, vare sig djur, föremål, ämnen eller sjukdomar och fick detta löfte. Gudarna kunde lättade roa sig med att skjuta till måls på Balder. Inga sorters vapen bet på Balder. Men Loke lyckades snoka reda på att Frigg inte tagit löfte av misteltenen, vilken tyckts henne alltför oansenlig. Så Loke hämtade misteltenen och gick fram till Balders blinde bror Höder med misteln och visade, hur även Höder kunde delta i leken. Höder fyrade av, misteltenen genomborrade Balder, som föll död ner. Gudarna kunde inte hämnas på Höder, lika lite som de kunde ingripa mot Loke.

Nu hade en gud dödat en annan gud. Så mycket var gudarnas världsordning värd. Odin våldtog jättinnan Rind, som födde Vale, vilken åtminstone som hämnd kunde döda Höder för att något lindra vanhedern. Till ringa nytta, fast jättarna torde ha blivit mer avoga. Det hände som bekant en del saker till, men saken var egentligen klar. Gudarnas världsordning var m.e.m. sönderslagen. Fast Ragnarök, världsundergången, behövde ännu någon tid för att hinna inträffa. Vi har tidigare skisserat hur gudarnas sista strid mot
www.roskva.no/kvasir 6

jättemakterna gick till och hur själva jorden gick under.

Ragnarök som del av indoeuropeiska cykliska världsskapelser och undergångar.

I de indoeuropeiska religionerna uppstår världen och går under i cykler, men det är hela tiden denna värld det handlar om. Vilka är de indoeuropeiska religionerna? Förutom den fornnordiska/germanska religionen är det grekernas/romarnas religion, den forniranska religionen och den fornindiska Veda-religionen samt en del smärre grannreligioner. Denna värld återkommer cykliskt, men behöver kanske inte vara identiskt likadan varje gång.

För att ta ett exempel på ett linjärt världsförlopp, motsatsen till cykliskt världsförlopp, kan vi gå till kristendomen. Världen skapas vid en enda tidpunkt av den kristne allsmäktige guden ur absolut intet. Sedan löper världshistorien på fram till apokalypsen och den yttersta domens dag och världen upphör för alltid. Det finns dock ett annat ställe, paradiset, där tiden står stilla i evighet. Det finns också dess motsats, helvetet, med samma tidsegenskap. Senast på yttersta domens dag kommer alla människor, som har levt, att hänvisas till ettdera stället. ”I evighet, Amen.” (Som de kristna hävdar.)

Att kristendomens enda apokalyps i beskrivningssätt kan komma att likna ett enskilt Ragnarök, bland många, i någon av de indoeuropeiska religionerna ändrar inte i sak den olikartade världsuppfattningen. Likheter kan bero på begränsningar i mänsklig föreställningsförmåga eller på kulturella lån.

I varje skapelse eller återskapelse i de indoeuropeiska religionerna uppstår världen av något och så även i den norröna. Namnet Ymir betyder alltså skri, men om det återgår på ett urindoeuropeiskt tvilling, och Ymir är ju i varje fall tvekönad, så fås en bättre överensstämmelse med andra indoeuropeiska skapelsemyter. Oavsett detta finns det mycket stora likheter i dessa religioner från strukturer till enskilda gudar, såpass påtagliga att de måste bero på en släktskap. Ämnet är jättelikt, men vi tar som exempel de påtagliga likheterna mellan Tor och den vediske guden Indra. Båda är rödskäggiga och hetlevrade, båda är krigare samt kör vagn i motsats till rider och båda har ett vapen att kasta med, som återvänder efteråt till ägaren, hammaren Mjölner resp. Indras vajra.

De monoteistiska religionerna, kristendomen, judendomen och islam har ingen strukturell mittpunkt, som världen är uppbyggd kring. De har heliga platser där man lättare når sin Gud, ex. för islam Mecka och Kaba, men detta gör då skull inte Kaba till världens mitt. I den kristna Bibeln finns flera träd ex. Livets träd och Kunskapens träd, vilkets frukt är förbjudna att ätas. Ingetdera utgör dock något världsmittsträd.

I de indoeuropeiska religionerna däremot har världen en tydlig strukturell mittpunkt. Vi har redan stött på det norröna världsträdet, Lärad, Yggdrasil eller ”Mjötvið” (Måtträdet), som rymde de nio hemmen för olika makter och som stod i Midgårds mitt med Utgård utanför till världsranden. I det forna Iran utgjorde det kosmiska trädet världen och inrymde de nio världsbergen. Hinduismen har ett världsberg, Mehru. De gamla grekerna hade Omfalos, navelstenen. De förkristna saxarna hade världspelaren, Irminsul.

Men det norröna världsträdet deltar även i världsförloppet, i tid. Innan världen var fullt skapad låg det som ett frö i mullen, som Völuspá uttrycker det: ”Måtträd märkligt i mullen
www.roskva.no/kvasir 7

djupt lagd.” Därefter står det fullt utväxt, men när Ragnarök närmar sig, åldras trädet, en mängd djur/varelser gnager på det och dess grenar börjar skälva. Det forniranska världsträdet deltar också i världsförloppstiden. I det forniranska Bahman Yasht får Zaratustra en dröm om ett väldigt träd med fyra grenar, en av guld, en av silver, en av koppar och slutligen en av uppblandat järn. Ahura Mazda, den högste guden, förklarade för Zaratustra, att trädet var den av honom skapade världen och grenarna var de fyra tidsåldrarna. Fyra tidsåldrar, som världen måste genomlöpa, innan det var dags för undergång och nyskapelse, beskrivs även i det indiska Mahabharata, fast med andra ord. De gamla grekerna kände olika tidsåldrar med en ursprunglig guldålder.

Frågan är om ett något eko finns om olika tidsåldrar i norrön mytologi? Svaret är delvis ja, i varje fall för en ursprunglig guldålder. Enligt Völvans spådom hade gudarna en lycklig tid, sedan de skapat färdigt världen och sitt eget Asgård. De tävlade glatt på tunet i brädspel och dem fattades inget av guld, deras brädspelsbrickor var av guld och allt var frid ett tag.

Man bör påpeka att endast i de forniranska och fornindiska religionerna finns det belagt att man tänkte sig många återkommande cykler av världsskapelser och världsundergångar. I den norröna mytologin har man bara avverkat en enda världscykel i vars Ragnaröksfas man befinner sig och två visionära Eddadikter, Völuspá och Hyndluljóð, söker skåda den nya jord, som sedan skall uppstå.

Vi skall se lite på hur en världsundergång nalkas i andra indoeuropeiska religioner, dvs. under den uppblandade järntidsåldern med Bahman Yashts begrepp. Man möter i Mahabharata och Bahman Yasht ett sammelsurium av undergångseländen som krig, farsoter, jordbävningar, klimatförsämringar, överbefolkning, sedligt förfall, uppslitning av familjeband, försvagade, kortlivade och förminskade människor, vällukt förvandlas till stank och maten saknar smak. Beskrivningarna är inte identiska med dem inför det nordiska Ragnarök. Men man ser klart ett gemensamt underliggande tema, att i takt med och p.g.a. världens försämring och åldrande, blir även mänskligheten sämre.

Detta underliggande tema ser man även i Völvans spådom: ”Bröder må brottas, bane sig giva, släkten spills av systrars barn…det är kling-tid och yxtid, kluvna sköldar, VINDTID och vargtid, förrn världen störtas”.

I Bahman Yasht beskrivs dessutom mycket tydligt en kraftig klimatförsämring av Fimbulvinterkaraktär: solen blir mindre och syns sämre, året kortare, sådden nästan utan skörd, boskapen förökar sig föga. Dessutom blir människorna svaga och svekfulla.

Ragnarök som världsundergång p.g.a. kristendomens slagskugga.

Mycket av vad som kan sägas om detta har redan blivit belyst i avsnittet om Indoeuropeisk cyklisk världsordning. Man kan förvisso hävda att kristendomens ankomst och övertagande innebar ett Ragnarök för den gamla tron, världsbilden och livsstilen. Men specifika Ragnarökstankar har definitivt inte skapats av den annalkande kristendomens slagskugga. De låg alltså redan inbyggda i den egna världsbilden och dess indoeuropeiska arv. Däremot har de klart kunnat aktualiseras. Man har hävdat att en befolkning, ättsbunden och i huvudsak jordbrukande, som huvudsakligen styrs av årets och äringens kretslopp, inte skulle ha behov av eskatologiskt apokalyptiska tankar. I
www.roskva.no/kvasir 8

normalfallet nej. Men kristendomens engångsapokalysm predikades ju under vikingatid med tonvikt på den enskilda individens själs eviga frälsning. De mest eskatologiska eddakvädena är historiskt uppkomna under denna tid.

Så vad alstrar den gamla norröna tron efter det kristet aktualiserade Ragnarök? Jo, på indoeuropeiskt återkommande sätt skapas jorden ånyo genom höjas ur havet (den skapas inte nu genom att en urjätte dödas, så den är denna gång motspänningsfri och skön och åkrarna skola växa osådda), de av gudarna som var oskyldiga återvänder, både Balder och Höder. Höner kommer, det var en av de gudar som förra gången skapade människorna. Han ger Balder och Höder lott-trä (en ”prästerlig” handling tillhörig den första funktionen i Dumezils indoeuropeiska trefunktionsteori). Och efter Höner kommer människorna. Mer utsäger inte Völvans spådom i sak om den nya jorden. Men enligt andra Eddakällor kommer även Tors söner Magne och Mode (i den andra funktionen, krigarens). Fruktbarhetsguden Njord har också bidat Ragnaröks utgång i Vanaheim och finns tillgänglig för den tredje funktionen, den närande.

Vad händer efter Ragnarök i Hyndluljod? Här berättas det enbart om en, som kommer mäktiggjord genom jordmakt, den främste av furstar, släkt med alla ätter, han är mäktigare än alla, jag törs ej nämna hans namn. Detta låter nästan som Kristus. Men tidigare i kvädet har berättats om samme mäktige från urtiden, född av nio mödrar (jättinnor) och som stärkts förutom av jordmakt även av svalkallt hav och svinofferblod. Ej heller här nämns han vid namn, men man inser att det i själva verket talas om Heimdal, gudarnas väktare som bor uppe vid Bifrost, regnbågen, vid Himmelsberget (alltså himlen) och vakar över vägen till Asgård. Han är också människosamhällets skapare enligt Rigstula. Han har ett helt annat ättursprung än de andra gudarna och är inte medskyldig. Han kommer att inta platsen som höggud. I en senare textversion av den poetiska Eddan finns ett inskott i Völuspá mot slutet: den mäktige kom då till makters domar, starke från ovan, styr över alla. Detta har också av eftervärlden tolkats som en Kristusbild, men är alltså Heimdal.

Så i en åldrad, sprickande värld sker Ragnarök och en ny normal indoeuropeisk värdsskapelsecykel sker, med människor och hedniska gudar. Men den nygamle högste guden, Heimdal, representerar ren jättekraft, som nu därför står i harmoni med gudakraften. Heimdals utveckling till högste gud torde möjligtvis ses som ett svar till den annalkande kristendomen, den mäktige från ovan.

Ragnarök har redan varit till följd av ett vulkanutbrott år 536.

Om vi till att börja med utgår från att ett mycket stort vulkanutbrott skett år 536, och beläggen för detta skall vi komma till, så måste vi först fråga oss om det är möjligt att komma ihåg och muntligen överföra minnen därifrån fram till bortåt år 1150, då nedskrivande tagit fart på Island. Våra bevarade handskrifter kan mycket väl vara senare, det kan ha funnits tidigare handskrifter, som inte bevarats. Sedan kan vi läsa skildringar och beskåda konstverk om Krakatoas utbrott 1883 och tiden därefter, vars verkningar är mycket välbeskrivna. Till slut kan vi studera vad den poetiska eddan och Snorre säger om Fimbulvintern och Ragnarök och jämföra.

Man kan kulturellt definiera ett släktled som kanske 30 år, man kan anta att detta är tidsrymden för att ex. en fader kan berätta ett kväde för ex. sin son, så att denne är fullt i
www.roskva.no/kvasir 9

stånd att förstå det. Men en fader kan även berätta för sin sonson och därmed får vi en dubblering av tidsrymden. Vi kan definiera denna tidsrymd som en berättargeneration och för enkelhets skull sätta denna till femtio år. Resonemanget har inget med aktuell medellivslängd att göra, det räcker med att ett tillräckligt antal fäder blir så gamla, att deras sonsöner fullt kan förstå kvädet.

Mellan år 550 och år 800, vikingatidens början, är det alltså bara 5 berättargenerationer och det är under vikingatiden som ex. Völvans spådom börjat skaldas. Från 550 till 1150 är det 13 berättargenerationer, kanske inte oöverstigligt. Nu är under muntlighetens villkor det en halv vetenskap om hur ett tillräckligt intressant ämne ev. stabilt kan vidarebefordras. Vi undviker att utvidga detta ämne, vilket vi väckt. Vi nöjer oss med att fastslå, att vad gäller Sigurdscykeln i den poetiska eddan, från samma isländska handskrift, så säger andra historiska källor att samma personer och folk hör till folkvandringstidens början. Alltså runt år 400, och nu blir det i16 berättargenerationer som berättelserna har bevarats.

Bevisen för vulkanutbrottet 536 är många. Man har funnit ytterst kraftiga sulfatutfällningar i borrkärneprov från isarna på Grönland och i Antarktis. Dendrokronologiska undersökningar av årsringar i fossilt trä visar så gott som ingen tillväxt för åren 536 till 545. Klimatstudier från norra Sverige har visat en sänkning av sommarmedeltemperaturen med 3-4 grader. Historiska senantika källor som Prokopios, Cassiodorus, Zachariah från Mytilene, Johannes Lydos och Johannes av Efesos vittnar om att solen/solskivan inte var synlig under nästan två år i Medelhavsområdet, från mars 536 till året ut 537. Dagsljus fanns förstås.

Om vi går till arkeologiska undersökningar i Sverige, får vi en bild för mitten och andra halvan av 500-talet, som förvisso kan tydas som en kraftig befolkningsminskning. Paleobotaniskt får man fram att stora tidigare öppna marker, åkrar och beteshagar, växte igen med skog. För östra Mellansverige övergavs ett stort antal byar för att i förminskad storlek flyttas till vissa lite högre och torrare marker. Allmänt sett för Sverige gäller för perioden att man finner färre bosättningsspår, färre gravar och färre fornsaksfynd. För vissa sämre lottade områden gäller för de nämnda sakerna inga alls, typ norr om Hälsingland och sydsvenska höglandet. Man bör förstås notera att det är dåliga somrar med missväxt, som knäcker en befolkning, inte smällkalla vintrar. Man bör också notera att liknande arkeologiska bild skulle ha kunnat bero på en smittsam farsot.

Parentetiskt förefaller det lämpligt att i detta arkeologiska sammanhang kort påpeka att arkeologer brukar sätta tidsgränsen mellan den äldre järnåldern och den yngre järnåldern med vendeltid och sedan vikingatiden till just runt 550. Ett ordentligt kulturellt brott har alltså skett.

Vi tar upp vulkanutbrott i modern tid. Det kraftigaste var Tambora 1815, som ledde till att sommaren året därpå blev kall, med missväxt och svält i Europa och Nordamerika. Vulkaniska sulfatpartiklar i atmosfären hindrade solvärmen att tränga igenom. Men solen var normalt synlig. Krakatoas utbrott 1883 var mindre, men är mycket väldokumenterad. Krakatoa är en liten ö i sundet mellan Sumatra och Java. Smällen hördes och kändes i Saigon och Bangkok. Utbrottet sände en flodvåg eller tsunami jorden runt, vilken vid Engelska kanalen syntes som en meterhög, plötslig havsytehävning. Sulfatpartiklarna i atmosfären orsakade ilsket blodröda kvällshimlar.

Den norske konstnären Edvard Munch har i sin dagbok beskrivit hur han under en kvällspromenad i Oslo upplevde en sådan kvällshimmel strax efter utbrottet. ”-så gick solen ned, himlen blev plötsligt blodröd, jag stannade och lutade mig mot staketet trött till
www.roskva.no/kvasir 10

döden. Över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldstungor. Mina vänner gick vidare, men jag blev stående skälvande av ångest. Och jag kände att det gick ett stort oändligt skrik genom naturen.” Först tio senare började han måla av sig sin hemska upplevelse. 1893 kom den berömda målningen Skriet. Sedan följde fler på liknande tema, varav en hette Förtvivlan. Alla hade ilsket blodröda himlar.

Man kan titta på de antika beskrivningarna om hur det uppges att under vulkanutbrottet år 536 man inte kunde urskilja solskivan dagtid under nästan två år. Man kan jämföra med Krakatoa och Tambora, då solen syntes helt normalt dagtid. Och man kan försöka föreställa sig storleksordningen hos 536 års utbrott. Forskare misstänker på olika grunder att det var just Krakatoa som small även 536. I så fall kanske man kan föreställa sig hur den flodvågen såg ut. Många av de danska småöarna är påtagligt låglänta, kanske 10-15 meter höga. Blev de helt och hållet översköljda? Spekulativt. Men vi får en utsökt förklaring till den alternativa Ragnaröksföreställningen, våggåtans.

Det naturliga förloppet för verklighetens Ragnarök orsakad av vulkanutbrottet blir då:

1) En eventuell flodvåg 2) Solen försvinner. En s.k. Fimbulvinter. 3*) Stora strider om brödfödan med befolkningsminskning. Sannolikt ordentlig.

Vi skall åter titta lite mer på vad de norröna källorna säger i ljuset av detta. Snorre beskriver väl fimbulvintern: ”…fimbulvintern kommer. Då yr snö från alla håll, då blir det mycket kallt och vassa vindar. Solen har ingen verkan (ekki nýtr sólar). Tre vintrar kommer i följd och ingen sommar emellan.” Det blir två förlorade somrar, vilket stämmer med de antika uppgifterna. Han anger att Fimbulvintern förebådar Ragnarök.

Völuspás tidsföljd i Ragnaröksdramat är: Balders död, Loke blir kedjad. Diverse onda förebud. Och så kommer att sol och måne försvinner. Ordet fimbulvinter nämns inte i kvädet. Vi återger dessa strofer om sol och måne:

40.Austur sat in aldna Östan i Järnskog í Járnviði åldriga sitter, (;Angerboda med Loke som far) og fæddi þar föder däri Fenris kindir. Fenris släkte Verður af þeim öllum en blir mest av (;en ur Fenris släkte) einna nokkur alla mäktig, tungls tjúgari tunglet tuggar (;slukar månen. Tungel är ett äldre svenskt ord för måne) í trölls hami. i trolle-hamn (;dvs. nu kan inte månen ses längre) —- —- 41.Fyllist fjörvi Mättas av lik från (;samma ulv som slök månen) feigra manna, män som dött, rýður ragna sjöt gudars gårdar (;rödgör gudarnas hem med rött blod) rauðum dreyra. garvar i blod (;den blodröda himmelen, som skildrats av Edvard Munch) Svört verða sólskin svart blir solsken (;solen försvinner under flera somrar. Det specificeras inte just två)
www.roskva.no/kvasir 11

um sumur eftir, om somrar efter, veður öll válynd. vädret vrånglynt Vituð ér enn eða hvað? – Ve’t ni nog eller vad? –

Så följer nya dystra förebud. Striden om brödfödan börjar: ”Bröder må brottas, bane sig giva, släkten spills av systrars barn.” Så följer den stora slutstriden i Ragnarök mellan gudar och jättemakter. Och världen går under: ”Solen svartnar, sänks jord i hav, kastas från himlen, klara stjärnor. Upp ångar imma, eldar lågar (við aldurnara), hettan slår högt mot, himlen själv.” Så stiger den nya jorden upp. ”Sänks jord i hav” kan förstås ses som en flodvåg.

Hyndluljod handlar om mycket annat. Mot slutet kommer Ragnaröksanknutet material. Ordet fimbulvinter nämns inte. Heimdal beskrivs. Angerboda föder Fenrisulven med Loke som far. Loke äter ett halvsvett kvinnohjärta och blir själv med barn och föder ännu mer vidunder. Så kommer helt kort hela Ragnaröksdramat:

Haf gengr hríðum Hav går i stormar (;flodvågen kommer) við himin sjalfan, mot himlen själv, líðr lönd yfir, löper över landen, en loft bilar; men luften viker;

þaðan koma snjóvar därav snöfall, (;fimbulvintern) ok snarir vindar; snabba vindar. þá er í ráði, gudars undergång at rögn of þrjóti. ödesbestäms. (;detta är tydligen enda antydan om världundergången)

Sedan avslutas kvädet med hur Heimdal träder fram.

Men den katastrofala befolkningsminskningen? Den framgår visserligen indirekt av stridsskildringarna i Völuspá och av att världen går under. Men på ett ställe i den poetiska Eddan nämns uttryckligen en befolkningskatastrof, i Vaftrudnesmål. Odin frågar jätten Vaftrudner:

44.Fiölð ek fór, Mycket for jag fiölð ek freistaðak, mångt jag frestat fiölð ek reynda regin; mången makt jag rönt hvat lifir manna, vem lever av mänskor (;i själva frågan ligger att det har varit en befolkningskatastrof!) þá er inn mæra líðr när liden är stora fimbulvetr með firom? fimbulvinter i värld Vaftrudner svarar: 45.Líf ok Lifþrasir, 45.Liv och Livtras en þau leynaz muno leva ska’ll de í holti Hoddmímis; gömda i Hoddmim’s hult morgindöggvar mo’rgonda’gg till þau sér at mat hafa; mat de har, þaðan af aldir alaz. åldrar alstra skall (;ordet ald = ålder, tidsålder, liv)
www.roskva.no/kvasir 12

När befolkningskatastrofer beskrivs mytiskt eller i folktro talas det oftast om att ett enda människopar, som återbefolkar området. Nå, har denna befolkningskatastrof varit eller kommer den att ske? Det är för gudakvädena i den poetiska eddan alltid vanskligt att avgöra. Vaftrudnesmål är en vishetstävling med livet som insats och handlar mest om världens ursprung. Svaret på frågan må lämnas öppet.

Man kan föreställa sig järnåldersmänniskornas ångest inför blodröda himlar och hungersnöd. Hur de blotade och bad till gudarna förgäves. Dessa svarade inte. De kanske hade lämnat människorna eller själva dött? Kan det faktum att norröna gudar varken är allsmäktiga eller allvetande eller att de kan dö bottna i detta minne? I myter världen runt finns nu, som man kan förvänta, berättelser om hur sol och/eller måne försvann för en längre tid och behövde letas upp av gudar eller mänskliga hjältar. Ämnet är för stort för att här närmare gås in på.

Slutord.

Egentligen finns det sanning i alla ovanstående teorier om det norröna Ragnarök. Min egen upplevelse efter en medveten djupdykning i de norröna myterna är att de speglar ett äkta inhemskt problem eller bekymmer, vilket alltså måste vara huvudförklaringen. Världen är instabil så som den är uppbyggd. Enligt myterna söker gudarna ytterst medvetet skaffa sig så mycket kunskap, som möjligt, för att motverka detta. De står därmed i direkt motstats till den kristne guden, som definitionsmässigt är såväl allsmäktig som allvetande.

Inträffandet av det verkliga Ragnarök, utlöst av ett vulkanutbrott år 536 (med världsomgripande följder), har färgat i varje fall forniranska och fornnordiska myter. Kan detta vulkanutbrott ha skapat de indoeuropeiska religionernas cykliska världsförlopp? Nej, men det har förstås förstärkt den redan befintliga tanken på sådana cykliska världsförlopp. I, i varje fall, Veda-religionen hade uppfattningen om återkommande världscykler uppstått långt tidigare. De norröna föreställningarna röjer klart sitt beroende av de indoeuropeiska. Efter Ragnarök återuppstår denna (!) värld på nytt – och detta trots kontakt sedan hundratals år med kristen missionering om paradiset, ett hinsides rike, ej av denna värld.

De monoteistiska religionerna med sin linjära historieuppfattning har inte kunnat införliva 536 års Ragnarök i sin struktur. Världen har ett enda och slutligt slut, sedan vidtar något annat, paradiset/helvetet. Att den nya jord, som stiger upp i slutet av Völvans spådom, tecknas så skön, kan bero på minnet av den lättnad människor kände, när Fimbulvintern äntligen tog slut. Eller på kristna löften/beskrivningar om paradiset, om man lydde.

Det finns några saker jag inte tagit upp i beskrivningen av de inhemska tankarna ovan. Dråpet på Balder har tidigare setts som mytiska minnen av dels en initiationsrit, dels en vegetationsguds cykliska döende och återuppstående. Båda teorierna är sedan länge vederlagda och ter sig nu irrelevanta. Om Loke finns teorier om att han skulle vara en trickster/kulturbringarfigur, som de är kända från indianreligioner. Nog har Loke sina upptåg för sig, men någon kultur har han inte bringat mänskligheten, vilket det i så fall varit fråga om. Vi kan jämföra med en indoeuropeisk kulturbringarfigur, den grekiska mytens Prometeus. Denne hade olovligen gett människorna elden, för vilket Zeus straffade honom genom att binda honom vid en klippa, där en örn satt och hackade i hans lever. Även Loke
www.roskva.no/kvasir 13

blev bunden vid klippor av gudarna och en orm droppade etter över honom intill Ragnarök. Men hans hustru Sigyn höll en skål emellan. Skålen behövde dock då och då tömmas och då skalv Loke som en jordbävning. Här finns därför ytliga likheter men inte till det underliggande verkliga skälet för straffet. Även denna teori ses därför nu som irrelevant.

Litteraturförteckning:

Angående naturkatastrofen 536:
Från Sagakonferensen 2009: Ekki nýtr sólar. När himlen färgades röd av gudarnas blod Bo Gräslund, Dept. of Archaeology and Ancient History, Uppsala University, Sweden

Angående våggåtan och den alternativa Ragnaröksbilden:
Recognizing Mythic Images in Fantastic Literature: Reading Baldrs draumar 12-14, av ”Frog”, University College London. Från Sagakonferensen 2006. (Men tanken på en verklig flodvåg som sköljer över låglänta danska öar är min egen)

Angående Ymir och en del tankar om den norröna världena uppkomst:
In the beginning was the Scream, Conceptual thought in the Old Norse myth of creation. Av Henning Kure. Ur Sagakonferensen 2003.

Angående Bahman Yasht m.m.:
Världsundergång och världsförnyelse av Anders Hultgård

Völsetåten

Völsetåten. 

Översatt från fornisländska av Hans Lagerhall. Hämtad från www.heimskringla.no.

Min kommentar:

Völsetåten är som text förstås kristen, så det förslår, för att inte säga en ren kristen satir. Det är dock så att vissa av verserna har ett flertal mycket ålderdomliga ord och begrepp, som rimligen går tillbaka på hågkomster av fruktbarhetsblot. De är ytterst intressanta och livligt omdiskuterade i norrön religionsvetenskap. Det citeras ofta ur Völsetåten. Det är nyttigt att stifta bekantskap med själva texten i sin helhet, inte bara delar av den, så att man fullt ut inser att den, som den står, utgör ett stycke illvillig kristen propaganda. Men likväl röjer texten, så att säga mot sin vilja, ingående kunskap om det forna. Samtliga verser är medtagna och genomgångna av mig. I.ö. kan man angående trälens och trälinnans roll se, att de uppges få vara med på, samt delta i, den beskrivna religionsutövningen och alltså behandlas ganska väl. Jag har en hel del långa kommentarer på olika ställen.

1. ”Här börjar Völsedyrkan hos uddnäsfolket.
Efter vad som sägs i ett fornt kväde bodde på ett ”andnäs” (=uddnäs) norrut i Norge, där som under låg en bra långskeppshamn och fjärran de stora bygderna och så även huvudskeppslederna, en bonde och hans något åldrade ”húsfreyja”, (hustru). De hade två barn, en son och en dotter, efter vad början av kvädet säger och så lyder:

Karl hefir búit Karl har byggt ok kona öldruð med kona åldrad á andnesi uti ett uddnäs einu hverju. av nåt slag Átti son hade en son við seima Bil med … (; kan ej tolka) drengr ok dóttur dräng och dotter drjúgskýrliga. drygklartänkta

Där fanns också en träl och en ”ambátt” (trälinna). Bonden var en lugn man som inte blandade sig i, medan ”kerling” (kärringen ; kerling, har inte en nedsättande klang som nuvarande svenska ord, men passar i sammanhanget bra) var högmodig och ställde mycket bland hushållsbestyren. Bondsonen var munter och gladlynt, skämtsam och ”uppivöðslumikill”, (=tokdryg, överlägsen). Bondedottern var äldre, ”nimm” och naturligt klok, trots att hon inte vuxit upp bland mycket folk. Bonden hade en stor ”etjutík” (”busspå”-tik) , som hette Lærir. Ingen kläm hade de på den heliga tron.

Så bar det till en förliden höst, att karlens ”draghäst” (vagnhäst) dog. Denna var mycket fet och eftersom hedna män hade russkött som föda, så kom hästen till nytta. Och först, när den var flådd, ryckte trälen av honom i den lem, som efter naturens skapnad har det slags kvickhet till mättnad som hos andra djur, vilka ökar sin emellan och som vad fornskalder
www.roskva.no/kvasir 2

visar på, kallas vingull hos hästar. Och då som trälen har skurit bort den och ämnar kasta ned den på vallen bredvid sig, löper bondsonen fram leende, griper tag och går in i sittstugan. Där inne var hans moder, hennes dotter och trälinnan. Han riste med lemmen mot dem med många uppeggningsord och kvad en visa:

Hér meguð sjá Här må ni skåda heldr röskligan hellre rask vingul skorinn vinglarn skuren af viggs föður. av Viggs fader. (; okänt vad kenningen åsyftar) Þér er ambátt Dig blir ambátt þessi Völsi denna Völse allódaufligr all-o-sävlig innan læra. innan låren

Trälinnan tjuter till och ler, men bondedottern bad honom bära ut denna ”andstyggð” , (styggelse). Kärringen står upp och omtalar andra krafter och säger, att varken detta eller annat skall de låta förfara av sådant, som må varda till gagn. Hon går sedan fram och torkar den som varligast och sveper in i en linduk och bär lökar till och annat gräs, så att den därför inte måtte ruttna, och lägger ner i sin kista.

Lider nu så om hösten, att kärringen tar upp honom (;Völsen) varje kväll med allehanda ”formæli” (förmälen ; ”formæli” är den gamla blottermen) till hans dyrkan och det kommer dithän att hon vänder dit all sin ”átrúnaðr” ( tro ; ”átrúnaðr”, som vanligen betecknar den gamla förkristna tron, medan ”trú” alltid betecknar den kristna tron) och håller honom för sin gud och leder med sig in i samma villa sin make, barn och husfolk. Med fiendens kraft växer han så och styrks, att han kan stå hos husfrun om hon vill. Kärringen tar upp den sed, att hon bär in honom i sittstugan var kväll och kväder över honom först av alla en ”visa” (vers), räcker honom till maken och så från den ene till den andre tills det blir trälinnans tur. Var och en läste också en vers över honom.

2. Olaf konung finner uddnäsmännen.
En gång, innan Olaf konung blev landsflyktig inför Knut konung, höll han sina skepp norrut längs landet. Han hade hört talas om detta näs och om den otro, som där for fram. Och därför ville han där, som överallt annars, vända folket till den rätta ”trú” (kristna tron). Han säger inför sina ledsagomän att han vill vika av från leden och till den hamn, som ligger under nämnda uddnäs, då vinden var förlig. Sent på dagen kom de så till denna hamn. Konungen låter tälta över skeppen, men säger att de skall ligga på skeppen över natten. Han själv ämnar sig till gården och ber Finn Árnason och Þormóð Kolbrúnarskáld följa med.

De tar alla en gråhuvkappa och för över sina kläder och går så till gården om kvällen i dis, de viker av mot sittstugan (; och in) och sätter sig på en bänk och fördelar sittutrymmet så, att Finn sitter innerst, sedan Þormóðr, men kungen ytterst. De väntar där till dess det blivit mörkt. Men nu kommer in en kvinna med ljus och det var bondedottern. Hon hälsar männen och frågar efter deras namn, men de kallade sig alla Grímr (; den maskerade, ett Odinsnamn). Hon gör upp ljus i stugan och tittar för jämnan på gästerna och längst vänder hon sig mot den som sitter ytterst. Och då hon börjar gå fram, får hon ljud i munnen och ”mälte” (talade) så:

www.roskva.no/kvasir 3

Ek sé gull á gestum Jag ser guld på gäster ok guðvefjar skikkjur gudsvävda mantlar (; guðvef är ett kostbart kläde, möjligen sammet) Mér fellr hugr til hringa. jag får håg till ringar. Heldr vil ek þing en ljúga Hellre vill tala än ljuga (; ordet þing betyder ting, möte, kärleksmöte, tingest, samtal, þinga samtala) Kenni ek þik, konungr minn. Känner jag dig kungen min. Kominn ertu, Óláfr. Kommen är du Olaf.

Då svarar den nykomne som satt ytterst: ”Låt kort vara med detta, du är en hygglig kvinna.”

De skiftar så icke flera ord. Bondedottern gick fram och lite senare kommer in bonden och hans son och träl. Bonden sätter sig i högsätet och sonen hos honom, men trälen längre bort. De är glada mot gästerna för deras lugn. Sedan vänds bohaget bort och sätts fram bord och mat. Bondedottern sätter sig hos sin bror, men trälinnan hos trälen. ”Grimarna” sitter alla ihop som redan sagts. Sist kommer kärringen in och bär Völse i famnen och steg fram för bonden i högsätet. Det är icke rönt att hon skulle sagt något till gästerna. (; Min kommentar: Kärringen tecknas alltså så förryckt i sin vantro, att hon glömmer bort själva gästfrihetens lagar, sade inte något till gästerna.) Hon rycker av duken från Völse och sätter honom i bondens knä och kvad visa (vers):

Aukinn ertu, Völsi, Ökt är du Völse ok upp of tekinn, upp är du tagen (; obs. användandet av det ålderdomliga utfyllnadsordet ”of”) líni gœddr, med linet gödd en laukum studdr. och lökar stödd. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” (; se nedan för exakt diskussion av vad som kan tänkas menas) þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, bóndi sjálfr, men sjä’lv du bonde (; bóndi betyder både bonde och make) ber þú at þér Völsa. bä’r till dig Völse.”

(; Mina kommentarer: Till att börja med: med linet gödd och lökar stödd. Detta kan utmärkt väl vara en gammal formel. Man har hittat en benskrapa, ev. för att rengöra skinn med, norr om Bergen i Norge från 400-talet med runformeln ”linalaukaR”. Ett annat ord för lin är ”hörn”, vilket även är ett binamn på Freja. ”Þiggi mörnir þetta blœti”: ”Blœti” n. skall inte betyda blot utan gudabild. Den man blotar?? Tyvärr är böjningen av detta neutrala ord sådant att det vare sig går att skilja mellan nominativ resp. ackusativ för ental eller flertal, men bestämningen ”þetta”i pluralis, både i nominativ och ackusativ. ”Þiggi” är nutid konjunktiv för 3:e person, i tyvärr antingen ental eller flertal av verbet ”þiggja” ta emot. Vad finns det för tänkbara ord på ”mörn-”? Vi får leta i stora lexikon efter extremt sällsynta, dvs. arkaiska ord. ”Mörn” m. betyder svärd. Frasen betyder i så fall: Må svärden [nominativ!], eller bildligt möjligen fallosarna, mottaga gudabilden ?????? Men ”mörn” f. kan även avse jättekvinna, så ”mörnir” kan betyda jättinnor i antingen nominativ eller ackusativ och vi vet inte riktigt vem som mottar vem. Rimligen i så fall att Frej mottar jättinor i den betydelsen som när Frej mottog Gerd i lunden Barre, kanske ett heligt bröllop. Jag har översatt som ovan för att åtminstone få stavrim.

Redan frasen ”þiggi mörnir þetta blœti” med ordet ”mörnirs” svårförklarlighet signalerar något ålderdomligt men äkta. Men det som avses med begreppet ”blœti”, gudabild, kan ju
www.roskva.no/kvasir 4

faktiskt vara Völse själv! Völse som gudabild eller gud. Vad skulle i så fall offret, blotet, kunna bestå i? Jo Völse är ju vördad, gödd med lin och stödd med lök, dvs. blotad med dito. Dessutom läser man verser för honom. Samt inte minst: Völse vandrar från hand till hand utan att sättas ned under ceremonin på identiskt samma sätt, som det stora ölhornet vandrade från man till man under tagande av var sin klunk i gemenskap och kraftgivande under bloten med/till de gudomar, som förmälet angivit, utan att sättas ner. Som beskrivs i många sagor. Här var den heliga drycken det väsentliga, man drack ju exempelvis jul.

Man skulle kunna ha svårt att tro att något så här ”tvärhedniskt” fortfor i Norge så sent. Men denna kristna satiriska text är faktiskt mycket mer medveten och välunderrättad än vad som framgår av ytan. Völse är ju en bevarad hingstlem. Åt vilken gud helgade man heliga hingstar? – Åt Frej. Lät man heliga hingstar arbeta som vanliga ök? – Aldrig någonsin [enligt vad man kan utlösa av norröna källor samt av Tacitus om germanerna runt år 100]. Från vilken häst stammade Völse? – Från bondens ”arbets”-häst, ja just så, vilken till yttermera visso hade självdött innan. Skulle man i verkligheten i en fruktbarhetsceremoni, som syftar till att stärka livet och livskraften ha använt en lem från ett kadaver? – Skämta inte. Skulle man i.ö. i blotet använt ett blotsdjur, som vore något annat än perfekt, bondens arbetshäst var ju rent ut sagt fet? – Nej, givetvis inte!

Det framgår alltså tydligt att denna text fullt medvetet förhånar hedniska kultbruk, den vet exakt hur den skall smäda så svidande som möjligt. Därmed röjer den också sin exakta kunskap och att tidsavståndet, om alltså något, inte är särdeles stort till verkligheten då texten säges utspelas. Texten sällar sig därmed (på sitt sätt) till de få beskrivningar vi har om förkristet kultbruk, om än aldrig så förvridet.

Åter till texten, husfrun hade just erbjudit Völse åt bonden.)

”Bonden lät sig föga fägnas, men tog dock vid och kvad visa:

Mundi eigi, Månde icke ef ek um réða, om ja’g om rådde (; réða konj. dåtid av ráða råda. Ålderdomligt utfyllnadsord ”um”.) blœti þetta ”blotet” detta borit í aftan. bära i afton. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, sonr bónda, men du so’nen bo’ndens (; obs. betoningen) sé þú við Völsa. se’ du till Völse. (; alt. var du med Völse, ordet sé är dubbeltydigt)

Bondesonen grep om honom och höjde Völse och vänder mot sin syster och kvad visa:

Beri þér beytil, Bäre dig ”beytil” (; återigen ett ålderdomligt ord, som syftar på lemmen) fyrir brúðkonur. för brudekvinnor Þær skulu vingul de skola vinglarn væta í aftan. väta i afton. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, dóttir bónda, men du do’ttern bo’ndens (; betoningen, en fornyrðislagsupprullning före) drag þú at þér Völsa. dra’g åt dig Völse.
www.roskva.no/kvasir 5

Hon gör sig inte mycket av det, men vaktar dock på att följa hushållssederna och tog bara knappt på honom och kvad visa:

Þess sverk við Gefjun Svär jag vid Gefjon (; en Freja-hypostas? för unga kvinnor) ok við goðin önnur, och gudar andra at ek nauðig tek att nödgad jag tar við nosa rauðum. vid ”nosen” röda. (; nosi, böjd form nosa, okänt ord) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en, þræll hjóna, men träl hos hjonen (; hjón betyder makar i flertal, men tjänare i ental) þríf þú við Völsa. tag du vid Völse.

Þrællinn tekr við ok kvað:

Hleifr væri mér Leven mig vore (; brödlev alltså: jfr. engelskans loaf) hálfu sæmri, lämpad halv þykkir ok ökkvinn tjock och mastig ok þó víðr, mera vid, än en Völsi þessi eviga Völse á verkdögum. på arbetsdagar. (; en extra långrad i halvstrofen. Fullt möjligt på fornyrdislag) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, þý hjóna, men trälakvinna (; ”þý” ett annat ord för trälinna) þrýstu at þér Völsa. tryck mot dig Völse.

Trälkvinnan tar emot honom mycket blitt, klamrar sig vid honom och klappar honom.”

(; Mina kommentarer. Så här långt i ”Völsekvädet”, vilket ju texten påstår har ”funnits”, kan man beteckna husfruns vers som avspeglande något äkta jämte förstås ”omkvädet”, ”þiggi mörnir þetta blœti”. Utöver husfrun tecknas överlag kvinnorna som mer drivande, männen mindre. Detta är i linje med att gydjor kunde leda Frejskulten. Bondsonens hållning tycks ligga inom en fruktbarhetsrits ram, han tecknas nog ta det på allvar trots sin skämtsamhet. Bonddottern däremot avbildas som en s.k. ”ädel hedning”, som trots att hon ännu inte är kristen, egentligen är det i all sin ovetskap, med en sådans värderingar. Hon är föredömligt pryd och anser att Völsen är en styggelse. Dessutom är det hon som känner igen Olaf ”den helige”.

Trälens hållning som en hungrig, gudlös pragmatiker kan betecknas som ett skämtsamt, kristet förlöjligande. Men skulle i denna kristna norska miljö kunna ha ett visst verklighetsunderlag, nämligen om trälen vore same och sålunda kunde anses kristet gudlös, och samtidigt ointresserad av just dessa ”hedniska” riter. Att jag framhävt trälens och trälinnans deltagande i religionsutövningen som tecken på, att de blev någorlunda väl behandlade, är i linje med detta samhälles småskalighet. Man bodde tätt ihop och kunde inte undgå att ha personliga relationer. Jag återkommer om trälinnans hållning.

Lägg märke till att kristendomen inte kan misstänkas för att förlöjliga den gamla religionen med att t.o.m. trälar fick dyrka gudarna. Så, säger denna kristna text, att trälar fick vara med och dyrka gudarna, så fick de nog det. (Kristendomen själv lär ju att vi alla är lika inför
www.roskva.no/kvasir 6

gudomen, icke jude eller grek, icke fri eller ofri enligt Paulus, även om den historiskt sett inte verkligen gjort alltför många knop för att utrota slaveriet.)

Tillbaka till texten:

”Víst eigi mættak Visst icke mäktat við of bindask mot mig hindra í mik at keyra, i mig köra ef vit ein lægim om ensam i kättja. (; eg. står det ”om vi två ensamma låge i kättja”) í andkætu. ———————— (; halvstrofslängd?) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta en þú, Grímr, gestr várr, men Grímr vår gäst gríp þú við Völsa. grip du Völse. (; Mina kommentarer: Trälinnans hållning, som dock är drivande, är förmodligen också ett exempel på kristet förlöjligande. Vi talar ju om att rent fysiskt köra en jättelik hingstlem i sig. Häri ligger nog förlöjligandet. För många kyrkomän särskilt Saxo Grammaticus, men även Adam av Bremen, framstod uppenbarligen vanakulten och särskilt Freja som en ”andstyggð”, (styggelse). Saxo missar i sina historier aldrig ett tillfälle att racka ner på just Freja. Adam säger om Frejskulten i Uppsala att man där sjöng oanständiga sånger, vars innehåll är bäst att förtiga. Det råder om kultbruk en kristet betingad nästan total tystnad och i synnerhet om vanakulten. Det finns bara små korn här och var i den norröna litteraturen.

Kunde man i de oanständiga sångerna i Uppsala skämta om att köra hingstlemmen i sig? Ingen vet. Vi får nog särskilja skämtkättja, rituell kättja och verklig kättja. Kunde man ha samlag i vanakulten? Jag håller det personligen för klart sannolikt. Vi talar inte minst om den indoeuropeiska mikrokosmos- och makrokosmos-tanken. Det som sker i det lilla, sker samtidigt i det stora. Denna tanke genomsyrar beskrivningarna av de stora bloten, där det heliga ölhornet gick runt. Det gällde ju att säkerställa boskapens och grödans tillväxt av vilka man var beroende. Genom ”rituella samlag” eller verkliga samlag säkrade man i det lilla mänsklighetens eller snarare släkternas tillväxt och i det stora, samtidigt, boskapens och grödans tillväxt. Man stärkte och hjälpte gudarna att säkra världens bestånd.

Nu kommer så de tre ”Grímarnas” verser. Redan av textsammanhanget framgår att de bara låtsades hänga med och hittade på, deras verser har alltså aldrig hängt ihop med ett ev. synnerligen hypotetiskt, ursprungligt, ”Völsekväde”.)

”Finnr tog vid och höll, han kvad visa:

Legit hefk víða Legat har jag vida fyrir andnesjum, för uddnäsen, (; Obs. i flertal, kanske självupplevt, bildligt. Långraden är f.ö. inte ens stavrimmad) snævgum höndum med snöiga händer segl upp dregit. seglet hissat. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta, en þú, Grímr, griði minn, men Grímr min gridsvän (; fredsvän) gríp þú við Völsa. grip du i Völse.
www.roskva.no/kvasir 7

Han gav den då till Þormóðr. Tog denne vid och tänkte klarsynt på hur Völse var skapad. Bröt han då och kvad visa:

Sakat forðum, Ej klandrat fordom (; berättelsen skildrar förhållanden något 10-tal år efter år 1000.) þó hefk farit víða, fast farit vida, (; Kristningen hade då brett ut sig vida i Norden, + Island, Grönland, där T. Varit; = självupplevt?) flennt reðr fyrri ….. fara með bekkjum. ….. (; får inte ihop betydelsen.) Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta, en þú, Aðal-Grímr, men du, Ädel-Grim tak enn við Völsa. emottag Völse.

Konungen tog vid och kvad visa:

Verit hefk stýrir Varit styrman
ok stafnbúi och stävbo (; förstävsman på krigsskepp.) ok oddviti och ”uddveta” (; oddviti = ledare) allra þjóða. för alla folk. Þiggi mörnir Mottag ”blotet” þetta blœti, ”mörnir” detta, en þú, hundr hjóna, men hjonens hund tag hirtu bákn þetta. hårt i tecknet. (; hirta = bestraffa, nog ett kristet ord då att hämnas är inte samma sak.)

Han kastade då ner Völse på golvet, men hunden grep den genast. När kärringen såg det, blev hon alldeles till sig. Hon slog till mot den och kvad visa:

Hvat er þat manna Vad för en man som mér ókunnra, mig är okänd, som er hundum gefr hunden giver heilagt blœti? heliga ”blotet”? Hefi mik of hjarra Häve mig från järnen ok á hurðása, till åsen på dörren vita ef ek borgit fæ veta om jag bärgar blœtinu helga. ”blotet” helgat.

(; Mina kommentarer: Här är förstås beskrivet något äkta igen. Först något om orden. ”Hjarri” som betyder ungefär gångjärn, men då var skänklarna mycket längre, kanske över hela dörrbladet [och en bit av väggen] och inte infällda i dörrsida och dörrkarm. ”Áss”, plur. ”ásar” betyder en horisontell bjälke, samma ord som i takås, men även bergsryggen, åsen i terrängen. Det ligger något vågrätt, men upphöjt i begreppet. ”Hurðáss” betecknar alltså närmast den övre vågräta delen av dörrkarmen, inte de lodräta delarna av dörrkarmen. Jämför med verbet häva, upphäva. Man måste föreställa sig att husfrun med händer och fötter ämnar klamra sig fast vid dörrjärnen och vill ha knuffhjälp uppåt, så att hon kan skåda ÖVER dörren. Ordet ”áss”, plur. ”æsir” betyder förstås ase, asarna. Huruvida de två áss-begreppen skulle kunna hänga ihop, vill jag inte sia om. Efter ordsammandragningarna, synkoperingarna vid övergången till fornnordiska kan ju två ursprungligen olikljudande ord ha kommit att låta lika och orden böjs ju olika.
www.roskva.no/kvasir 8

Versinnehållet handlar om föreställningen att kunna skåda in i den andra världen, eller i framtiden, över ex. en dörröppning. Det skall finnas andra norröna belägg. Det finns också en liknande scen, fast inte med en dörröppning utan över något annat vågrätt, i beskrivningen av ruserhövdingens begravning vid Volga enligt Ibn Fadhlan, se Ibn Fadlan sve.txt. Kvinnan fortsätter så att kväda:)

”Legg þú niðr, Lærir, Lägg ner Lærir ok lát mik eigi sjá, låt mig ej se ok svelg eigi niðr svälj icke ner, sártíkin rög. sårs-tiken raggig.

Konungen kastar då av sig sina döljande kläder. Det täcktes honom då. Han förtäljer så ”trú” (den kristna tron) för dem och husfrun var ovillig till tron, men bonden något snabbare. Med Guds kraft och Olafs hängivenhet blev det till slut, att de alla tar tron och blir ”skírð” (döpta) av kungens (kristne) hirdpräst. De höll sedan tron väl när de blivit varse, vem de skulle tro på och erkände sin skapare. De insåg hur illa och omänskligt de hade levt och hur olikt alla andra goda människor. Man må i dylikt se att kung Olaf lade all sin håg i att ”eyða” (ödelägga) alla oseder, hedendom och ”fordæðuskap” (trollkonster) såväl i de yttersta utskogarna i Norges välde som mitt i huvudlandets härader. Det har nu också blivit uppenbart, att han så gjort dessa saker, vilka behagat Gud.”

(; Mina slutord: Må man betvivla existensen av en dåtida ”Völse”? – Nej, det må man icke. Varför? – Först må man utpeka den ytterliga logiken hos en Völse inom en, törhända frustande, fruktbarhetsrits ram, men detta är inte det mest väsentliga. Det är den ovanstående påvisade räckan av uppenbart medvetna, kunniga, kristna förlöjligandena av Völse: en arbetshäst [Sic!], därtill ett smällfett djur, dvs. icke perfekt djur [Sic!], som hade självdött, inte blotats primärt [Sic!] och av vars kadaverlem man gjort en livskraftsbild [Sic!]. Detta är det väsentliga.

Är ovanstående saga, som ingår som en tåt i den större sagan om Olaf den helige, en sannsaga eller en s.k. ”lygisaga”, dvs. äkta historia eller lögnsaga, erkänt fantasipåhitt? Med dåtidens mått var det emellertid definitivt en sannsaga. Så ovanstående har verkligen hänt? – Jaha. Det finns här och var i berättelsen stänk av sanning, utöver ovanstående väsentligheter. Åtminstone på något plan skildrar berättelsen absolut en verklighet. Något kämpade definitivt de nitiska norska kristningskungarna mot.